Adolf Eichmann: Jakten på Hitlers effektiva massmördare

Adolf Eichmann eftersökt i 15 år

Adolf Eichmann stiger av bussen klockan fem minuter över åtta. Kvällen är blåsig och kylig, dagsljuset börjar ge efter för det tilltagande mörkret. Han huttrar till och drar upp kragen tätt kring halsen. Han börjar gå mot hemmet som ligger bara hundra meter bort. Efter en lång arbetsdag ser han fram emot att komma hem till familjen.

Eichmann är en vane­människa. Den ena dagen är den andra lik; från det att han åker till jobbet på en Mercedes-Benz-fabrik på morgonen tills han efter arbetsdagens slut går på buss nr 203 som vid 20-tiden släpper av honom vid en hållplats på huvudväg 202. Härifrån är det bara ett par minuters promenad till huset på Garibaldi-gatan i San Fernando, en förfallen förstad till Buenos Aires.

Den här kvällen har Eichmann svårt att se var han går. En parkerad bil längre fram står med helljuset tänt. För att undvika att bli bländad ser Eichmann ner i marken. Han passerar en bil som tycks ha fått motorstopp.

Motorhuven är öppen och i ögonvrån skymtar Eichmann en framåtböjd figur som står och rotar i motorn. Plötsligt rätar mannen på ryggen och kliver ut framför Eichmann. ”Un momentito, señor” (ett litet ögonblick, min herre), säger han.

Orden hänger fortfarande i luften när främlingen kastar sig över Eichmann som backar i vild panik. Båda männen ramlar och i fallet vrålar Eichmann som ett vilt djur som blivit inträngt i ett hörn. ”Det hjälper inte! Här tar sagan slut”, väser främlingen och lägger handen över munnen på Eichmann.

Det hela tar bara 20 sekunder men detta är kulmen på ett sökande som har pågått i nästan 15 år, ända sedan Eichmann rymde ur amerikansk krigsfångenskap år 1946.

Eichmann var expert på massmord

Adolf Eichmann föddes i Solingen i Tyskland, men växer upp i Linz i Österrike som son till en framgångsrik affärsman. År 1932 blir han medlem i det österrikiska nazistpartiet och packar strax därefter ned sina stövlar och sin skräddarsydda uniform för att flytta till ­Dachau i Tyskland. Där utbildar han sig till SS-officer.

Två år senare får han anställning vid den fruktade Sicherheitsdienst i Berlin, där han snart utmärker sig som nitisk och energisk byråkrat. Eichmanns viktigaste uppgift är att påskynda judarnas utvandring från Tyskland, ett jobb som han utför till sina överordnades fulla belåtenhet.

År 1939 flyttar Eichmann med sin hustru Vera och sonen Klaus tillbaka till Österrike, där han i Wien bygger upp ett centralkontor för judisk utvandring. För första gången i sin karriär får Eichmann nu verkligen makt, och med hjälp av en välsmord administration och målinriktad terror sätter hans personal i gång med att driva ut så många judar som möjligt ur landet.

De judar som kan, flyr. Resten tvingas att se på medan deras hem, butiker och förmögenheter tas i beslag. De pryglas och fråntas alla rättigheter. Många av dem som inte hinner lämna landet arresteras, fängslas och deporteras till koncentrationsläger.

På huvudkontoret regerar Eichmann som en despotisk härskare över de 200 000 österrikiska judarna och han visar stolt upp sitt välsmorda maskineri för besökande.

Judarna berövas allting innan de får lov att resa. De ska betala skatter till staden och staten samt en lång rad avgifter före avresan, och Eichmann har infört ett byråkratiskt löpande band för att effektivisera pappershanteringen: Ansökan om utresetillstånd och de papper som krävs lämnas in i kontorets ena ände, i den andra änden lämnar man ut pass.

I Wienkontorets korridorer samlas utarmade och desperata judar, och kvinnorna drar reflexmässigt sina barn intill sig så snart de får syn på Eichmann i sin alltid fläckfria, svarta uniform.

I takt med antalet emigranter ökar hans anseende hos nazistledningen, och eftersom han under loppet av bara halvannat år lyckats tvinga cirka 150 000 judar att utvandra, befäster Eichmann sin position som en man som vill komma upp sig i livet. Judarna fruktar honom, och han får namn som ”der Bluthund” (Blodhunden), och ”Judenfiend” (judefiende).

När andra världskriget bryter år 1939 får Eichmann mycket att göra. Han hämtas tillbaka till Berlin där han övertar ledarskapet för Rikets Centralkontor för Judisk Emigration. Eichmann gläds åt sin nya arbetsplats – byggnaden har tidigare hyst en judisk hjälporganisation.

