Rättegången i Nürnberg: Göring trivdes i rampljuset

Göring månar om sitt eftermäle

Strax efter gripandet konfiskerar de ­allierade Görings bagage – 16 koffertar med monogram på, en röd hattask och ett stort antal ringar, klockor och manschettknappar.

I toalettväskan hittar vakterna mängder med kodeintabletter.

Pillren är en mildare ersättning för det morfin som Göring blivit beroende av – det lindrar smärtorna från ett skottsår som han fick i samband med nazisternas misslyckade ölkällarkupp år 1923.

Tab­letterna konfiskeras, och den före detta riksmarskalken sätts på avvänjning.

Göring är nära att gripas av panik när han fråntas sin medicin och börjar inse att spelet är över. En kväll när det åskar får han en hjärtinfarkt.

”Jag var ensam när det började åska. Det gjorde mig orolig”, gnäller den tidigare riksmarskalken.

Men avvänjningen, motionen på fängelsets gård och den spartanska kosten gör Göring gott.

När han greps var han kraftigt överviktig; hans 170 cm långa kropp vägde hela 104 kilo.

Enligt den amerikanske militärläkare som undersökte honom var han ”så fet att det var groteskt, en dallrande massa”.

Nu rasar kilona av honom.

Efter två månader måste hans grå uniformsbyxor sys in med 15 cm och när Göring den 12 augusti kommer med ett amerikanskt transportflygplan till Nürnberg, där ­rättegången ska hållas, är han en ny människa.

En enkel plan

Han har också genomgått en mental förändring. Under krigets slutskede hade han varit nedtyngd och uppgiven.

Han hade plågats av krigsförloppet och av att flygvapnet, som han själv hade byggt upp från grunden, totalförstördes.

Problemen hade han dövat med allt fler tabletter och allt pråligare uniformer.

När allt detta nu har tagits ifrån honom ser han världen i ett nytt perspektiv.

Airey Neave, den advokat som bistår Göring juridiskt fram till rättegången, ser genast förändringen när han den 19 oktober kommer till Görings cell för att presentera åtalet.

Han välkomnas med ett leende och en lätt bugning, och Göring verkar fullständigt oberörd, trots att han åtalas på fyra punkter: planerande av anfallskrig, brott mot freden, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.

Han ger bara ett stramt ”Jawohl” ifrån sig. ”Nu kontrollerade han scenen igen”, skrev Neave senare.

Det finns en enkel förklaring till lugnet, berättar Göring för den amerikanske rätts­psykiatern Douglas M Kelley. Han har en plan.

Efter öl­källarkuppen förbjöds nazistpartiet men Hitler och hans män fortsatte att agitera och lyckades till sist vinna över tyskarna på sin sida. Nu tänker Göring göra samma sak.

”Om jag inte lyckas över­tyga domstolen, så vill jag åtminstone övertyga det tyska folket om att allt jag gjort har jag gjort för riket.

Om femtio eller sextio år kommer det att resas minnesmärken över Hermann Göring i Tyskland”, ­säger han till rättspsykiatern.

Rättegången kan börja

Pompösa minnesmärken är emellertid inte vad de allierade tänker sig, när dörrarna till rättssalen slås upp på morgonen den 20 november 1945.

Domstolen i Nürnberg är full med folk. Allas blickar, fyllda med förakt och nyfikenhet, riktas mot de 22 åtalade när de förs in och tar plats på de åtalades bänk.

Här finns bland andra Hermann Göring, utrikesminister Joachim von Ribbentrop och Hitlers förre ställföre­trädare Rudolf Hess.

Detta är ögonblicket som de allierade har väntat på. Nu ska de visa hur civiliserade segerherrar behandlar ledarna för en totalitär och motbjudande regim.

I Nürnberg ska en ny tid födas; en tid utan summariska ­avrättningar, gaskammare och folkmord. De allierades åklagare är beväpnade till tänderna.

När Röda armén inledde slutattacken mot Berlin, gav den tyska regeringen ­order om att alla dokument skulle för­störas. Ingenting skulle kunna beslagtas av fienden.

Det var dock inte många arkivarier som lydde order – de gjorde i stället som de alltid har gjort: de sparade arkivalierna åt eftervärlden.

Många dokument har därför legat kvar eller gömts undan i all hast. Bl a har en stor samling mikrofilmer hittats nedgrävd i Thüringer Wald i en plåtlåda inlindad i en gammal regnrock.

