Korrupta nazister roffade åt sig

Flera tyska tjänstemän dirigerade om leveranser av mat och bensin så att de aldrig kom fram till fronten, utan till svarta marknaden.

Efter D-dagen år 1944 tvingades tyska armén lämna kvar stridsvagnar i Normandie på grund av bränslebrist – men på svarta marknaden i Paris fanns det hur mycket bensin som helst.

När judarna tvångsförflyttades till getton eller sändes till koncentrationsläger skulle de tomma bostäderna officiellt plomberas tills bohaget kunde säljas på auktion.

I praktiken tittade nazistiska tjänstemän eller officerare ofta in och tömde husen på värdeföremål före auktionerna. En judisk läkare har berättat hur han tvingades visa en officer runt i sin systers hem sedan hon deporterats.

Officeren var mycket förtjust och utbrast: ”Sådana möbler har jag drömt om i hela mitt liv.” Dagen därpå hämtades möblerna och försvann.

I arbetslägren för tvångsarbetare österifrån tjänade kommendanterna pengar på att hyra ut fångarna som arbetskraft.

Det kunde till exempel vara till personer som behövde hjälp med att bygga upp sina förstörda hem efter bombangrepp. Senare under kriget ersattes pengar av fläsk och cigaretter som betalningsmedel.

Till exempel kostade en manlig fånge ett paket cigaretter per dag, och för en kvinnlig fånge fick man betala ett halvt paket per dag.

Riksmarskalk Hermann Göring hade mängder av jobb, men en del av dem var bara titlar utan några krav på arbete – trots att lönen var god.

Han var minister för Preussen, ekonomisk kommissarie, regeringschef i preussiska delstatsregeringen och chef för Luftwaffe, för att bara nämna några av alla hans ”uppgifter”.

Förutom alla dessa årslöner hade han styrelseposter, stora representationsutgifter, och aktier i företag som Benz och BMW samt naturligtvis i de företag som försåg Luftwaffe med flygplan. Dessutom roffade han åt sig en kolossal konstsamling genom att plundra gallerier och privata hem.

Göring tjänade mer än 1 250 000 riks­mark om året. Jämförelsevis låg års­lönen för en vanlig arbetare på mellan 2 000 och 5 000 riksmark.

Alla visste att Hermann Göring var genom­korrupt, men hans popularitet tycktes inte ta skada av det. När en tysk krigsfånge fick frågan varför det bara hängde bilder av Göring och inte av Hitler i alla officersmässar i Frank­rike, svarade han:

”För att Hitler står så högt över oss. Han säger åt oss vad vi ska göra, och så gör vi det. Göring är däremot en av oss. Han tycker om mat, sina kvinnor och att begå bedrägerier. Mest av allt tycker han om att bedra.”

Tyska män ur alla samhällsskikt kallades in till militärtjänst, men de som var kända hade chansen att slippa – till exempel flera av Tysklands filmstjärnor som fick erbjudande om att slippa dra på sig uniformen om de i stället gick med på att spela roller i propagandafilmer.

När man sökte aktörer till huvudrollen i den starkt antisemitiska filmen ”Jud Süss” ville skådespelaren Ferdinand Marian helst inte ha jobbet. Han tackade dock ja sedan Goebbels förklarat att Marian skulle tvingas till militärtjänst om han inte accepterade filmrollen.

Många tyskar var beredda att betala stora summor för att slippa i synnerhet fronttjänst. Det innebar en välkommen extrainkomst för de partifunktionärer som utfärdade militära frisedlar.

Koncentrations­lägret Buchenwald styrdes under de första åren av kommendanten Karl-Otto Koch. Han var mycket påhittig, både när det gällde att misshandla fångarna och att tjäna pengar på dem.

Koch gjorde sig en förmögenhet på att hyra ut fångar till privata företag och sälja interners och vakters matransoner på svarta börsen. Dessutom behöll Koch själv det mesta av de pengar han beslagtog från lägerfångarna.

Kommendanten blev snabbt så rik att hans överordnade började bli avundsjuka och han tvingades muta dem för att de inte skulle skvallra för den högsta SS-ledningen.

Koncentrationslägrets fångar tvingades även bygga hus åt Karl-Otto Koch och hans hustru Ilse.

Till exempel lät han uppföra en enorm riddarsal åt henne; cirka trettio utmärglade fångar dog under arbetet. Han lät även anlägga ett mini-zoo i lägret med fåglar, björnar och apor som förströelse åt vakterna och deras familjer.

Till slut började snaran dras åt kring Koch. Först förflyttades han till Lublin i Polen, där han blev chef för lägret Majdanek. Där fortsatte han sina lönsamma aktiviteter, och när naziledningen ännu en gång fick ögonen på honom reagerade Koch resolut.

Han dödade genast 40 000 judiska fångar som kunde vara potentiella vittnen. Kommendanten dödade dessutom en internerad läkare och hans medhjälpare, eftersom han var rädd att de skulle avslöja att han behandlats för syfilis.

Karl-Otto Koch ställdes till sist inför rätta och avrättades strax före krigsslutet, dömd för att ha vanärat SS.

Bland tyska tjänstemän hade nivån av korruption och nepotism alltid varit låg. Det förändrades tvärt när nazisterna kom till makten. Nepotism var till exempel vanligt inom Goebbels propagandaministerium.

Innan ministeriet fyllt ett år var 192 av de nyanställda inom radioavdelningen släkt med någon som redan arbetade där.

Det var mycket viktigt att ha de rätta kontakterna om man ville ha ett bra jobb. År 1933 skaffade nazistpartiet jobb åt 10 000 av sina mest lojala anhängare.

När Hitler kom till makten avskaffades de befintliga fackföreningarna och placerades under DAF, Deutsche Arbeits­front, som leddes av Robert Ley. I stort sett alla arbetare i Tyskland betalade in till organisationen, men dessvärre användes inte alla deras pengar till att förbättra löner och arbetsförhållanden.

DAF fick snart rykte om sig att vara en av de mest korrupta institutionerna i Tredje riket, och inte minst Robert Ley lät en stor del av arbetarnas pengar glida ned i egen ficka.

Först och främst konfiskerade han alla medel ur de gamla fackföreningarna, och behöll dem själv. Han spenderade pengarna på dyra hus och bilar. Även utgifterna till Leys extravaganta livsstil täcktes av den nazistiska fackföreningen.

Bland annat fick DAF betala för leda­rens stora alkoholkonsumtion, och även finansiera lönerna till Leys privata anställda som omfattade två barn­flickor, en kock, en trädgårdsmästare och en hushållerska.

Alla personer kring Hitler, som visste hur illa det var ställt i DAF, fick mutor för att hålla tyst om vad de visste.