Nanjingmassakern övergår din värsta mardröm

En dämpad röst ger sig in i debatten. Major Iketani Hanjiro påminner församlingen om att slaget om Shanghai har varit dyrköpt och att soldaterna är utmattade. I stället för ett massivt angrepp mot Nanjing föreslår han nålsticksaktioner mot staden.

”Det är viktigt att vi avancerar med stor försiktighet”, varnar Hanjiro. Hans ord faller emellertid för döva öron. De övriga officerarna förespråkar Masaos aggressiva strategi. Den japanska armén ska marschera fulltaligt mot Nanjing och krossa fienden en gång för alla.

Det faktum att officerarna åsidosätter arméledningens order är myteri, men de är överens om att offensiven är det bästa sättet att vinna kriget. Även den tionde arméns nyutnämnde högste befälhavare, Iwane Matsui, är med på idén.

”Om vi ska lösa den här krisen snabbt måste vi dra nytta av det faktum att fienden nu slickar sina sår och erövra Nanjing”, skriver Matsui i ett telegram hem till Tokyo.

Tre dagar senare ger han sina trupper order om att avancera mot den kinesiska huvudstaden, som ligger 27 mil bort. Soldaterna är redo att driva bort skammen över den långsamma erövringen av Shanghai. Nu ligger fokus på Nanjing. Med fyra mil långa dagsmarscher rycker de fram mot sitt nya mål och längs vägen växer deras stridsvilja och hämndlystnad.

Ingen av soldaterna anar att de under de närmaste veckorna kommer att begå några av den moderna historiens mest bestialiska brott mot stadens civilbefolkning.

Kinas soldater såg ut som trashankar

Den militära offensiven mot Nanjing utgjorde kulmen på årtionden av konflikter mellan Asiens två starkaste makter. Medan Kina på 1920-talet plågades av inre konflikter mellan nationalistpartiet Guomindang och kommunisterna, stod kejsarriket Japan så ekonomiskt och tekniskt starkt att landet kunde göra territoriella anspråk på Kina.

Japanerna ansåg att de hade rätt till Manchuriet, ett område i nordöstra Kina som både Japan och Ryssland sedan 1800-talet med jämna mellanrum kontrollerat.

När Japan i början av 1930-talet drabbades av den ekonomiska depressionen bara ökade landets önskan att komma över kinesiska råvaror. I och med Japans invasion av Manchuriet 1931 blossade konflikten upp på allvar.

Kineserna lyckades emellertid inte tvinga ut Japan ur landet och efter sex års ockupation med spridda lokala sammandrabbningar bröt kriget ut på sommaren 1937. Japan anföll den tidigare huvudstaden Peking och intog allt större delar av Kina, tills armén slutligen erövrade den viktiga hamnstaden Shanghai.

Invasionen gick dock inte fullt så lätt som japanerna trott. Efter tre månader hade 100 000 japanska soldater mist livet.

Därför var det en armé av arga, utmattade soldater som i slutet av november 1937 marscherade mot Nanjing. Det var inget att be för. Fienden måste till varje pris besegras för att stadfästa Japans position som Asiens supermakt.

Arméledningen i Tokyo, som snart insåg att det inte gick att stoppa de japanska generalerna, bytte strategi. Den 28 november förklarade arméledningen sig enig med uppdraget. Den offentliga hållningen var nu att erövringen av huvudstaden skulle bli så förödmjukande för Kinas ledare Chiang Kai-shek att hans regim skulle falla.

Som förväntat slog japanerna ner motståndet, men det var hårdare än man hade räknat med. I vissa städer hade de kinesiska soldaterna förskansat sig i små befästa betongbunkrar, så kallade pillboxes, och japanerna förlorade många män när de försökte bryta ner de starka försvarsvärnen.

De kinesiska styrkorna saknade emellertid både resurser och erfarenhet. När kriget mot Japan bröt ut hade Chiang Kai-shek nyligen inlett sin ambitiösa plan att modernisera landets armé. De flesta soldaterna saknade egentlig utbildning och många av dem var förhållandevis unga. Som den japanske soldaten Shiro Azuma skrev om en grupp tillfångatagna kinesiska soldater: ”De såg ut att vara hemlösa och allihop hade ett idiotisk uttryck i ansiktet. Det kändes löjligt att vi hade kämpat med livet som insats mot dessa ignoranta slavar. Vissa av dem var bara 12–13-åriga pojkar.”