De allierade har alltså tillgång till flera hundra ton dokument, många av dem fulla med hemligstämplade uppgifter från regimens innersta krets.

Den amerikanske åklagaren Robert H Jackson använder sig flitigt av de tyska dokumenten, när han under de följande dagarna räknar upp nazisternas många illdåd. Göring rör inte en min.

”Segraren är alltid domare, och förloraren alltid den åtalade”, konstaterar han medan åklagaren rabblar upp de brott han står anklagad för: delaktighet i judeutrotningen, exploatering av de ockuperade områdena, stöld av värdesaker och konstskatter för miljoner.

Föremålen hamnade dessutom i Görings privata hem.

Göring oberörd av massmord

När åklagaren är färdig förklarar sig ­Göring ”i åtalets mening ej skyldig”.

Han har förberett ett långt tal, i vilket han vill förklara vad han har gjort, att han har gjort allt för det tyska folkets bästa och att han inte betraktar sig själv som en brottsling.

Men domstolens ordförande förbjuder honom att hålla det talet.

Inte heller under de följande dagarna går saker och ting som Göring tänkt sig. En notering som visar att Hitler kallt räknade med att flera miljoner ryssar skulle dö av svält till följd av Tysklands invasion 1941, väcker bestörtning hos de åtalade.

”Koncentrerat politiskt vanvett”, utbrister den forne Hitlerjugendledaren Baldur von Schirach.

En av de andra åtalade konstaterar att han aldrig skulle ha stött Hitler, om han hade känt till de uttalandena.

Uppgiven vänder sig Göring till sina forna vapenbröder.

”Hur gick det till när amerikanerna roffade åt sig Kalifornien och Texas? Det var också aggressiv krigföring”, säger han med tydlig adress till den amerikanske chefsåklagaren.

Ännu värre blir det på eftermiddagen, när åklagaren visar en film som de allierade spelat in när de befriade koncentrationslägren. Ingen som ser filmen kommer att kunna glömma den.

”En oändlig flod av bleka lik flyter fram över filmduken, lik med revben som sticker ut ur bröstet, lik som föses runt av stora bulldozrar, som om de var avfall.

Lik som inte alls är lik utan bara svedda rester av kött och benknotor”, berättar en åskådare senare. De åtalade är märkbart berörda.

Flera av dem gömmer ansiktet i händerna av skam, och general Wilhelm Keitel, högste befälhavare för Nazistysklands väpnade styrkor, torkar febrilt ögonen med en näsduk, där han sitter på de åtalades bänk.

Endast Göring verkar oberörd, trots att han lät bygga flera av de läger som senare blev koncentrationsläger.

Även om lägren inte ursprungligen var förintelseläger, var våldet och människoföraktet inbyggt i systemet från första början, och dödligheten bland fångarna var skyhög.

Även Gestapo, som sände en strid ström av fångar till lägren, var Görings verk.

Men det är bara när han emellanåt gnuggar händerna, som för att fördela handsvetten, som hans beteende signalerar att han känner sig en aning med­ansvarig för den mardröm som flimrar förbi på skärmen.

Göring höll hov i lunchrummet

När filmen är slut sitter alla i salen som förstenade.

Domstolens ordförande lyckas inte samla sig tillräckligt för att formellt avbryta förhandlingarna.

I tystnaden hörs ett svagt mumlande från en amerikansk soldat:

”Åh Gud, jag får lust att skjuta första bästa tysk jag möter.” Sedan skär Rudolf Hess stämma genom tystnaden: ”Jag tror inte på det där”, ­säger han högt och tydligt. Göring ber honom hålla tyst, och Hess tiger.

Under veckorna fram till jul stiger den ena högt uppsatte nazisten efter den andre fram. I ett försök att rädda sitt eget skinn angriper de nu de män och de ideal som de tills helt nyligen har krälat i stoftet för.

När SS-generalen ­Erich von dem Bach-Zelewski, en av de mest hårdföra officerarna på östfronten, tar plats i vittnesbåset kan Göring inte längre tygla sitt raseri.

Bach-Zelewski har fått straffrihet i utbyte mot att vittna mot sina forna överordnade, och han påstår nu att han stannade kvar på sin post bara för att förhindra att någon annan mer brutal man fick hans plats, och att grymheterna för övrigt var ”en logisk följd av vår ideologi”.

Göring exploderar. ”Ditt svin! Förbannade förrädare”, vrålar han så att ­saliven stänker. Utbrottet kostar honom en veckas tobaksranson men det är inte nog för att få honom att hålla tyst.

