Navajospråk blev säker kod

Japanerna hade all anledning i världen att bli förvirrade om de lyssnade på meddelandet som den amerikanske radiosignalisten Chester Nez skickade ut i etern över ön Guadalcanal i Stilla havet sensommaren 1942.

”Anaai naatsosi beeldooh alhaa dildoni nishnaajigo nahdikadgo. Diiltaah”, löd meddelandet, som lät som rena rappakaljan. Detta måste vara någon sorts okänd kod.

Vanligtvis var det bara en fråga om tid, innan ett krypterat meddelande av denna typ dechiffrerades av fienden, men den här koden var ingen vanlig kod. Krypteringsmetoden var så enkel och samtidigt så genialisk att koden helt enkelt var omöjlig att forcera.

Koden som Chester Nez använde i meddelandet byggde nämligen på det amerikanska navajofolkets språk – ett språk som var så svårt och okänt att det var komplett obegripligt för alla utom navajo själva.

Choctaw talade i kod

Som så ofta i historien var det slumpen som gjorde att navajofolkets språk blev USA:s säkraste sätt att skicka hemliga meddelanden under andra världskriget.

Idén att låta ursprungsamerikaner skapa ett kodspråk var inte ny, och den hade omsatts i praktiken redan under första världskriget på västfronten i Frankrike, där amerikanska trupper hade satts in mot de tyska linjerna med början 1918.

På den tiden var fält­te­le­fo­ner det snabbaste och mest a­van­ce­ra­de sättet att skicka meddelanden mellan enheterna, men de oerfarna amerikanerna upptäckte snart att fienden ofta lyssnade på samtalen.

Tyskarna hade utvecklat en känslig apparat som kunde fånga upp vibrationer från nedgrävda te­le­fon­led­nin­gar genom marken.

Apparaten kallades Morritz-stationen och hade en räckvidd på en kilometer. Inom det avståndet kunde operatören lyssna på amerikanernas samtal och morsesignaler. Kodsystem skapade en viss fördröjning i avslöjandena, men tyskarna knäckte dem snabbt.

Men en amerikansk officer, kapten Lawrence, fick en idé när han hörde två ursprungsamerikaner i sin enhet tala med varandra. De tillhörde choctawfolket, och deras språk var helt obegripligt.

”Hur många choctawsoldater har vi egentligen här i bataljonen?” frågade Lawrence.

Åtta löd svaret, och det dröjde inte länge förrän alla åtta hade utnämnts till sig­nalister och fördelats mellan bataljonens enheter.

Nu var alla meddelanden som skickades över te­le­fon­nä­tet på choctaw, och de tys­ka kodknäckarna stod maktlösa. Metoden hade sina be­gräns­nin­gar, eftersom detaljer föll bort när meddelanden översattes från engelska till choctaw och sedan översattes tillbaka till engelska av mottagaren. Men choctawspråket var perfekt för enkla order som ”anfall kulle 123” eller ”skicka mer ammunition”.

Tyskarna insåg snart hur amerikanerna lurade dem, men de hann inte ta fram en lösning innan kriget tog slut bara en månad senare. Det inträffade satte dock sina spår.

På 1920- och 1930-talet fick många amerikanska urfolksstammar besök av tyska ”turister” som med stort intresse studerade och dokumenterade deras språk.

Navajo talade ett svårt språk

Ett nytt världskrig hade brutit ut, när en man med en idé i februari 1942 anlände till marinkårens bas utanför San Diego.

Den tidigare sergeanten Philip Johnston hade läst att armén testade en grupp ursprungsamerikaner som kanske skulle användas som radiosignalister, liksom 1918. Nu föreslog han att marinkåren skulle sätta igång ett motsvarande projekt.

”Ni borde utveckla en kod som bygger på ett in­di­a­n­språk”, sade Johnston. ”Det ska vara en kod som bara kan användas muntligt via radio eller telefon och aldrig skrivs ner på papper som fienden kan få tag på.”

Överstelöjtnanten framför Philip Johnston avfärdade genast idén. Metoden hade provats tidigare och hade visat sig vara bristfällig.

Detta var ett svar som gästen var beredd på, och han hade ett starkt motargument. Inga meddelanden skulle översättas från en­gelska till ett indianspråk. Tanken var att skapa en kod som byggde på enskilda ord i ursprungsspråket.

