Nazismens bödlar hamnade själva i galgen

Joachim von Ribbentrop var först ut

Joachim von Ribbentrop var en av Hitlers närmaste med­arbetare och Tysklands utrikesminister. Han skulle dö för planeringen av angreppet på Polen och för sin kännedom om utrotningen av krigsfångar.

Avrättningen ägde rum i en gymnastiksal vid ­fängelset i Nürnberg. I salens ena ände stod tre galgar.

Två användes omväxlande, den tredje var i reserv. Avrättningarna bevittnades av 30 personer, bland andra Howard K. Smith, som rapporterade:

”Joachim von Ribbentrop var den förste som avrättades. Hermann Göring skulle ha avrättats före honom, men Hitlers ställföreträdare föregrep bödeln och svalde en giftampull två timmar innan hans dom skulle verkställas.

In i det sista behöll von Ribbentrop sitt stoiska lugn och han gick lugnt fram till schavotten. Han svarade emellertid inte när officeren som stod vid galgens fot formellt frågade honom om hans namn.

När frågan upprepades, närmast skrek han: ’Joachim von Ribbentrop!’

Sedan besteg han scha­votten utan den minsta tvekan. När han vändes om uppe på platt­formen, så att han hade ansiktet mot vittnena, tycktes han bita ihop tänderna, och han lyfte huvudet med sedvanlig arrogans.

När han fick frågan om han hade några sista ord, utbrast han: ’Gud bevare Tyskland’, och tillade sedan: ’Får jag säga något mer?’

Tolken nickade, och Nazitysklands skicklige utövare av diplomatins svartkonst ut­talade med stark och klar röst sina sista ord i livet:

’Min sista önskan är att Tyskland erkänner sitt sanna väsen och skapar förståelse mellan öst och väst. Jag önskar världen fred.’

Han stirrade rakt fram, medan den svarta huvan drogs ner över hans huvud.

Sedan spände bödeln repet och drog i handtaget, och så störtade von Ribbentrop ner för att möta sitt öde”, berättade Howard K. Smith.

Wilhelm Keitel bad Gud om nåd

Keitel hade varit chef för den tyska krigsmaktens överkommando och deltagit i planeringen av kriget. Han hade även känt till planerna på att rensa Polen från judar och beordrat mord på kommunister.

Under rättegången påstod han i likhet med flera andra att han bara hade lytt Führerns order, men det godtog domarna inte. Howard K. Smith:

”Wilhelm Keitel kom in i lokalen två minuter efter det att falluckan hade öppnat sig under von Ribbentrop, som fortfarande hängde i sitt rep.

Utrikesministerns lik doldes inuti den första schavotten. Det enda som syntes var ett sträckt rep. Keitel verkade inte lika spänd som von Ribbentrop.

Han höll huvudet högt, när hans händer bakbands, och han gick mot galgen med den raka hållning som utmärker en militär.

När han tillfrågades om sitt namn svarade han högt och tydligt, och han gick upp på schavotten som om det vore en tribun från vilken han skulle ta emot de tyska arméernas hyllningar.

När han vände sig om, såg han ut över församlingen med en preussisk officers orubbliga arrogans.

Hans sista ord, som uttalades med klar och kraftig stämma, var: ’Jag ber den allsmäktige Gud vara nådig mot det tyska folket. Två miljoner tyska soldater dog för sitt fädernesland under min ledning. Jag följer nu mina söner. Allt för Tyskland!’”

Ernst Kaltenbrunner verkade rädd

Kaltenbrunner var högste chef för såväl Gestapo som Sicherheits­dienst, nazisternas säkerhets­polis, och hade det övergripande ansvaret för koncentrationslägren.

Han dömdes för att ha varit en av ­arkitekterna bakom planen att utrota det judiska folket och för att ha gett order om att döda över fyra miljoner judar i lägren. Howard K. Smith:

”Näst i tur var Ernst Kaltenbrunner. Han trädde in i avrättningslokalen klockan 01.36 iklädd en stickad tröja under sin blå, dubbelknäppta kavaj.

Hans magra och härjade ansikte var djupt fårat, och han såg närmast förskrämd ut, när han såg sig om i lokalen.

Han fuktade nervöst läpparna, när han vände sig om för att gå upp till galgen, men han vacklade inte. Han uppgav sitt namn med lugn och dämpad röst. När han erbjöds göra ett sista uttalande sa han:

’Jag har älskat mitt tyska folk och mitt fädernes­land. Jag har gjort min plikt i enlighet med mitt folks lagar, och jag beklagar att mitt folk denna gång leddes av män som inte var soldater samt att det begicks brott, som jag inte kände till.’

Han talade fortfarande med dämpad röst, när den svarta huvan drogs över hu­vudet på honom. Tolken översatte hans ord:

’All välgång till Tyskland.’”

Präst följde Alfred Rosenberg

Alfred Rosenberg var mannen bakom nazismens rasideologi. Han kände till utrotningen av judarna och var minister för de ockuperade områdena i öster, där han upprättade ett stort antal getton.

”Alfred Rosenberg såg likgiltig och hopsjunken ut, när han tittade sig omkring i lokalen. Han var blek, men han verkade inte nervös och gick med stadiga steg fram till schavotten och upp till galgen.

Förutom att han uppgav sitt namn och svarade nej på frågan om han hade något att säga var han helt tyst.

Trots sin uttalade ateism åtföljdes han av en präst. Vid ett enda till­fälle tittade Rosenberg uttryckslöst på prästen.

En och en halv minut senare dinglade han i bödelns rep. Hans avrättning var den snabbaste av alla tio.

Hans Frank hade ett leende på läpparna

Hans Frank, ”Polens slaktare”, var en av hjärnorna bakom den polska invasionen.

Han blev generalguvernör i Polen år 1939. Det var på hans order som de första judiska gettona inrättades.

”Hans Frank var näste man på tur i paraden av dem som skulle avrättas. Han var den ende av de dödsdömda som kom in i salen med ett leende på läpparna.

Trots att han var nervös och ofta svalde som om han hade en klump i halsen, gav denne man, som konverterade till katolicismen efter sitt gripande, intryck av att vara lättad över att få sona sina gärningar.

Han uppgav lugnt sitt namn, och när han fick frågan om han hade några sista ord närmast viskade han:

’Jag är tacksam för den behandling som jag har fått under min fångenskap, och jag ber Gud att nådigt ta emot mig.’

Hans Frank slöt ögonen och svalde, när den svarta huvan drogs ner över huvudet på honom.”

Wilhelm Frick miste fotfästet

Som Hitlers inrikesminister kände Wilhelm Frick till krigsplanerna och god­kände olagliga aktioner mot ­länder och folk.

Han skrev bland annat under en lag som påbjöd utrotningen av det judiska folket. Dessutom kände han till att ­patienter på sjukhus, institutioner och vårdhem utsattes för tortyr.

”Den sjätte som lämnade sin cell och iklädd handfängsel trädde in i dö­dens hus var 69-årige Wilhelm Frick.

Han kom in i salen klockan 02.05, sex minuter efter att Rosenberg dödförklarats.

Han var den hittills minst lugne av de döm­da och snubblade på det trettonde ­steget upp till galgen.

Hans enda ord var: ’Länge leve det eviga Tyskland.’ Sedan fick han hu­van på sig, och luckan öppnades.”

Hitler fick en sista hälsning från Julius Streicher

Streicher var en fanatisk antisemit, som in i det sista propagerade för att judarna skulle utrotas.

Han grundade redan 1923 den antisemitiska kampskriften Der Stürmer, och det judehat som på 1920- och 30-talet blossade upp i Tyskland kan i hög grad tillskrivas Streichers hätska propaganda.

På schavotten hänvisade Streicher till ”purim”, som är en judisk vårfest, som firas till minne av ­avrättningen av judeförföljaren Haman, som ­beskrivs i Gamla Testamentet.

”Julius Streicher gjorde sin melodramatiska entré klockan 02.12.

När hans handfängsel låstes upp och hans händer bakbands, såg den fule lille mannen – som var iklädd en sliten kostym och en blåaktig skjorta som var knäppt ända upp i halsen – bort mot de tre schavotterna, som hotfullt tornade upp sig framför honom.

Så såg han sig om i lokalen och lät blicken vila en kort stund på gruppen av vittnen.

Nu var hans händer hårt bundna på ryggen. Vakterna tog honom i armarna och förde honom till galge nummer ett, till vänster om ingången.

Han gick lugnt de första meterna till det första trappsteget upp till galgen, men sedan förvreds hans ansikte.

När vakterna stoppade honom intill trappan för att formellt fråga ho­nom om hans identitet, utstötte han ett genomträngande skrik: ’Heil Hitler!’

När ekot dött bort, sa den amerikanske överste som stod vid trappan med bestämd röst: ’Fråga mannen om hans namn.’

Som svar på tolkens frå­ga utbrast Streicher: ’De vet mycket väl vad jag heter!’ Tolken upprepade sin frå­ga, och den dömde skrek: ’Julius Streicher!’

När Streicher kommit upp på platt­formen, ropade han: ’I Guds makt!’ Han knuffades de sista två stegen mot den dödliga fläcken under bödelns rep.

Streicher vändes mot vittnena och såg på dem. Plötsligt skrek han: ’Purimfest 1946.’

Den amerikanske officeren som stod vid schavotten sa: ’Fråga mannen om han har några sista ord.’

När tolken översatt utbrast Streicher: ’En dag hänger bolsjevikerna dig!’ När den svarta huvan drogs ner över hans ansikte, kunde man höra honom med dämpad röst mumla: ’Adele, min kära hustru.’

I samma ögonblick öppnades luckan med ett ljudligt brak. Han sprattlade till när han föll. När repet stramades åt, pendlade kroppen häftigt fram och tillbaka, och man hörde stön inifrån schavotten.

Slutligen gick bödeln ner från plattformen och in bakom det svarta förhänget. Något fick Streichers stön att upphöra och repet att sluta pendla.

När det hela var över hade jag ingen lust att fråga bödeln vad han hade gjort, men jag antar att han tog tag i den svängande kroppen och drog. Det intryck vi alla fick var att Streicher kvävdes till döds.”

Fritz Sauckel bedyrade sin oskuld

Fritz Sauckel ansvarade för att skaffa fram arbetskraft och tvingade flera miljoner människor i de ockuperade områdena att arbeta för Hitlers regim.

Han deklarerade stolt att ”av de fem miljoner ­gästarbetare som kommit till Tyskland har inte ens 200000 kommit frivilligt”.

”Så fördes Fritz Sauckel in i salen. Han bar en stickad tröja men ingen kavaj, och han hade ett vilt uttryck i ögonen. Näst efter Streicher skulle han visa sig vara trotsigast.

Här stod mannen som hade försatt miljontals människor i ett slaveri som saknar motstycke sedan kris­tendomens införande.

Han såg sig om uppifrån schavotten och utbrast: ’Jag dör oskyldig! Domen är felaktig! Gud be­vare Tyskland, och måtte Tyskland bli stort igen! Länge leve Tyskland! Gud be­vare min familj!’

Falluckan öppnades klockan 02.26, och precis som i Streichers fall hördes ett högt stön inifrån schavotten, när snaran drogs åt under tyngden av hans kropp.”

Uniformsklädd klev Alfred Jodl upp på schavotten

Jodls brott bestod i att han hade varit en av Hitlers närmaste militära rådgivare.

Nürnbergdomarna kom fram till att generalöversten skulle dö för sina handling­ar, men sju år efter avrättningen upphävdes dödsdomen postumt av en västtysk domstol, som ansåg att Jodl varit rådgivande enbart i rent ­militäroperativa frågor.

”Den nionde personen i dödsproces­sionen var Alfred Jodl. Kragen på hans Wehrmachtuniform stod upp i nacken, som om han haft bråttom när han tog på sig den, och han var märkbart nervös, när han kom in i den dystra lokalen.

Han fuktade hela tiden läpparna, och hans ansikte var förvridet och plågat, när han med betydligt ostadigare steg än Keitel gick uppför trappan till galgen.

Hans röst var emellertid lugn när han uttalade sina fem sista ord i livet: ’Jag hälsar dig, mitt Tyskland.’

Klockan 02.34 störtade Jodl ner i schavottens svarta hål.”

Arthur Seyss-Inquart blev siste man i galgen

Seyss-Inquart var den siste mannen på schavotten. Han hade varit österrikisk inrikesminister och ­s­enare rikskommissarie i Nederländerna.

Han hade haft ansvar för judepogromer och skickat ­nederländare till slavarbetsläger i Tyskland.

”Arthur Seyss-Inquart, som var född i Tjeckoslovakien och som Hitler utsett att styra Nederländerna och Österrike, var den siste aktören i detta unika skådespel.

Han klev in i salen klockan 02.38 iförd de glasögon som gjorde det så lätt att karikera hans ansikte.

Han såg sig bekymrat om, när han haltade fram till galgen på sin vänstra klumpfot. Med vakternas hjälp besteg han långsamt schavotten.

Hans röst var svag men intensiv, när han uttalade sina sista ord: ’Jag hoppas att denna avrättning är den sista akten i den tragedi som andra världskriget ut­gjort, och att den läxa man kan lära är att fred och förståelse bör råda mellan folken. Jag tror på Tyskland.’

Seyss-Inquart mötte döden klockan 02.45.”

Hermann Görings lik visades upp

Till sist bars Görings lik in i salen. Howard Kingsbury Smith och de övriga vittnena skulle se att han verkligen var död.

Fångvaktarnas försök att väcka honom med kallt vatten hade blött ner hans pyjamas, och hans ansikte var fortfarande förvridet av den smärta giftampullen hade åsamkat honom.

Hans lik täcktes snabbt över och fördes ut. Därmed var dagens makabra begivenheter över. Det hela hade pågått i endast en och en halv timme och satte punkt för nazismens skräckvälde.