Nazi-Tysklands gruvor i Sverige
Fram till andra världskrigets slut ägde tyska företag ett antal gruvor i Sverige. Den nazistiska regeringen försökte utnyttja dem maximalt under kriget.
Vulcanusgruvan vid Blötberget nära Ludvika ägdes av tyska intressen.
Berget Taberg tar stor plats i landskapet där det ligger som en nästan utomjordisk malmklump i skogarna söder om Jönköping. Taberg har sedan urminnes tider varit omhuldat för sin rikedom på malm, mineral och växtlighet, samt för sin betydelse som landmärke. Carl von Linné kallade Taberg ett ”småländskt mirakel”, och redan under 1800-talet frodades en turistnäring kring det märkliga berget.
I detta berg bröts under andra världskriget, på tyskt uppdrag, malm som bidrog till den nazityska krigsrustningen. År 1939 startade ”tyskgruvan” i Taberg av företaget Smålands Taberg AB, vars huvudägare var den tyskägda gruvkoncernen Stora Långvik, som hade sitt kontor i Dalarna.
Tabergs tyskgruva var ingalunda den första tyska inbrytningen i de svenska malmbergen. Redan långt före första världskriget hade den nyblivna men relativt malmfattiga stormakten Tyskland ögonen riktade norrut. Bland annat spanade man in de fantastiska malmfynden kring Kiruna. Flera tyska och även österrikiska stålföretag kom med tiden att bilda svenska dotterbolag för att driva gruvor i Sverige.
Eli Heckscher mot utländskt ägande
Men tyskskeptiska krafter i Sverige ogillade vad som pågick. När krigslyckan började vända för tyskarna i första världskriget kring 1916 blev det förbjudet för utländska intressen att köpa gruvor i Sverige. Detta inte minst efter ansträngningar av ekonomiprofessor Eli F Heckscher (1879–1952), som i egenskap av rådgivare till ämbetsmannaregeringen och dess statsminister Hjalmar Hammarskjöld (1862–1953) hade stort inflytande i Sverige vid denna tid.
Dock fick de gruvor som redan var i utländsk ägo så förbli. Det handlade framförallt om mindre malmfyndigheter i Bergslagen och övriga Mellansverige.
FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!
Under det för Tyskland så katastrofala 1920-talet var intresset för att importera svensk järnmalm lågt. Tyskgruvorna i Sverige gick på sparlåga eller var helt stängda. Det var vid denna tid som den tyske gruvingenjören Hermann Hennemann (1887–1957) anlände till Sverige.
Hennemann hade vistats här ett par år redan före kriget för att undersöka gruvfyndigheter, men beordrades 1914 att inställa sig för tjänstgöring i den tyska armén. I samband med striderna samma år vid belgiska Namur blev Hennemann svårt sårad och tilldelades Järnkorset.
Hermann Hennemann.
Hermann Hennemann åter i Sverige
År 1921 återkom Hermann Hennemann till Sverige för att bli chef för Lekombergs gruva, i bergen öster om den stora sjön Väsman i Dalarna. Året därpå fick han svenskt medborgarskap.
Med tiden blev Hennemann en mycket respekterad man i Bergslagen. När efterfrågan på malm började öka i Tyskland på 1930-talet väckte Hennemann, för sina tyska ägares räkning, liv i flera vilande gruvor i Ludvikatrakten. Han samordnade områdets tyskgruvor i vad som kom att kallas Lekombergsgruppen, som sysselsatte hundratals gruvarbetare i slutet av 1930- och början av 1940-talet.
Andra tyska stålbolag ägde gruvorna i Stora Långviksgruppen som hade sin bas i Intrångets gruvsamhälle i Dalarna, en liten by på toppen av Vikaberget i närheten av Garpenberg. Stora Långvikbolaget köptes 1911 av ett stort stålverk i Bochum i Ruhrområdet.
Året därpå startades gruvdriften i Intrånget och ett falurött arbetarsamhälle byggdes på berget. Den från Tyskland utskickade disponenten Heinrich Haffner lät bygga en imponerande tjänstevilla i kontinental stil i Hedemora, den närmaste staden.
När Haffner återvände till Tyskland 1928 ersattes han som chef för Långviksgruppen av bergsingenjör Algot Goldkuhl (1879–1957), vars släkt invandrade från Tyskland till Sverige i slutet av 1700-talet. Goldkuhl blev den andre ledande företrädaren i Sverige för de tyska gruvägarna under 1930- och 1940-talen.
Hur viktig var då den svenska malmen för den tyska upprustningen inför och under andra världskriget?
De stora och omtalade kvantiteterna järnmalm som Sverige exporterade till Tyskland vid denna tid kom som från de stora svenskägda gruvorna i Kiruna, Malmberget och Grängesberg.
De tyskägda gruvornas roll är mindre känd, men har studerats av ekonomihistorikern professor emeritus Martin Fritz vid Göteborgs universitet. I sin forskning har han kommit fram till att tyskgruvorna i Sverige stod för en relativt marginell del av den tyska malmförsörjningen.
Göring bakom beslutet
De tyskägda gruvorna i Sverige innehöll mest fosforhaltig malm av låg kvalitet, vilken är kostsam att göra till användbart stål – den typ av malm som stålföretag endast tar i anspråk om efterfrågan är mycket stor.
I Hitlers Tyskland var Hermann Göring ansvarig för att industrin skulle ha tillgång till malm och mineraler. Han beordrade, ibland närmast desperat, de tyska stålföretagen att på alla upptänkliga vis säkra försörjningen av de viktiga råvarorna. Det var mot bakgrund av detta som bolagen utvidgade sin gruvverksamhet i Sverige, inte minst i Taberg.