På det sättet skulle marinkåren slippa de felöversättningar som hade skapat problem under första världskriget 24 år tidigare.

Johnston föreslog att man skulle använda navajofolkets mycket komplicerade språk. Han hade själv lärt sig språket som barn när hans far missionerade bland navajofolket, och han hade fått ett någorlunda korrekt uttal genom att leva bland stammens medlemmar.

Nu uttalade han några ord som överstelöjtnanten skulle upprepa. Officeren insåg snart att han inte kunde forma ljuden rätt, och därmed var han övertygad.

Marinkåren gick dock bara med på att värva 30 frivilliga navajo, medan Johnston hade tänkt sig 200. Men att hitta 30 lämpliga rekryter skulle visa sig lättare sagt än gjort.

Såg fram emot skrivbordstjänst

Marinkårens krav på navajorekryterna var högt ställda.

Männen skulle ha sitt folks traditionella språk som modersmål, och de skulle även tala flytande engelska och kunna läsa och skriva. Bland navajofolket fanns det omkring 4 500 män mellan 18 och 30 års ålder, och högst 1 000 av dem levde upp till de stränga kraven.

Av dessa hade många redan tagit värvning som vanliga soldater och hade för länge sedan blivit placerade i andra enheter.

Värvningspersonal reste till navajos reservat på gränsen mellan Arizona, New Mexico och Utah, men rekryteringen gick trögt eftersom ma­ri­nkåren inte ville avslöja mer än att de frivilliga skul­le utföra specialuppdrag.

”Vi visste inte vad ’specialuppdrag’ var”, mindes en navajo vid namn Carl Gorman efter kriget. ”Men de flesta av oss trodde nog att vi skulle ha blå u­ni­form och sitta på kontor.”

Det verkade bekvämt, så 35-årige Carl Gorman sa att han var fem år yngre och skrev på papperen. En 16-årig pojke lyckades bli värvad genom att smyga in sina handlingar i högen med godkända ansökningar.

I maj 1942 kunde så 29 navajomän stiga på en buss som körde dem till San Diego. Där skulle de först genomgå marinkårens krävande grundutbildning, och förväntningarna på dem var låga.

Skeptiska befäl tvivlade på att navajomännen skulle kunna underkasta sig den militära disciplinen. ”Denna grupp på 29 man är fortfarande fulltalig”, skrev den ansvarige chefen överraskad i sin rapport när utbildningen fullbordades i slutet av juni.

”Ingen har fallit bort på grund av sjukdom, disciplinpro­ble­m eller bristande militär förmåga. Det är ovanligt.”

Navajomännen hade fått alla fördomar på skam. Ändå nekades de den tio dagar långa permission som var bruklig efter grundutbildningen. I stället övergick de direkt till ”specialuppdrag”..

Amatörer skapade koden

Nu var det äntligen dags för de nybakade ma­rin­kårssoldaterna att få reda på vad de hade anmält sig till.

Genomgången hölls i en välbevakad byggnad med galler för fönstren och kraftiga lås på de bastanta dörrarna. En officer berättade i kärva ordalag om vil­ken uppgift männen skulle utföra.

Amerikanska soldater stred för sina liv mot framryckande japaner, och nu behövdes understöd av alla möjliga slag. Navajosoldaterna skulle bidra till segern genom att skapa en kod som var omöjlig för fienden att knäcka, så att inga hemligheter avslöjades via radiokommunikationen.

Redan nu började de 29 männen snegla förvirrat på varandra. Endast ett fåtal av dem hade mer än en vanlig grundskoleutbildning.

Grunden för koden skulle vara ett så kallat bokstaveringsalfabet, där navajo-ord ersatte engelska bokstäver.

När detta var avklarat vidtog nästa steg, nämligen att välja ord eller uttryck som skulle stå för ett antal militära begrepp till exempel ”granat” eller ”överste”. Alla dessa ord skulle navajomännen lära sig utantill, så att de kunde klara sig utan kodnycklar vid fronten.

Männen skulle följa stränga säkerhetsregler medan de arbetade med koden. Inga papper eller dokument fick lämna byggnaden, och på fritiden fick navajosoldaterna inte ta ett steg utan att deras särskilda följeslagare var med.

Om någon av de 29 pratade bredvid mun skulle han få sitta i militärfängelse resten av kriget. Allt lät så orealistiskt att några av männen trodde att det var en bluff.

