Kristallnatten: Hitler gjorde judarna fredlösa

En judisk pojke skjuter en tysk diplomat. Nazistledarna tar chansen och hävdar att mordet är ett resultat av en judisk konspiration. I tusentals städer inleder nu våldsverkare och övertygade nazister en orgie av skadegörelse, våldtäkter och dråp.

Mary Evans/Alamy

Paris

Kl. 09.30, 7 november

Vädret är ovanligt milt för årstiden, runt åtta grader, och sjuttonårige Herschel­ Grynszpan svettas i sin kakifärgade vinterrock när han denna måndagsmorgon småspringer uppför trapporna från metro­stationen Solferino i Paris.

Uppe i dagsljuset stannar han till en kort stund för att orientera sig innan han målmedvetet går mot Rue de Lille som löper parallellt med den västra sidan av Seine.

Herschel Grynszpan är jude och desperat. Han tänker på sina föräldrar som några veckor tidigare tvångsförflyttades från sitt hem i Hannover i Tyskland till ett fattigt område nära polska gränsen.

Precis som 12000 andra judar har hans mor, far och två syskon utvisats ur Tyskland. De har ännu inte lyckats få inresetillstånd till Polen där föräldrarna föddes.

Den unge Herschel har på eget bevåg flyttat till Paris efter­som han som jude i princip inte har några möjligheter alls att få arbete­ i Tyskland.

Men han känner till familjens öde. Fyra dagar tidigare fick han ett vykort från sin syster Berta som berättade att familjen hankar sig fram men att de inte längre har pengar till mat.

Kortet ligger i hans plånbok, det bränner i fickan, och tanken på familjens olyckliga öde får ännu en gång en våg av ilska, sorg och hämndlystnad att skölja över honom.

Trots att klockan inte är mer än halv tio på förmiddagen är de flesta borden på trottoarkaféerna redan upptagna, men det märker inte Herschel Grynszpan.

I raskt tempo banar sig den mörke och klent byggde unge mannen väg genom människomyllret medan han då och då stoppar handen i innerfickan på rocken för att försäkra sig om att han fortfarande har den nyinköpta­ revolvern med sig.

Några minuter senare får han syn på en tysk hakkorsflagga som vajar på ett pampigt fyravåningshus på Rue de Lille nr 78. Där ligger den tyska ambassaden.

Herschel kan först inte hitta ingången och frågar därför en polis­ som står på vakt utanför. Herschel hänvisas till en portvakt som frågar om hans ärende.

”Jag har ett viktigt dokument som jag ska lämna till den tyske ambassadören”, svarar Herschel på franska.

Portvakten visar den unge mannen uppför trapporna till tredje våningen där en tysk receptionist tar emot honom. Herschel upprepar, den här gången på tyska, att han har med sig ett viktigt dokument som han vill överlämna personligen till ambassadören.

Men ambassadören är inte inne och Herschel visas därför in till ambassad­rådet Ernst vom Rath som sitter bakom skrivbordet på sitt lilla kontor.

Den 29-årige vom Rath håller på att öppna dagens post och ber Herschel ta plats i en skinnstol mittemot.

”De sa att ni hade några viktiga papper till mig?”, säger vom Rath.

Herschel Grynszpan svarar inte utan tar bara fram sin revolver ur fickan.

”Du är en jävla tysk och här, med hälsning från 12000 förföljda judar, är ditt dokument”, skriker han.

vom Rath reser sig halvvägs ur stolen men segnar ned över skrivbordet när en kula borrar sig in i hans mage. Herschel Grynszpan avlossar ytterligare fyra skott på nära håll men bara ett av dem träffar vom Rath.

Diplomaten kämpar sig upp på fötter och ropar på hjälp medan han med båda händerna håller sig för magen där blodet sakta tränger fram genom kläderna.

Receptionisten kommer inrusande, förfärad av skotten och vom Raths nödrop. Hon finner den blödande diplomaten på väg ut från sitt kontor. Bakom honom står den unge besökaren, samlad och med vapnet i handen.