Privat kan Göring inte påverka sina medfångar, eftersom de åtalade hålls skilda från varandra.

I fängelset, som ligger nära domstolsbyggnaden, bor de i enmansceller med stengolv och en stol, ett slitet bord och en brits.

Genom ett hål i dörren håller en vakt ständigt koll på allt vad fångarna gör, och hela natten sveper ett starkt strålkastarsken genom cellen.

Mat och dryck serveras genom en lucka, och när fångarna ska gå på toaletten, får de göra det i ett hörn av cellen, det enda ställe man inte kan se genom titthålet i dörren.

I lunchrummet kan de åtalade emellertid prata fritt med varandra, och där gör Göring allt han kan för att få de ­andra att uppträda lika hjältemodigt som han själv.

Det är ingen lätt uppgift; alla ser varthän det lutar, men Göring hotar, lockar och frammanar bilder av hjältar som dör för det de tror på. Han lovar att skydda dem som är rädda.

”Jag säger att ni agerade på mina ­order”, säger han lugnande till sina oroliga medfångar.

En som har gett upp försöker han muntra upp med bilder av deras martyrskap.

En dag kommer det tyska folket att gräva upp deras jordiska kvarlevor och lägga dem i en marmor­sarkofag, försäkrar han högtravande.

Åklagarsidan betraktar Görings makt över medfångarna med växande oro. Flera av nazisterna hade gått med på att samarbeta, när de kom till Nürnberg.

Bland dem var Baldur von Schirach, som var beredd att lämna in ett skriftligt fördömande av ”Hitlers svek mot den tyska ungdomen”, men under Görings inflytande har han och andra börjat återfå sin gamla fanatism.

Det är bara rustningsministern Albert Speer som fortfarande tycks vilja ta avstånd från Hitler och hans regim.

När han den 3 januari 1946 via sin advokat meddelar att han vid ett tillfälle av samvetsskäl har försökt mörda Hitler, känner åklagarna att de står inför ett stort genombrott.

Det här ska Göring inte få sabotera.

Efter en lång utläggning mot Speer, i vilken Göring deklarerar att han är ”nära att dö av skam” över att ”en tysk kan vara så gemen för att förlänga sitt arma liv”, förflyttas han in i ett separat rum.

Därefter får den tidigare riksmarskalken äta ensam.

Åklagaren tappar fattningen

Alla håller andan när Göring – klädd i höga stövlar och löst sittande byxor – tar plats i vittnesbåset på eftermiddagen den 13 mars.

”Vi nästan darrade av förväntan”, sade en korrespondent från The Times.

Utan att blinka erkänner Göring sitt förflutna och sitt ansvar, inklusive lagarna mot judar:

”Jag utfärdade dem och därför är jag ansvarig för dem. Jag har inte för avsikt att gömma mig bakom att det var Führerns order”, fastslår han.

”Jag hade ansvaret för upprustningen, för träningen och för stärkandet av moralen inom Luftwaffe. Jag personligen, inte Führern, bär det fulla och hela ansvaret för allt som skedde.”

Göring försvarar sina medåtalade, men inte alltid på ett sätt som framställer dem i den bästa dager.

Till exempel avfärdar han utrikesminister von Ribbentrop med att denne inte varit tillräckligt inflytelserik för att ha haft någonting att säga till om i utrikespolitiken.

Det var enbart Göring som alltid var välkommen hos Hitler – han hävdar till och med att de umgicks privat.

”Det kan högst vara Führern och jag som ingått i någon sammansvärjning”, säger han om åklagarens påstående att regimen varit en enda stor sammansvärjning.

Göring får tala i 12 timmar utan att bli avbruten.

Hans medåtalade är förtjusta och hälsar på Göring som om han vore en skolpojke som nyss pratat sig ur en välförtjänt kvarsittning å hela klassens vägnar. Gamla motsättningar är som bortblåsta. Till och med Speer kallar Görings försvar ”gripande”.

Åklagaren Jackson är emellertid irriterad över att Göring fått så mycket utrymme. I det korsförhör som följer kastar han sig över riksmarskalken.

Göring ger svar på tal. Avspänd, framåtlutad med ena handen på knäet, vaken blick och det bruna håret prydligt bakåtkammat parerar han alla Jacksons angrepp.

Gång på gång rättar han den amerikanske åklagaren, som uppenbarligen är ute på hal is. Jackson översätter viktiga ord helt fel, han tar fel på platser så att Rhen blir Rhenlandet, och han gör hänvisningar till möten som aldrig hållits.

