Attentatet på Reinhard Heydrich
Majsolen gassar över Jozef Gabcik. I över en timme har den 30-årige tjecken väntat otåligt vid en spårvagnshållplats i Pragförorten Lieben. Förmiddagen är så varm att svetten pärlar på Gabciks panna. Trots det har han tagit med sig en regnrock som han bär hängande över armen. Under den döljer han en kulsprutepistol.
Den engelsktillverkade Sten Gun Mk II FF 209 ska han använda för att döda Gestapochefen Reinhard Heydrich. Under det senaste året har den hatade toppnazisten styrt i Böhmen-Mähren – nuvarande Tjeckien – med cynisk brutalitet. I dag ska han dö.
På trottoaren på andra sidan gatan står den 28-årige motståndskämpen Jan Kubiš och lutar sig avspänt mot en lyktstolpe. I handen håller han en väska med två bomber i. De båda männen kan inte göra annat än att vänta.
Förr eller senare måste Heydrichs svarta, öppna Mercedes dyka upp – enligt pålitliga källor ska Hitlers avskydde hantlangare köra förbi just den här morgonen.
Denna soliga vårdag 1942 står Reinhard Tristan Eugen Heydrich på toppen av sin nazistkarriär.
Som näst högste chef inom SS och högste chef för underrättelsetjänsterna SD och den hemliga polisen Gestapo har den 38-årige Heydrich på tio år kämpat sig upp till en central position i Tredje rikets absoluta toppskikt.
Samtidigt är han i praktiken enväldig härskare i Böhmen-Mähren. Här har han flyttat in i den gamla kungaborgen norr om Prag.
Ett skarpt ljussken sticker plötsligt i ögonen på de båda motståndsmännen: den efterlängtade signalen kommer lite längre ned på gatan från den utkikspost där Josef Valciks under den senaste timmen har spanat efter Heydrich.
Klockan är 10.30 den 27 maj 1942, och nu går allting plötsligt väldigt fort. Gabcik rusar över gatan till Kubiš just när en spårvagn stannar till för att släppa av passagerare.
Sedan kommer Heydrichs svarta Mercedes cabriolet 320 med registreringsskylten SS-3. Till motståndsmännens stora lättnad finns bara chauffören och den långe, blonde Heydrich i bilen. Heydrich sitter avslappnad i baksätet.
Chauffören tvingas sakta in en aning i den hårnålskurva där Kubiš och Gabcik befinner sig. När bilen är bara tre meter från Gabcik kastar tjecken ifrån sig regnrocken, blottar kpisten och klämmer åt med fingret kring avtryckaren.
Men ingenting händer. Vapnet har korkats igen av de grönsaker Gabcik har haft i innerfickan.
Medan tjecken fumlar febrilt med sitt vapen beordrar Reinhard Heydrich sin chaufför att stanna. Orädd reser han sig upp i baksätet i den öppna bilen, drar sin pistol och siktar rakt mot den tjeckiske motståndsmannen.
Gestapochefen pressar in avtryckaren men ingenting händer. Bara ett tomt klick. Pistolen är inte laddad.
Flottan kastar ut Reinhard Heydrich
Historien om ”den blonda bestens” väg till toppen i nazisthierarkin börjar emellertid långt från Tjeckoslovakiens huvudstad – och med en betydligt mindre självsäker Reinhard Heydrich.
På våren 1931 är den då 27-årige tyskens tillvaro ett enda kaos. Under flera dagar i sträck stänger han in sig i sitt rum i föräldrahemmet i den sydösttyska staden Halle och gråter av ilska och självömkan över den orättvisa som drabbat honom.
En kvinna påstår att Heydrich lovat att gifta sig med henne. Heydrich själv hävdar att han har haft all rätt att lämna henne för den purunga Lina von Osten, som är övertygad nazist.
Inför en militär hedersdomstol förnekar Heydrich att han lovat kvinnan någonting överhuvudtaget. Arrogant visar han en total brist på förståelse för att domstolen lägger sig i vad han som officer inom flottan bör eller inte bör göra.
Flottans chefer gillar inte alls hans attityd, och den unge löjtnantens dröm om en karriär till havs sjunker till botten med ett stort plums, när han avskedas från flottan.