Den svårt sårade vom Rath förs omedelbart till närmaste sjukhus och Herschel Grynszpan övermannas och förses med handfängsel. ”Synd att han inte dog”, mumlar han medan ett par polismän leder honom ut från ambassaden.

På väg ut vänder han sig om och ropar: ”Jävla tyskar!” Senare förklarar han lugnt för polisen att han sköt för att hämnas sina föräldrar som lever i misär i Tyskland.

”I samma stund som jag läste kortet från min syster beslöt jag att döda­ den tyske ambassadören.”

När meddelandet om mordet på diplomaten kom var Hitler och resten av makteliten i München för att fira nazismens­ ”födelse”.

© Getty Images

Paris & Tyskland

Tidig morgon, 8 november

Dagen efter brakar helvetet löst: vom Rath kämpar fortfarande för sitt liv men i Tyskland utropar morgontidningarna hela den judiska befolkningen till mördare som planerar att bekämpa nazisterna med blodiga dåd.

Ledarskribenterna tar tillfället i akt att rada upp tidigare attentat och påminner bland annat läsarna om att det bara är knappt tre år sedan en jude sköt Wilhelm Gustloff, chefen för nazisternas utlandsavdelning i Schweiz, till döds.

Under tisdagens lopp uppstår spontana hämndaktioner och demonstrationer runt om i Tyskland.

I Bad Hersfeld i delstaten Hessen bränner någon ned en synagoga, och i många andra städer kastar rasande tyskar in stenar genom fönstren på judiskägda butiker. Man målar också hatiska slagord som ”Raus mit den Juden” (”ut med judarna”) på fasaderna.

Omedelbart efter attentatet skickar Adolf Hitler två av sina bästa läkare, Karl Brandt och Georg­ Magnus, till Paris för att ta hand om den sårade diplomaten.

På förmiddagen den 8 november skickar läkarna ut ett pressmeddelande där de beskriver patientens tillstånd:

”Ambassadrådet vom Raths tillstånd betecknas som allvarligt. Patienten har fått blodtransfusioner efter stor blodförlust orsakad av brusten mjälte. Tack vare den utmärkta behandling som patienten fått av professor Baumgarten i Paris finns det hopp.”

Paris

Kl. 16.25, 9 november

Morgonen därpå, onsdagen den 9 november, är läkarna inte längre så optimistiska. vom Raths tillstånd är kritiskt och framåt eftermiddagen faller han i koma.

Läkarna kan nu bara makt­lösa se på medan livet ebbar ut för den unge diplomaten. Klockan 16.25 dödförklaras han.

Herschel Grynszpan är nu en mördare. Om några timmar kommer det nästan slumpartade brottet att ha förvandlats till en viktig kugge i den nazistiska propagandamaskinen.

München

Kl. 20.45, 9 november

Hitler och resten av de högsta nazistledarna har samlats i München. De högtidlighåller 15-årsdagen för nazisternas kuppförsök, ölkällar­kuppen, i november 1923.

Nyheten om dödsfallet når Führern strax före­ klockan nio samma kväll. Han håller på att förbereda ett tal som han ska hålla för partiets gamla förkämpar i salen på rådhuset i München.

När en servitör har gett honom meddelandet om vom Raths död skjuter Hitler undan sin tallrik och vänder sig till propagandaminister ­Joseph Goebbels som sitter bredvid. Under några minuter talar de båda männen lågmält och intensivt med varandra.

Goebbels informerar Hitler om att det redan utbrutit spontana anti­judiska upplopp runtom i Tyskland. Hitler slår fast att demonstrationerna ska få lov att fortsätta och att polisen ska dras tillbaka.

”För en gångs skull ska judarna få känna av folkets vrede. Låt partimedlemmarna slå sig lösa”, lyder Hitlers avskedsreplik. Sedan lämnar han sällskapet utan att ha hållit sitt tal. I stället reser sig Goebbels och vänder sig till församlingen. Medan han viftar med ett pappersark ropar­ han ut i lokalen:

”Jag har en nyhet till er här i kväll som visar vad som händer med en god tysk om han blott för en sekund sänker garden. Ernst vom Rath var en god tysk, en lojal rikets tjänare, han arbetade för folkets bästa vid vår ambassad i Frankrike. Ska jag berätta vad som nu har hänt honom? Han har blivit skjuten. Han är död.”

