Jakten på de sista nazistförbrytarna

Hitler var ingen krigsförbrytare

Liksom Klaus Barbie lyckades tusentals andra krigsförbrytare fly ut ur det sönderbombade Tyskland. Storbritannien, USA och Sovjet hade förvisso undertecknat den så kallade Moskvadeklarationen, i vilken de lovade att ”förfölja dem (nazisterna) till jordens mest avlägsna trakter och ställa dem inför domstol för att uppnå rättvisa”, men deklarationen blev inte mycket mer än tomma ord.

År 1942 tillsatte britterna en kommission som skulle sammanställa en lista över nazistledare och vad de anklagades för. Därefter tog man fram en verksamhetsplan för att ställa dem inför rätta. Två år senare fanns bara 184 personer på listan. Inte ens Hitlers namn var med.

Amerikanerna upprättade ett eget register i Paris och anställde 400 franska kvinnor, som skulle bearbeta strömmen av information som vällde in från krigsfånglägren i Europa. Men de apparater som skulle göra hålkortsregistret drabbades ständigt av tekniska missöden, och militärledningen hade inte tillräckligt med pengar för att lösa problemen.

Lika illa gick det för en grupp polska officerare som hade tjänstgjort i brittiska armén och ville samla in uppgifter om krigsförbrytare. De ansökte om stöd hos britterna, och fick det – på papperet. De fyra bilar de hade blivit lovade för ändamålet var flera månader försenade, och polackerna fick därför utföra sina efterforskningar till fots.

Utan något finmaskigt nät var det ingen konst för krigsförbrytarna att komma undan. De amerikanska trupper som omedelbart efter kriget tillfångatog en Otto Eckmann kunde omöjligen veta att mannen egentligen hette Adolf Eichmann och var högste ansvarige för nazisternas förintelseläger. Han släpptes fri och stannade därefter i Tyskland ända fram till 1950, då han reste till Argentina under namnet Riccardo Klement.

Vid krigsslutet insåg den 36-årige öster­rikaren Simon Wiesenthal att de allie­rades insatser var långt ifrån tillräckliga. Han hade förlorat de flesta i sin familj under kriget och själv varit fånge i koncentrationslägret Mauthausen. Wiesenthal var inte långt från döden, när de amerikanska trupperna befria­de lägret, och enligt vad han själv senare har berättat blev det hans livsuppgift att jaga nazister.

Wiesenthals första stora mål var att kartlägga de nazistiska förbrytarnas flyktvägar – råttrutterna, som de kallades. Det var en komplicerad uppgift, men ­efter några år lyckades Wiesenthal beskriva de två viktigaste:

Den vanligaste flyktvägen var söderut till fots över Alperna till den italienska turistorten Merano. De värsta krigsförbrytarna reste vidare till Rom, där den katolske biskopen Alois Hudal hjälpte flyktingarna. Medan nazisterna väntade på att kunna komma vidare, inkvarterades de med biskopens hjälp i kloster och privata hem runtom i landet. Så snart resedoku­menten var klara, skickade han flyktingarna vidare till Syrien, Egypten eller länder i Sydamerika, där de välutbildade förbrytarna var välkomna.

”Mindre” förbrytare skickades till den italienska hamnstaden Genua och där­ifrån till Mallorca eller Barcelona i Spanien. Hos diktatorn Franco var de trygga, och där kunde de välja mellan att stanna i Spanien med ny identitet eller resa vidare till en helt ny tillvaro i Sydamerika. De flesta valde Sydamerika.

Stangls svärson skvallrade

Wiesenthal upptäckte snart att det inte räckte att känna till råttrutterna – spåren slutade ofta i blindo. Myndigheterna i Sydamerika var inte samarbetsvilliga. Inte heller regeringarna i Europa var särskilt intresserade av att ta tag i fallen med nazistförbrytarna. De stora genombrotten kom ofta av en ren tillfällighet, t ex när Wiesenthal år 1967 gjorde en av sina största fångster: Franz Stangl, som under kriget hade varit kommendant i förintelselägret Treblinka.

