Himmlers varulvar kämpade till det bittra slutet

Hitler gav ordern

Oppenhoff hamnade redan året innan överst på nazisternas dödslista. Den 21 oktober blev Aachen den första tyska staden som föll i fiendens händer, när amerikanska styrkor intog den.

Efter hårda strider var staden en rykande ruinhög med flera tusen hemlösa. Motvilligt gick advokaten Franz Oppenhoff med på att leda arbetet med att skaffa dem tak över huvudet, innan vintern satte in på allvar.

Han installerades som borgmästare utan några större ceremonier, för alla var medvetna om riskerna med att samarbeta med de allierade. Det fruktade SS hade de föregående veckorna varnat:

”I de ockuperade delarna av Tyskland kommer det inte att finnas någon tysk civil administration, ingen tysk domarkår. Personer inom dessa yrken kommer nämligen inte att överleva den första månaden”.

Trots att Oppenhoffs utnämning skedde diskret fick Hitler några dagar senare nys om den. Rasande krävde Führern att ”förrädaren” i Aachen skulle röjas ur vägen. Inga andra tyska städer fick ens tänka på att svika fosterlandet på samma skamlösa sätt.

SS-chefen Heinrich Himmler hade några veckor tidigare upprättat en partisanrörelse, som skulle angripa fienden i ryggen, efter hand som de allierade ryckte in i Tyskland.

”Unternehmen Werwolf” – Operation Varulv – kallade Himmler sitt projekt, och nu erbjöd han sig att skicka sina varulvar till Aachen för att döda kollaboratören Oppenhoff.

Hitler blev stormförtjust.

Tusentals anmälde sig

Chef för varulvskåren var SS-officeren Hans-Adolf Prützmann, som Himmler hade tilldelat titeln Riksvarulv. Prützmann var redan i färd med att skaffa frivilliga till sitt förband – och han fick god hjälp av nazisternas propaganda om alla de olyckor som skulle drabba tyskarna om fienden intog fosterlandet.

Innan året var slut höll 5 000 varulvar på att utbildas på kaserner i hela landet. Äldre tonåringar från nazisternas ungdomsorganisation Hitlerjugend utgjorde större delen av varulvarna, medan enstaka kom från flickornas motsvarande organisation, Bund Deutscher Mädel.

Erfarna SS-befäl ledde undervisningen, som i regel pågick i fem veckor och omfattade allt en partisan behövde kunna: hantering av tyska och allierade vapen, användning av sprängmedel, kamouflering och överlevnad i fält.

En utförlig varulvshandbok med pedagogiska teckningar användes under utbildningen, då SS-befälen gång på gång underströk att en varulv inte kunde lita på någon – inte ens familjen fick de ha kontakt med, när de skickades iväg. Från och med nu tillhörde deras liv Führern.

På det medeltida slottet Hülchrath utanför Düsseldorf fick en liten grupp rekryter särskilt intensiv träning. Gruppen skulle utföra kårens första uppgift: likvideringen av Aachens borgmästare.

Prützmann valde ut dem omsorgsfullt bland de 50 rekryterna på slottet. Till ledare för gruppen utsåg han SS-officeren Herbert Wenzel, som var utbildningsofficer på skolan. Wenzel fick i uppgift att organisera och planera mordet och skaffa all materiel som behövdes.

En annan av skolans officerare, Josef Leitgeb, blev Wenzels ställföreträdare. Leitgeb var inte så klipsk, men han var lång och bredaxlad, och under utbildningen verkade han orädd.

Uppgiften att skaffa förnödenheter tilldelades 23-åriga Ilse Hirsch. I likhet med de flesta varulvar hade hon skolats under ett mångårigt medlemskap i den nazistiska ungdomsorganisationen Bund Deutscher Mädel.

Liksom gruppens fjärde medlem, den endast 16-årige Erich Morgenschweiss, var hon en fanatisk nazist och beredd att slåss in i döden för ideologin och Führern.

