Nazismens bödlar hamnade själva i galgen

I en rättegång i Nürnberg dömdes tolv ledande nazister till döden efter andra världskriget. En amerikansk journalist bevittnade avrättningarna.

I en rättegång i Nürnberg dömdes tolv ledande nazister till döden efter andra världskriget. En amerikansk journalist bevittnade avrättningarna.

Bettmann/Getty images

Den 16 oktober 1946 satte de alli­e­rade punkt för andra världskriget. Under Nürnbergprocessen hade tolv nazister (en i sin frånvaro) dömts till döden för brott mot mänskligheten.

Nu fördes de en efter en till galgen, där de fick en snara om halsen. Den amerikans­ke krigskorrespon­denten Howard K. Smith bevittnade de dömdas sista minuter.

Joachim von Ribbentrop var först ut

Joachim von Ribbentrop var en av Hitlers närmaste med­arbetare och Tysklands utrikesminister. Han skulle dö för planeringen av angreppet på Polen och för sin kännedom om utrotningen av krigsfångar.

Avrättningen ägde rum i en gymnastiksal vid ­fängelset i Nürnberg. I salens ena ände stod tre galgar.

Två användes omväxlande, den tredje var i reserv. Avrättningarna bevittnades av 30 personer, bland andra Howard K. Smith, som rapporterade:

”Joachim von Ribbentrop var den förste som avrättades. Hermann Göring skulle ha avrättats före honom, men Hitlers ställföreträdare föregrep bödeln och svalde en giftampull två timmar innan hans dom skulle verkställas.

In i det sista behöll von Ribbentrop sitt stoiska lugn och han gick lugnt fram till schavotten. Han svarade emellertid inte när officeren som stod vid galgens fot formellt frågade honom om hans namn.

När frågan upprepades, närmast skrek han: ’Joachim von Ribbentrop!’

”Min sista önskan är att Tyskland erkänner sitt sanna väsen och skapar förståelse mellan öst och väst. Jag önskar världen fred” Joachim von Ribbentrops sista ord.

Sedan besteg han scha­votten utan den minsta tvekan. När han vändes om uppe på platt­formen, så att han hade ansiktet mot vittnena, tycktes han bita ihop tänderna, och han lyfte huvudet med sedvanlig arrogans.

När han fick frågan om han hade några sista ord, utbrast han: ’Gud bevare Tyskland’, och tillade sedan: ’Får jag säga något mer?’

Tolken nickade, och Nazitysklands skicklige utövare av diplomatins svartkonst ut­talade med stark och klar röst sina sista ord i livet:

’Min sista önskan är att Tyskland erkänner sitt sanna väsen och skapar förståelse mellan öst och väst. Jag önskar världen fred.’

Han stirrade rakt fram, medan den svarta huvan drogs ner över hans huvud.

Sedan spände bödeln repet och drog i handtaget, och så störtade von Ribbentrop ner för att möta sitt öde”, berättade Howard K. Smith.

Av de 24 åtalade dömdes tolv till döden (en in absentia). Mest känd var Göring, som här syns längst till vänster.

© Bettmann/Getty images

Wilhelm Keitel bad Gud om nåd

Keitel hade varit chef för den tyska krigsmaktens överkommando och deltagit i planeringen av kriget. Han hade även känt till planerna på att rensa Polen från judar och beordrat mord på kommunister.

Under rättegången påstod han i likhet med flera andra att han bara hade lytt Führerns order, men det godtog domarna inte. Howard K. Smith:

”Wilhelm Keitel kom in i lokalen två minuter efter det att falluckan hade öppnat sig under von Ribbentrop, som fortfarande hängde i sitt rep.

Utrikesministerns lik doldes inuti den första schavotten. Det enda som syntes var ett sträckt rep. Keitel verkade inte lika spänd som von Ribbentrop.

Smith arbetade för de stora amerikanska radiostationerna CBS och ABC.

© ABC News

Amerikansk journalist intervjuade nazistledningen

Howard Kingsbury Smith blev i januari 1940 korrespondent i Berlin. Där fick han tillfälle att träffa Adolf Hitler, Heinrich Himmler och Joseph Goebbels, innan han i december året därpå blev den siste amerikanske journalisten som utvisades ur Tyskland.