Bara tanken på det bisarra i att hans kontor ligger i en tidigare judisk institution fyller Adolf Eichmann med glädje.

Han har nu ansvaret för ”emigration och evakuering”, och efter bara några dagar på kontorsstolen har han utarbetat en plan för att deportera 600 000 judar.

Ett år senare presenterar han sin hittills mest ambitiösa plan, Madagaskar-projektet, som går ut på att skicka fyra miljoner judar till Madagaskar utanför Afrikas kust. Enligt planen ska två skepp om dagen lämna Europa med vardera 1 500 judar ombord.

Madagaskar-projektet läggs snart ned men Eichmann fortsätter oförtrutet sin gärning och får snart ett nyckelroll som byråkraten bakom nazisternas jude­utrotning.

Tanken på att stänga in judarna i ett särskilt reservat har ersatts av utrotnings­politiken – den så kallade Endlösung – då Hitler har givit order om ”fysiskt tillintetgörande av judarna”. Från att vara expert på tvångsemigration blir Eichmann på hösten 1941 expert på folkmord – Hitlers bödel.

Eichmann skryter

Eichmann har ansvaret för samtliga tåg som transporterar judarna till dödslägren. Det är också hans uppgift att se till att tågen är fulla och att utrotningslägren fungerar optimalt. Hans kontor har hand om ett enormt antal uppgifter som spänner från ”avjudifiering” av Tredje riket till ”utnyttjande av judar via frisörsalonger”.

Det sistnämnda syftar på den industriella användningen av det hår som klipps av judarna när de ankommer till koncentrationslägren.

Som administrativ direktör för det största folkmordet i historien ser Eichmann till att hålla i alla trådar. Han inspekterar ofta dödslägren och kommer med förslag till förbättringar och effektivisering. Eichmann är minst sagt tjänstvillig och arbetar hårt, och han är inte särskilt blygsam av sig.

Mot slutet av kriget skryter han ofta med att han egenhändigt har sänt över fem miljoner judar i döden med sina tåg.

Eichmann sätter kurs mot Argentina

När de allierade den 8 maj 1945 officiellt firar segern över Nazityskland, faller Eichmanns värld i spillror. Han hoppas på martyrdöden när Tredje riket nu gått om intet, men så nådigt är inte ödet. I stället flyr han till Altaussee i Österrike där hans fru Vera och deras tre söner Klaus, Dieter och Horst nu bor.

Till skillnad från andra höga nazister har han inte lyckats fylla fickorna med stulna pengar, guld och ädelstenar, men han vill ändå sörja för sin familj innan han går under jorden eller tas till fånga: Han ger Vera en attachéväska full med pärlgryn och en säck mjöl som avskedsgåva. Plus fyra giftkapslar – en till dem var.

Hans sista ord innan han kysser dem farväl är: ”Om ryssarna kommer måste ni bita sönder dessa. Om amerikanerna eller britterna kommer, behövs det inte.”

Sedan börjar flykten. Först gör sig Eichmann av med SS-uniformen och sina identitetshandlingar. Därefter drar han på sig en Luftwaffe-uniform. I flera dagar vandrar han mot nordväst och in i Tyskland, men i närheten av Ulm plockas han upp av en amerikansk militärpatrull och transporteras till ett krigsfångläger.

Av rädsla för att bli igenkänd som SS-man försöker Eichmann ta bort sin tatuering på insidan av vänster arm; en tatuering som bara SS-folk har och som anger deras blodgrupp. Med glöden från en cigarett försöker han bränna bort den avslöjande tatueringen, men eftersom smärtan är olidlig lyckas han bara delvis.

Under förhören i fånglägret kallar sig Eichmann för Otto Eckmann, men snart inser han att det bara är en tidsfråga innan hans sanna identitet avslöjas. Med hjälp av ett nätverk av högt rankade krigsfångar planerar han att fly.

Eichmann förses med ett nytt namn, Otto Henninger, falska papper och vardagskläder. Den 5 februari 1946 rymmer han från fånglägret. På Lüneburger Heide i norra Tyskland finner den förrymde krigsfången en tillflyktsort.

Först får han jobb som skogsarbetare, sedan som hönsuppfödare, men på våren 1950 överger han sina fjäderfän och flyr till Italien.

En franciskanermunk skaffar honom ett flyktingpass med namnet Ricardo Klement och ett visum till Argentina. Den 17 juni 1950 går Eichmann klädd i hatt och fluga ombord på passagerarfartyget Giovanni C, som seglar från Genua till Buenos Aires i Argentina.

Sonen försäger sig

Eichmann ser fram emot en trygg och bekymmerslös tillvaro. Men tiden ska snart visa att det förflutna kommer ikapp honom när han minst anar det.