Stangl hade flytt över Alperna i maj 1948. Han lyckades ta sig till Rom, där biskop Hudal hade ordnat visum åt ­honom och ett jobb på en textilfabrik i Syrien. Där återförenades han med sin familj och tog sig förnamnet Paul. Efter några år ville polischefen i Damaskus, som såg till att familjen kunde leva ostört i Syrien, gifta sig med Stangls 14-åriga dotter Renate. Nazisten bestämde sig för att resa vidare.

Under sitt rätta namn fick han skydd i Brasilien och ett jobb på Volkswagens fabrik i Sao Paulo, först som mekaniker men senare på en chefsposition som tryggade hans ekonomi. Franz Stangl gjorde ingenting för att gömma sig utan registrerade sig rentav på det österrikiska konsulatet i Sao Paulo. Saker och ting skulle göras på rätt sätt, ansåg han. Till sin fru Theresa sade han att ”om det går så långt, kommer jag att överlämna mig – jag tänker inte fly”.

Men trots att han var så oförsiktig hände ingenting. Ingen på konsulatet tänkte närmare på namnet. Stangl är ett relativt vanligt namn i Österrike – en annan förklaring kan vara att konsulatet valde att inte agera. Relationen mellan Österrike och Brasilien var god, och dessutom fanns det många som inte hade rent mjöl i påsen. Viljan att rota i det förflutna var begränsad.

Det tog Simon Wiesenthal sju år att hitta Stangl. När han inledde jakten på den forne lägerkommendanten slutade alla spår blint i Rom. Mängder med brev till olika myndigheter gav ingenting, och när han till sist fick turen på sin sida kom genombrottet från ett oväntat håll.
Det är inte känt exakt hur Wiesenthal fick nys om var Stangl befann sig, men i sina memoarer "Rättvisa – inte hämnd" berättar nazistjägaren att Stangls dotter Renate spelade en nyckelroll. Hon hade gift sig med en tysk-brasiliansk man i Sao Paulo, men äktenskapet slutade i ­bitter skilsmässa. Exmaken hade flera gånger hotat med att skvallra för ­Wiesenthal, och 1964 verkställde han sitt hot.

Österrike utfärdade 1961 en officiell order om att Franz Stangl skulle gripas, och när Wiesenthal kunde upplysa de österrikiska myndigheterna var Stangl befann sig, började det hända saker. Eftersom Stangl var österrikisk medborgare, skulle Österrike anmoda Brasilien om att gripa Stangl och utlämna honom för åtal i Västtyskland. Wiesenthal var emellertid orolig för att det kanske satt gamla nazister i Österrikes diplomatiska nätverk, och fick därför justitiedepartementet i Wien att skicka dokumenten till Brasilien med specialkurir.

När Stangl kom hem sent på kvällen den 28 februari 1967 efter att ha varit ute och tagit ett glas med sin dotter Isolde, stod brasiliansk polis och väntade på honom. De grep honom utanför hans hus, och tre år senare fick han sin dom vid rätten i Düsseldorf: livstids fängelse. Men Stangl satt bara fängslad i drygt ett år. Han dog den 28 juni 1971.

Kritiker, bland andra det äkta paret Beate och Serge Klarsfeld, hävdade att Simon Wiesen­thals arbetsmetod var för långsam. De hade inlett sin jakt på Gestapomannen Klaus Barbie och var redan kända för en stil som skilde sig väsentligt från Wiesenthals.

Wiesenthal var inte ensam

Serge Klarsfeld har rumänsk-judisk bakgrund. År 1943 såg han, åtta år gammal, hur hans far greps av SS och deporterades från hemmet i södra Frankrike till Auschwitz. Beate Klarsfeld är tyska. Hennes far var soldat i Wehrmacht, och hon fick upp ögonen för nazisternas krigsförbrytelser, när hon studerade vid Sorbonneuniversitetet i Paris.

Serge och Beate träffades på 1960­-talet, gifte sig 1963 och flyttade ihop i Paris. Första gången Beate väckte uppmärksamhet var när hon 1966 tog sig in på det konservativa västtyska partiet CDU:s partistämma. Hon visste att partiledaren Kurt Georg Kiesinger, som även var kansler, hade gått med i nazistpartiet 1933. Under kriget hade han en hög position i Joseph Goebbels propagandaministerium. På politikermötet smög sig Beate upp bakom Kiesinger och gav honom en örfil, medan hon ropade högt: ”Nazist! Nazist!”

