Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Nanjingmassakern övergår din värsta mardröm

När japanska soldater efter hårda strider intog den dåvarande kinesiska huvudstaden Nanjing förvandlades staden till ett helvete på jorden. Dag som natt hördes våldtagna kvinnors skrik på gatorna och soldaterna gjorde halshuggningar till en sport.

Imageselect

Den 15 november 1937, medan japanska soldater tvingar ut de sista resterna av den kinesiska armén ur Shanghai, möts en grupp högt rankade japanska officerare i ett övergivet hus där Japans tionde armé har upprättat ett temporärt högkvarter. Kanonernas dån hörs bara som ett avlägset muller.

Motståndet i Shanghai är på väg att slås ner, men erövringen av den kinesiska hamnstaden har tagit förödmjukande tre månader och kostat 40 000 japanska liv. Det höga priset har gjort den kejserliga arméledningen i Tokyo övertygad om att inga fortsatta framryckningar kan ske. I stället ska styrkan upprätta en försvarslinje cirka tio mil in i det kinesiska fastlandet.

Ordern från Tokyo väcker ingen entusiasm bland de församlade officerarna. De vill i stället fortsätta in i landet och erövra Kinas nya huvudstad Nanjing. Major Terada Masao är först med att tala: ”Den kinesiska armén drar sig just nu tillbaka mot huvudstaden. Vi måste bryta deras linje och följa efter dem till Nanjing.”

Masaos ord väger tungt. Han står som en stolt samuraj i sin kakiuniform. Officerarna håller med honom. De är övertygade om att det kinesiska motståndet kommer att kollapsa när landets huvudstad har fallit. Nanjing är nyckeln till Kina.

”Om vi ska lösa den här krisen snabbt måste vi dra nytta av det faktum att fienden nu slickar sina sår och erövra Nanjing.”
Den japanske generalen Iwane Matsui

En dämpad röst ger sig in i debatten. Major Iketani Hanjiro påminner församlingen om att slaget om Shanghai har varit dyrköpt och att soldaterna är utmattade. I stället för ett massivt angrepp mot Nanjing föreslår han nålsticksaktioner mot staden.

”Det är viktigt att vi avancerar med stor försiktighet”, varnar Hanjiro. Hans ord faller emellertid för döva öron. De övriga officerarna förespråkar Masaos aggressiva strategi. Den japanska armén ska marschera fulltaligt mot Nanjing och krossa fienden en gång för alla.

Det faktum att officerarna åsidosätter arméledningens order är myteri, men de är överens om att offensiven är det bästa sättet att vinna kriget. Även den tionde arméns nyutnämnde högste befälhavare, Iwane Matsui, är med på idén.

”Om vi ska lösa den här krisen snabbt måste vi dra nytta av det faktum att fienden nu slickar sina sår och erövra Nanjing”, skriver Matsui i ett telegram hem till Tokyo.

Tre dagar senare ger han sina trupper order om att avancera mot den kinesiska huvudstaden, som ligger 27 mil bort. Soldaterna är redo att driva bort skammen över den långsamma erövringen av Shanghai. Nu ligger fokus på Nanjing. Med fyra mil långa dagsmarscher rycker de fram mot sitt nya mål och längs vägen växer deras stridsvilja och hämndlystnad.

Ingen av soldaterna anar att de under de närmaste veckorna kommer att begå några av den moderna historiens mest bestialiska brott mot stadens civilbefolkning.

Vid utgången av år 1937 hade Japan erövrat tre av Kinas största städer. Soldaterna trängde bland annat fram från Manchuriet (mörkblått), som varit i japansk ägo sedan 1932.

© Shutterstock

Kinas soldater såg ut som trashankar

Den militära offensiven mot Nanjing utgjorde kulmen på årtionden av konflikter mellan Asiens två starkaste makter. Medan Kina på 1920-talet plågades av inre konflikter mellan nationalistpartiet Guomindang och kommunisterna, stod kejsarriket Japan så ekonomiskt och tekniskt starkt att landet kunde göra territoriella anspråk på Kina.

