Den 15 september 1935 är nazistpartiets veckolånga firande av sig självt i Nürnberg nästan över. I den stora salen i kulturföreningshuset sitter Tysklands riksdagsledamöter och väntar otåligt.
Allihop har av en särskild anledning kallats hit till Nürnberg av Tysklands diktator Adolf Hitler. Han vill att de ska godkänna ett antal utkast till lagar som han har författat föregående natt. Lagarna handlar om tyska judar, nazisternas största fiender.
”Från otaliga håll har det kommit in klagomål angående provocerande beteende bland individer av detta folkslag”, domderar Führern från talarstolen och fortsätter: ”Enda sättet att lösa problemet är genom lagstiftning.”
När han talat färdigt brister riksdagsledamöterna ut i jubel. ”Heil Hitler, heil Hitler, heil Hitler”, ropar de taktfast. De nya lagarna, senare kända som Nürnberglagarna, ska skydda Tysklands ariska befolkning mot judarna.
Från och med nu ska en tysk medborgare vara av antingen ”ariskt” eller närbesläktat blod. Alla judar i Tyskland förlorar därmed sitt tyska medborgarskap och samtidigt förbjuds äktenskap och sexuella relationer mellan judar och tyskar.
I och med lagarna inleder Nazityskland officiellt sin kamp mot Europas judar, en kamp som bara några år senare kulminerar i massmordet på sex miljoner människor.
En procent av tyskarna var judar
När Nürnberglagarna antogs år 1935 fanns det i Tyskland omkring 500 000 judar som officiellt bekände sig till judendomen. Det motsvarade mindre än en procent av Tysklands befolkning.
Trots det ansåg nazisterna, med Hitler i spetsen, att judarnas närvaro i Tyskland utgjorde ett hot mot det tyska folkets existens. ”Den svarthårige, judiske ynglingen ligger och väntar i timmar, med en djävulsk blick i ögonen, gloende och spionerande på den intet ont anande flicka som han planerar att förföra, varefter han besudlar hennes blod och rövar bort henne från hennes eget folk”, skrev Hitler i sin bok Mein Kampf.
Enligt Hitler verkade judarna i hemlighet för att ta makten i världen, och det var judar som låg bakom allt ifrån bolsjevism och internationell kapitalism till USA:s regering. Därför ville nazisterna göra förhållandena så outhärdliga för judarna att de lämnade Tyskland.
När nazisterna kom till makten i Tyskland år 1933 tvingade partiet alla judiska statstjänstemän att gå i pension. Snart blev judarna även utestängda från yrken som regissörer, skådespelare och andra befattningar inom tyskt kulturliv.
Vissa partimedlemmar tyckte emellertid att partiet var för ömhjärtat gentemot judarna, och på sommaren 1935 drog en våg av rasistiska oroligheter och brutala överfall på judar genom Tyskland.
Detta oroade Hitler som ville framstå som en statsman, inte som ledare för ett gäng råskinn, inte minst med tanke på att Tyskland skulle vara värdnation för de olympiska spelen år 1936.
I viss utsträckning verkade Nürnberglagarna lugnande på gruppen av våldsbenägna nazister och antalet överfall minskade.
En del judar betraktade därför raslagarna som det minst dåliga av två onda ting. Men det varade inte länge.
Judar stängs ute från samhället
Med Nürnberglagarna blev judiskheten till en fråga om hur många judiska far- och morföräldrar en person hade.
Med en eller två judiska far- eller morföräldrar var man Mischling, ”en blandning”, med färre rättigheter än dem som nazisterna betraktade som ”tyskar av blodet”. Mischlinge hade emellertid möjlighet att t.ex. utbilda sig och få jobb inom den offentliga sektorn.
Men om man hade tre eller fyra judiska far- eller morföräldrar klassificerades man som heljude och hade ytterst begränsade rättigheter, som hela tiden blev allt färre.
”Jag är inte längre tysk eller arier, utan jude och jag ska vara tacksam om man låter mig leva”, skrev den judiske professorn Victor Klemperer, som tvångspensionerades från Dresdens tekniska universitet 1935.
Med hänvisning till ”folkets sunda rättsuppfattning” utestängde nazisterna judar från utbildning, bibliotek, offentliga transportmedel och parker. Inga detaljer var för små för att omfattas av nya regler så att det störde judarna så mycket som möjligt.
”Det är inte de stora dragen som är viktiga för mig, utan vardagens tyranni. Tusen myggbett är värre än ett enda slag i huvudet. Jag observerar och noterar myggbetten”, skrev Klemperer.
I oktober 1936 fick han veta att han inte längre kunde använda bibliotekets läsesal. Två månader senare stängdes hans telefon av.
Samtidigt hade Hitler skruvat upp propagandan mot judarna i sina tal och varnade nu för att judarna försökte omstörta den tyska staten.
”Judarna ska ut ur Tyskland, ja faktiskt ut ur Europa. Chefen (Hitler, reds anm.) är fast besluten om detta”, skrev Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels i september 1937.
Sakta men säkert degraderades judarna till djur som inte ens hörde till människosläktet: ”Överallt på min väg står skyltar: Judar icke välkomna!, och nu piskas judehatet upp på nytt. Judarna mördar Spanien, judarna är ett släkte av kriminella, alla brott kan hänföras till juden”, förklarar Klemperer.
