Det var bara några få kilometer till Antarktis packis. Expeditionsledaren Alfred Ritscher stod på däcket på skeppet Schwabenland och hörde en matros ropa genom den frostklara morgonluften:
”Eis voraus – is föröver”. Det var den 19 januari 1939.
Tyskarna döpte det territorium de utforskade på Sydpolen till Neu Schwabenland (området är ungefärlig markerat med flaggan).
Antarktis/1938–1939
Tyskland skickade iväg expeditioner till Antarktis både 1901 och 1911. Båda var vetenskapliga och skulle undersöka om kontinenten bestod av ett enda landstycke genom att försöka korsa isöknen. Expeditionen 1938–39 var däremot motiverad av drömmen om ett större imperium och de resurser som havet hade att erbjuda den snart krigförande nationen.
Seglatsen från Hamburg hade tagit en månad och dessförinnan hade Ritscher lagt ett halvår på förberedelser inför polarexpeditionen, som med en budget på tre miljoner riksmark hade satts i verket av självaste Hermann Göring, Luftwaffes högste chef.
Valkött, forskning och mineraler
Det hade gått 27 år sedan den senaste officiella tyska Antarktisexpeditionen. År 1912 hade den tyske geofysikern Wilhelm Filchner nått samma kontinent som nu bredde ut sig framför stäven på M/S Schwabenland.
Under de knappt tre årtionden som gått sedan dess hade Storbritannien, Ryssland, Frankrike och Norge gjort territoriella anspråk på Antarktis.
Det var inte minst valfångsten som lockade, även i Tyskland där 80 miljoner invånare skulle ha mat för dagen – och kriget närmade sig.
Att upprätthålla tyska livsmedelslager var Görings tyngst vägande argument för Tysklands fyraårsplan (1938–1942), som skulle säkra erövringen av kuster och land i Antarktis.
Invasion utan vapen
Gick 21 mil i minus 30 grader
Projektet krävde en ledare som inte bara kunde manövrera ett fartyg mellan isbergen. Han skulle också kunna flyga ett plan. År 1938 var Alfred Ritscher en erfaren 60-åring som hade skaffat sig pilotcertifikat i Luftwaffes tjänst. Han hade dessutom deltagit i en expedition genom Nordostpassagen, där han räddade besättningen genom att vandra 210 kilometer tvärs över Svalbard i 30 graders kyla sedan skeppet frusit fast i isen.
Flera tusen flygfoton
Det togs sammanlagt 11 000 bilder av cirka 350 000 kvadratkilometer. Det krävdes erfarna fotografer med kunskap om kartläggning samt stabila kameror med film som tålde kylan. Flygbolaget Lufthansa stiftade år 1926 bolaget Hansa Luftbild, som deltog i expeditionen. Företaget är fortfarande verksamt över hela världen.
33 man skulle förse riket med tvål och margarin
När expeditionen stävade ut från Hamburg den 17 december 1938 fanns det 33 man ombord. Officerare, matroser, vetenskapsmän, fotografer och piloter skulle tillsammans säkra segern för Tredje riket. Oceanografer, geofysiker, meterologer och marinbiologer från ”Institutet för valforskning” följde med. Valfångst i området kunde bespara Tredje riket stora valutautgifter till i synnerhet Norge, som årligen levererade 200 000 ton valolja till Tysklands produktion av tvål och margarin.
Utöver valfångst och fiske var Göring lyhörd för att polarforskningen ansågs vara ett eftersatt område på tyska universitet. Dessutom hoppades ledarna i Tredje riket att de skulle hitta värdefulla ädelmetaller och andra mineral under den tjocka isen.
Men i synnerhet olja skulle göra det enklare för Hitleroch hans generaler att planera framtidens stora fälttåg. Ingen visste dock hur mycket naturresurser det fanns i Antarktis, och framför allt inte vad som krävdes för att utvinna dem.
En viktig morot för nazistledarna var propagandavärdet. De behövde visa sin storhet inför både sitt eget folk och resten av världen.
”Lampan tänds. I nästa ögonblick slungas Boreas iväg av den korta katapulten. Planet är i luften.” Beskrivning av när ett av sjöflygplanen lyfter.
Både Sudetenland och Österrike var nu inlemmade i det tyska storriket och en invasion av Polen väntade runt hörnet. Att erövra en stor del av den ogästvänliga kontinenten skulle befästa landets nyvunna status som stormakt.
Sist men inte minst hade möjligheten att upprätta flottbaser ett strategiskt intresse. Därifrån kunde man kontrollera fartygstrafiken i ishavet.
År 1938 fanns det inga reella internationella myndigheter och Tyskland hade dessutom dragit sig ur Nationernas Förbund, som var föregångaren till FN. Det fanns ingen laglig möjlighet att avstyra de tyska ambitionerna.
Flygplan kartlägger Schwabenland
Den 19 januari 1939, efter en nästan problemfri seglats, nådde M/S Schwabenland sin destination vid packisen. Den första uppgiften var att flyga över och fotografera de stora vidderna inför den kommande kartläggningen.
Därför var skeppet lastat med två hydroplan, Boreas och Passat, som kunde lyfta från en katapult på däck och landa på vattnet för att sedan bli upphissade igen med skeppets kran. Frågan var nu bara om katapulten skulle fungera i kylan.