Japanerna ansåg att de hade rätt till Manchuriet, ett område i nordöstra Kina som både Japan och Ryssland sedan 1800-talet med jämna mellanrum kontrollerat.

När Japan i början av 1930-talet drabbades av den ekonomiska depressionen bara ökade landets önskan att komma över kinesiska råvaror. I och med Japans invasion av Manchuriet 1931 blossade konflikten upp på allvar.

Kineserna lyckades emellertid inte tvinga ut Japan ur landet och efter sex års ockupation med spridda lokala sammandrabbningar bröt kriget ut på sommaren 1937. Japan anföll den tidigare huvudstaden Peking och intog allt större delar av Kina, tills armén slutligen erövrade den viktiga hamnstaden Shanghai.

Invasionen gick dock inte fullt så lätt som japanerna trott. Efter tre månader hade 100 000 japanska soldater mist livet.

Många av Nanjings nya byggnader var västligt inspirerade, bland annat nationalteatern, som stod klar 1936.

© ScareCriterion12

Nanjing var Kinas modernaste stad

”Från att ha varit en kvävande, överväxt by, gömd bakom sin enorma stadsmur, har Nanjing nu utvecklats till en av Kinas mest progressiva metropoler”, skrev tidskriften National Geographics reporter Julius Eigner efter ett besök i den kinesiska huvudstaden år 1937.

Tio år tidigare hade Eigner besökt Nanjing för första gången. Då låg stora delar av staden i ruiner efter det kinesiska inbördeskriget och dess 300 000 invånare levde i stort sett utan vare sig el eller kloaksystem.

Efter det att nationalistpartiet Guomindang under ledning av Chiang Kai-shek erövrat Nanjing och 1927 utnämnt staden till Kinas huvudstad flyttade emellertid tusentals människor dit. Snart uppgick invånarantalet till en dryg miljon. Ett stort antal moderna byggnader sköt upp i landets nya huvudstad, många i västerländsk art déco-stil, ritade av berömda arkitekter.

Därför var det en armé av arga, utmattade soldater som i slutet av november 1937 marscherade mot Nanjing. Det var inget att be för. Fienden måste till varje pris besegras för att stadfästa Japans position som Asiens supermakt.

Arméledningen i Tokyo, som snart insåg att det inte gick att stoppa de japanska generalerna, bytte strategi. Den 28 november förklarade arméledningen sig enig med uppdraget. Den offentliga hållningen var nu att erövringen av huvudstaden skulle bli så förödmjukande för Kinas ledare Chiang Kai-shek att hans regim skulle falla.

Som förväntat slog japanerna ner motståndet, men det var hårdare än man hade räknat med. I vissa städer hade de kinesiska soldaterna förskansat sig i små befästa betongbunkrar, så kallade pillboxes, och japanerna förlorade många män när de försökte bryta ner de starka försvarsvärnen.

Chiang Kai-shek var inte bara Kinas politiske ledare, utan även landets överbefälhavare.

© Flickr

De kinesiska styrkorna saknade emellertid både resurser och erfarenhet. När kriget mot Japan bröt ut hade Chiang Kai-shek nyligen inlett sin ambitiösa plan att modernisera landets armé. De flesta soldaterna saknade egentlig utbildning och många av dem var förhållandevis unga. Som den japanske soldaten Shiro Azuma skrev om en grupp tillfångatagna kinesiska soldater: ”De såg ut att vara hemlösa och allihop hade ett idiotisk uttryck i ansiktet. Det kändes löjligt att vi hade kämpat med livet som insats mot dessa ignoranta slavar. Vissa av dem var bara 12–13-åriga pojkar.”