Goebbels låter budskapet sjunka in under några sekunder innan han slår näven i bordet och höjer rösten:

”Behöver jag berätta för er rasen på det jävla svin som ligger bakom detta illdåd? En jude! Nu i kväll sitter han fjättrad i Paris och hävdar att han agerat på egen hand och att han inte har några sammansvurna. Men vi vet bättre. Eller hur?” dundrar Goebbels.

I rådhussalen utbryter ett vilt tumult och parti­medlemmarna ropar på hämnd. Joseph ­Goebbels tystar församlingen och fortsätter:

”Kamrater, vi kan inte låta detta mordiska atten­tat passera obemärkt. Vi måste berätta för vårt folk om detta, och folkets reaktion kommer att bli skoningslös, direkt, sund. Jag ber er att lyssna på mig och tillsammans ska vi planera vårt svar på det judiska attentatet, på det judiska­ hotet mot vårt ärevördiga rike.”

Goebbels avslutar sitt tal med att be veteranerna att omedelbart iscensätta ”spontana demonstrationer”.

Applåderna dånar i salen och snart myllrar mötesdeltagarna ut för att ringa till sina respektive partiföreningar.

Överallt i Tyskland går telefonerna heta och från München får ledarna vid de lokala nazistavdelningarna instruktioner om att man denna kväll och natt ska gå till våldsamt angrepp mot synagogor, judiska butiker och judiska bostäder.

Nazister uppmanar tyskar att inte köpa varor av judar. Banderollen har hängts upp i närheten av synagogan på Fasanenstrasse­ i Berlin­.

© Getty Images

Berlin

Kl. 22.55, 9 november

På order från Gestapochefen Reinhard Heydrich­ skickar huvudavdelningens chef Heinrich Müller ut telegram till landets alla polisstationer:

”Inom kort kommer man att börja demonstrera mot judar och deras synagogor.”

Han uppmanar polisen att inte ingripa och ber dessutom ordningsmakten att förbereda sig på att arrestera 20000 till 30000 judar, ”främst friska män”.

Avslutningsvis betonar Müller att ytterligare instruktioner ska komma och att ”polisen får använda de strängaste förhållningsregler gentemot beväpnade judar.”

München

Kl. 23.59, 9 november

Brandstationen i München får det första larmet. Demonstranter har krossat fönstren i en judiskägd tygaffär på Augustenstrasse och tänt eld på varorna i skyltfönstret.

Bara tre minuter senare får stationen ytterligare ett samtal: En av stadens synagogor står i lågor.

Fem brandbilar rycker ut och försöker släcka elden som hotar att sprida sig till den judiska skolan i grannfastigheten. När SA, nazistpartiets kampförbund, upptäcker att man försöker släcka elden skär de av slangarna och häller bensin på bålet.

Leipzig & Lesum

Kl. 00.15, 10 november

Judeförföljelserna har nu tagit fart på allvar. Torsdagen är inte mer än några minuter gammal när hämndlystna folkmassor i München och i mer än tusen andra tyska städer skränande drar fram i natten.

I Leipzig, 16 mil sydväst om Berlin, börjar nazister slå sönder och plundra judiska butiker och en 25-årig nattvandrare, den holländske juden Win van Leer, ser med fasa på när ett tjugotal män plötsligt hoppar ut ur en lastbil och börjar ringa på dörrklockorna till en ­judisk hyresfastighet.

Männen tar sig in i byggnaden och snart slås fönstren på tredje våningen upp. En man sticker­ ut huvudet och ropar: ”Allt gott kommer från himlen!”

Sekunden därefter baxas ett piano ut genom fönstret och faller till marken med ett öronbedövande brak. Även möbler och porslin kastas ut och när stormtrupperna har slängt ut inredningen får de fatt i en åttaårig pojke och kastar ut honom från fjärde våningen.

Han bryter båda benen och får skärsår när han landar i en hög med glasskärvor, krossade inventarier och brinnande sängar.

