7 tyskar som utmanade nazisterna

1. Biskopen räddade handikappade

Clemens August von Galen. 1939 gav Adolf Hitler klartecken för eutanasiprogrammet T4 som innebar ett systematiskt massmord på alla psykiskt och fysiskt handikappade i Tyskland.

Enligt den nazistiska ideologin ansågs de leva ovärdiga liv och genom sin existens utgöra ett hot mot den ariska rasens framtid. Den planerade aktionen mot 70 000 till 100 000 handikappade tyskar försvarades inom nazistiska kretsar som barmhärtighetsdråp.

När aktionen inleddes var det inte många som vågade protestera, men i München höll den katolske biskopen Clemens August von Galen en predikan där han fördömde nazisternas planer mot de handikappade.

Biskopens predikan väckte stor uppmärksamhet och lästes upp i många kyrkor. Hans protester spreds även till fronterna under andra världskriget där många tyska soldater började oroa sig för vad som skulle hända med dem om de skadades under striderna.

Galens predikan översattes till flera språk och från Vatikanen kom uppmaningen till Tysklands katolska präster att försöka stoppa angreppen mot de handikappade.

På grund av den snabba spridningen av predikans budskap beslöt Hitler att avbryta eutanasiprogrammet 1941 för att undvika ökade protester bland allmänheten.

2. Kommisarie hjälpte Freud

Anton Sauerwald. Om det inte hade varit för en österrikisk nazist hade psykoanalysens fader, Sigmund Freud, troligen slutat sina dagar i ett tyskt koncentrationsläger.

I mars 1938 marscherade tyska trupper över gränsen och inlemmade det tysktalande grannlandet i Tredje riket. Strax därefter började nazisterna också med att arrestera judar i Österrike.

Snart dök Gestapo upp även hemma hos Wiens mest berömda jude, läkaren och författaren Sigmund Freud. Flera av Freuds släktingar hade hunnit lämna staden men själv hölls han kvar på grund av sina stora tillgångar.

Den nazistiske kommissarie som fått i uppdrag att hantera fallet Freud visade sig dock sympatisera med sitt offer. Han hette Anton Sauerwald och hade studerat kemi för en av Freuds goda vänner. Han lät därför bli att förstöra Freuds bibliotek, som han beordrats att göra. Istället gömde han boksamlingen på det österrikiska nationalbiblioteket där den blev kvar till efter kriget.

Den 4 juni 1938 reste Freud till Paris och sedan vidare till London. Efter Freuds flykt gjorde nazisterna om hans hus i Wien till ett institut för studier av den ariska rasens överlägsenhet.

3. Prästen berättade om förföljelserna

Dietrich Bonhoeffer. Två dagar efter att Hitler kommit till makten 1933 höll den lutherske prästen Dietrich Bonhoeffer ett radiotal där han varnade det tyska folket för att blind lydnad till en politisk ledare kunde liknas vid avguderi och han kallade även Hitler för Verführer (förförare) istället för Führer (ledare). Föga överraskande avbröts radiosändningen plötsligt.

I februari 1938 fick han via sin svåger Hans von Dohnányi kontakt med en grupp Hitlermotståndare inom den tyska militära underrättelsetjänsten Abwehr. Där fick han ett officiellt uppdrag att utnyttja sina internationella kyrkliga kontakter för att samla in underrättelser för den tyska krigsmakten.

I verkligheten använde han sina resor för att sprida information om det nazistiska förtrycket av judar och oliktänkande. Med livet som insats förmedlade han hemliga dokument och hjälpte även judar att lämna Tyskland.

Våren 1943 avslöjades hans antinazistiska verksamhet och Bonhoeffer fängslades. Två år senare fördes han över till koncentrationslägret Flossenburg där han hängdes samtidigt som Abwehrchefen Wilhelm Canaris, endast två veckor innan lägret befriades av de allierade.

4. Spionen varnade Stalin för invasionen

Ilse Stöbe var medlem av nazistpartiet och arbetade på tyska utrikesdepartementet.

1939 inledde Hitler andra världskriget genom invasionen av Polen där Stöbe tidigare hade arbetat som tysk kulturattaché. Vid krigsutbrottet gjorde hon i hemlighet upp med den nazistiska ideologin och engagerade sig tillsammans med sin bror Kurt inom motståndskretsar i Nazityskland.

Som journalist skrev hon antinazistiska artiklar under pseudonym och under kodnamnet Alta sände hon hemliga upplysningar från det tyska utrikesdepartementet till Sovjetunionen.

Bland annat varnade hon Stalin för det kommande tyska angreppet, men den sovjetiske ledaren trodde inte på sin tyska spion. Först när tyska stridsvagnar rullade över gränsen sommaren 1941 insåg Stalin att rapporterna från Berlin var sanna.