Två tidigare gränsvakter från Aachenområdet, Karl-Heinz Hennemann och Georg Heidorn, utsågs till vägvisare åt gruppen med varulvar.

Planen fick namnet Operation Karneval, eftersom dådet egentligen skulle äga rum vid tiden för den katolska karnevalsfesten i februari. Först den 20 mars var emellertid alla förberedelser klara, och de fyra varulvarna skred till verket.

Operation Karneval började illa

Strax före midnatt hoppade de fyra varulvarna och deras guider från ett flygplan över skogarna väster om Aachen. I säkerhet på marken begravde de hastigt fallskärmarna under löv och grenar och fördelade förnödenheterna.

Med fyllda ryggsäckar fortsatte varulvarna mot den plats där de tänkt slå läger, men på vägen dit höll det på att gå snett.

En nederländsk gränsvakt dök plötsligt upp bland träden och avlossade flera skott mot gruppen. Morgenschweiss reagerade snabbt och dödade vakten med ett välriktat skott.

För säkerhet skull delade gruppen därefter på sig och alla fortsatte var för sig.

Ilse Hirsch nådde fram till staden först. I gryningen tog hon av sig den tyska uniform hon burit när hon hoppade, och gick sedan ut på Aachens gator iförd en enkel kjol och en blus.

Med en stulen korg under armen såg hon ut som alla de andra kvinnor som varje dag gav sig ut staden och dess omgivning för att leta efter mat och ved. En äldre kvinna visade henne beredvilligt vägen till Oppenhoffs hus.

Borgmästaren bodde på Eupener Strasse i stadens utkant. Med hjärtat i halsgropen knackade hon på dörren, som öppnades av borgmästarens unga hushållerska. Hirsch bad om ett glas vatten och fick lov att följa med i huset.

På vägen ned till köket i källaren lade Hirsch märke till alla detaljer som kunde hjälpa attentatsduon.

Dagen därpå fick Hirsch kontakt med resten av gruppen, och tillsammans slog de läger i en skog en och en halv timmes promenad från Oppenhoffs hus.

Under de följande dagarna planerade de hur mordet skulle gå till.

Mina dödade mördaren

Söndagen den 25 mars smög Wenzel och Leitgeb sig fram till Oppenhoffs hus iförda tyska pilotuniformer. Strax efter nio på kvällen kröp Wenzel och Leitgeb in genom källarfönstret, medan Hennemann höll vakt utanför.

De båda männen hittade endast hushållerskan, som berättade att borgmästaren och hans hustru precis gått till en bjudning hos grannen. Parets tre barn sov på ovanvåningen.

Varulvarna bad den skrämda hushållerskan att snabbt hämta borgmästaren, eftersom de behövde en passersedel för att ta sig genom amerikanernas kontroller tillbaka till de tyska linjerna cirka tio mil österut.

Kort därefter återvände hon – med Oppenhoff, som var lätt att känna igen på grund av den armbindel han bar för att allierade soldater skulle kunna identifiera honom som Aachens borgmästare.

Även grannen var med.

Oppenhoff var ovillig att utfärda en passersedel. Han förklarade att kriget skulle vara över om några dagar, och att det vore bättre för piloterna att överlämna sig till amerikanerna.

Sedan gick han med hushållerskan in i huset för att göra några smörgåsar till sina hungriga landsmän. Grannen anade oråd och gick iväg för att leta efter en amerikansk patrull.

När Oppenhoff strax därefter kom uppför trappan med smörgåsar till varulvarna riktade Wenzel sitt vapen mot borgmästaren, men han klarade inte av att skjuta. Leitgeb slet ifrån honom pistolen och sköt iskallt Oppenhoff. En ljuddämpare gjorde att skotten inte hördes av några andra än mördarna, som flydde över fälten bakom Oppenhoffs hus, innan amerikanerna hann fram.

