På hösten 1939 besöker tysken Ludwig Lehner den psykiatriska anstalten Eglfing-Haar i München. Lehner har just blivit klar med sin utbildning i psykologi och han är intresserad av att se hur patienterna med funktionsvariationer behandlas.
Sjukhusdirektören, doktor Hermann Pfannmüller, står för dagens rundvisning, till vilken alla tyska medborgare kan köpa biljett. Pfannmüller vill, som han själv uttryckte det, demonstrera patienternas ”biologiska otillräcklighet” för allmänheten och visa på behovet av att eliminera dem.
”För mig som nationalsocialist utgör dessa varelser bara en börda för vår friska nation”, säger Pfannmüller, varefter han visar in Ludwig Lehner och de övriga besökarna på Eglfing-Haars barnavdelning.
I rummets små sängar ligger mellan 15 och 25 barn från ett till fem års ålder. De är alla extremt undernärda.
”Med den här kommer det till exempel att ta omkring tre–fyra dagar innan döden inträder.” Doktor Hermann Pfannmüller, om ett utsvultet barn med funktionsvariation
”Vi dödar varken med gift eller dödliga injektioner. Som ni kan se är vår metod betydligt enklare och mer naturlig än så”, säger Pfannmüller, varefter han lyfter upp ett utmärglat barn ur en av sängarna.
Den stolte sjukhusdirektören berättar att personalen dödar barnen genom att låta dem svälta ihjäl. Ludwig Lehner ser vantroget in i ögonen på det hjälplösa barnet, som Pfannmüller håller ut på sträckta armar.
”Med den här kommer det till exempel att ta omkring tre–fyra dagar innan döden inträder”, säger han.
Lehner är djupt skakad.
”Jag kommer aldrig att glömma åsynen av den fete, skrattande mannen med det snyftande skelettet (barnet, red.) i sina köttiga händer, omgiven av de övriga utsvultna barnen”, berättar han senare.
Pfannmüller är bara en av otaliga bödlar i vita läkarrockar som mördar fysiskt och mentalt funktionsvarierade barn och vuxna under nazisternas skräckvälde.
Under sin tid i fängelse år 1924 skrev Hitler Mein Kampf, i vilken han lovordade Kaliforniens rashygieniska arbete.
Kalifornien inspirerade Nazityskland
På 1920-talet genomförde man i Kalifornien fler tvångssteriliseringar än någon annanstans i världen. Den amerikanska delstatens arbete för att förbättra befolkningens rashygien gjorde Hitler förtjust.
Mellan åren 1909 och 1963 tvångssteriliserades uppemot 60 000 människor i 32 amerikanska delstater. Över 20 000 av dessa steriliseringar skedde i Kalifornien.
Syftet var att stoppa spridningen av ”mentalt defekta individer”, men ingreppen skulle också hindra invandrare från att föra vidare sina gener.
De tester som användes för att bestämma en persons mentala nivå missgynnade i många fall invandrare språkligt och kulturellt. Mellan åren 1920 och 1945 var andelen tvångssteriliserade latinamerikanska kvinnor därför betydligt högre än andelen vita kvinnor.
Adolf Hitler var uppenbart inspirerad av USA, i synnerhet av Kaliforniens vetenskapliga arbete med rashygien och tvångssterilisering. Han gav uttryck för sin entusiasm i Mein Kampf (1924): ”Det existerar för närvarande en stat, där åtminstone svaga ansatser till en bättre uppfattning (om rasforskning, red.) äro märkbara. Det är naturligtvis icke fråga om vår förebildliga tyska republik utan om Förenta Staterna.”
Darwins teori gav inspiration
De fruktansvärda övergrepp som Pfannmüller ägnade sig åt på sitt sjukhus i München uppfattades som ett nödvändigt ont av nazisterna. De funktionsvarierades skavanker hotade den germanska rasens renhet och behövde utrotas, menade de.
Teorin om rashygien var dock inte nazisternas uppfinning. Förädling av en befolknings arvsmassa hade ända sedan antiken varit föremål för diskussioner lärda män emellan. Tanken fick emellertid bred spridning först år 1869, då av den brittiske vetenskapsmannen Francis Galton.
Galton var kusin till evolutionsteorins fader Charles Darwin. Inspirerad av teorin om naturligt urval formulerade Galton en socialdarwinistisk teori om rashygien: Människor med de bästa arvsanlagen ska skaffa så många barn som möjligt, medan personer med dålig arvsmassa bör avstå från att föra vidare sina gener.
Teorin döpte Galton till eugenik, en bildning till grekiska eugenes ”av god härkomst”, och hans tankar fick spridning i bland annat Storbritannien, USA, Schweiz, Norge, Danmark och Sverige.