Hans liv i Argentina står i skarp kontrast till överklasstillvaron i Tredje riket. Nu måste han hanka sig fram som bl.a. verkmästare och kaninuppfödare.

En regnig julidag 1952 går hans fru Vera och deras tre söner i land i Buenos Aires. Mitt i glädjen över att återförenas slår det Vera att hennes man har åldrats mycket under de sju år de levt åtskilda. Hårfästet har flyttats uppåt och den tidigare så myndiga kroppshållningen har sjunkit ihop.

Under flera år lever familjen Eichmann, som nu kallar sig Klement, ett enkelt liv i Argentina. Ytterligare en son, Ricardo Francisco, föds 1953, och fem år senare köper familjen tomten på Calle Garibaldi. Med sina egna händer bygger Eichmann ett enplanshus med ovanligt tjocka väggar och bara några få fönster, som nästan alla är vända bort från gatan.

Gång på gång förbjuder Eichmann sina söner att prata om politik, men den äldste sonen Klaus lyssnar inte och det ska visa sig bli ödesdigert.

År 1956 blir Klaus tillsammans med den unga vackra Sylvia, som är dotter till den tyske halvjudiske emigranten Lothar Hermann. Han kom till Argentina 1938 efter en period i koncentrationsläger. Klaus besöker ofta Sylvias hem och en dag börjar de prata om judarnas öde under andra världskriget.

Klaus berättar att hans far varit officer i den tyska armén och att det enligt faderns mening ”skulle ha varit bättre om tyskarna gjort sitt utrotningsarbete färdigt”.

Det uttalandet chockerar Lothar Hermann och han lägger det på minnet. Efter att ha gjort efterforskningar på egen hand är han säker på sin sak: Klaus far är Adolf Eichmann.

Lothar skickar ett brev med sin information till rätten i Frankfurt, som skickar brevet vidare till Fritz Bauer, statsadvokat i Hessen. Sedan börjar hjulen att rulla.

Topphemlig operation

Av rädsla för att gamla nazister i Tyskland kommer att varna Eichmann om det västtyska rättssystemet inleder efterforskningar, väljer Fritz Bauer att ta kontakt med det israeliska utrikesministeriet. Härifrån går ärendet vidare till den hemliga underrättelsetjänsten Mossad, som leds av Isser Harel.

Han samlar en grupp män som i all hemlighet ska tillfångata Eichmann och föra honom till Israel. Sammanlagt 10 män engageras till uppdraget, däribland en förklädnadsexpert, en läkare, en dokumentförfalskare, en närkampsspecialist och Isser Harel själv. ”Vi har inte bara rätt utan även en moralisk skyldighet att föra den här mannen inför domstol”, säger Harel till sina mannar och fortsätter: ”Vi ger oss ut på en historisk resa. Det behöver knappast påpekas att detta inte är ett vanligt uppdrag. Vi ska gripa den man som har vårt folks blod på sina händer.”

Den israeliska regeringen har godkänt operationen men den är topphemlig – inte ens den israeliska ambassaden i Buenos Aires känner till den. Dessutom är uppdraget ett brott mot internationella konventioner – enligt reglerna ska Argentina utfärda en utlämningsorder innan Eichmann kan föras ut ur landet.

Med falska pass reser Mossad-agenterna till Buenos Aires i början av 1960, och en över tre månader lång och intensiv övervakning av Eichmann inleds. Agenterna har hyrt åtta bilar, sju hus och lägenheter som fungerar som gömställen. Ett av husen – med kodnamnet Tira, dvs. ”palatset” – ligger isolerat och fungerar som högkvarter. Några få dagar efter agenternas ankomst har villan förvandlats till ett minifort med alarmsystem och en cell där Eichmann ska förvaras fram till avresan till Israel.

En kvinnlig Mossad-agent befinner sig ständigt i huset; hennes uppgift är att laga mat till specialgruppen, hålla huset rent och – inte minst – ge omvärlden intryck av att det rör sig om ett helt vanligt hushåll.

När det praktiska är ordnat sätter Mossad-agenterna i gång med att ta reda på var Eichmann bor. Han spåras snart till ett mindre hus med adress Calle Garibaldi 14. Den 19 mars 1960 kör en israelisk underrättelseagent för första gången långsamt förbi huset.

Vid 14-tiden ser agenten en man med alldagligt utseende i 50-årsåldern, med hög panna och glasögon. Han håller på att bära in tvätt och försvinner snabbt.

De följande dagarna fortsätter övervakningen. En israel ligger på lur under presenningen på ett lastbilsflak och genom ett litet kikhål fotograferar han all aktivi­tet kring huset. Varje steg Eichmann tar, varje rörelse han gör registreras. Snart har agenterna kartlagt Eichmanns tillvaro.