”Strida till döden”

Historierna om japanernas framgångsrika offensiv gav upphov till panik bland invånarna som fanns kvar i Nanjing. I slutet av november hade de med egna ögon sett uppemot 3 000 sårade soldater om dagen komma till staden.

När fienden närmade sig stadsportarna under den första veckan i december hade alla med pengar och förbindelser sedan länge flytt staden. Endast cirka hälften av stadens omkring en miljon invånare fanns kvar.

Den 8 december kändes hotet för stort även för landets ledare Chiang Kai-shek, som flydde från den dödsdömda huvudstaden tillsammans med sin fru.

Dagen innan hade han beordrat arméns ledare Tang Shengzhi att stanna kvar med omkring 90 000 kinesiska soldater och ”strida till döden”.

I ett försök att stoppa japanernas frammarsch förstörde kineserna många broar. De byggdes emellertid snabbt upp igen.

© Ullstein bild Dtl./Getty Images

Kejsarriket segrade med blixtkrig

När 80 000 soldater i den kejserliga japanska armén fick order om att invadera Kina var självförtroendet på topp. Flera höjdare inom arméledningen var övertygade om att hela det kinesiska fastlandet skulle kunna erövras på bara några månader.

Sedan 1931 hade Japan genomfört en militarisering av samhället, så när kejsarriket drog ut i krig mot Kina 1937 hade man Asiens starkaste och modernaste militär. Kina var splittrat av inbördeskrig och landets soldater var illa utbildade.

Japanernas strategi gick ut på att utnyttja det ojämna styrkeförhållandet och föra ett blixtkrig mot kineserna för att ta dem på sängen.

I krigets tidiga skede visade sig strategin synnerligen effektiv. På bara några dagar i slutet av juli 1937 erövrade japanska styrkor storstäderna Peking och Tianjin. Anfallen mot flera städer samtidigt med styrkor från armén, flottan och flygvapnet blev en försmak på Nazitysklands blixtkrig, då de ett par år senare erövrade stora delar av Europa.

Det japanska blixtkriget gick emellertid i stå vid Shanghai, som kineserna ihärdigt försvarade under tre månader av hårda strider. Efter det försökte sig de japanska generalerna på en snabb erövring av Nanjing, men nu var fronterna mer fastlåsta.

Den japanska arméns högste befälhavare Iwane Matsui hoppades emellertid att striderna inte skulle behöva pågå så länge. I ett försök att undvika onödig blodsutgjutelse lät han den 9 december skicka ut flygplan som skulle släppa tusentals flygblad över staden.

”Det bästa sättet att skydda Nanjings oskyldiga civilbefolkning och kulturarv är att kapitulera”, stod det på flygbladen, som var undertecknade av generalen själv.

”Vi kommer att vara hårda och obarmhärtiga mot dem som motsätter sig oss, men vänliga och generösa mot dem som inte visar någon fiendskap mot Japan. Ni har 24 timmar på er att kapitulera, annars släpper vi loss krigets helvete.”

Den kinesiske befälhavaren Tang Shengzhi försökte desperat få sina överordnade att gå med på en kapitulation. Chiang Kai-sheks svar gick dock inte att misstolka.

”Vi måste försvara staden med alla våra styrkor. Vi kan inte lämna ifrån oss en centimeter av vår mark”, skrev han den 10 december i ett telegram till Tang.

Samma eftermiddag beordrade general Matsui sina totalt 50 000 soldater att anfalla.

”Vi SKA vinna, om vi så dör allihop på kuppen.”
Den japanske generalen Wakizaka Jiro till sina män

För att kunna inta Nanjing måste de japanska soldaterna forcera en djup vallgrav och den tjugo meter höga mur som omgav staden och som sedan 1300-talet stått emot alla angrepp.

General Matsui var säker på sin sak; en framgångsrik erövring av staden förutsatte en kniptångsmanöver där japanerna angrep fyra nyckelpunkter i stadens försvarsverk på samma gång, så att kineserna inte fick möjlighet att samla sina styrkor.