Enkelhet var en dygd

Men de utvalda soldaterna insåg snart att allt var på fullaste allvar. Navajomännen var nu marinkårens kodexperter, oavsett om de själva tyckte att de var lämpade för uppgiften. Det vara bara att sätta igång med kodens bokstaveringsal­fa­be­t, och redan den första kvällen tog de fram ett utkast. I ett klassiskt bokstaveringsalfabet ersätts bokstäver med hela ord som har den ersatta bokstaven som begynnelsebok­stav, så att mottagaren i den andra änden av radioförbindelsen eller telefonlinjen lättare kan höra.

Navajomännen förvandlade systemet till en kod, där de ersatte de engelska bokstaveringsorden med motsvarande ord på sitt eget språk.

När själva alfabetet var klart började männen komplettera det med 211 andra na­va­jo-ord som skulle vara kodord för de vanligaste mi­li­tära begreppen, från ”kul­spruta” och ”brigadgeneral” till ”rekognoscering”.

Militära special­ord dominerade i nästan alla radiomeddelanden, och det skulle spara massor av tid om soldaterna inte behövde stava sig igenom meddelanden bokstav för bok­stav.

Problemet med de 211 orden var att männen måste kunna komma ihåg vart och ett av dem även i en pressad stridssituation.

”Vi var noga med att använda na­va­jo-ord för vardagliga saker, så att vi lätt kunde lära oss dem. Jag tror att just det gjorde det lättare för oss när det blev allvar”, berättade Chester Nez senare.

De fick inte skapa nya ord för att fylla luckor när navajospråket saknade ord för engelska begrepp, eftersom påhittade ord skulle vara svåra att komma ihåg. Det var bättre att ta ett befintligt uttryck, även om det betydde något helt annat än det engelska uttrycket som ordet skulle ersätta.

I september 1942 var de första navajosoldaterna redo att skickas ut i kriget. Bara fyra månader tidigare hade de anmält sig som frivilliga, i tron att de skulle tillbringa resten av kriget med fast lön bakom ett skrivbord.

I stället var de nu på väg till en ö långt, långt borta, där marinkårssoldater stred för livet i en av världens mest ogästvänliga miljöer. De skulle till Guadalcanal i Stilla havet.

Kodexperterna skulle vinna ökrig

Valet av den lilla ön i Stilla havet var ingen slump. Där utkämpades ett av krigets viktigaste slag, och na­va­jokoden skulle säkerställa segern.

Sensommaren 1942 drog det ihop sig till våldsamma strider på Guadalcanal, där japanerna hade gått i land för att anlägga en flygbas. Syftet var att ge det japanska flygvapnet möjlighet att störa den viktiga försörjningsrutten från USA till Australien.

Hotet var allvarligt, och det amerikanska överkommandot fattade beslut om en snabb motinvasion, där USA:s 1:a marinkårsdivision stormade i land, intog japanernas halvfärdiga flygfält och förberedde sig på att försvara den strategiska punkten – till sista man om det behövdes.

Sju veckor efter den amerikanska landstigningen anlände de tretton första navajomännen till stranden med båt.

Amerikanerna på ön hade utsatts för japanska anfall, dagliga bombningar och tropiska sjukdomar, och navajomännen fick en försmak av vardagen i sitt nya hem när ett japanskt stridsflygplan störtdök mot dem med smattrande kulsprutor så att kulorna piskade upp sanden runt dem.

Omtumlade anmälde sig de nya radiosignalisterna till divisionens sambandsofficer, löjtnant Hunt, som beslutade sig för att testa männens förmåga.

De fick var sin radio och transporterades till olika punkter i det amerikanska brohuvudet. Men så fort de började skicka meddelanden på navajospråket utbröt kaos.

Andra sambandssoldater hörde ett okänt språk i etern och trodde att de japanska styrkorna i området hade börjat använda amerikanska frekvenser av misstag. Därför aktiverade de sina störsändare, så att all radiokommunikation blockerades.

Löjtnant Hunt insåg att det skulle ta tid att få in de tretton navajomännen i organisationen, och han visste inte om de var en skänk från ovan eller ännu en börda för de hårt trängda styrkorna.

Vann över maskinen

Navajogruppens första radiomeddelanden på Gua­dalcanal ha­de lett till förvirring som lätt kunde upprepa sig.

Därför beslutade löjtnant Hunt att navajomännen alltid skulle inleda med lätt igenkännliga ord på en­gelska innan de gick över till sitt eget språk – antingen ”Arizona” eller ”New Mexico”.