Sjöflygplanen Boreas och Passat var avgörande för kartläggningen av Neu Schwabenland i Antarktis. De slungades iväg från en ramp på fartygets däck och lyftes ombord med kran.
Den tyske historikern Heinz Schön beskriver den första flygturen i sin bok ”Myten om Neu Schwabenland – På Sydpolen för Hitler”:
”Flygkapten Richard Heinrich Schirmacher klättrar in i planet, därefter följer flygmekanikern Kurt Loesener, navigatören Erich Gruber och till sist fotografen Siegfried Sautner. Dörrarna stängs. Boreas är startklar. Vid katapulten står startmanskapets verkmästare Herbert Bolle. Han väntar på att flygledaren ska tända signallampan och ge grönt ljus. Lampan tänds. I nästa ögonblick slungas Boreas iväg av den korta katapulten. Planet är i luften.”
Under de följande två veckorna skulle de båda Dornier-Wal-planen, Boreas och Passat, flyga över 600 000 kvadratkilometer och ta fler än 11 000 foton med de Zeiss-kameror man hade ombord. Vid en flyghöjd av 3 000 meter skulle vart och ett av planen – i alla fall teoriskt sett – kunna flyga över 200 000 kvadratkilometer på en full tank.
I praktiken visade det sig att man bara kunde täcka högst 65 000 kvadratkilometer per flygning.
Sjöflygplanen spelade en avgörande roll för kartläggningen av Neu Schwabenland.
Det blev totalt 15 flygningar, men man skulle troligtvis ha kunnat göra ännu fler om det inte vore för att motorerna på Passat visade svaghetstecken under de extrema väderförhållandena med kyla och stark vind.
Expeditionens övriga vetenskapsmän arbetade intensivt med att samla in så mycket data som över huvud taget var möjligt före hemresan som var planerad till den 6 februari.
Oceanograferna mätte djupförhållanden och salthalt i vattnet medan biologerna använde sin tid till att studera Antarktis kanske mest udda invånare: pingvinerna. Några av dem bars ombord och togs med tillbaka till Europa.
Mängder av hakkors sprids ut
Nu återstod bara att sätta Tredje rikets spår i isen. Med i lasten hade Ritscher tusentals hakkorsflaggor på järnspett.
De kastades ut från Boreas och Passat och märkte ut gränsen kring det drygt 600 000 kvadratkilometer stora område som man hade ”upptäckt”.
Flygande tefat ingår i många myter om Neu Schwabenland.
Führern flydde till Antarktis!
I juli 1945 dök det upp en tysk ubåt i den argentinska hamnstaden Mar del Plata. Besättningen på U-530 överlämnade sig till myndigheterna och förhördes. Varför resan över Atlanten tagit dem två månader gav de inget svar på.
Ubåtens ankomst gav näring åt rykten om att Adolf Hitler dessförinnan förts till Neu Schwabenland, där den tyska expeditionen till Antarktis 1938 kunde ha anlagt en underjordisk bas.
Ryktesspridningen blev inte mindre av att det efter andra världskriget rapporterades om iakttagelser av ”flygande tefat”, som påstods komma från Antarktis och som använde en teknik som utvecklats av tyska forskare på BMW-fabriken i Prag.
Ritscher skriver:
”Bilderna täcker en yta av över 350 000 kvadratkilometer (...); därtill kan läggas ett landområde om 250 000 kvadratkilometer (...) Den totala arealen omfattar således mer än 600 000 kvadratkilometer. Det har fått namnet Neu Schwabenland. Ytan har på alla flygrutter markerats med järnspett med vidhäftade hakkors och riksflaggor (...); genom denna kartläggning, markering och namngivning av Neu Schwabenland har Tyskland nu tagit det första steget mot att stadfästa sina rättigheter till detta område. Därav följer att riket som resultat av denna expedition har fullvärdig medbestämmanderätt i uppdelningen av Antarktis mellan de intresserade makterna. Av yttersta vikt för denna expedition är likaledes rätten att deltaga i valfångsten i de antarktiska vattnen.”
Det var stora ord, inte minst med tanke på att Norge tidigare hade utforskat området och den 14 januari 1939 lagt fram territoriella anspråk på ”Dronning Maud land”, som normännen hade döpt området till.
Ritscher hade till och med tagit med sig norska kartor till hjälp när man skulle staka ut flygrutterna över det ”outforskade” landet.
Kartorna var förvisso inte så exakta som man kunde önska sig, men de var till god hjälp. Ritscher var stolt och alla expeditionsdeltagarna såg fram emot ett varmt mottagande när de kom hem.
Expeditionen får svalt mottagande
Efter 65 dagars seglats anlöpte expeditionen hamnen i Cuxhafen vid Hamburg.
Det var glest mellan applåderna på kajen och expeditionen omnämndes knappt i tidningarna – bortsett från de stora kejsarpingvinerna som man tagit med från Antarktis. Det anordnades inte ens en presskonferens.
Alfred Ritscher (skrattande t.v.) och hans män tog med ett antal pingviner hem till Tyskland.
Inga nationer godkände Nazitysklands krav på rätten till Neu Schwabenland. Norge hade tidigare gjort anspråk på området och skickade genast en officiell protest, som naturligtvis avvisades av Göring.
Han hade emellertid fullt upp med att förbereda ett världskrig tog inga ytterligare initiativ för att säkra rätten till den stora kontinenten i söder.