På en lantbruksskola ute på landet, cirka sex mil norr om Leipzig, bryts nattens tystnad plötsligt av bullret från en mängd lastbilar som kör in på gården.

Uppjagade män hoppar ur bilarna och rusar in i skolans sovsal där en grupp judiska­ tonåringar intet ont anande ligger och sover. Männen tänder lamporna, beordrar de skrämda barnen att gå ut och dödar en av pojkarna.

Innan de lämnar gården skär de Torarullarna, skolans heliga skrifter, i småbitar, förstör barnens kläder och tillhörigheter och bränner upp deras böneböcker.

I Lesum i närheten av Bremen blir två judar skjutna strax efter midnatt. Offren är herr och fru Goldberg som skjuts till döds när de ligger och sover.

Gärningsmännen är medlemmar i SA. Deras gruppchef har gett order om att oskadliggöra de få judar som bor i byn. ”Döda dem”, var Truppführer Seggermanns uttryckliga­ order. ”Efter denna natt ska det inte finnas några­ judar kvar i Tyskland.”

Berlin & Aschaffenburg

Kl. 01.02, 10 november

Gestapochefen Reinhard Heydrich preciserar ­sina order till landets polisstationer:

”Endast sådana åtgärder får vidtagas som inte­ försätter tyskt liv och egendom i fara. Det är dessutom av yppersta vikt att icke-judiska verksamheter skyddas mot förstörelse”, skriver han.

I samma telex understryker Heydrich ”att polisen ska säkra och beslagta alla arkiv från ­synagogor och judiska organisationer och att ­polisen, så snart nattens händelser tillåter, ska arrestera så många, i synnerhet välbärgade, judar som det finns plats för i fängelserna.

Efter arresteringarna ska regionens koncentrations­läger omedelbart kontaktas i avseende att snarast möjligt få judarna förflyttade till lägren”. På flera platser har de lokala­ nazistföreningarna missförstått ordern från högsta ort och tror att judarna ska dödas omgående.

Mitt i natten bryter sig två män in i ett hus i Aschaffenburg söder­ om Frankfurt och skjuter husägaren Ludwig Lowenthal som ligger i sin säng och sover.

Medan­ familjen skräckslagen ser på tas hans svåger, Alfons Vogel, till fånga och förs ut till en bil. Han körs ut i en skog där han binds fast vid ett träd och används som måltavla. Han dör av skottskadorna.

Berlin

Kl. 02.00, 10 november

Kravallerna når Tysklands huvudstad Berlin. ­Polispatruller sätter upp vägspärrar så att trafiken leds förbi de platser där stormtrupperna förväntas gå hårdast fram.

När bommarna är på plats signalerar polisen att våldsverkarna kan inta­ scenen. De åtföljs av skaror av berusade kroggäster som nu ser en enastående chans att ostraffat misshandla och förstöra.

Düsseldorf & Köln

Kl. 04.00, 10 november

Med järnstänger och klubbor slår sig en grupp SA-medlemmar fram genom det judiska sjuk­huset i Düsseldorf. Under personalens högljudda­ protester beordrar nazisterna samtliga patienter att stiga upp ur sängarna.

Efter hetsiga diskussioner får de nyopererade patienterna lov att ligga kvar, men resten tvingas ut på gatan.

I Köln har oroligheterna satts i system. Över polisradion har SA:s grupper fått order om att följa en strikt tidsplan:

Klockan 04.00 ska alla stadens synagogor och judiska kapell stå i lågor, klockan 06.00 ska operationen utökas till att omfatta alla judiska butiker och bostäder i centrum, och klockan 08.00, när dagen gryr, ska trupperna förflytta sig ut i förorterna och fortsätta­ aktionen där.

Polisen har dessutom fått order om att förse trupperna och deras medhjälpare med vapen, yxor, påkar och stegar – plus namn och adress på de judar som ska straffas.

Den i stort sett välorganiserade operationen går inte alltid som planerat: I centrum råkar hundratals nazister i luven på varandra eftersom de inte kommer överens om hur de ska fördela bytet från de butiker som de har plundrat.