Nu kunde de börja använda navajokoden på allvar. Men Hunt var fortfarande inte säker på om det nya kodsystemet över huvud taget var ett bättre alternativ än marinkårens kodapparater.

Han beslutade att saken skulle avgöras genom en tävling. Ett meddelande skulle skickas ut med bägge metoderna, och om kodapparaten var snabbast skulle man fortsätta med engelska som radiospråk. Navajomännen kunde då bli vanliga signalister eller användas som skyttesoldater.

Hunt varnade navajomännen för den snabba kod­apparaten. Han sade att det bara tog fyra timmar från att den började koda ett meddelande till att mottagaren hade avkodat det. Sedan frågade han hur lång tid det brukade ta med navajokoden.

”Omkring två minuter”, löd svaret från menige William McCabe.

Hunt trodde inte sina öron, men han gav McCabe ett meddelande på engelska och startade stopp­uret. Mycket riktigt hade McCabe varit för optimistisk, för mottagaren bekräftade inte att meddelandet var mottaget och uppfattat förrän efter två och en halv minut.

Testet övertygade Hunt om att navajosoldaterna var en tillgång för marinkåren. Tyvärr var de tretton männen för få för att sköta all radiokommunikation på Guadalcanal, så Hunt var tvungen att prioritera deras arbete.

Han beslutade därför att navajomännen skulle ta hand om kommunikation i kategorierna ”brådskande” och ”hemligt” – alltså meddelanden som krävde omedelbara åtgärder eller innehöll särskilt förtrolig information.

Slaget om Guadalcanal i Stilla havet fortsatte månad efter månad, och varje dag med strider slet på de amerikanska soldaterna.

Nattliga bombningar gjorde det omöjligt att sova, malaria grasserade bland soldaterna och maten bestod av oaptitliga nödransoner. Det rådde brist på allt på den lilla ön, som låg i slutet av en mycket lång försörjningslinje.

Navajosoldaterna hade vuxit upp under fattiga förhållanden i reservatet, så de uthärdade svårigheterna rätt väl.

De var vana vid att tvingas överleva i kärva miljöer, ta sig fram genom svår terräng och hitta rätt väg i mörkret.

”Som marinkårssoldater saknar navajo motstycke. De anpassar sig snabbt till rådande förhållanden”, skrev en amerikansk officer i en rapport.

”Jag skulle vara stolt över att leda en enhet som uteslutande består av sådana män.”

Besvärades av övertro

Navajos vidskepelse medförde vissa problem i kampen om Guadalcanal. Särskilt synen av döda människor skrämde dem.

”Min rädsla för de döda var mycket svår att komma över”, drog sig en navajosoldat till minnes. Navajofolket trodde att den dödes ande stannade kvar i närheten av liket, och anden var farlig.

Alla var tvungna att betvinga denna fruktan snarast möjligt, för soldater stupade varje dag på Guadalcanal.

Marinkårens regler for personlig hygien kolliderade också med navajos traditioner. Till och med ute i djungeln, där många av vardagens bekvämligheter kändes ohyggligt avlägsna, insisterade en av de amerikanska löjtnanterna på att soldaterna skulle raka sig varje dag.

Navajomännen försökte förklara för honom att det i deras kultur betydde otur att klippa håret före en strid. Dumheter, tyckte officeren, och det skulle han bevisa.

”Så nästa morgon rakade han sig, och klockan nio på förmiddagen fick han en kula mitt i pannan”, mindes en navajosoldat många år senare.

Efter löjtnantens död slutade navajomännen att följa order som gick emot deras traditioner.

Det slutade med att navajomännen på Guadalcanal själva fick bestämma när de skulle raka sig. Det var ändå inte så många av dem som hade skäggväxt, och tidigare hade de mest rakat sig för att inte obstruera.

Stort behov av kodpratare

I februari 1943 ebbade striderna på Guadalcanal äntligen ut. Amerikanerna hade försvarat flygbasen mot anfall efter anfall, och sedan hade de långsamt drivit bort japanerna från ön.

Knappt 200 navajosoldater hade under tiden utbildats till ”kodpratare” hemma i USA.

Under utbildningen hade de haft några av de ursprungliga 29 som instruktörer, så alla rekryterna lärde sig exakt samma kod som den första omgången.