Hundratals dödas på gatorna
I augusti 1938 blev alla judar tvungna att lägga till ”Israel” eller ”Sarah” till sitt namn: ”Man skulle kunna skratta åt det, om det inte vore för att man var nära att bli tokig av det”, skriver Klemperer.
Hitlers offensiv nådde sin kulmen den 9 november 1938 med den så kallade kristallnatten då judiska butiker och synagogor förstördes och hundratals människor dödades. Efteråt tvingades de tyska judarna betala för alla de materiella skador som våldet orsakat.
Det yttersta målet med lagarna, förföljelserna och våldet var att göra de tyska judarnas liv så outhärdligt att de skulle välja att lämna landet.
Och det fungerade, trots att nazisterna krävde stora belopp för att ge utresetillstånd. Judarna skulle visserligen tvingas bort men deras tillgångar fick inte lämna Tyskland.
Cirka 70 000 judar lämnade Tyskland kort efter att Hilter kom till makten 1933. Därefter minskade utvandringen något fram till kristallnattens våldsorgie som fick tiotusentals judar att fly landet.
Även Victor Klemperer hade planer på att fly och bad om råd hos en tysk tjänsteman vid rådgivningen för utvandrare: ”Av hans förklaringar framgick att de faktiskt inte tänkte släppa ut oss förrän de plundrat oss på allt.”
Klemperer gav upp sina emigrationsplaner men många andra var beredda att ge upp allt de ägde. År 1939 lämnade hela 77 000 judar Tyskland trots att det var mycket svårt för dem att hitta ett land som ville ta emot dem.
Bland annat beviljades 10 000 ensamma flyktingbarn inresa i Storbritannien först efter en ansenlig ersättning till brittiska staten.
Kriget bryter ut
År 1939 var den nazistiska drömmen om ett ”judefritt” Tyskland på väg att besannas. När andra världskriget bröt ut i september 1939 hade ungefär 282 000 av Tysklands ursprungligen cirka 500 000 judar och 117 000 av Österrikes 174 000 judar emigrerat.
Bland dessa fanns den tyske fysikern Albert Einstein och den österrikiske psykoanalytikern Sigmund Freud, som båda emigrerade till USA.
Efter tyskarnas invasion av Polen förändrades bilden radikalt. Plötsligt levde miljontals judar under nazistiskt styre och de blev bara fler i takt med att den tyska armén erövrade nya områden i Europa.
Nazisternas lösning på det de kallade ”judefrågan” i de områden man erövrade efter hand var att samla judarna i enorma getton där de utnyttjades till slavarbete.
Även i själva Tyskland bestämde sig nazisterna för att samla judarna i särskilda områden. I maj 1940 tvingades Victor Klemperer att lämna sitt hus och flytta till en lägenhet i ett så kallat ”judehus”, ett av många som myndigheterna samlade ihop judar i.
”Ännu kan vi inte överblicka om vi ska kunna skapa oss en dräglig tillvaro”, skrev Klemperer i sin dagbok. Samtidigt blev judarnas möjligheter allt färre.
År 1941 blev det förbjudet att få mjölken hemlevererad, att röka och att använda offentliga toaletter. De skulle dessutom bära en gul judestjärna väl synlig på kläderna.
Samma år förbjöds alla judar att lämna Tyskland och alltfler sändes till koncentrationsläger: ”Gripanden för minsta förseelse, oavsett hur liten, är lika med en dödsdom. Ingen kommer tillbaka”, skrev Klemperer.
En vecka efter att en av hans vänner i judehuset arresterats fick Klemperer och de andra grannarna veta att han dött av en hjärtattack, men snart ändrades dödsorsaken till att han hade hängt sig i sin cell.
Men alla i huset förstod att han i själva verket blivit avrättad.
Den slutgiltiga lösningen
På Wannseekonferensen i januari 1942 beslöt nazisterna att Europas judar skulle utrotas, trots att de utgjorde arbetskraft. Östeuropeiska halvjudar jämställdes med heljudar.
Östeuropeiska kvartsjudar jämställdes med icke-judar, såvida de inte hade ett ”särskilt rasmässigt ogynnsamt utseende”, som det stod i protokollet.
År 1943 berövades de kvarvarande tyska judarna sina sista rättigheter och deporterades därefter till förintelselägren.
En efter en försvann Klemperers vänner ur judehuset. ”Så många omkring mig faller, men jag lever än. Kanske är det mitt öde att överleva och vittna”, skrev han.
Klemperers stora chans kom i februari 1945 då de allierade bombade hans hemstad Dresden. Stora delar av staden utplånades av tusentals brandbomber men Klemperer och hans fru överlevde.
Krigets sista månader tillbringade de på flykt och hamnade till sist i München som snart intogs av amerikanerna. Av de 4 675 judar som bodde i Dresden före 1933 och av de 1 265 som fanns kvar i staden år 1941 överlevde bara en handfull kriget.
Den 29 april 1945 begick mannen som formulerade Nürnberglagarna, Adolf Hitler, självmord. I sitt politiska testamente skrev han: ”Framför allt anmodar jag nationens ledare att upprätthålla raslagarna och till obarmhärtigt motstånd mot världsförgiftaren av alla folkslag, den internationella judendomen.”