”Strida till döden”

Historierna om japanernas framgångsrika offensiv gav upphov till panik bland invånarna som fanns kvar i Nanjing. I slutet av november hade de med egna ögon sett uppemot 3 000 sårade soldater om dagen komma till staden.

När fienden närmade sig stadsportarna under den första veckan i december hade alla med pengar och förbindelser sedan länge flytt staden. Endast cirka hälften av stadens omkring en miljon invånare fanns kvar.

Den 8 december kändes hotet för stort även för landets ledare Chiang Kai-shek, som flydde från den dödsdömda huvudstaden tillsammans med sin fru.

Dagen innan hade han beordrat arméns ledare Tang Shengzhi att stanna kvar med omkring 90 000 kinesiska soldater och ”strida till döden”.

Den japanska arméns högste befälhavare Iwane Matsui hoppades emellertid att striderna inte skulle behöva pågå så länge. I ett försök att undvika onödig blodsutgjutelse lät han den 9 december skicka ut flygplan som skulle släppa tusentals flygblad över staden.

”Det bästa sättet att skydda Nanjings oskyldiga civilbefolkning och kulturarv är att kapitulera”, stod det på flygbladen, som var undertecknade av generalen själv.

”Vi kommer att vara hårda och obarmhärtiga mot dem som motsätter sig oss, men vänliga och generösa mot dem som inte visar någon fiendskap mot Japan. Ni har 24 timmar på er att kapitulera, annars släpper vi loss krigets helvete.”

Den kinesiske befälhavaren Tang Shengzhi försökte desperat få sina överordnade att gå med på en kapitulation. Chiang Kai-sheks svar gick dock inte att misstolka.

”Vi måste försvara staden med alla våra styrkor. Vi kan inte lämna ifrån oss en centimeter av vår mark”, skrev han den 10 december i ett telegram till Tang.

Samma eftermiddag beordrade general Matsui sina totalt 50 000 soldater att anfalla.

För att kunna inta Nanjing måste de japanska soldaterna forcera en djup vallgrav och den tjugo meter höga mur som omgav staden och som sedan 1300-talet stått emot alla angrepp.

General Matsui var säker på sin sak; en framgångsrik erövring av staden förutsatte en kniptångsmanöver där japanerna angrep fyra nyckelpunkter i stadens försvarsverk på samma gång, så att kineserna inte fick möjlighet att samla sina styrkor.

För att manövern skulle lyckas måste bland annat högslätten Yuhuatai forceras. Den visade sig emellertid snart bli ett rent helvete för japanerna. Förutom den naturliga ojämna terrängen var nämligen slätten full av taggtrådshinder. De kinesiska soldaterna förskansade sig i betongbunkrar och skyttegravar, från vilka de avfyrade ett regn av kulor mot fienden.

Tusentals japaner låg sårade på marken när slätten omsider erövrades. Nästan hela den kinesiska divisionen om 8 000 man utplånades.

Även vid Nanjings historiska stadsportar flöt blodet. När japanerna fick veta att kineserna ännu inte hade sprängt bron över vallgraven till Upplysningens port i stadens södra del gjorde de allt för att försöka bryta igenom den trånga passagen medan artilleriet bombarderade de bakomliggande husen.

Kineserna vägrade emellertid ge upp. När fienden närmade sig stadsmuren övergick kineserna till att kasta ner brinnande timmer på de japanska angriparna. Inte heller denna desperata åtgärd stoppade dock japanerna. Som general Wakizaka Jiro sa till sina män: ”Vi SKA vinna, om vi så dör allihop på kuppen.”

Hamnen blev till ett inferno

Efter två dagars vanvettiga strider var det uppenbart att de kinesiska soldaterna, sin bristfälliga utbildning till trots, tänkte strida till sista blodsdroppen. Därför kom det som en chock när general Tang den 11 december fick ett telegram från Chiang Kai-shek som helt motsade hans tidigare order: ”Om du inte kan kontrollera situationen bör du ta tillfället i akt och dra ut trupperna ur staden för att ha kvar armén inför framtida motanfall.”