För att manövern skulle lyckas måste bland annat högslätten Yuhuatai forceras. Den visade sig emellertid snart bli ett rent helvete för japanerna. Förutom den naturliga ojämna terrängen var nämligen slätten full av taggtrådshinder. De kinesiska soldaterna förskansade sig i betongbunkrar och skyttegravar, från vilka de avfyrade ett regn av kulor mot fienden.

Tusentals japaner låg sårade på marken när slätten omsider erövrades. Nästan hela den kinesiska divisionen om 8 000 man utplånades.

Även vid Nanjings historiska stadsportar flöt blodet. När japanerna fick veta att kineserna ännu inte hade sprängt bron över vallgraven till Upplysningens port i stadens södra del gjorde de allt för att försöka bryta igenom den trånga passagen medan artilleriet bombarderade de bakomliggande husen.

Kineserna vägrade emellertid ge upp. När fienden närmade sig stadsmuren övergick kineserna till att kasta ner brinnande timmer på de japanska angriparna. Inte heller denna desperata åtgärd stoppade dock japanerna. Som general Wakizaka Jiro sa till sina män: ”Vi SKA vinna, om vi så dör allihop på kuppen.”

Japanska soldater korsar vallgraven utanför Nanjing på bräckliga pontonbroar.

© Asahi Shimbun

Hamnen blev till ett inferno

Efter två dagars vanvettiga strider var det uppenbart att de kinesiska soldaterna, sin bristfälliga utbildning till trots, tänkte strida till sista blodsdroppen. Därför kom det som en chock när general Tang den 11 december fick ett telegram från Chiang Kai-shek som helt motsade hans tidigare order: ”Om du inte kan kontrollera situationen bör du ta tillfället i akt och dra ut trupperna ur staden för att ha kvar armén inför framtida motanfall.”

Om det var något som Chiang Kai-shek fruktade mer än en japansk invasion av huvudstaden så var det en ytterligare försvagning av hans makt. Nationalistpartiets ledare hade plötsligt blivit rädd att ett utdraget slag om staden skulle göra honom sårbar för politiska motståndare inom kommunistpartiet, som alltid försökte ta ifrån honom makten.

Tang läste meddelandet från landets ledare med förakt, men han följde ordern. Klockan 03.00 bad han sina underlydande dra ut samtliga soldater ur staden. Återtåget, som inleddes dagen därpå, förvandlade Nanjing till ett enda kaos.

Efter flera dagars hårda strider jublar japanerna där de står på Nanjings historiska stadsmur.

© Mondadori Portfolio/Getty Images

De kinesiska soldaterna bakom stadens murar försökte fly ner till hamnen, från vilken de kunde segla längs floden Chang Jiang. Japanerna hade nu börjat invadera staden. Alla som bar uniform eller misstänktes ha samröre med de kinesiska trupperna dödades.

I ett desperat försök att se ut som civilpersoner bröt sig kinesiska soldater in i butiker för att komma över kläder att ha på sig. I ren desperation gav sig vissa soldater rentav på vanliga medborgare och slet av dem kläderna på öppen gata.

Vid stadens hamn trampades hundratals människor ihjäl under horderna av flyktingar som försökte få plats på någon av de få båtar som var på väg bort från det begynnande helvetet.

Arméledaren Tang Shengzhi, som fick plats på en av båtarna, såg med fasa tillbaka på en stad som stod i lågor och som höll på att drunkna i skriken från stadsborna som blivit kvar.

Dagarna präglades av våldtäkter och mord

När de japanska soldaterna stormade Nanjing den 13 december hade staden i princip tömts på soldater. Civilbefolkningen, drygt en halv miljon människor, hoppades att dödandet skulle upphöra nu när japanerna tog över. Så blev det emellertid inte.