Fundamenten från den rälsbana som användes vid malmtransport står ännu kvar i Taberg.
Inga hakkorsflaggor
Gruvan i Taberg drogs igång 1939 som ett samarbete mellan Långviksgruppen och de svenska finansfamiljerna Wallenberg och Johnson. Hermann Hennemann i Lekomberg fick stora summor årligen direkt från Tyskland för att sondera möjligheterna att öka malmbrytning för tysk räkning i Sverige.
De tyskägda gruvorna i Sverige drevs som vilka svenska företag som helst. Det satt tyskar i styrelserna men enligt Martin Fritz forskning deltog de sällan i styrelsemötena.
Någon större samtida debatt om tyskgruvornas existens förekom inte. En orsak till detta är kanske att de tyskägda gruvorna inte tycks ha varit nazifierade eller förtyskade på något sätt. Det förekom inga hakkorsflaggor eller Hitlerporträtt.
Vidare var gruvdisponenterna Hennemann och Goldkuhl respekterade och omtyckta, såväl före som under och efter kriget. Dessutom hade tyskgruvornas arbetare bättre betalt än personalen i de svenskägda gruvorna.
Syndikalisterna opponerade sig
Endast fackföreningsorganisationen Syndikalisterna (SAC) opponerade sig offentligt mot verksamheten. Ett visst folkligt motstånd fanns också kring Taberg där en grupp kallad ”Månsarpsgerillan” sägs ha försökt försvåra utskeppning av malmen från gruvan genom att ösa löv på järnvägsspåren. Men på det stora hela tycks tyskgruvorna ha fått arbeta ostörda kriget ut.
I krigets slutskede blev det svårare och svårare för de svenska gruvledningarna att få instruktioner från sina tyska ägare med följd att tyskgruvorna lämnades mer eller mindre herrelösa.
På Stora Långviks huvudkontor i Intrånget arbetade gruvkamrer Eric Lind. Under en av krigets sista dagar lyckades han komma igenom med ett samtal till ägarbolaget Vereinigte Stahlwerkes huvudkontor i Düsseldorf.
Lind berättade senare att han på den dåliga telefonlinjen, med kanonmuller i bakgrunden, mottog ett sista besked från Tyskland. Driften vid de svenska gruvorna skulle fortsätta så normalt som möjligt – man ville värna om de svenska arbetarna och deras fortsatta arbete.
Flyktkapitalbyrån tog över driften
Redan på hösten 1944 hade USA och övriga allierade genom det så kallade Bretton Woods-avtalet meddelat Sverige att de ville att regeringen skulle ta kontroll över alla tyska tillgångar i landet och överlämna dessa till de allierade. Sverige avvisade dock de amerikanska kraven, och när kriget var över bildades en särskild myndighet – Flyktkapitalbyrån för att ta hand om bland annat tyskgruvorna.
En gruvarbetare borrar för sprängning i ett dagbrott på Taberg. Foto från 1956.
En överenskommelse mellan Sverige och de allierade träffades så småningom om att tysk egendom i landet skulle kvittas mot svenska fordringar i det besegrade Tyskland, men att Sverige också skulle betala 278 miljoner kronor, till bland annat Tysklands återuppbyggande.
För de tyska ägarbolagen skedde förlusten av de svenska gruvorna helt utan kompensation. Under 1950-talet försökte de att få tillbaka dem, men detta misslyckades.
Tillföll AB Statsgruvor
I stället blev det svenska staten, som genom det nya bolaget AB Statsgruvor, tog över de tyskgruvor som ansågs ha förutsättningar för fortsatt drift. Till Statsgruvors förste chef utsågs 1950 Hermann Hennemann. Det är en utnämning som i historiens ljus kan förefalla mycket märklig, eftersom han till krigsslutet var lojal med och samarbetade nära sina tyska ägare.
Bland invånarna i Taberg blev den tyskägda gruvdriften mindre och mindre populär allt eftersom krigsåren gick. De såg hur mer och mer av deras omhuldade berg och landmärke försvann. Omkring 1943–44 började en stark lokal opinion växa fram mot malmbrytningen, samtidigt som gruvbolaget inte visade någon förståelse för dem som menade att Taberg borde bevaras.
När kriget var över, och det inte längre fanns någon som köpte malmen, började gruvbolaget (där det tyska ägandet avvecklats men som ännu leddes av Goldkuhl) tillverka makadam av det brutna berget.
Men till slut, 1960, upphörde bergsdriften i Taberg för gott. För att skydda berget mot ny exploatering köptes det av Naturskyddsföreningen 1986.
Sista tyskgruvan lades ner 1982
Den sista före detta tyskgruvan i drift i Sverige var Stollberg, öster om Ludvika. Den lades ner 1982. AB Statsgruvor, som länge var ett sorgebarn bland de statliga företagen, likviderades 1995.
Professor Martin Fritz menar att tyskgruvorna accepterades i Sverige som en del i ett större sammanhang där inte bara Tyskland var beroende av svensk malm, utan även Sverige av tysk kol och koks.
Detta i ett läge där kol importerat från England inte längre kunde hålla i gång svensk industri och värma landet under de extremt kalla krigsvintrarna. Och hade Sverige stoppat exporten av malm till Tyskland hade det med stor sannolikhet inneburit en tysk invasion även av Sverige.
Publicerad i Populär Historia 11/2015