Om det var något som Chiang Kai-shek fruktade mer än en japansk invasion av huvudstaden så var det en ytterligare försvagning av hans makt. Nationalistpartiets ledare hade plötsligt blivit rädd att ett utdraget slag om staden skulle göra honom sårbar för politiska motståndare inom kommunistpartiet, som alltid försökte ta ifrån honom makten.

Tang läste meddelandet från landets ledare med förakt, men han följde ordern. Klockan 03.00 bad han sina underlydande dra ut samtliga soldater ur staden. Återtåget, som inleddes dagen därpå, förvandlade Nanjing till ett enda kaos.

De kinesiska soldaterna bakom stadens murar försökte fly ner till hamnen, från vilken de kunde segla längs floden Chang Jiang. Japanerna hade nu börjat invadera staden. Alla som bar uniform eller misstänktes ha samröre med de kinesiska trupperna dödades.

I ett desperat försök att se ut som civilpersoner bröt sig kinesiska soldater in i butiker för att komma över kläder att ha på sig. I ren desperation gav sig vissa soldater rentav på vanliga medborgare och slet av dem kläderna på öppen gata.

Vid stadens hamn trampades hundratals människor ihjäl under horderna av flyktingar som försökte få plats på någon av de få båtar som var på väg bort från det begynnande helvetet.

Arméledaren Tang Shengzhi, som fick plats på en av båtarna, såg med fasa tillbaka på en stad som stod i lågor och som höll på att drunkna i skriken från stadsborna som blivit kvar.

Dagarna präglades av våldtäkter och mord

När de japanska soldaterna stormade Nanjing den 13 december hade staden i princip tömts på soldater. Civilbefolkningen, drygt en halv miljon människor, hoppades att dödandet skulle upphöra nu när japanerna tog över. Så blev det emellertid inte.

I årtionden hade det japanska folket hjärntvättats med hätsk propaganda riktad mot kineser. Inom militären indoktrinerades soldaterna med att ett mord på en kines var som att krossa en insekt under foten. I sin dagbok skrev den japanske soldaten Shiro Azuma: ”En gris är mer värdefull än en kines av den enkla anledningen att det går att äta en gris.”

Samtidigt fick soldaterna lära sig att deras viktigaste egenskap var lojalitet mot fosterlandet. Deras eget liv var inte mycket värt. Shiro Azuma beskrev resonemanget många år senare: ”Om mitt liv inte var viktigt så blev fiendens liv ännu mindre värt.”

Indoktrineringen i kombination med det senaste halvårets blodiga strider, där otaliga japaner sett sina kamrater dödas, skapade en hatisk stämning, som formligen briserade under ockupationen.

Redan under stadens erövring dödades kineser som gick ut på gatan med armarna ovanför huvudet för att ge sig. Hundratals män torterades till döds, ofta som ett sadistiskt tidsfördriv för de japanska soldaterna, och uppemot 80 000 kvinnor våldtogs under japanernas sex veckor långa, kaotiska ockupation av staden.

Som en kinesisk tidning skrev i början av år 1938: ”Det går inte en timme utan att en oskyldig kvinna släpas bort av en japansk soldat för att våldtas.”

De mest sadistiska japanerna förstod snart att de kunde göra vad som helst utan att behöva oroa sig för repressalier från sina överordnade. När våldtäkterna började tråka ut dem tvingade de i stället familjemedlemmar att ha sex med varandra.

På bara några veckor förvandlades Nanjing till helvetet på jorden.

”Det fanns blod överallt. Det var som om himlen hade öppnat sig med skurar av blod”, mindes Nanjingbon Tang Shunsan många år senare.

Tang var en av dem som hade turen att överleva mötet med de japanska soldaterna. Den oskyldige skomakarlärlingen tillfångatogs av japanerna och fördes tillsammans med hundratals andra till en massgrav i utkanten av staden. Den stora gropen var redan full av döda kineser och de nya fångarna beordrades att rada upp sig på vardera sidan om den enorma graven.