”En gris är mer värdefull än en kines av den enkla anledningen att det går att äta en gris.”
Den japanske soldaten Shiro Azuma

I årtionden hade det japanska folket hjärntvättats med hätsk propaganda riktad mot kineser. Inom militären indoktrinerades soldaterna med att ett mord på en kines var som att krossa en insekt under foten. I sin dagbok skrev den japanske soldaten Shiro Azuma: ”En gris är mer värdefull än en kines av den enkla anledningen att det går att äta en gris.”

Samtidigt fick soldaterna lära sig att deras viktigaste egenskap var lojalitet mot fosterlandet. Deras eget liv var inte mycket värt. Shiro Azuma beskrev resonemanget många år senare: ”Om mitt liv inte var viktigt så blev fiendens liv ännu mindre värt.”

Indoktrineringen i kombination med det senaste halvårets blodiga strider, där otaliga japaner sett sina kamrater dödas, skapade en hatisk stämning, som formligen briserade under ockupationen.

Redan under stadens erövring dödades kineser som gick ut på gatan med armarna ovanför huvudet för att ge sig. Hundratals män torterades till döds, ofta som ett sadistiskt tidsfördriv för de japanska soldaterna, och uppemot 80 000 kvinnor våldtogs under japanernas sex veckor långa, kaotiska ockupation av staden.

Som en kinesisk tidning skrev i början av år 1938: ”Det går inte en timme utan att en oskyldig kvinna släpas bort av en japansk soldat för att våldtas.”

De mest sadistiska japanerna förstod snart att de kunde göra vad som helst utan att behöva oroa sig för repressalier från sina överordnade. När våldtäkterna började tråka ut dem tvingade de i stället familjemedlemmar att ha sex med varandra.

På bara några veckor förvandlades Nanjing till helvetet på jorden.

”Det fanns blod överallt. Det var som om himlen hade öppnat sig med skurar av blod”, mindes Nanjingbon Tang Shunsan många år senare.

Otaliga oskyldiga kineser avrättades genom halshuggning. Japanerna placerade ut mängder av avhuggna huvuden runtom i staden för att varna och sätta skräck i befolkningen.

© Bettmann/Getty Images

De japanska soldaterna löpte amok

Våldtäkter, halshuggningar, påtvingad incest och bränning av levande människor blev vardag för den kinesiska civilbefolkningen och krigsfångarna under ockupationen av Nanjing, som fick fram det allra värsta ur de japanska soldaterna.

  • Ny sport: Halshuggning på tid

    Två japanska officerare låg bakom en bestialisk tävling om vem som snabbast kunde halshugga hundra fångar. Tävlingen fick stor uppmärksamhet i den japanska pressen, som skrev om händelsen under rubriker som ”Otroligt rekord”.

  • Spädbarn spetsades och kokades

    Inte ens spädbarn skonades från japanernas brutalitet. Flera ögonvittnen har berättat om soldater som spetsade spädbarn på sina bajonetter och släppte ner dem i kokande vatten. Det finns även exempel på gravida kvinnor som fick magen uppskuren.

  • Soldater åt sina offer

    En amerikansk missionär berättade att japanska soldater tvingade honom att se på medan de skar ut en kinesisk soldats hjärta och lever – och sedan åt upp organen. Kinesiska mäns könsorgan skickades hem till Japan, eftersom det påstods stärka viriliteten att äta dem.

  • Flickor våldtogs och dödades

    Uppemot 80 000 kvinnor våldtogs av japanska soldater under de sex kaotiska veckorna. Kinesiska vittnen såg soldater våldta flickor under tio år på öppen gata. När soldaterna var färdiga med flickorna dödade de många av dem med sina svärd.

  • Fångar brändes

    Japanerna satte eld på hundratals kineser i Nanjing. Den vanligaste metoden var att kasta ner fångarna i en massgrav, hälla bensin över dem och tända eld med en tändsticka. Andra skickades iväg brinnande på gatorna medan japanerna sköt på dem.

