Nürnbergprocessen var ett antal rättegångar mot framträdande nazister som hölls efter andra världskriget i den tyska staden Nürnberg.
Den mest kända av dessa rättegångar ägde rum från november 1945 till oktober 1946 och berörde åtal för bland annat krigsförbrytelser mot 24 toppnazister, däribland Luftwaffes chef Hermann Göring, riksminister Martin Bormann och utrikesminister Joachim von Ribbentrop.
Av de åtalade frikändes tre och tolv dömdes till döden, medan resten fick långa fängelsestraff. Två fall avbröts på grund av sjukdom och självmord.
Rättegången hölls i Nürnberg, eftersom stadens stora domstolsbyggnad hade undgått de allierades bombningar.
Hermann Göring var Hitlers efterträdare och hade flera högt uppsatta poster i Nazityskland. Han begick självmord efter att ha dömts till döden.
Rudolf Hess var Hitlers ställföreträdare 1933–41. Han dömdes till livstids fängelse och satt fängslad till sin död 1987.
Wilhelm Keitel var fältmarskalk och en av Hitlers främsta militära rådgivare. Han dömdes till döden och hängdes i oktober 1946.
Alfred Rosenberg var en av nazistpartiets ideologer och riksminister för alla ockuperade områden i öster. Han hängdes 1946.
Albert Speer var arkitekt och rustningsminister under kriget. Han dömdes till 20 års fängelse, som han avtjänade.
Efter denna berömda rättegång, som bevakades av medierna, genomförde amerikanerna ytterligare tolv rättegångar i Nürnberg, då 1 672 nazister åtalades för olika brott.
Bland de åtalade var 23 läkare som gjort sig skyldiga till systematiska mord på personer med funktionsvariationer och ett antal affärsmän som hjälpt regimen, bland dem 24 chefer från företaget I.G. Farben, som levererade giftgasen Zyklon B till gaskamrarna.
Omkring 1 400 av de åtalade befanns skyldiga. Av dessa dömdes cirka 200 till döden, medan 279 fick livstidsdomar.
Under 1950-talet fick de flesta av de fängslade nazisterna dock antingen sina fängelsestraff kraftigt reducerade eller släpptes efter en amnesti.