Med propaganda försökte nazisterna övertyga befolkningen om att de funktionsvarierade var en onödig ekonomisk börda.
Det var emellertid Tyskland som i början av 1900-talet blev eugenikens europeiska högborg. En av eugenikens största förespråkare var den tyske läkaren Alfred Ploetz, som introducerade begreppet ”rashygien” omkring år 1900. Ploetz argumenterade för att staten skulle spela en aktiv roll i att välja bort samhällets svagaste individer.
År 1920 kom eugeniken att förknippas med eutanasi, aktiv dödshjälp eller barmhärtighetsmord. Det skedde när juristen Karl Binding och psykiatern Alfred Hoche gav ut skriften Om att tillåta förgörande av livsodugliga liv.
Det var dock först efter Adolf Hitlers maktövertagande år 1933 som eugeniken och eutanasin fick stort politiskt genomslag i Tyskland.
Funktionsvarierade nyfödda skulle dö
Den 28 juni 1933 fick nazisterna igenom lagen om ”Förebyggande av ärftligt sjuk avkomma”. Lagen, som trädde i kraft året därpå, påbjöd att personer med en lång rad ärftliga sjukdomar skulle steriliseras.
Två tredjedelar av alla tvångssteriliseringar utfördes på ”mentalt retarderade” personer. Om en läkare vägrade att rapportera in patienter med dessa åkommor riskerade han fängelsestraff.
Hitler kallade lagen ”revolutionerande”, men tvångssterilisering var bara det första steget på vägen mot tysk rashygien.
”Folkets temperament är avskyvärt.” Heinrich Himmler, om motståndet mot att mörda funktionsvarierade personer
I augusti 1939 utfärdade Führern ännu ett dekret: Nu måste alla anställda på Tysklands sjukhus registrera ”missbildade barn” som föddes med mentala eller fysiska åkommor.
Sjukhusens rapporter samlades på ett särskilt kontor i Berlin. Där avgjorde tre ”medicinska experter” om de registrerade barnen skulle leva eller dö. Barnens öde markerades med antingen ett plus (ska leva), ett minus (ska dö) eller ett frågetecken (ska undersökas vidare).
Under nazisternas regim dödades uppemot 25 000 funktionsvarierade barn i Tyskland och de ockuperade områdena. Tredje rikets utrensning av funktionsvarierade personer slutade dock inte med barnen.
Folkmord var en bra affär
På hösten 1939 godkände Hitler eutanasiprogrammet i en skriftlig order som senare blev känd som Aktion T4, en hänvisning till programmets högkvarter, som låg på Tiergartenstraße 4 i Berlin. Ordern innebar att funktionsvarierade från hela riket skulle föras till en av sex anläggningar i Tyskland och Österrike.
T4-programmet skulle inte bara säkra den rena ariska rasens överlevnad, utan också vara positivt för de statliga finanserna. Enligt nazisternas beräkningar skulle det tyska samhället spara 885 miljoner Reichsmark till år 1951 genom att döda de funktionsvarierade.
Till en början mördades de funktionsvarierade med dödliga injektioner, men efter år 1940 gick nazisterna över till att gasa ihjäl dem, eftersom det var en effektivare metod.
Alltihop präglades av stort hemlighetsmakeri. Transporten av de funktionsvarierade från sina hem skedde i täckta lastbilar, så att lokalbefolkningen inte märkte något.
Barmhärtighetsmord skulle säkra folkhälsan
Hitlers läkare dömdes till döden
Karl Brandt var Adolf Hitlers personliga läkare och en av de främsta krafterna bakom Aktion T4. Han dömdes till döden under Nürnbergprocessen år 1946, där han sa: ”Jag motiverades av medmänskliga känslor.”
Byråkrat planerade morden
SS-Obergruppenführer Philipp Bouhler fick tillsammans med SS-Oberführer Viktor Brack i uppgift att organisera Aktion T4. De blev kända som ”de byråkratiska mördarna”. Båda två dömdes till döden i Nürnberg.
Organisatör höll nere kostnaderna
Viktor Brack var tillsammans med Philipp Bouhler eutanasiprogrammets organisatör. Han ansvarade bland annat för att morden på rikets funktionsvarierade utfördes så effektivt och billigt som möjligt.
Läkare dödade med sin kulpenna
Leonardo Conti var den högsta chefen på kontoret där sjukhusens rapporter om de funktionsvarierade bedömdes. Med ett penndrag bestämde han vem som skulle leva och dö. Conti begick självmord år 1945.