Beate Klarsfeld greps av polis och fick ett års villkorlig dom, men det avskräckte varken henne eller Serge. I början av 1971 granskade paret Kurt Lischka, som under kriget varit Gestapochef för judiska frågor i Frankrike. Vid krigsslutet greps han av tjeckerna, men Frankrike dröjde med att begära honom utlämnad. År 1950 återvände han till Tyskland och slog sig ned i sin hemstad Köln.

Två månader senare dömdes han i sin frånvaro till livstids fängelse av en fransk domstol, men av tekniska skäl avvisade Tyskland flera försök att få honom utlämnad till Frankrike. ”Lyckan log mer mot bödeln än mot hans otaliga offer”, kommenterade Beate­ Klarsfeld bittert.

Efter ett par år av förberedelser var paret Klarsfeld åter redo att agera. Tillsammans med tre vänner från universitetet bildade de en egen liten kommandogrupp på Maria Himmelfahrtstraße i Köln den 22 mars 1971. De visste att Lischka steg av spårvagnen där varje dag, och när den forne Gestapochefen blev synlig kastade sig gruppen över honom. Attentatsmännen försökte dra in Lischka­ i en bil för att smuggla honom över gränsen till Frankrike, men deras offer var en kraftig man och han spjärnade emot. När förbipasserande började samlas­ kring tumultet gav attentatsmännen upp och fortsatte till Franrike.

Några månader senare återvände Beate till Tyskland och greps av polis. Attacken mot Lischka kunde kosta henne ett par års fängelse ovanpå straffet från Kiesingeråtalet, men Serge Klarsfeld lyckades få tidigare medlemmar av den franska motståndsrörelsen att komma till rättegången och störa domstolsförhandlingarna genom att sjunga den franska nationalsången, Marseljäsen. Det väckte uppmärksamhet i internationella media, och juryn frikände till sist Beate. Lischka greps 1980 och avtjänade fem år i ett tyskt fängelse innan han frigavs.

Full Barbie sjöng nazistsånger

Efter överfallet på Lischka läste Beate Klarsfeld att statsåklagaren i Bayern hade beslutat att lägga ned förundersökningen om Klaus Barbies förehavanden under kriget. Han blev parets nästa mål.

Barbie levde ett relativt offentligt liv men utgjorde ändå ett problem för nazistjägarna. Han hade blivit en mäktig man och skyddades av de sydamerikanska juntaledarna.

På 1950-talet hade familjen Barbie flyttat till Bolivias huvudstad La Paz. De saknade pengar och hade först bara råd att hyra rum i det slitna ”Pensión Italia” i en fattig del av staden. Klaus reparerade gasbrännare, och efter ett tag fick han jobb som arbetsledare på ett sågverk utanför staden. Den judiske sågverksägaren var nöjd med sin anställde, och efter ett par år blev Barbie delägare i firman.

När general René Barrientos genom en kupp 1964 tog makten i Bolivia, ägde Klaus Barbie en större virkeshandel i La Paz, och den nye juntaledaren tackade glatt ja till erbjudandet om att använda affärsmannens erfarenheter från Gestapo till att stärka sin makt. I gengäld fick Barbie inflytande över statsfinanserna, och det använde han för att stoppa pengar i egen ficka. Bl.a. fick han de senare så ödesdigra 10000 dollarna från det statliga gruvbolaget för transport av mineral. Barbie inkasserade pengarna, men någon transport ägde aldrig rum.

Efter flera liknande bedrägerier hade Barbie skaffat sig fiender, och när general Barrientos omkom i en helikopterkrasch 1969, fann Barbie det klokt att bege sig till Lima i Peru. Där inledde han ett samarbete med en annan nazist, Friedrich Schwend, som under kriget hade lett den stora tyska falskmyntningsoperationen med kodnamnet ”Bernhard” (se HISTORIA 12/2010). Schwend var nu vapenhandlare, och tillsammans med Barbie tänkte han sälja falska underrättelseuppgifter till Perus regering.