Tang var en av dem som hade turen att överleva mötet med de japanska soldaterna. Den oskyldige skomakarlärlingen tillfångatogs av japanerna och fördes tillsammans med hundratals andra till en massgrav i utkanten av staden. Den stora gropen var redan full av döda kineser och de nya fångarna beordrades att rada upp sig på vardera sidan om den enorma graven.

Sedan började soldaterna ohämmat avrätta fångarna, en efter en.

Först halshögg de fångarna och höll stolt upp sina blodiga troféer mot himlen innan de kastade ner dem i graven likt kasserade kålhuvuden på en sophög. Senare, när soldaterna blev trötta i armarna av halshuggningen, nöjde de sig med att skära halsen av fångarna. Det blev Tangs räddning.

När en fånge framför honom i kön fick halsen uppskuren från öra till öra föll han baklänges och drog med sig Tang. Ingen av soldaterna märkte att den unge mannen föll ner i massgraven. Tang låg helt stilla medan flera lik hamnade ovanpå honom.

När soldaterna lämnade massgraven stannade ett par av dem kvar och stack bajonetter i de blodiga liken för att se till att alla verkligen var döda. Tang var knäpptyst, trots att han vid flera tillfällen blev stucken av soldaternas bajonetter. Ett par timmar senare hittades han av två vänner, som förde honom i säkerhet i sitt hem.

Dansken Bernhard Sindberg räddade tusentals kineser från massakern genom att gömma dem på cementfabriken där han arbetade.

© UtCon Collection/Imageselect

Ett ljus i mörkret

Mitt i all ondska fanns emellertid en oas av godhet. Väster om centrala Nanjing hade det upprättats en internationell säkerhetszon för att skydda civila kineser mot de invaderande japanerna. Där fanns flera kinesiska regeringsbyggnader, den amerikanska ambassaden och ett sjukhus.

Tjugosju utländska missionärer, journalister och läkare, ledda av den tyske affärsmannen John Rabe, hade tagit initiativ till att upprätta säkerhetszonen. Egentligen skulle den upphöra att existera några dagar efter japanernas övertagande av staden, men eftersom blodsutgjutelserna bara tilltog under veckorna som följde behölls säkerhetszonen.

Nazisten John Rabes hjältemodiga insatser har skildrats i den kinesisk-tyska filmen John Rabe: Hjälten från massakern i Nanjing från år 2009.

© Imageselect

Officiellt erkände japanerna aldrig den internationella säkerhetszonen, men eftersom Japan hade ingått en allians med Tyskland och Rabe var en framstående medlem av nazistpartiet lyckades han se till att de härjande soldaterna visade en viss respekt för områdets neutralitet.

Tusentals kineser gömdes undan på bland annat Rabes Siemensfabrik och fick möjlighet att fly utan att japanerna fattade misstanke.

Kinas Oskar Schindler hyllas än i dag

”Nanjings gode man” kallar kineserna den tyske affärsmannen John Rabe. Han blev ledare för den internationella säkerhetszonen i Nanjing och riskerade sitt eget liv för att rädda tusentals kineser.

DrSivle, Shutterstock

Säkerhetszonen var den enda säkra platsen

När japanerna intog Nanjing enades 27 utlänningar om att upprätta en 3,9 kvadratkilometer stor säkerhetszon med totalt 25 flyktingläger. Runtom i zonen gömdes kineser undan för de blodtörstiga japanerna. Många av dem kunde räddas ut ur staden.

Shutterstock

Kvinnouniversitet skyddade mot våldtäktsmän

Minnie Vautrin var en amerikansk missionär och föreståndare för kvinnouniversitetet Ginling College. Under japanernas ockupation arbetade hon dag och natt för att skydda kollegiets totalt 10 000 kvinnliga flyktingar mot japanerna.

