Den 10 maj 1933 inledde nazistiska studentgrupper flera offentliga bokbränningar, då ”degenererade” och ”otyska” böcker kastades på stora bål.
Bokbränningar ägde rum i sammanlagt 34 städer i Tyskland, och enbart i Berlin slukades omkring 25 000 böcker av lågorna.
Enligt de studerande var målet med bokbränningarna att ”rena” tysk kultur och gallra ut böcker som ansågs strida mot ”den tyska andan”.
Bland de brända böckerna var Kapitalet av Karl Marx.
Goebbels gav sitt stöd åt bokbränningarna
De brända böckerna var därför skrivna av huvudsakligen judiska, liberala eller vänsterorienterade författare.
Bokbränningarna var ett resultat av propagandaminister Joseph Goebbels uttalade mål att få tysk konst och kultur att harmoniera med nazismen.
Goebbels gav därför bokbränningarna sitt fulla stöd och uppmuntrade i ett tal i samband med bränningen i Berlin studenterna att utföra ”folkets vilja”.
Nazisternas avskydda författare:
-
KARL MARX – för sitt judiska upphov, sin uppmaning till klasskamp och förstörelsen av tyskarnas ”nationella gemenskap”.
-
SIGMUND FREUD – för sin judiska härstamning och sin ”själsdödande överskattning av sexuell aktivitet”.
-
BERTOLT BRECHT – för att sympatisera med kommunismen, kritisera nazismen och ”uppmana till dekadens”.
-
ERNEST HEMINGWAY – för att propagera mot krigets brutalitet i sin roman Farväl till vapnen från 1929.
-
JACK LONDON – för sitt otvetydiga stöd för socialism och avstånd från fascism i bland annat boken Järnhälen (1918).