Barbie var välbärgad och dolde sitt förflutna endast genom att använda ­efternamnet Altmann. Den forne Gestapochefen gjorde ingen hemlighet av att han hade deltagit i kriget, och i både Peru­ och Bolivia träffade han helt öppet andra nazister på flykt. När han fått i sig en öl för mycket, började han ibland sjunga gamla nazistiska kampsånger, och det hade aldrig fått några konsekvenser. Både vänner och myndigheterna visste att han var Klaus Barbie, men officiellt hette han Altmann.

Serge och Beate Klarsfeld bestämde sig för att bevisa att Altmann och Barbie var samma person, men först måste fallet öppnas på nytt. Beate reste till Tyskland tillsammans med fransyskan Fortunée Benguigui, som under kriget hade satt sina barn ”i säkerhet” på barnhemmet i Izieu – innan Barbie sände alla barnen till gaskammaren. Klarsfeld och Benguigui påbörjade en hungerstrejk ­utanför domstolen i München, och statsåklagaren Manfred Ludolph gick med på att öppna utredningen igen.

Ludolph gav Klarsfeld några fotografier: ett par gamla av Gestapochefen Barbie och ett av en grupp affärsmän i La Paz 1968. Ingen tidning hade vågat trycka bilderna av rädsla för att bli stämd, om den misstänkte affärsmannen på bilden visade sig vara någon annan än Barbie. En dag tog emellertid tidningen L’Aurore chansen och publicerade bilden med rubriken ”Jean Moulins mördare” – vilket syftade på Barbies mord på den franske motståndsmannen 1943.

Det fick journalisten Herbert John att reagera. Ett par år tidigare hade han blivit lurad på en större summa pengar av Altmann, som lovat ordna en intervju med en annan toppnazist, Martin Bormann. När Altmann fått pengarna hade han emellertid sagt till myndigheterna i Peru att Herbert John var narkotikahandlare, och John hade tvingats fly ut ur landet utan sin intervju.

Herbert John berättade för Beate Klarsfeld att ingen av männen på fotot var Altmann, men att han själv tagit ett par nya bilder av nazisten. En analys av bilderna i ett laboratorium slog fast att Altmann var Barbie.

Nu hade Beate Klarsfeld bevis som kunde hålla i en rättegång. Tillsammans med Herbert John reste hon till Peru. De gav kopior av materialet till den ena myndigheten efter den andra, och varje gång blev de lovade att det skulle skickas vidare till ansvarig minister, men ingenting hände. Barbie hade rest till Bolivia. Klarsfeld och John följde efter men hotades med gripande och utvisning, om de inte genast lämnade landet.

Bolivia hade fått en ny junta som höll sin hand över Altmann. Juntaledaren Hugo Banzer gjorde honom till heders­medborgare i Bolivia – och Barbie tackade genom att dela med sig av sina erfarenheter från Gestapo. Han förfinade bolivianernas användning av eltortyr och visade hur han i Frankrike hade skyndat på förhören genom att sticka långa nålar i bröstkorgen på offret eller genom att spruta in syra i testiklarna på manliga fångar.

Makarna Klarsfeld väntade tålmodigt, och 1981 vände lyckan för Barbie, när Bolivias diktator Luís García Meza Tejada störtades. Efter påtryckningar från USA valde landet en demokratisk kurs, och president Zuaro började storstäda. Beate Klarsfeld reste till Bolivia och fick myndigheterna att ta upp fallet med Barbies 10000 dollar. Formellt gällde det en gammal skuld, men i praktiken var det ett sätt att få Barbie ur landet.

Försvararen ansåg Barbie oskyldig

Rättegången mot Barbie ägde rum i Lyon, och hans försvarare Jacques Vergès hade ingen medkänsla med gamla nazister. Han betraktade Barbie som skyldig men kallade samtidigt rättegången för ett utslag av dubbelmoral, eftersom världen är full med Barbiepersoner – från USA:s officerare i Vietnam till ryssarna i Afghanistan.

”Eftersom minnet är knutet till rätt­visan betyder det att barnen från Izieu inte kommer att dö i våra minnen”, sade Serge Klarsfeld som var en av de 39 advokater som representerade Barbies ­offer. Barbie dömdes till livstids fängelse och dog bakom galler år 1991.