Nazisterna krossade de homosexuellas paradis

I slutet av numret sliter Hansi Sturm av sina konstgjorda bröst och kastar ut dem till publiken. Publiken svarar med extatiska applåder och jubelrop.

Hansi Sturm tar emot priset som Miss Eldorado och med cocktails och sång- och dansnummer festar gästerna till gryningen.

Men festen för Tysklands sexuella minoriteter går mot sitt slut. Nazisterna lurar i kulisserna. De betraktar homosexualitet som en sjukdom som måste bekämpas med alla medel.

Homosexuella trivdes i Berlin

Eldorado var långt ifrån den enda fristaden för homosexuella i 1920-talets Tyskland. Enligt den tyske läkaren och sexologen Magnus Hirschfeld (1868–1935) fanns det 1923 mellan 90 och 100 gaybarer enbart i Berlin.

I andra tyska storstäder som Hamburg och Hannover fanns det också gott om möjligheter att besöka gaybarer och transvestitklubbar.

Magnus Hirschfeld spelade själv en viktig roll i kampen för homosexuellas rättigheter i Tyskland. År 1897 grundade han Vetenskapliga humanitära kommittén (ty: Wissenschaftlich-humanitäres Komitee) – ett forum för att samla människor från hela världen som forskade om sexualitet.

Syftet var att bekämpa fördomar – och så småningom avskaffa paragraf 175 i den tyska strafflagen, som kriminaliserade homosexualitet. Även om det på papperet var olagligt att vara homosexuell blev särskilt Berlin världsberömt för sin tolerans mot ”sexuella avvikare”.

Den första gaybaren i Berlin öppnade 1880, och fram till början av [första världskriget] (https://varldenshistoria.se/krig/forsta-varldskriget) 1914 sköt inte mindre än 40 gaybarer upp i den tyska huvudstaden.

Efter krigsslutet 1918 övergick Tyskland från monarki till demokrati i och med grundandet av [Weimarrepubliken] (https://varldenshistoria.se/samhalle/weimarrepubliken-ett-demokratiskt-experiment-som-nastan-lyckades). Fram till nazisternas maktövertagande 1933 blev den unga demokratin alltmer liberal och Berlin blev centrum för en extravagant festkultur som kännetecknades av rikliga mängder sprit, droger och fria själar.

Weimarrepubliken hade avskaffat censuren, vilket ledde till en explosionsartad ökning av tidningar och tidskrifter som riktade sig till homosexuella. Den mest framgångsrika hette ”Die Freundschaft” (Vänskapen) och kom ut första gången i augusti 1919. Fyra år senare hade upplagan fördubblats från 20 000 till 40 000 exemplar.

Samma år som ”Die Freundschaft” publicerades för första gången öppnade läkaren Magnus Hirschfeld världens första sexologiska institut i Berlin – Institut für Sexualwissenschaft. Institutet forskade om homosexualitet och transsexualitet – och Hirschfelds arbete gjorde honom både berömd och ökänd i hela Europa.

Institutets uppgift var att söka vetenskapliga bevis för att homosexualitet och transsexualitet inte orsakas av ett fördärvat sinne – vilket många på den tiden trodde – utan snarare är biologiskt betingat. Som Magnus Hirschfeld uttryckte det 1919:

”Snart kommer den dag då vetenskapen segrar över felaktigheterna, rättvisan segrar över orättvisan och människokärleken segrar över hatet och okunskapen.”

Magnus Hirschfeld hade fruktansvärt fel.

Den homosexuelle toppnazisten

Långt ifrån alla i det tyska samhället välkomnade den homosexuella blomstringen. År 1928 gjorde nazistpartiet ett officiellt uttalande om homosexualitet, och det gav inte uttryck för varken kärlek eller tolerans:

”Fri kärlek och avvikelser är odisciplinerade. Därför förkastar vi homosexuella, precis som vi förkastar allt annat som skadar vår nation. Alla som tänker på homosexuell kärlek är våra fiender.”

När [Adolf Hitler] (https://varldenshistoria.se/krig/andra-varldskriget/hitler) kom till makten 1933 slog han ner på de ”sexuellt avvikande elementen” i samhället. Magnus Hirschfeld, som själv var både homosexuell och judisk, var en gigantisk nagel i ögat på Führern. Den 6 maj 1933 vandaliserades och plundrades Hirschfelds institut för sexualvetenskap av nazisterna.

Alla data och forskningsresultat brändes och Magnus Hirschfeld flydde först till Schweiz och sedan till Paris, där han utan framgång försökte återupprätta sitt institut. Han dog av en hjärtattack i Nice den 14 maj 1935.

Vid det laget hade Hitler och hans hantlangare satt diskrimineringen av sexuella minoriteter i system. Under 1933 började nazisterna systematiskt stänga ner gaybarer i Berlin och andra tyska storstäder.