Navajo deltog i alla de stora landstigningsoperationer som marinkåren genomförde i Stilla havet.

Sommaren 1943 kom en rapport som rekommenderade att marinkårens alla divisioner skulle ha 100 kodpratare, men det antalet var omöjligt att uppnå, eftersom utbildningen inte hade kapacitet att leverera så många. I praktiken fick enheterna vid fronten göra hårda prioriteringar av vilka meddelanden navajomännen skulle hantera och vilka som inte skulle kodas.

Den amerikanska offensiven i Stilla havet nådde sommaren 1944 fram till ögruppen Marianerna, som varit i japanska händer redan före andra världskriget.

Saipan var det första målet och blev en större utmaning än amerikanerna hade väntat sig.

En amerikansk film från 2002 kopplar ön speciellt till historien om navajos insats under kriget – och väcker en ännu obesvarad fråga.

Filmen ”Windtalkers” hade Oscar-vinnaren Nicolas Cage i huvudrollen som amerikansk ma­rin­kårssoldat.

Han hade ett viktigt och brutalt uppdrag under den blodiga invasionen av Saipan: ”Navajoindianerna har en kod. Beskydda koden till varje pris”, stod det på filmaffischen.

Handlingen utgick från det historiska faktumet att navajomännens kodsystem var lagrat i deras hjärnor.

Det fanns inga kodböcker, så japanerna kunde bara avkoda amerikanska radiomeddelanden om de fångade en navajo och tvingade ur honom koden.

Nicolas Cages rollfigur skulle förebygga en sådan katastrof genom att agera livvakt åt en av kodpratarna. Och om det inte fanns någon annan utväg var det hans plikt att likvidera navajomannen. Hans obehag inför detta förrädiska uppdrag växte i takt med att de båda lärde känna varandra.

Enligt reklamen var Windtalkers ”inspirerad av verkliga händelser”, men amerikanska myndigheter förnekade kategoriskt att marinkårssoldater hade haft order om att döda navajomän under andra världskriget.

Filmkritikerna trodde mest på myndigheterna, och inför premiären sablades filmen ner för att den hade en lättsinnig inställning till historiska fakta även på en lång rad andra områden.

Men kanske hade ”Windtalkers” inte så fel som många hävdade.

Krigsveteraner kunde berätta att de hade fungerat som livvakter åt navajosoldater nära fronten.

Uppdraget gick framför allt ut på att skydda männen mot andra amerikaner, som allt för ofta tog dem för förklädda japaner. Men enligt navajon Chester Nez gick det redan på den tiden obehagliga rykten.

Chester Nez sa i senare intervjuer att han hade fått mordordern bekräftad av en annan navajo, vars livvakt enligt uppgift skulle ha berättat om sitt egentliga uppdrag.

De potentiella lönnmördarna tog endast emot sina order i muntlig form, och det var strängt förbjudet att skriva ner något om saken.

Ingen livvakt har någonsin trätt fram och erkänt att han personligen fått en sådan order. Och så vitt man vet föll ingen av navajomännen på Saipan eller någon annan krigsskådeplats i Stilla havet offer för amerikanska kulor.

Sista uppdraget var det värsta

Navajosoldaternas viktigaste insats under kriget var på Iwo-jima i februari 1945. Ön var den sista i en hundratals mil lång kedja av öar som amerikanerna hade erövrat, en efter en, efter Guadalcanal.

Sedan hägrade Japan. Japanerna insåg Iwo-jimas betydelse och enligt underrättelsekällor skulle de amerikanska styrkorna möta hårt motstånd.

Därför hade de första flygangreppen inletts över ett halvår tidigare, och under tre dagar före landstigningen besköt ett antal slagskepp ön med sina tunga kanoner.

Den endast 21 kvadratkilometer stora vulkanön utsattes för krigets mest koncentrerade bombardemang.

Navajomännen var med redan från början. Radiogrupperna var fördelade mellan slagskeppen, där de satt redo att ta emot meddelanden inne från land.

Från fartygen kunde de se på medan den första invasionsvågen nådde fram till stranden, och alla blev överraskade när landstigningsbåtarna inte blev beskjutna.

Marinkårssoldaterna och utrustningen kom i land utan problem och lättnaden spred sig bland amerikanerna medan de gjorde sig redo att avancera.