123RF, Shutterstock

Hakkors i trädgården höll bomberna borta

Under japanernas bombardemang lät John Rabe många kineser bo hemma hos sig. På hans gräsmatta låg en stor hakkorsflagga, eftersom Rabe visste att japanerna respekterade det tyska nazistpartiet och ville undvika att stöta sig med tyskarna.

Thomas.plesser, Shutterstock

Reportrar fick ut information om fasorna

Den amerikanska ambassaden blev en tillflykt för korrespondenter från bland annat New York Times, som valde att stanna kvar i staden och rapportera om massakern. För att få ut sina artiklar till omvärlden var journalisterna sedan tvungna att lämna staden.

Shutterstock

Efter sex veckor av kaotisk ockupation förklarade Japan att Nanjing var under japansk kontroll. En kort tid senare upphörde blodsutgjutelserna och många av soldaterna lämnade staden för att strida på annat håll. Vid det laget hade över 100 000 kineser dödats och en tredjedel av staden bränts ner.

Det har beräknats att japanerna förstörde egendom för totalt 972 miljoner dollar, motsvarande 18,2 miljarder dollar i dagens penningvärde.

I Japan möttes erövringen av Nanjing med jubel bland befolkningen, medan massakrerna hemlighölls. De flesta räknade nu med att hela Kina skulle falla, men när japanerna lade fram sina hårda kapitulationsvillkor avvisade kineserna dem.

På museet för massakern i Nanjing står tusentals tomma par skor uppradade för att symbolisera de kinesiska offren.

© Jie Zhao/Getty Images

Spökena från Nanjing lever vidare

År 2014 blev den 13 december, dagen då Nanjingmassakern började, en nationell minnesdag i Kina. Japanerna har emellertid i årtionden varit ovilliga att erkänna sitt lands roll i de fruktansvärda övergreppen.

Sedan 1955 har Nanjing nämnts i japanska skolböcker, men massakerns omfattning har antingen tonats ner eller helt tagits bort av den japanska regeringen. Först sedan 1994 har eleverna fått lära sig att landets armé under andra världskriget dödade 20 miljoner människor, huvudsakligen i Kina.

De få japanska soldater som har trätt fram och berättat om sin medverkan i massakern har kritiserats i medierna och har i vissa fall till och med tagit emot dödshot. År 1990 sa Ishihara Shintaro, en ledande medlem av Liberala partiet: ”Folk säger att japanerna låg bakom en förintelse i Nanjing, men det stämmer inte. Det är en historia som kineserna har hittat på.”

Än i dag sår vissa japanska historiker tvivel om massakerns omfattning.

I stället hårdnade striderna ytterligare, och när Japan bombade Pearl Harbor år 1941 tvingades det mäktiga kejsarriket snart strida på flera fronter. Den 8 september 1945, åtta år efter den fruktansvärda massakern, träffades kinesiska och japanska generaler i Nanjing för att underteckna kapitulationen av de omkring en miljon japanska soldater som fortfarande fanns kvar i Kina.

År 1948 dömdes general Iwane Matsui till döden vid Internationella domstolen i Haag som ansvarig för Nanjingmassakern. Samma år avrättades tre japanska militärer av den kinesiska regeringen för sin medverkan i illdåden. Därefter började detta mörka kapitel i historien gömmas undan och i årtionden var massakern närmast okänd utanför Kina.

I Japan diskuteras fortfarande illdådens omfattning, men vittnesbörden talar för sig själva. Amerikanen George Fitch vistades i Nanjings internationella säkerhetszon och enligt honom råder det ingen tvekan om att krigsbrotten som begicks i Nanjing var exempellösa: ”Det är en historia om ett närmast obegripligt brott, en historia om en hord av degenererade kriminella som begick bestialiska brott mot ett fredligt, vänligt och laglydigt folk. Jag anser att dessa brott saknar motstycke i modern historia.”

Läs också:

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj