Spionen Adolf talade sig upp till toppen

Kriget gjorde Hitler bitter

Den i Österrike födde Hitler, som flyttade till München 1913, anmälde sig som frivillig till den tyska armén året därpå. Här blev han vicekorpral, fick två järnkors och blev tillfälligt blind i en gasattack strax före krigsslutet. Hans känslor för det tyska riket växte sig så starka att han betraktade Tyskland som sitt nya hemland.

Tillbaka i München plågades Hitler av nederlaget och var bitter över att tyskarna kapitulerat. Hans modlöshet förvärrades när han såg det kaotiska tillståndet i landet efter kriget. I flera städer störtades de styrande av revolutionära grupper och Tyskland drabbades av en djup splittring, inte minst i München.

Arbetslösheten var hög, men Hitler hade turen att kunna fortsätta som soldat i det bayerska nationalgardet - en regional gren av armén som nu utgjorde Tysklands begränsade försvarsstyrka. Han stod vakt vid Münchens centralstation innan han i maj 1919 gick med i Reichswehrs informationsavdelning, en inhemsk spiontjänst.

"Han var som en trött, herrelös hund som letade efter en husse - redo att göra gemensam sak med alla som kunde visa honom ens lite vänlighet", skrev chefen för informationsavdelningen, kapten Karl Mayr, senare.

Reichswehrs ledning var starkt nationalistisk och antikommunistisk, och Mayr hade fått medel för att bygga upp ett nätverk av agenter och informatörer som skulle övertyga soldater och medborgare att stödja dess åsikter. Mayr såg potential i Hitler eftersom han visade ett tydligt förakt för bolsjevismen.

Sommaren 1919 höll Hitler föreläsningar för Reichswehrs soldater för att främja deras nationalism, och på hösten gav Mayr honom ansvaret för att övervaka DAP. En av informationsavdelningens uppgifter var att samla in information om den myriad av högergrupper som uppstod? uppstår i München 1919, eftersom dessa grupper eventuellt skulle kunna användas för att stärka nationalismen i Tyskland.

När Hitler talade på DAP:s möte i Sterneckerbräu den 12 september var det oplanerat. Men hans framträdande hade imponerat på Anton Drexler.

Hitler blev utan tvekan smickrad av partiordförandens beröm och några dagar senare gick han med i DAP. Officiellt blev han medlem nummer 555 - men de första 500 hade hittats på för att få partiet att verka större än det var.

Talarbegåvning ger stjärnstatus

Hitlers retoriska färdigheter ger honom snabbt en plats i DAP:s ledning, där han får ansvar för partiets propaganda. Tillsammans med Drexler organiserar den nya medlemmen partiets första massmöte på Hofbräuhaus i februari 1920.

Här presenterar de det nya partiprogrammet som paret själva har formulerat - nu under partinamnet Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP). Bland huvudpunkterna finns kravet på ett Stortyskland med en stark centralmakt och en uppgörelse med judarna och alla andra som har utnyttjat kriget för egen vinning.

"De måste piskas! De skall hängas!" ropar folket applåderande när Hitler går till skarpt angrepp mot dem som profiterat på Tysklands nederlag.

Den nye partimedlemmen överskuggar alla andra ledare med sin raka stil och sitt uttrycksfulla språk.

"Vårt motto är bara kamp. Vi kommer obevekligt att fullfölja våra mål!" Hitler dundrar från podiet till de 2 000 åhörarnas jubel.

Efter sina framgångar tvivlade Hitler inte på att hans framtid låg inom politiken. Han slutade därför som agent för Reichswehr i mars.

Från våren 1920 arbetade Hitler hårt som heltidspolitiker och var övertygad om att massmöten var framtiden för NSDAP. Han reste runt till de många ölhallarna i München med omnejd, där han talade i timmar i sträck.

Ett återkommande tema i hans tal var smutskastningen av den nya Weimarrepubliken. Gång på gång dundrade han mot politikerna i Berlin, som 1919 hade undertecknat Versaillesfreden , där Tyskland straffades hårt för första världskriget.