Stämningen i föräldrahemmet gör den unge Heydrich ännu mer deprimerad. Den fina borgerliga familjen har drabbats hårt av den ekonomiska krisen. Fadern är sjuklig och kan inte arbeta, och hans en gång så hyllade musikkonservatorium i Halle är nära att förlora sin statliga auktorisation.
Modern tvingas utföra allt hushållsarbete på egen hand och samtidigt försörja familjens tre vuxna barn genom att ge pianolektioner till rikemansbarn.
Den hetsige arbetsnarkomanen Heydrich kopplade av med sina två passioner: sabelfäktning och ensamma stunder med sin violin. Heydrich var en av stjärnorna i det tyska fäktningslandslaget.
Reinhard Heydrich anställs i SS
I flera månader grubblar Heydrich och Lina von Osten över sin framtid. Lösningen kommer från Heydrichs mor, som är bekymrad över att se sin son så deprimerad.
Genom en väninna har hon fått veta att Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet söker en man till Hitlers nybildade livvaktsgrupp, SS. En sådan plats skulle kunna ge lille ”Reini” möjligheten att klä sig i uniform igen – en stilig, svart SS-uniform i stället för flottans.
Heydrich går genast med i nazistpartiet, vilket är en förutsättning för att kunna få jobbet, och på Linas 20-årsdag den 14 juni reser han till München för att träffa SS-chefen Heinrich Himmler. Enligt Lina är det ”den mest strålande dagen i mitt liv, i vårt liv”.
Himmler tar emot honom på sin lilla hönsfarm i utkanten av München och blir genast imponerad av den långe, blonde Heydrichs ”ariska” framtoning. Entusiastisk ger han sin gäst en kvart för att lösa en uppgift: Heydrich ska skriva ned hur han tänker sig att partiets blivande underrättelsetjänst ska organiseras.
Inte förrän nu inser Heydrich vad det utannonserade jobbet egentligen innebär, men han tar genast itu med uppgiften och kombinerar sina egna erfarenheter från flottan med de metoder han så ofta läst om i sina älskade brittiska spionromaner.
Heinrich Himmler blir mycket nöjd med resultatet. ”Bra, jag anställer er”, blir den 30-årige SS-chefens korta erkännande. De båda männen kommer överens om en anspråkslös ingångslön på 120 riksmark.
Reinhard Heydrich samlar in uppgifter om alla toppnazister
Så här i början av 1930-talet plågas Hitlers parti av inre maktkamper, och Heydrich förstår snart att utnyttja dem till sin egen fördel. Från sitt oansenliga kontor i partihögkvarteret i München, där han under de första månaderna samsas med en annan partifunktionär om skrivmaskinen, samlar han outtröttligt in användbar information om nazistpartiets fiender – och vänner.
Till en början utgörs Heydrichs samlingar bara av några få papperslappar i en cigarrlåda med uppgifter om utvalda personer, men på tre år växer samlingen till ett enormt kartotek. År 1943 är Heydrich den mest välinformerade personen i hela nazistsystemet.
Han känner till de mest obehagliga, personliga episoderna från Hitlers ungdomsår. Han vet det mesta om Goebbels sexuella utsvävningar, om Görings morfinmissbruk och om de magkramper som Himmler försöker dölja i sitt försök att framstå som en osårbar och stark german.
Heydrich sitter inne med komprometterande information om nästan alla – uppgifter som kan komma väl till pass längre fram. Första gången Heydrichs kartotek kommer till användning är strax efter Hitlers maktövertagande år 1933.
Heydrichs säkerhetstjänst SD (Sicherheitsdienst) låter bygga nazisternas första koncentrationsläger i Dachau, där kommunister, socialister, intellektuella och kritiska konstnärer blir de första internerna.
Som tack för sin insats befordras Heydrich i april 1934 från att vara chef för SD till att även bli chef för den hemliga polisen, Gestapo.
Reinhard Heydrich består sitt elddop
Senare samma år får Heydrich sitt elddop i samband med "de långa knivarnas natt" då Hitler bestämmer sig för att göra sig av med sina egna stormtrupper i SA.