Till sist viftar han med sitt papper och väser att det här åtminstone visar att det är fråga om en planering ”som skulle hållas absolut hemlig för främmande makter”.

Men det är i sig självt inte kriminellt, ett faktum som Göring är snabb att påpeka.

”Jag kan inte dra mig till minnes att USA har offentliggjort sina invasionsplaner i förväg”, säger han iskallt.

Jackson har fått nog. Han vänder sig mot domarna och vräker ur sig en lång tirad mot Göring som ”inte visar minsta respekt för den tribunal som har gett honom den rättegång han själv aldrig gett en levande själ”.

Därefter blir Jackson så högröstad och osammanhängande att ord­föranden kommer honom till undsättning och förklarar dagens förhandlingar avslutade.

Inte heller under senare korsförhör tappar Göring fattningen. Han glider lätt förbi alla frågor. Efteråt är han mycket nöjd med sig själv.

”Jag gjorde visst inte bort mig, eller hur? Glöm inte att jag hade de skarpaste hjärnorna från England, Amerika, Ryssland och Frankrike emot mig med hela deras juridiska apparat – och där stod jag, alldeles ensam”, säger han efter förhöret. Och många höll med honom.

”Om ingenting annat än hans skärpa och argumentationsförmåga räknades, skulle Göring ha lämnat skranket som en mycket större man än när han intog det”, skriver The Times efteråt.

Stal showen – även i döden

Oturligt nog för Göring är det inte ord utan gärningar han ska stå till svars för. Domarna tvekar inte, när de läser upp domen mot honom den 1 oktober.

Hermann Göring är så skyldig som en människa kan vara. Han var, enligt domen, ”nästan alltid den drivande kraften, och han lydde endast under sin Führer.

Han var den ledande personen bakom anfallskriget och både politisk och militär ledare.

Han ledde slavarbetet och var den som skapade förtrycket mot judarna och mot andra raser inom och utanför riket. För den här mannen finns inte en enda ursäkt i hela rättegångsmaterialet.”

När domen läses upp är Görings ansikte lika orörligt som vanligt.

Han står alldeles stilla, ända tills han i hörlurarna hör den sista delen av översättningen – ”Tod durch den Strang” – ”döden genom hängning”. Utan att röra en min tar han av sig hörlurarna, vänder på klacken och lämnar rättssalen.

Under de följande dagarna försöker han förgäves få domen ändrad; han vill bli skjuten i stället, en avrättningsmetod han finner mer passande för en soldat. Hans begäran avslås.

På kvällen den 15 oktober börjar fängelsets anställda i all hemlighet att för­bereda avrättningarna.

De dömda vet inte att de strax efter midnatt kommer att föras ut till de hastigt uppsatta galgarna i fängelsets gymnastiksal.

Klockan 22.45 hörs ett rop från vakten utanför Görings cell. Göring, som har legat lugnt och stilla i sängen, kastar sig fram och tillbaka i kramper.

Tillskyndade vakter försöker finna orsaken. Göring blir blå i ansiktet och drar snart sin sista suck.

Fängelseläkaren öppnar munnen på honom och plockar ut en liten glasbit – resterna av en cyanidkapsel.

På en presskonferens följande morgon klockan 6.25 – planerad så att de allierade kan meddela att krigsförbrytarna nu har blivit avrättade – stjäler Göring showen en sista gång.

När nyheten når ut på gatorna i Nürnberg uppstår en stämning av lättnad och någonting som liknar triumf bland tyskarna.

”Bra gjort, Göring”, säger någon, ”han var alltid steget före de andra.” ”Typiskt”, säger en annan, ”han ville alltid stå i ramp­ljuset.”

Tyskarna dunkar varandra i ryggen och skrattar. Till och med den amerikanske rättspsykiatern, som Göring anförtrott sig åt, kallar självmordet ”en skicklig, rentav briljant, avslutning”.

År 2005 erkände en amerikansk f d fångvaktare att han lurats av en vacker, tysk kvinna att överlämna cyanidkapseln till Göring. Hon påstod att den innehöll livsviktig medicin.

De flesta historiker betraktar historien som en tänkbar förklaring – men omöjlig att bevisa.

Hemligheten kring vad som hände med Hermann Görings lik är fortfarande väl bevarad, frånsett att han blev ”kremerad och askan omhändertagen”.

Någon marmorsarkofag fick Göring och hans medbrottslingar aldrig.