Men nu upptäckte styrkorna att marken inåt land inte var fast utan bestod av en blandning av sand och vulkanisk aska. Soldaterna hade stora svårigheter att rycka fram till fots, och fordonen sjönk ner.

I det ögonblicket slog japanerna till. Från 800 dolda värn kunde Iwo-jimas försvarare utsätta de oskyddade amerikanerna nere på stranden för en förödande eld.

En militär katastrof hotade, och marinkårssoldaterna tvingades desperat gräva skyddsgropar i den svarta sanden. Deras enda hopp var sam­ar­betet med fartyg och flygplan.

Radio avgjorde slaget

Medan japanerna massakrerade amerikanerna på stranden närmade sig de första kodpratarna Iwo-jima i landstigningens andra våg.

Den här gången började japanerna skjuta direkt, och åtskilliga landstigningsbåtar träffades av granater inifrån land.

En navajo vid namn Merril Sandoval fick simma de sista 100 meterna in till stranden efter att en fullträff hade fått hans landstigningsbåt att kantra och slå runt.

Hans radio hamnade på havets botten. Men de flesta andra navajomännen tog sig i land med sin utrustning, och sedan delade kodpratarna upp sig i grupper om två.

Lyssna på en av de ursprungliga kodpratarnas meddelanden från slaget om Iwo-jima:

Spejare gav dem koordinater för mål som skulle bekämpas, och så skickade de informationen vidare till fartygen utanför kusten. Sakta men säkert satte granater och flygbombningar japanska ställningar ur spel, och varje gång blev elden mot landstigningsområdet en smula svagare.

Marinkårssoldaterna kunde äntligen börja ta sig framåt.

Navajomännen använde sex olika radionät, och under invasionens två första dygn skickade de 800 meddelanden.

Det var amerikanernas välfungerande koordination som gjorde att de kunde bryta sig ut från landstigningsområdet och inleda erövringen av Iwo-jima.

En av de mest berömda bilderna från andra världskriget togs fyra dagar senare, när en grupp marinkårssoldater reste den amerikanska flaggan på berget Suribachi.

Bergets vulkankägla reser sig högt över ön, och erövringen av toppen betydde att slaget i praktiken var avgjort.

Nyheten om den viktiga framgången sändes från ön på navajokod. Navajospråket hade inte något ord för berget, så det blev ett långt meddelande där männen fick stava Suribachi med kodalfabetet.

”En del jublade”, sa en navajo om ögonblicket då flaggan syntes på toppen.

”De lyfte huvudet. Glömde allt om kriget. Då blev flera av dem träffade.”

Japanerna tänkte nämligen inte kapitulera, trots att slaget var hopplöst förlorat. De stred till sista man, och många amerikaner stupade också innan blodbadet äntligen var över.

Erövringen av Iwo-jima hade visat sig svårare än till och med de mest pessimistiska skrivbordsgeneralerna hade förutspått.

Att slaget ändå slutade med amerikansk seger kunde man tacka kodpratarna för, enligt invasionsstyrkans sambandsofficer.

”Utan navajosoldaterna hade vi aldrig erövrat Iwo-jima”, konstaterade major Howard Connor efter striderna i Stilla havet.

Krigsveteraner skulle tiga

Efter slaget vid Iwo-jima deltog navajo även vid invasionen av Okinawa, innan atombomberna avslutade andra världskriget i augusti 1945.

Liksom miljoner andra unga män återvände de hem, men till skillnad från andra soldater kunde navajomännen inte berätta för sina närmaste om vad de hade gjort under kriget.

Navajokoden förblev nämligen en militär hemlighet, och tystnaden runt navajos insats skulle snart visa sig värdefull.

År 1950 bröt Koreakriget ut, och navajokoden blev åter det säkraste sättet att skicka hemliga radiomeddelanden.

Rösterna som hördes i etern var för övrigt desamma som under det förra kriget, för Chester Nez och många av de andra kodpratarna tog värvning igen.

Efter Koreakriget fick navajokoden gå i pension, och 1968 upphörde bestämmelserna om tystnadsplikt att gälla.

Nu kunde kodpratarna äntligen tala om sin uppgift under kriget. Navajokoden är den enda muntliga kod som aldrig har blivit knäckt.

Det fastslog The New York Times när den ansedda tidningen publicerade en dödsruna över Chester Nez, som avled 2014. Han var en av de 29 som 1942 anmälde sig till ett skrivbordsjobb och i stället blev USA:s hemliga vapen.