Under krigets sista år rapporterade han från olika europeiska länder, och i maj 1945 återvände han till Berlin för att rapportera om nazistregimens fall.

Efter en lottning blev han den ende som fick representera de amerikanska nyhetsmedierna vid avrättningarna av de dömda efter Nürnbergprocessen.

Han höll huvudet högt, när hans händer bakbands, och han gick mot galgen med den raka hållning som utmärker en militär.

När han tillfrågades om sitt namn svarade han högt och tydligt, och han gick upp på schavotten som om det vore en tribun från vilken han skulle ta emot de tyska arméernas hyllningar.

När han vände sig om, såg han ut över församlingen med en preussisk officers orubbliga arrogans.

Hans sista ord, som uttalades med klar och kraftig stämma, var: ’Jag ber den allsmäktige Gud vara nådig mot det tyska folket. Två miljoner tyska soldater dog för sitt fädernesland under min ledning. Jag följer nu mina söner. Allt för Tyskland!’”

Av de ledande nazister som satt på de åtalades bänk i Nürnberg från den 20 november 1945 till den 1 oktober 1946 dömdes elva till döden. Tio av dem slutade sitt liv i galgen, medan Hermann Göring gäckade bödeln.

© Corbis Historical/Getty images

Först ut var von Ribbentrop

Först i galgen var Nazitysklands utrikesminister (t.h.), som ­förhandlat med Stalin.

© Corbis Historical/Getty images

Keitel stursk in i det sista

Chefen för krigsmaktens överkommando hävdade att han ­endast hade lytt order.

© Corbis Historical/Getty images

Kaltenbrunner förnekade

En av huvudarkitekterna bakom judeutrotningarna bedyrade att han inte kände till dem.

©

Rosenberg mötte döden tyst

Nazisternas rasideolog var den ende som inte hade något att säga på schavotten.

© Corbis Historical/Getty images

Hans Frank var ödmjuk

Generalguvernören i Polen använde sina sista ord för att tacka fångvaktarna för god behandling.

© Corbis Historical/Getty images

Julius Streicher heilade

Den fanatiske judehataren var den ende som gjorde ­Hitlerhälsning på schavotten.

© Corbis Historical/Getty images

Wilhelm Frick snubblade

Den tidigare inrikes­ministern snubblade på väg till galgen och var mest nervös av de tio.

© Bettmann/Getty images

Sauckel trotsade rätten

”Jag dör oskyldig”, ropade ­mannen som hade gjort miljoner oskyldiga till tvångsarbetare.

© Hulton Deutsch /Corbis & Getty images

Jodl hyllade fosterlandet

”Jag hälsar dig, mitt Tyskland”, sa Hitlers stabschef, som ­undertecknat kapitulationen.

© Corbis & Getty images

Seyss-Inquart sist ut

Rikskommissarien i Nederländerna hoppades att hans död skulle bli sista akten i krigets tragedi.

© Corbis Historical/Getty images

Göring slapp galgen

Två timmar före avrättningen svalde chefen för Luftwaffe en insmugglad giftampull.

Ernst Kaltenbrunner verkade rädd

Kaltenbrunner var högste chef för såväl Gestapo som Sicherheits­dienst, nazisternas säkerhets­polis, och hade det övergripande ansvaret för koncentrationslägren.

Han dömdes för att ha varit en av ­arkitekterna bakom planen att utrota det judiska folket och för att ha gett order om att döda över fyra miljoner judar i lägren. Howard K. Smith:

”Näst i tur var Ernst Kaltenbrunner. Han trädde in i avrättningslokalen klockan 01.36 iklädd en stickad tröja under sin blå, dubbelknäppta kavaj.

Hans magra och härjade ansikte var djupt fårat, och han såg närmast förskrämd ut, när han såg sig om i lokalen.

”All välgång till Tyskland” Gestapochefen Ernst Kaltenbrunners sista ord.

Han fuktade nervöst läpparna, när han vände sig om för att gå upp till galgen, men han vacklade inte. Han uppgav sitt namn med lugn och dämpad röst. När han erbjöds göra ett sista uttalande sa han:

’Jag har älskat mitt tyska folk och mitt fädernes­land. Jag har gjort min plikt i enlighet med mitt folks lagar, och jag beklagar att mitt folk denna gång leddes av män som inte var soldater samt att det begicks brott, som jag inte kände till.’

Han talade fortfarande med dämpad röst, när den svarta huvan drogs över hu­vudet på honom. Tolken översatte hans ord:

’All välgång till Tyskland.’”

Präst följde Alfred Rosenberg

Alfred Rosenberg var mannen bakom nazismens rasideologi. Han kände till utrotningen av judarna och var minister för de ockuperade områdena i öster, där han upprättade ett stort antal getton.

”Alfred Rosenberg såg likgiltig och hopsjunken ut, när han tittade sig omkring i lokalen. Han var blek, men han verkade inte nervös och gick med stadiga steg fram till schavotten och upp till galgen.

Förutom att han uppgav sitt namn och svarade nej på frågan om han hade något att säga var han helt tyst.

Bland det bevismaterial som lades fram i rätten var tvål tillverkad av döda koncentrationslägerfångar.

© Corbis Historical/Getty images

Trots sin uttalade ateism åtföljdes han av en präst. Vid ett enda till­fälle tittade Rosenberg uttryckslöst på prästen.

En och en halv minut senare dinglade han i bödelns rep. Hans avrättning var den snabbaste av alla tio.

Hans Frank hade ett leende på läpparna

Hans Frank, ”Polens slaktare”, var en av hjärnorna bakom den polska invasionen.

Han blev generalguvernör i Polen år 1939. Det var på hans order som de första judiska gettona inrättades.

”Hans Frank var näste man på tur i paraden av dem som skulle avrättas. Han var den ende av de dödsdömda som kom in i salen med ett leende på läpparna.

Trots att han var nervös och ofta svalde som om han hade en klump i halsen, gav denne man, som konverterade till katolicismen efter sitt gripande, intryck av att vara lättad över att få sona sina gärningar.

Nazisttoppen flydde från sitt ansvar

Hitler, Goebbels och Himmler begick självmord, och Bormann försökte fly, så de högsta ledarna ställdes aldrig till svars.

De allra största tyska krigs­förbrytarna begick alla ­själv­mord 1945.

Hitler och propagandaminister Joseph Goebbels sköt sig under krigets sista dagar, medan SS-chefen Heinrich Himmler valde att svälja en giftampull efter att han tagits till fånga kort efter krigets slut.

Hitlers närmaste medarbetare, privatsekreteraren Martin Bormann, försvann spårlöst i Berlin i samband med att ryssarna intog staden.

I Nürnberg­ dömdes han i sin frånvaro till döden för att ha gett order om utrotningen av judar.

År 1973 dödförklarades ­Martin Bormann efter att hans kvarlevor hittats i Berlin.

Han uppgav lugnt sitt namn, och när han fick frågan om han hade några sista ord närmast viskade han:

’Jag är tacksam för den behandling som jag har fått under min fångenskap, och jag ber Gud att nådigt ta emot mig.’

Hans Frank slöt ögonen och svalde, när den svarta huvan drogs ner över huvudet på honom.”

Wilhelm Frick miste fotfästet

Som Hitlers inrikesminister kände Wilhelm Frick till krigsplanerna och god­kände olagliga aktioner mot ­länder och folk.

Han skrev bland annat under en lag som påbjöd utrotningen av det judiska folket. Dessutom kände han till att ­patienter på sjukhus, institutioner och vårdhem utsattes för tortyr.

”Den sjätte som lämnade sin cell och iklädd handfängsel trädde in i dö­dens hus var 69-årige Wilhelm Frick.

”Länge leve det eviga Tyskland” Wilhelm Fricks sista ord.

Han kom in i salen klockan 02.05, sex minuter efter att Rosenberg dödförklarats.

Han var den hittills minst lugne av de döm­da och snubblade på det trettonde ­steget upp till galgen.

Hans enda ord var: ’Länge leve det eviga Tyskland.’ Sedan fick han hu­van på sig, och luckan öppnades.”

Hitler fick en sista hälsning från Julius Streicher

Streicher var en fanatisk antisemit, som in i det sista propagerade för att judarna skulle utrotas.

Han grundade redan 1923 den antisemitiska kampskriften Der Stürmer, och det judehat som på 1920- och 30-talet blossade upp i Tyskland kan i hög grad tillskrivas Streichers hätska propaganda.

På schavotten hänvisade Streicher till ”purim”, som är en judisk vårfest, som firas till minne av ­avrättningen av judeförföljaren Haman, som ­beskrivs i Gamla Testamentet.

”Julius Streicher gjorde sin melodramatiska entré klockan 02.12.

När hans handfängsel låstes upp och hans händer bakbands, såg den fule lille mannen – som var iklädd en sliten kostym och en blåaktig skjorta som var knäppt ända upp i halsen – bort mot de tre schavotterna, som hotfullt tornade upp sig framför honom.

Så såg han sig om i lokalen och lät blicken vila en kort stund på gruppen av vittnen.

Nu var hans händer hårt bundna på ryggen. Vakterna tog honom i armarna och förde honom till galge nummer ett, till vänster om ingången.

Han gick lugnt de första meterna till det första trappsteget upp till galgen, men sedan förvreds hans ansikte.

När vakterna stoppade honom intill trappan för att formellt fråga ho­nom om hans identitet, utstötte han ett genomträngande skrik: ’Heil Hitler!’

När ekot dött bort, sa den amerikanske överste som stod vid trappan med bestämd röst: ’Fråga mannen om hans namn.’

Som svar på tolkens frå­ga utbrast Streicher: ’De vet mycket väl vad jag heter!’ Tolken upprepade sin frå­ga, och den dömde skrek: ’Julius Streicher!’

”En dag hänger bolsjevikerna dig!” Julius Streicher till en amerikansk officer.

När Streicher kommit upp på platt­formen, ropade han: ’I Guds makt!’ Han knuffades de sista två stegen mot den dödliga fläcken under bödelns rep.

Streicher vändes mot vittnena och såg på dem. Plötsligt skrek han: ’Purimfest 1946.’

Den amerikanske officeren som stod vid schavotten sa: ’Fråga mannen om han har några sista ord.’

När tolken översatt utbrast Streicher: ’En dag hänger bolsjevikerna dig!’ När den svarta huvan drogs ner över hans ansikte, kunde man höra honom med dämpad röst mumla: ’Adele, min kära hustru.’

I samma ögonblick öppnades luckan med ett ljudligt brak. Han sprattlade till när han föll. När repet stramades åt, pendlade kroppen häftigt fram och tillbaka, och man hörde stön inifrån schavotten.

Slutligen gick bödeln ner från plattformen och in bakom det svarta förhänget. Något fick Streichers stön att upphöra och repet att sluta pendla.

När det hela var över hade jag ingen lust att fråga bödeln vad han hade gjort, men jag antar att han tog tag i den svängande kroppen och drog. Det intryck vi alla fick var att Streicher kvävdes till döds.”

Fritz Sauckel bedyrade sin oskuld

Fritz Sauckel ansvarade för att skaffa fram arbetskraft och tvingade flera miljoner människor i de ockuperade områdena att arbeta för Hitlers regim.

Han deklarerade stolt att ”av de fem miljoner ­gästarbetare som kommit till Tyskland har inte ens 200000 kommit frivilligt”.

”Så fördes Fritz Sauckel in i salen. Han bar en stickad tröja men ingen kavaj, och han hade ett vilt uttryck i ögonen. Näst efter Streicher skulle han visa sig vara trotsigast.

En internationell domstol upprättades för att döma de tyska ledarna efter kriget.

© Shutterstock

En unik rättsprocess

Först när Tyskland var besegrat i maj 1945 gick om­fattningen av regimens terror upp för världen.

De fyra segermakterna – USA, Sovjetunionen, Storbritannien och Frankrike – beslutade därför att nazistledarna ­skulle ställas inför en internationell militärdomstol.

Rättegången inleddes den 20 november 1945 i domstolen i Nürnberg, som förfogade över den enda större, inte sönderbombade rättssalen i Tyskland.

Domarna skulle avgöra om de åtalade var skyldiga till en eller flera av åtalspunkterna: planering av och förberedelser för anfallskrig; inledandet av krigshandlingar i strid med internationella avtal; krigsförbrytelser mot civila och krigsfångar samt brott mot mänskligheten.

I Nürnberg åtalades för första gången personer som hävdade att de endast lytt order från överordnade.

Dessutom byggde processen inte på något lands lag, utan på lagar som stiftats för ändamålet. Kritiker betraktar därför processen som en politisk vedergällning.

Här stod mannen som hade försatt miljontals människor i ett slaveri som saknar motstycke sedan kris­tendomens införande.

Han såg sig om uppifrån schavotten och utbrast: ’Jag dör oskyldig! Domen är felaktig! Gud be­vare Tyskland, och måtte Tyskland bli stort igen! Länge leve Tyskland! Gud be­vare min familj!’

Falluckan öppnades klockan 02.26, och precis som i Streichers fall hördes ett högt stön inifrån schavotten, när snaran drogs åt under tyngden av hans kropp.”

Uniformsklädd klev Alfred Jodl upp på schavotten

Jodls brott bestod i att han hade varit en av Hitlers närmaste militära rådgivare.

Nürnbergdomarna kom fram till att generalöversten skulle dö för sina handling­ar, men sju år efter avrättningen upphävdes dödsdomen postumt av en västtysk domstol, som ansåg att Jodl varit rådgivande enbart i rent ­militäroperativa frågor.

”Den nionde personen i dödsproces­sionen var Alfred Jodl. Kragen på hans Wehrmachtuniform stod upp i nacken, som om han haft bråttom när han tog på sig den, och han var märkbart nervös, när han kom in i den dystra lokalen.

”Jag hälsar dig, mitt Tyskland” Alfred Jodls sista ord.

Han fuktade hela tiden läpparna, och hans ansikte var förvridet och plågat, när han med betydligt ostadigare steg än Keitel gick uppför trappan till galgen.

Hans röst var emellertid lugn när han uttalade sina fem sista ord i livet: ’Jag hälsar dig, mitt Tyskland.’

Klockan 02.34 störtade Jodl ner i schavottens svarta hål.”

Arthur Seyss-Inquart blev siste man i galgen

Seyss-Inquart var den siste mannen på schavotten. Han hade varit österrikisk inrikesminister och ­s­enare rikskommissarie i Nederländerna.

Han hade haft ansvar för judepogromer och skickat ­nederländare till slavarbetsläger i Tyskland.

”Arthur Seyss-Inquart, som var född i Tjeckoslovakien och som Hitler utsett att styra Nederländerna och Österrike, var den siste aktören i detta unika skådespel.

Han klev in i salen klockan 02.38 iförd de glasögon som gjorde det så lätt att karikera hans ansikte.

”Jag hoppas att denna avrättning är sista akten i den ­tragedi som andra världskriget utgjort.” Arthur Seyss-Inquarts sista ord.

Han såg sig bekymrat om, när han haltade fram till galgen på sin vänstra klumpfot. Med vakternas hjälp besteg han långsamt schavotten.

Hans röst var svag men intensiv, när han uttalade sina sista ord: ’Jag hoppas att denna avrättning är den sista akten i den tragedi som andra världskriget ut­gjort, och att den läxa man kan lära är att fred och förståelse bör råda mellan folken. Jag tror på Tyskland.’

Seyss-Inquart mötte döden klockan 02.45.”

Hermann Görings lik visades upp

Till sist bars Görings lik in i salen. Howard Kingsbury Smith och de övriga vittnena skulle se att han verkligen var död.

Fångvaktarnas försök att väcka honom med kallt vatten hade blött ner hans pyjamas, och hans ansikte var fortfarande förvridet av den smärta giftampullen hade åsamkat honom.

Hans lik täcktes snabbt över och fördes ut. Därmed var dagens makabra begivenheter över. Det hela hade pågått i endast en och en halv timme och satte punkt för nazismens skräckvälde.