Sedan började soldaterna ohämmat avrätta fångarna, en efter en.

Först halshögg de fångarna och höll stolt upp sina blodiga troféer mot himlen innan de kastade ner dem i graven likt kasserade kålhuvuden på en sophög. Senare, när soldaterna blev trötta i armarna av halshuggningen, nöjde de sig med att skära halsen av fångarna. Det blev Tangs räddning.

När en fånge framför honom i kön fick halsen uppskuren från öra till öra föll han baklänges och drog med sig Tang. Ingen av soldaterna märkte att den unge mannen föll ner i massgraven. Tang låg helt stilla medan flera lik hamnade ovanpå honom.

När soldaterna lämnade massgraven stannade ett par av dem kvar och stack bajonetter i de blodiga liken för att se till att alla verkligen var döda. Tang var knäpptyst, trots att han vid flera tillfällen blev stucken av soldaternas bajonetter. Ett par timmar senare hittades han av två vänner, som förde honom i säkerhet i sitt hem.

Ett ljus i mörkret

Mitt i all ondska fanns emellertid en oas av godhet. Väster om centrala Nanjing hade det upprättats en internationell säkerhetszon för att skydda civila kineser mot de invaderande japanerna. Där fanns flera kinesiska regeringsbyggnader, den amerikanska ambassaden och ett sjukhus.

Tjugosju utländska missionärer, journalister och läkare, ledda av den tyske affärsmannen John Rabe, hade tagit initiativ till att upprätta säkerhetszonen. Egentligen skulle den upphöra att existera några dagar efter japanernas övertagande av staden, men eftersom blodsutgjutelserna bara tilltog under veckorna som följde behölls säkerhetszonen.

Officiellt erkände japanerna aldrig den internationella säkerhetszonen, men eftersom Japan hade ingått en allians med Tyskland och Rabe var en framstående medlem av nazistpartiet lyckades han se till att de härjande soldaterna visade en viss respekt för områdets neutralitet.

Tusentals kineser gömdes undan på bland annat Rabes Siemensfabrik och fick möjlighet att fly utan att japanerna fattade misstanke.

Efter sex veckor av kaotisk ockupation förklarade Japan att Nanjing var under japansk kontroll. En kort tid senare upphörde blodsutgjutelserna och många av soldaterna lämnade staden för att strida på annat håll. Vid det laget hade över 100 000 kineser dödats och en tredjedel av staden bränts ner.

Det har beräknats att japanerna förstörde egendom för totalt 972 miljoner dollar, motsvarande 18,2 miljarder dollar i dagens penningvärde.

I Japan möttes erövringen av Nanjing med jubel bland befolkningen, medan massakrerna hemlighölls. De flesta räknade nu med att hela Kina skulle falla, men när japanerna lade fram sina hårda kapitulationsvillkor avvisade kineserna dem.

I stället hårdnade striderna ytterligare, och när Japan bombade Pearl Harbor år 1941 tvingades det mäktiga kejsarriket snart strida på flera fronter. Den 8 september 1945, åtta år efter den fruktansvärda massakern, träffades kinesiska och japanska generaler i Nanjing för att underteckna kapitulationen av de omkring en miljon japanska soldater som fortfarande fanns kvar i Kina.

År 1948 dömdes general Iwane Matsui till döden vid Internationella domstolen i Haag som ansvarig för Nanjingmassakern. Samma år avrättades tre japanska militärer av den kinesiska regeringen för sin medverkan i illdåden. Därefter började detta mörka kapitel i historien gömmas undan och i årtionden var massakern närmast okänd utanför Kina.

I Japan diskuteras fortfarande illdådens omfattning, men vittnesbörden talar för sig själva. Amerikanen George Fitch vistades i Nanjings internationella säkerhetszon och enligt honom råder det ingen tvekan om att krigsbrotten som begicks i Nanjing var exempellösa: ”Det är en historia om ett närmast obegripligt brott, en historia om en hord av degenererade kriminella som begick bestialiska brott mot ett fredligt, vänligt och laglydigt folk. Jag anser att dessa brott saknar motstycke i modern historia.”