Den 7 juli 1920 höll Hitler ett föredrag om den "skamliga freden i Versailles" inför 2 400 personer som lyssnade på honom nästan hypnotiserade. Bland dem fanns den 20-årige Hans Frank, som senare skulle bli en ledande partimedlem och nazistisk generalguvernör i Polen:

"Jag var djupt fängslad. Allt kom från hjärtat. Från och med den kvällen, även om jag inte var medlem i partiet, var jag övertygad om att ifall någon kunde förändra Tysklands öde så var det Hitler."

Hitler blir diktator i NSDAP

I takt med Hitlers beteende ökar också NSDAP:s medlemsantal. Från 55 medlemmar i september 1919 hade partiet omkring 2 000 medlemmar i början av 1921. Trots detta började flera höga partifunktionärer flirta med andra högernationalistiska partier i syfte att gå samman.

Tanken på en sammanslagning gör Hitler rasande eftersom planerna innebär att partiets högkvarter flyttas till Berlin. Detta skulle äventyra hans egen ställning i partiet.

"Jag kan och vill inte längre vara medlem", säger propagandachefen den 11 juli 1921 när han lämnar partiet.

Förlusten av stjärntalaren kunde bli en katastrof för NSDAP, och många i ledningen fruktade att Hitlers avgång skulle splittra partiet. Två dagar senare kontaktar Drexler Hitler för att se om han kan övertalas att återvända.

Hitlers krav är klart och tydligt: "Ordförandeskapet med diktatoriska befogenheter".

Han vill försäkra sig om att partiet i framtiden inte kan hotas av de andra ledarnas plötsliga infall.

Nästa dag svarar partistyrelsen att man på grund av Hitlers "enorma kunskaper" och hans "exceptionella talang som talare" kommer att bevilja honom ordförandeposten på de villkor han har ställt upp.

Vid 32 års ålder är Hitler NSDAP:s absoluta ledare - nu med medlemsnummer 3 680.

Ledaren skyddas av slagskämpar

Som partiledare blev Hitler ett allt mer välkänt ansikte i München, där han gärna satt på sitt favoritcafé på Galeriestrasse. Här hade han alltid sällskap av flera av sina partikamrater.
*
Männen fungerade som livvakter åt Hitler när han gick hem, klädd i en lång svart rock, en mjuk filthatt och med ett ridspö. Ordföranden och hans partikamrater hamnade ofta i bråk med socialdemokrater och kommunister. Till Hitlers förtjusning gav bråken partiet publicitet:

"Det spelar ingen roll om de skrattar åt oss eller gör narr av oss, om de framställer oss som clowner eller brottslingar - huvudsaken är att de talar om oss och gör upp med oss om och om igen".

I augusti 1921 organiserades Hitlers hejdukar i gruppen Sturmabteilung (Stormavdelningen, förkortat SA). Medlemmarna bar bruna skjortor och stod vakt vid partimöten, misshandlade politiska motståndare på gatan och överföll deltagare vid andra partimöten.

Även under sina egna tal lät Hitler "brunskjortorna" attackera sina politiska motståndare, som ofta dök upp - till exempel på Hofbräuhaus i november 1921.

"Som vargar, i grupper om 8 eller 10 man, kastade de sig över motståndarna och bokstavligen slog ut dem ur salen", skrev Hitler i sin bok "Mein Kampf".

Efter en annan våldsam sammandrabbning i januari 1922 fick Hitler själv avtjäna fyra veckor i fängelse för att ha hjälpt till att misshandla ingenjören Otto Ballerstedt, ledare för det bayerska separatistpartiet.

Men den våldsamma strategin fungerar. Fler och fler tyska män ansluter sig till SA, som gradvis antar formen av en paramilitär kamporganisation. Hitler förväntade sig att hans politiska anhängare skulle följa hans dirigentpinne - även om det i framtiden skulle komma att kosta mer än blod.

"Endast de ska ta värvning som kommer att lyda ledarna och, om nödvändigt, gå i döden!" förklarade Hitler enligt en polisrapport den 6 december 1922.

NSDAP når 55 000 medlemmar

Med ett personligt mordkommando bakom sig och över 55 000 partimedlemmar kände Hitler att tiden var mogen hösten 1923.

Hitler hade ingen respekt för Weimarrepublikens demokratiska regler och började fundera på hur han skulle kunna ta makten. Först i Bayern - sedan i hela Tyskland.

Hitler var nu övertygad om att han var mannen som kunde återuppbygga ett förödmjukat Tyskland.