Führern har börjat uppfatta den brunklädda SA-armén av simpla bråkstakar som en black om foten och ett potentiellt hot i kampen om makten. Heydrich erbjuder genast sina tjänster: Från sin samling kartotekskort, nu flera tusen sådana, tar han blixtsnabbt fram en lista över de SA-ledare som det vore mest fördelaktigt att likvidera.
Medan Hitler och Himmler väljer ut de främsta offren, drar sig Heydrich inte för att personligen utfärda avrättningsorder. Sammanlagt 89 personer mördas mellan den 30 juni och 2 juli – samtliga utan minsta antydan till rättegång.
En av de avrättade är den före detta partiorganisatören Gregor Strasser – han släpas in i Gestapos högkvarter i Berlin och skjuts med pistol inför ögonen på Reinhard Heydrich.
De andra fångarna hör Gestapochefen säga: ”Är han inte död än? Låt svinet blöda!”. Med de orden lämnar Heydrich sin forne partikamrat dödligt sårad i en cell i fängelsekällaren.
SS-chefen Heinrich Himmler var rädd för sin närmaste man och hans blixtrande intelligens, men Heydrichs resultat och idéer var oumbärliga för nazisterna.
Reinhard Heydrich var fruktad och hade inga vänner
Situationen är typisk för Heydrich, som inte gör karriär genom att etablera personliga kontakter. I stället klättrar han till toppen genom sin omåttligt stora arbetsinsats.
Han ser till att alltid ligga ett steg före – särskilt i förhållande till Himmler, som han gång på gång slår ut med sina väl förberedda och knivskarpa argument. SS-chefen kan knappast göra annat än att följa råden från sin underlydande.
”Utan tvekan är Heydrich vida överlägsen Himmler. Detta vet han mycket väl själv också, och han visar sin överlägsenhet genom sina eleganta rapporter. Himmler har helt enkelt inte förmågan att matcha honom”, konstaterar Himmlers massör, som ofta har tillfälle att iaktta de båda cheferna på nära håll.
Heydrich envisas med att aldrig tilltala Himmler med annat än ”ni” – han är rädd att det personliga tilltalet ”du” ska hindra honom från att driva igenom sina övertygande argument gentemot chefen.
Ibland kan Himmler nästan verka mentalt våldtagen efter en rapport från Heydrich. I ren avundsjuka kastar han sig ofta över telefonen och får någon underordnad att tala om för Reinhard Heydrich att Himmler ändå inte kommer att auktorisera de väl genomarbetade och redan klubbade förslagen – och varenda gång använder han ursäkten att ”det är en order från Führern”.
Heydrich planerar Förintelsen
Till och med den högste chefen inom SS, Heinrich Himmler, undviker alltså att konfronteras direkt med sin närmaste man, och Heydrich är ännu mer fruktad bland sina egna anställda.
Han agerar iskallt och målmedvetet med en enda sak för ögonen: att bana väg för Führerns vision om ett storgermanskt rike. I slutet av 1930-talet är Heydrich en av de första som inser att en naturlig konsekvens av Storgermanien måste bli att Europas judar röjs ur vägen.
Om de ska deporteras till Madagaskar eller till Sibirien, skjutas eller gasas ihjäl – några av de möjligheter Heydrich har funderat över – är mindre viktigt. Det viktigaste är att planen är effektiv.
Han grubblar länge över de logistiska problemen med utrotningen, och till sist, i januari 1942, kan han stolt presentera ”den slutgiltiga lösningen” på judefrågan i en villa i stadsdelen Wannsee i Berlin.
Den så kallade Wannseekonferensen blir nazisten Heydrichs största stund. Han har gjort sin hemläxa med bravur. Europas judar är räknade, och koncentrationslägren står klara.
Järnvägsnätet fungerar som det ska, och gasen Zyklon-B har visat sig vara oerhört effektiv. Med klartecken från Hitler och Himmler kan Heydrich sätta Förintelsen i verket.
Samtidigt har Hitler personligen utsett Heydrich till att få ordning på det oroliga protektoratet Böhmen-Mähren. På grund av den omfattande vapenproduktionen i Böhmen är det särskilt viktigt för Führern att hålla ordning i området.