Varulvsgruppen samlades i skogen och flydde i riktning mot de tyska linjerna mer än tio mil österut, men för mördaren Leitgeb blev flykten kort – två dagar senare trampade han på en mina och sprängdes i luften.

Senare sårades även Hirsch, Morgenschweiss och Heidorn av minor, men de lyckades ta sig i säkerhet tillsammans med Hennemann.

Varulvarna lämnade visitkort

Redan två veckor efter mordet på borgmästare Oppenhoff slog Himmlers var-ulvar till igen. Den 9 april 1945 hittade personalen i rådhuset i den lilla staden Kirchlengern, som intagits av amerikanerna, borgmästare Wilhelm Pieper liggande död på sitt kontor.

Han hade skjutits ihjäl, och vid hans fötter låg ett kort med ordet ”förrädare” skrivet med röda bokstäver. Kortet bar stämpeln ”Die Werwölfe” – varulvarna.

Liksom för Oppenhoff var Piepers enda brott att han hade försökt hjälpa sin stads invånare att klara sig genom krigets sista, påfrestande veckor.

Efter hand som de allierade trängde allt djupare in i Tyskland fick varulvsgrupper fullt upp med att bestraffa helt vanliga tyskar, som inte längre trodde att kriget kunde vinnas.

En lantbrukare i Dötlingen sköts för att han sagt att allierade styrkor skulle avrätta lokala nazistledare, när de erövrade Niedersachsen. I Berlin stack varulvar ihjäl en professor, för att han hade kastat sin uniform i en sjö.

Även den framryckande fienden utsattes. Varulvsgrupper saboterade tåg med materiel till de allierade, kapade telefonledningar, tog bort eller bytte ut vägskyltar för att skapa förvirring och förstörde vägar.

Föga överraskande var varulvarna mest aktiva i öster, där sovjetiska styrkor obönhörligt rullade fram.

Ryska soldaters massvåldtäkter av tyska kvinnor och massakrer på civila gynnade tillströmningen till varulsförbanden, men deras räder förblev sporadiska och utan nämnvärda effekter.

Ett av skälen till att varulvarna utförde endast nålsticksoperationer mot ryssarna var deras kroniska brist på vapen. Medan Himmler drog upp planerna för en partisanorganisation bakom fiendens linjer, såg han framför sig hur otaliga hemliga depåer skulle grävas ned i Tysklands skogar, medan armén och SS-divisionerna drog sig tillbaka.

När frontlinjen hade flyttat sig skulle varulvsgrupper gräva upp materielen och slå till mot fienden med förödande kraft. Därefter skulle de försvinna och fylla sina ammunitionsväskor inför nästa operation.

Verkligheten var dock en annan, för i början av 1945 led både armén och SS en desperat brist på vapen, och ingen var beredd att dela med sig av sina blygsamma förråd av patroner, granater och sprängmedel till varulvarna.

Därför fanns det få tillgängliga vapenlager, när varulvarna samlades för kamp, och i regel var det som fanns en besvikelse: Det fanns vare sig pansarvärnsvapen eller eldhandvapen med tillräckliga mängder ammunition.

Rädslan för varulvarna växte

Tysk radio och tyska tidningar målade i mars och april 1945 upp en helt annan bild av varulvarna. I nyhetssändningar och artiklar betecknades de som en manstark och skräckinjagande styrka, som glupskt kastade sig över fienden.

Propagandan fick de allierade att frukta varulvarna i sådan grad att de slog till hårt mot alla misstänkta i erövrade områden.

Många tyskar oroade sig för att sabotage skulle skada tyskarna och leda till kollektiv bestraffning – få vågade dock som borgmästaren i Olpe vid Köln säga det högt. I mars 1945 varnade han:

”De laglösa aktiviteterna kommer att besvaras med hårda straff, inte bara mot den enskilde utan mot oss alla.”

Den inflytelserike doktor Hermann Herzog från Blankenburg i Harzen gick ännu mer rakt på sak.