Hjärnan bakom kom undan med böter
Psykiatern Ernst Rüdin var en av de huvudansvariga för nazisternas rashygienprogram och hjärnan bakom tvångssteriliseringarna. Han hyllade kampen mot ”undermänniskorna”, men slapp undan med 500 Reichsmark i böter.
Själva anläggningarna kringgärdades av höga murar, taggtrådsstängsel och skyltar med ord som ”Smittorisk”, som skulle hålla nyfikna borta.
Officiellt flyttades de funktionsvarierade över till ”specialcentrum” för att få ny behandling. Den informationen fick de anhöriga dock först flera veckor efter flytten, och vid det laget var deras familjemedlem sedan länge död och kremerad.
Läkarna förfalskade offrens dödscertifikat och lär ha haft en lista med över 60 dödsorsaker som de kunde underteckna. Vanligast var slaganfall, hjärnhinneinflammation och lunginflammation.
Ett par månader efter den första informationen om flytten fick de anhöriga ett brev där det stod att deras son eller dotter hade dött av en av de fingerade orsakerna.
Biskop kritiserade nazisterna
Trots alla försiktighetsåtgärder blev massmordet på de funktionsvarierade snart en illa dold hemlighet. De anställda vid anläggningarna ventilerade ofta sina upplevelser på de lokala värdshusen efter att ha druckit ett par glas.
Misstänksamheten spred sig också bland de anhöriga, till exempel när de fick veta att deras dotter hade dött av blindtarmsinflammation, trots att hon flera år tidigare fått blindtarmen bortopererad, eller när föräldrar hittade ett hårspänne i sin avlidne sons urna.
Den 3 augusti 1941 tog den katolske biskopen Clemens von Galen bladet från munnen och fördömde morden under en predikan i staden Münster.
”Olycka över mänskligheten, olycka över den tyska nationen om Guds heliga befallning ’Du skall inte döda’ inte bara bryts, utan också tolereras och tillåts ske ostraffat”, löd hans hårda kritik av nazisterna.
Flera toppnazister ansåg att biskop Clemens von Galen borde hängas, men de vågade inte skapa en katolsk martyr. Galen överlevde kriget, men dog år 1946 av en blindtarmsinfektion.
Galens predikningar trycktes och distribuerades illegalt bland den tyska befolkningen och det folkliga motståndet mot eutanasiprogrammet växte.
”Folkets temperament är avskyvärt”, sa SS-ledaren Heinrich Himmler till Adolf Hitler en kort tid efter Galens predikan.
Himmler rekommenderade att man skulle avsluta T4-programmet för att undvika ett folkligt uppror. Hitler höll med. Den 24 augusti 1941 lade han ner programmet och förbjöd avrättningar med giftgas i de sex anläggningarna.
De skyldiga dömdes till döden
Nedläggningen av Aktion T4 innebar dock inte att morden upphörde. Landets funktionsvarierade fortsatte att mördas fram till andra världskrigets slut. Dödandet blev bara mindre strukturerat.
Det var visserligen förbjudet att använda giftgas, men de nazistiska bödlarna kom på andra metoder. Vid ett tillfälle stängde Arthur Nebe, chefen för den nazistiska kriminalpolisen, in tio psykiatriska patienter i en trälåda och sprängde dem med dynamit.
Senare kom han fram till att det var effektivare att döda de funktionsvarierade med bilavgaser. På andra håll lät helt enkelt personalen patienterna svälta ihjäl.
Så sent som den 29 maj 1945 blev fyraårige Richard Jenne det sista offret för nazisternas ”barmhärtighetsmord”. Han dödades av den fanatiska personalen på barnavdelningen vid Klinikum Kaufbeuren utanför München.
I maj 1947 vittnade Hermann Pfannmüller under Nürnbergprocessen, men han fängslades för sina brott först efter en rättegång fyra år senare.
Historikerna uppskattar att uppemot 750 000 funktionsvarierade miste livet till följd av Aktion T4. Därutöver tvångssteriliserades närmare 400 000 personer.
De huvudansvariga för eutanasiprogrammet ställdes till svars i Nürnbergprocessen. Där lästes det upp ett vittnesmål från psykologen Ludwig Lehner, som besökte det psykiatriska sjukhuset Eglfing-Haar, där funktionsvarierade barn dödades.
Hans vittnesmål bidrog till att tre av de huvudansvariga – Karl Brandt, Viktor Brack och Philipp Bouhler – dömdes till döden.
Hermann Pfannmüller, som låg bakom morden på Eglfing-Haar, fick ingen dom i Nürnberg. Den sadistiske läkaren, som mördade totalt 445 barn, slapp år 1951 undan med fem års fängelse.