Heydrichs företrädare på posten har sjukskrivits, eftersom han inte lyckats hålla tjeckerna i tillräckligt kort koppel.
År 1941 gjorde nazistledningen upp en plan för att utrota judarna. Heydrich lade grunden, bland annat med en uppskattning av antalet judar i Europa – totalt elva miljoner.
Reinhard Heydrich blir Prags brutale härskare
Heydrich tar sig målmedvetet an uppgiften. I ett tal till sina underlydande när han tillträder tjänsten förklarar han att tjeckerna grovt uttryckt kan delas in i två grupper: den ena hälften kan germaniseras, göras till tyskar, medan den andra hälften gärna kan deporteras till Sibirien när Sovjetunionen väl annekterats av Tredje riket.
För att skilja de ”goda" tjeckerna från de ”dåliga” styr Heydrich redan från första dagen sitt protektorat med en väl genomtänkt blandning av piska och morot. Han utlyser genast undantagstillstånd och slår hårt ned på den väl etablerade tjeckiska motståndsrörelsen: 404 personer avrättas och mer än 4000 skickas ned i Gestapos tortyrkällare. Samtidigt inleds deporteringen av judarna i Prag.
Tjeckoslovakiens premiärminister arresteras bara några timmar efter Heydrichs ankomst, och inom en vecka har han både ställts inför rätta och dömts till döden för att ha samarbetat med britterna.
För att dämpa ilskan hos folket ökar Heydrich samtidigt matransonerna, inrättar soppkök för de fattiga, gör det lättare att få tag på tobak och inleder en intensiv jakt på svartabörshandlare som är avskydda bland vanligt folk. Den nye riksprotektorn tar även emot arbetarnas representanter i slottet Hradcany i Prag, kallar dem ”kamrater” och lovar att tillmötesgå deras krav.
Reinhard Heydrich fruktar ingen
Strategin verkar fungera bra – allmänheten blir mer välvilligt inställd, och motståndsrörelsen decimeras på bara några månader: Rörelsens ledare har satts ur spel, och folk är för rädda för att våga ge sitt stöd.
Efter sin lyckade insats flyttar Heydrich och hans familj in i slottet Panenské Brežany norr om Prag. Här för han en behaglig tillvaro som tjeckernas germanske herre. Två gånger i veckan pendlar han till Berlin för att sköta sina plikter som högste chef för rikets säkerhetstjänster. Stolt, självbelåten och helt övertygad om sina tjeckiska undersåtars fulla respekt låter sig Heydrich alltid köras omkring i Prag utan skydd. Hans eget argument är: ”Varför skulle mina tjecker vilja skjuta mig?”
Den nazistiska mönsterfamijen med makan Lina och barnen Silke, Heider och Klaus.
Döden i Prag
När Reinhard Heydrich höjer pistolen i sin tjänstebil på gathörnet i Prag och siktar mot den tjeckiske motståndsmannen Jozef Gabcik har gaskamrarna i koncentrationslägren nyligen tagits i bruk, och hans Führers fantasier om ett rasrent storrike ser fortfarande ut att kunna bli verklighet.
Men Heydrich får aldrig uppleva Tredje rikets slutliga öde. Medan han trycker in avtryckaren på sin oladdade pistol, kastar Gabciks kamrat Jan Kubiš en av sina bomber mot den öppna, svarta Mercedesen.
Kastet blir emellertid för kort, och bomben exploderar intill bilens högra bakhjul. Men det visar sig vara tillräckligt: Reinhard Heydrichs rygg genomborras av metallsplitter från bilen och små tagelbitar från stoppningen i bilens baksäte. Även om Heydrich, enligt vad som sägs, själv tar upp jakten på sina attentatsmän, faller han snart ihop på gatan.
Gestapochefen förs till Bulovkasjukhuset i närheten, där han återhämtar sig ganska snabbt, men han faller sedan i koma.
Reinhard Heydrich dör av blodförgiftning sju dagar senare.
Åttaårige Klaus Heydrich (t.h.) och hans sjuårige lillebror Heider deltog vid sin fars statsbegravning. Klaus omkom i en trafikolycka året därpå, Heider avled i juli 2007.