De vet var han arbetar, när han kommer, när han går hem och vilken buss han tar till och från arbetet. De vet också att han tillbringar helgerna i sin trädgård.

Eichmann tycks på det hela taget vara en kärleksfull och helt vanlig familjefar och israelerna inser snart att han fljer mycket fasta rutiner. En av de viktigaste är att han stiger av bussen varje kväll klockan 19.40 och att han därefter går längs den folktomma gatan till sitt hus.

Eichmann är försenad

Israelernas plan är att Eichmann ska transporteras ut ur landet i ett plan från det statsägda israeliska flygbolaget El Al. Med anledning av festligheterna kring Argentinas självständighetsdag har israeliska diplomater bjudits in på ett officiellt besök.

De kommer att anlända med ett special­plan den 19 maj. Dagen där­på ska planet återvända till Israel – utan diplomater, men med Eichmann ombord.

Specialstyrkan beslutar att slå till onsdagen den 11 maj. Om kidnappningen misslyckas första gången, har de tid att göra ett nytt försök innan flygplanet lyfter.

Vid 19-tiden på kvällen intar männen sina positioner nära Eichmanns hus. Bara Vera och de två sönerna Ricardo och Dieter är hemma, och allt andas lugn och ro. Klockan 19.40 är agenterna beredda – det är då Eichmann­ brukar stiga av bussen.

De fyra israeler som ska ska ta Eichmann till fånga fingerar ett motorstopp på Garibaldi-gatan. En sitter bakom ratten redo att gasa på, en annan står dold bakom motorhuven och de två sista halvligger på golvet i bilen där de kan hålla utkik åt alla håll. Lite längre fram på gatan väntar tre agenter i en bil med tända strålkastare, avsedda att blända Eichmann.

Men just den här dagen kör bussen förbi hållplatsen. Minuterna går och Mossad-männen är nära att ge upp hoppet. Men då, fem minuter över åtta, kliver den man de väntar på ut ur buss nr 203. Intet ont anande går han längs Garibaldi-gatan och stannar inte till förrän en man kliver ut framför honom med orden ”un momentito, señor”.

Några sekunder senare dras han in i den väntande bilen där agenterna lägger honom på golvet, binder honom och sätter på honom ett par motorcykelglasögon. De är igentejpade så att han inte ser någonting.

Eichmann kedjas vid sängen

Bilen susar iväg med gasen i botten. En av agenterna kastar en filt över den liggande mannen och varnar på tyska: ”Om ni ligger stilla händer ingenting. Gör ni motstånd, skjuter vi er.”

”Jag har redan accepterat mitt öde”, svarar Eichmann från bilgolvet.

Efter 40 minuters bilfärd kommer Mossad-agenterna och deras fånge till högkvarteret Tira med den hemliga fängelsecellen. Eichmann leds in i cellen, som inte rymmer mer än en järnsäng och en madrass. Inget dagsljus kommer in och inga ljud kan komma ut, eftersom man har staplat tjocka madrasser på väggarna och framför fönstren.

Agenterna tar Eichmanns kläder och ger honom en pyjamas. Läkaren undersöker hans löständer så att de inte har några gömda giftkapslar och han tittar också på insidan av Eichmanns vänstra arm för att hitta SS-tatueringen med blodgruppsangivelsen. Tatueringen finns där.

Eichmann kedjas fast vid sängen och det slår agenterna hur ynklig deras fånge ser ut. De har jagat ett monster, men fångat en alldeles vanlig man. Där han ligger framför dem, hjälplös och tandlös, har de svårt att föreställa sig att Eichmann har agerat bödel för flera miljoner judar.

Den 20 maj gör agenterna Eichmann redo för flygturen. Dokumentförfalskaren har förberett de papper som behövs och läkaren ger Eichmann ett bedövningsmedel som gör honom oförmögen att prata, men med lite hjälp kan han fortfarande stå på benen.

Utklädningsexpertens jobb är att förvandla Eichmann till steward – han blir sminkad, förses med lösmustasch och kläs i El Al-uniform. Två Mossad-agenter, som också är utklädda till besättningsmedlemmar för El Al, kör Eichmann ut till flygplatsen där bilen ogranskad passerar säkerhetskontrollen.

Eichmann har ögonen öppna men ser medtagen ut. Agenterna förklarar för den argentiske flygplatsvakten att deras kollega inte mår bra på grund av för mycket festande.

Strax före midnatt lyfter planet med den unika lasten och efter en mellanlandning i Dakar på Afrikas västkust landar flygplanet med Eichmann ombord i Israel den 22 maj 1960.

Eichmann förklarar sig oskyldig

Rättegången mot Eichmann inleds den 11 april 1961 i Folkets Hus i Jerusalem.