1942 fångade Gestapo upp ett sovjetiskt radiomeddelande om att en av deras agenter skulle fällas i fallskärm över Nazityskland och sedan söka upp Ilse Stöbe i Berlin.

Den 12 september arresterades hon och anklagades för att vara medlem av spionorganisationen Röda kapellet. Efter tortyr erkände hon och avrättades i giljotinen. Även den hemlige ledaren för Röda kapellet, Luftwaffeofficeren Harro Schulze-Boysen arresterades av Gestapo under samma månad.

5. Major räddade judar i Vilnius

Karl Plagge. Hatet mot judarna var en av hörnstenarna i den nazistiska ideologin. Efter den tyska invasionen dödades massor av judar på den östeuropeiska landsbygden medan städernas judar föstes ihop i ghetton.

Hösten 1943 utrymdes ghettot i Litauens huvudstad Vilnius av SS-trupper. Om det inte hade varit för den tyske majoren Karl Plagge, som var chef för arméns verkstad för militärfordon som fanns i staden, hade knappast någon av ghettots invånare överlevt.

Även om Plagge inte kunde stoppa alla deportationerna såg han till att omkring 500 man och deras familjer kunde flytta in på ett nytt lägerområde för arbetare. Liksom den mer kände Oskar Schindler gjorde för judiska arbetare i sin fabrik i Polen, utfärdade Plagge intyg som övertygade SS-männen om att judar var mekaniker som var oumbärliga för den tyska armén.

Plagge beordrade att de judiska arbetarna skulle behandlas väl men han kunde inte förhindra flera SS-räder som genomfördes när han var bortrest. Bland annat dödades 250 judiska barn vid ett sådant tillfälle.

När Röda armén närmade sig 1944 skulle Plagge och verkstadsledningen evakueras västerut. Innan han reste höll han ett tal till sina judiska arbetare där han förklarade att de inom kort skulle evakueras av SS, en organisation känd för att skydda flyktingar.

Det ironiska tillägget var menat som en varning och ungefär hälften av arbetarna lyckades gömma sig innan SS-trupperna kom och avrättade de kvarvarande. Omkring 250 judiska arbetare höll sig gömda tills sovjetiska trupper befriade lägret några dagar senare.

Under en rättegång efter kriget beklagade Plagge att han inte kunnat rädda fler judar under Förintelsen.

6. Grevinnan gömde judar mitt i Berlin

Maria von Maltzan. När nazisterna grep makten 1933 valde grevinnan Maria von Maltzan att genast ansluta sig till den underjordiska motståndsrörelsen. Hon engagerade sig särskilt för att hjälpa judar att fly.

I sin lägenhet i Berlin, som låg i närheten av Gestapos högkvarter, gömde hon många judar, desertörer och flyktingar från tvångsarbete.

I samarbete med bland annat Svenska kyrkan i Berlin hjälpte hon dem senare att fly vidare, ofta gömda i lastbilar som hon själv körde ut ur staden.

En förföljd jude, författaren och redaktören Hans von Hirschel, blev dock kvar i hennes lägenhet i tre år mellan 1942 och 1945. Maria von Maltzan hade skapat ett särskilt gömställe för honom i en av sina soffor. Efter kriget var de båda gifta under en period.

7. Infiltrerade SS för att vittna om Förintelsen

Kurt Gerstein växte upp i en preussisk familj med militära anor. Under 1930-talet vacklade han mellan sympatier för nazistpartiets löfte om nationalistisk revansch för nederlaget i första världskriget och budskapet från den antinazistiska Bekännelsekyrkan.

Till slut valde han ändå att gå med i nazistpartiet och att ansluta sig till SS där han avancerade till en post som chef för en avdelning för teknisk desinfektion.

Det var i den rollen som han kom till koncentrationslägret i Belzec 1942 och blev vittne till hur 3 000 judar gasades ihjäl. Några dagar senare berättade han om sina upplevelser för den svenske diplomaten Göran von Otter.

Han tog också kontakt med schweiziska diplomater och representanter för Vatikanen och bad dem offentliggöra informationen om judeutrotningen. Trots att han lämnade flera rapporter under de följande åren fick de liten uppmärksamhet medan kriget fortfarande pågick.

Vid krigsslutet kapitulerade Gerstein till franska styrkor och skrev i fångenskap en rapport om vad han sett i koncentrationslägren. Han förklarade att han hade infiltrerat SS för att kunna berätta från insidan om vidden av förtrycket.

Trots sin rapport fördes Gerstein till ett annat fångläger där han behandlades som krigsförbrytare. Den 25 juli 1945 hittades han död i sin cell. Dödsfallet beskrevs som självmord.