Många homosexuella uppfattade den överhängande faran och flydde landet, men ett stort antal stannade kvar i Tyskland.

Några av dem som stannade kvar gick med i nazisternas paramilitära styrka Sturmabteilung (SA). De hoppades att gruppens ledare Ernst Röhm skulle hålla sin hand över dem. Röhm själv var homosexuell, något som blev allmänt känt när en socialdemokratisk tidning 1931 hängde ut honom för hans ”hårresande depraverade beteend”

Hitler skyddade honom. Men förutom att Ernst Röhms homosexualitet minst sagt inte stämde överens med de nazistiska idealen, utvecklades hans SA-armé av slagskämpar också till ett hot. Hitler fruktade att Ernst Röhm planerade en socialistisk revolution som skulle avsätta honom som envåldshärskare.

Hitler inledde därför en utrensning av Ernst Röhm och ett stort antal andra politiska motståndare inom nazistpartiet. Utrensningen blev känd som ”de långa knivarnas natt” och genomfördes den 30 juni 1934 av elitstyrkan SS och den hemliga polisen [Gestapo] (https://varldenshistoria.se/krig/andra-varldskriget/gestapo-hitlers-hemliga-polis-spred-skrack-i-europa).

Med Ernst Röhm ur vägen började nazisterna ta i med hårdhandskarna mot homosexuella. År 1934 utfärdade Gestapo en order till polisstationerna i Tysklands större städer där man krävde att de skulle sammanställa en lista över de öppet homosexuella män som myndigheterna kände till.

Följande år skärpte nazisterna också paragraf 175, som förbjöd homosexualitet. Det blev nu inte bara mycket lättare att gripa människor för ”homosexuellt beteende”, straffen blev också mycket hårdare. Före skärpningen riskerade homosexuella att dömas till mellan en dag och fem år i fängelse, men nu varierade straffets längd mellan tre månader och tio år.

Dessa åtgärder fick antalet gripanden av homosexuella att explodera. År 1936 greps över 5 000 personer för brott mot paragraf 175 – mer än fem gånger fler än två år tidigare.

Himmler avskydde homosexuella

Homosexuella har varit utsatta för förföljelse i Europa i årtusenden, så Tyskland var inget specialfall. Medan andra länder gradvis intog en mer liberal hållning fann nazisterna emellertid skäl att intensifiera förföljelsen av homosexuella män.

För det första var det bland forskare en utbredd uppfattning att homosexualitet var oupplösligt kopplad till brottslighet – bland annat prostitution och mord.

För det andra såg nazisterna, och i synnerhet SS-chefen [Heinrich Himmler] (https://varldenshistoria.se/krig/andra-varldskriget/hitlers-ockulte-trollkarl), homosexuella män som ett hot mot det tyska folkets överlevnad..

Himmler ville att så många ariska barn som möjligt skulle födas – och homosexuella stod i vägen för denna ambition.

”Mellan sju och åtta procent av Tysklands män är homosexuella. Om det fortsätter så här kommer vår nation att falla sönder på grund av denna farsot. De som utövar homosexualitet berövar Tyskland de barn de är skyldiga landet", sa han i ett tal 1937.

Tre år senare beordrade Himmler att alla homosexuella män skulle skickas till koncentrationsläger efter att ha avtjänat sina fängelsestraff. Där skulle de rehabiliteras till heterosexualitet genom hårt arbete.

Himmler tycks inte ha haft några större problem med homosexuella kvinnor. Deras barer och tidningen ”Die Freundin” (flickvännen) stängdes 1933, men kvinnorna gick fria från straff. Möjligen trodde Himmler att lesbiska kvinnor lätt kunde övertalas eller tvingas att föda barn.

Paragraf 175 behölls

De homosexuella fångarna i koncentrationslägren bar en rosa triangel som kännetecken. Även om de inte utrotades på samma systematiska sätt som judarna var det långt ifrån säkert att de kom ut från lägren levande.

Sammanställningar från koncentrationsläger med många homosexuella fångar – till exempel Sachsenhausen – visar att dödligheten bland homosexuella var omkring 60 procent. Många dog av utmattning till följd av det hårda arbetet, andra dukade under för sjukdomar som diarré och dysenteri.

Tortyr och misshandel var också vanliga dödsorsaker bland homosexuella fångar. Kastration och olika medicinska experiment skulle bota fångarna från deras ”sjukdom”, men behandlingarna slutade ofta med att patienterna miste livet.

Minst 100 000 homosexuella greps under nazisternas skräckvälde. Av dessa dömdes 50 000 och omkring 15 000 hamnade i koncentrationsläger, där nästan två tredjedelar dog.

Även om diskrimineringen minskade under efterkrigstiden var homosexuella i Tyskland fortfarande en utsatt minoritet. Paragraf 175, som hade kriminaliserat homosexualitet sedan 1871, tillämpades fram till 1967 i DDR och fram till 1969 i Västtyskland.