”För varje allierad officer som nackas kommer tio oskyldiga att ställas upp mot en vägg”, varnade han. Jakten på varulvarna fick dock fatala konsekvenser först några månader senare.

Vedergällning orsakade blodbad

Medan Tyskland kollapsade alltmer upprättade enskilda nazister sina egna varulvsgrupper, som de använde för privata vendettor. Bland dem var Hans Zöberlein – en före detta medlem av Hitlers kår av slagskämpar, SA.

Zöberlein och hans hantlangare patrullerade i april 1945 längs byar i norra Bayern på jakt efter vita flaggor eller vägran att lyda Führerns så kallade Neroorder, som beordrade tyskarna att tillämpa den brända jordens taktik mot de allierade styrkorna.

Alla fabriker, elverk, vägar och broar skulle förstöras för att sinka fiendens framryckning.

En kolgruva i Penzberg nära gränsen till Österrike var en av de resurser som inte fick falla i amerikanernas händer.

De allra flesta av invånarna livnärde sig emellertid på att jobba i eller kring gruvan, och därför avsatte de den 28 april stadens nazistiske borgmästare, innan han fick tid att spränga gruvan i luften.

Tyska styrkor ryckte genast in och avrättade åtta av kuppmakarna. Det räckte dock inte för Zöberlein, som länge retat sig på invånarnas skeptiska inställning till nazismen. Natten till den 29 april rullade lastbilar med Zöberleins varulvar in i Penzberg.

De spred ut sig och mördade kritiker mot nazismen och personliga fiender efter en hastigt framtagen lista.

Några hann fly, men åtta personer, däribland en höggravid kvinna, hängdes. När amerikanska styrkor dagen därpå nådde Penzberg hängde liken fortfarande i träden. Runt halsen på varje offer hängde en skylt: ”Varulv, norra Bayern.”

Hitler begick självmord den 30 april 1945 och överlät i sitt testamente resterna av sitt tusenårsrike till storamiral Karl Dönitz. Medan amiralen förhandlade med de allierade, utfärdade han en vädjan till varulvar överallt i landet: ”Jag ber alla tyska män och kvinnor att avstå från ytterligare aktiv kamp genom varulvarna och andra organisationer. Sådant kan bara skada vårt folk”, sa han i ett radiotal den 6 maj 1945.

Två dagar senare undertecknade Tyskland kapitulationen. Kriget var över.

Alla varulvar gav dock inte upp med det samma. Tillsammans med några SS-soldater förskansade en grupp av dem sig i den stora Segebergerskogen norr om Hamburg, där de höll stånd mot britternas 11:e pansardivision.

När Dönitz hörde talas om myteristerna som vägrade att lägga ned sina vapen, skickade han – med brittiskt samtycke – tyska fallskärmssoldater till området.

I två dagar rasade striderna, då tyskar sköt på tyskar. När de sista varulvarna till slut gav upp, var marken i skogen täckt med blodiga tyska lik.

Femtusen unga omkom

I andra delar av Tyskland fortsatte små varulvs-grupper att spränga broar i luften, sätta byggnader i brand och gillra improviserade fällor längs vägarna.

I östra Tyskland bedrev sovjetiska styrkor en klappjakt på varulvar – fem månader efter Tysklands kapitulation kunde säkerhetspolisens chef, Lavrentij Berija, meddela Stalin att ”359 varulvsgrupper har likviderats”.

Under 1945 och 1946 grep ryssarna omkring 10 000 tyska tonåringar, som anklagades för att vara med i en varulvsgrupp. Under tortyr erkände många av dem att de ännu inte gjort något, men att de ”väntade på rätt ögonblick att slå till”.

Femtusen av dem dog i ryska fångläger.

Enligt berättelser från allierade soldater fortsatte varulvsgrupper att vara aktiva ända fram till 1949, det år då Tyskland delades, när Tyska förbundsrepubliken och därefter DDR utropades.