Liksom i de flesta andra städer ser vanliga medborgare i Köln ogillande eller passivt på medan såväl stormtrupper som vanliga bråkstakar och ungdomar ur Hitler­jugend löper amok. Det är inte många som vågar lägga sig i, och de som ändå ingriper gör det inte ostraffat.

I Köln misshandlas en kvinna när hon försöker stoppa ett bråkigt gäng, och en polisman blir omedelbart suspenderad när han försöker förhindra att en butik plundras.

Andra lyckas bättre med att hjälpa judarna. Det gäller exempelvis Georg­ Roth, en högt uppsatt medlem i nazistpartiet i staden Eichstätt.

Klockan fem på morgonen får han veta­ att SA tänker rensa ut alla judar ur staden; en plan han tar starkt avstånd ifrån. När en grupp på cirka tjugo män försöker bryta sig in i ett judiskt hus lyckas han övertala polisen att ingripa och jaga bort gärningsmännen.

Eftersom de som bor i huset fort­farande befinner sig i fara­ bestämmer sig Roth för att personligen köra dem i säkerhet till släktingar i närheten av Augsburg, tio mil därifrån.­ Den riskabla räddningsaktionen lyckas.

Skyltfönstren på tusentals judiska butiker krossades. Nazisterna kallade därför händelsen ”kristallnatten”.­

© Polfoto/Topfoto

Baden-Baden

Kl. 07.00, 10 november

I de flesta städer kulminerar våldsamheterna­ och människojakten framåt småtimmarna. Men i Baden-Baden, en kurort med mängder av utländska turister, har de lokala myndig­heterna beslutat att skjuta upp straffaktionen tills framåt morgonen – för att inte störa turisternas nattsömn.

Inte förrän klockan 07.00 börjar nazisterna synas på stadens gator. Av ytterligare hänsyn till ­turisterna undviker man att angripa butiker och privata hem.

I stället samlar nazisterna alla stadens judiska­ män och för dem till synagogan. Där beordras de sjunga Horst Wessel-sången, nazisternas partihymn. Efter det tvingas judarna läsa högt ur Hitlers Mein Kampf – om de läser fel slår och sparkar man dem.

Innan judarna förs ut ur synagogan får de order om att urinera på väggarna. Därefter fortsätter resan till järnvägs­stationen där männen placeras på ett tåg till koncentrationslägret i Dachau.

Judarna i Baden-Baden är lika perplexa som chockade. De känner igen många av de terroriserande nazisterna; de är grannar, kolleger, affärsbekanta och kunder.

Även Charlotte Singer, som är gift med en läkare och bor i Neisse femton mil sydöst om Berlin, attackeras av bekanta. Hon är ensam hemma och väcks av att en man har tagit sig in i hennes sovrum.

Han är beväpnad med en yxa. Mannen, Erich Brückner, är patient hos hennes man och son till en plåtslagare som flera gånger utfört reparationer hemma hos familjen Singer.

Utan att bry sig om Charlotte Singer börjar han hugga hennes möbler till pinnved och häller sedan ut bläck på mattan. ”Det bästa vore att sätta eld på det här stället”, säger Brückner när han går ut ur sovrummet och fortsätter att slå sönder resten av huset.

Lite senare, medan hon håller på att städa upp skärvorna, får fru Singer återigen påhälsning av rasande tyskar, den här gången är det en grupp kvinnor. Flera av dem känner hon sedan tidigare men de ignorerar henne.

De ger sig ut i köket, den enda platsen i hemmet som ännu är intakt, och snart flyger grytor och kastruller genom luften medan kvinnorna skriker av upphetsning. Fru Singer ser gråtande på men andas sedan lättad ut när kvinnorna lämnar huset utan att tända eld på det.

Berlin

Gryningen, 10 november

Vid soluppgången står tolv av huvudstadens synagogor i lågor. Framför den största, synagogan på Fasanenstrasse, ber en judisk man brandkåren att släcka elden.

Brandmännen betraktar det enorma bålet men vägrar att öppna vattenkranarna. ”Det är emot våra order. Vi är bara här för att skydda byggnaderna runt omkring”, förklarar de.

På ett annat ställe i Berlin, vid synagogan på Prinzregentenstrasse, omkommer församlingens vaktmästare i lågorna tillsammans med sin familj.

Alldeles runt hörnet jagar en rasande folkmassa, de flesta beväpnade med klubbor och järnstänger, upp två judiska män på tredje våningen i ett hyreshus.

Skräckslagna försöker de båda männen komma undan sina förföljare genom att hoppa ut genom ett fönster, men de får dödliga skador när de landar på trottoaren nedanför.

Även i Dahlem, en av stadens finare förorter, får judarna besök av hämndlystna nazister. Fina soffor sprättas upp, värdefulla målningar skärs sönder och männen arresteras. I minst femton fall tvingas deras hustrur och döttrar in i sovrummet där de våldtas.

Berlin

Kl. 14.00, 10 november

I det stora varuhuset Israel, stadens motsvarighet till det exklusiva Harrod's i London, tror den judiske ägaren Wilfrid Israel att bråkmakarna ska skona hans verksamhet.

Han har goda kontakter högt upp i det politiska systemet och redan när varuhuset öppnar på morgonen håller flera polispatruller vakt vid ingångarna när de tunga järngallren framför skyltfönstren hissas upp.

Men klockan 14.00 på torsdagseftermiddagen försvinner poliserna plötsligt och lämnar scenen fri för ett gäng unga män och uniformerade SS-män som tar sig in i varuhuset.

Några ur SS-trupperna arresterar den judiska personalen, andra börjar slita ned hyllor från väggarna och trampa sönder kläder, smycken och andra varor. Metodiskt arbetar de sig igenom den ena våningen efter den andra och förstör allt som finns i deras väg.

Skrivmaskiner slängs ut genom fönstren, möblerna följer efter, hela varulagret och alla inventarier förvandlas till skrot och pinnved. När de är klara skulle man kunna tro att en bomb har exploderat i varuhuset.

Synagogan på Fasanenstrasse gick inte att rädda. Brandmännen kom dit men hade fått order om att inte släcka elden.

© Scanpix/AKG-Images

Tyskland

Kl. 17.00, 10 november

Bråkmakarna börjar bli trötta. Skadegörelsen minskar och propagandaminister Goebbels utfärdar en order om att stoppa ”demonstrationerna” – ett meddelande som han läser upp i radio.

Därefter inleder polisen sitt arbete med att skicka hem de utmattade ”demonstranterna”. Fortfarande står många synagogor i lågor och på gator och i gränder brinner eldhärdar. Glasskärvor och sönderslagna möbler ligger i stora högar överallt.

Här och var försöker chockade judar rädda resterna av sina förstörda hem, och över hela landet tvingas långa, tysta kolonner av ­judiska män in i tågvagnar med kurs mot koncentrationslägren i Dachau, Buchenwald och Sachsenhausen.

I ett pressmeddelande till internationella medier förklarar Joseph Goebbels att oroligheterna var ”det tyska folkets rättfärdiga och förståeliga reaktion på det fega attentatet mot en tysk diplomat”.

Han betonar särskilt att ”inte ett hår har krökts på någon judes huvud” och att det ”tack vare det tyska folkets enastående disciplin bara har krossats några enstaka fönsterrutor”.

Goebbels medger att det i undantagsfall kan ha förekommit plundring: ”Kanske var det några äldre kvinnor som roffade åt sig ett och annat smycke eller lite kläder till julklappar.”

I sin dagbok skriver propagandaministern:

”Våra kära judar kommer hädanefter att tänka sig för innan de skjuter tyska diplomater.”

Och som om nattens fruktansvärda händelser bara omfattade några krossade fönsterrutor ger han händelsen det oskyldigt klingande namnet ”die Kristallnacht” – kristallnatten.

Läs också:

Nytt nummer

Historia nr 10 har kommit ut

2 minuter
Andra världskriget

Gestapo spred skräck i Europa

12 minuter
Nazism

Hitlers blonde bödel tänkte ut Förintelsen

14 minuter

Logga in

Fel: Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
VisaDölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!