Motståndsrörelsen i Danmark fick en långsam start
Den danska motståndsrörelsen började agera redan i början av ockupationen, men det var först efter 1942 som insatserna ökade i styrka.
År 1943 fick den brittiska organisationen SOE bättre fotfäste i Danmark och i och med samarbetspolitikens sammanbrott den 29 augusti 1943 intensifierades motståndet ytterligare.
Det finns flera skäl till att det tog lite tid innan motståndsrörelsen var helt etablerad i Danmark. För det första fanns det under ockupationens tidiga år ett visst stöd för regeringens samarbetspolitik.
Mellan åren 1940 och 1943 var motståndsrörelsen dessutom okoordinerad, eftersom den huvudsakligen utgjordes av mindre, självständiga grupper.
Studenternes Efterretningstjeneste delar ut flygblad på Rådhuspladsen i centrala Köpenhamn den 5 maj 1945.
Churchill-klubben, även kallad Churchill-gruppen, var en av de första organiserade motståndsgrupperna. Den bildades redan 1940 och ägnade sig huvudsakligen åt vandalism, mordbrand och vapenstöld.
Trots att de fängslades i maj 1942 lyckades vissa av Churchill-gruppens medlemmar förbli aktiva ända till krigsslutet.
Motståndsrörelsen hade politiska rötter
Motståndsrörelsen var ingen folkrörelse, även om man lätt kan tro det. I stället bildades flera grupper med utgångspunkt i sin politiska tillhörighet.
Bopa var exempelvis kommunistiskt, Ringen socialdemokratisk och Studenternes Efterretningstjeneste konservativ och antikommunistisk.
De olika motståndsgrupperna var också uppbyggda på olika sätt. Vissa var en sammanhängande grupp, medan andra var indelade i ett antal mindre grupperingar, så att motståndet kunde fortsätta även om en gruppering skulle avslöjas.
Saker och ting förändrades emellertid den 16 september 1943, då Danmarks Frihedsråd bildades. Syftet med det var att ha ett enda överordnat organ för den danska motståndsrörelsen i stället för många självständiga grupper.
Bopamedlemmar poserar framför en bepansrad buss under ockupationen.
Danmarks Frihedsråd bestod av representanter från flera etablerade illegala organisationer, bland andra Frit Danmark, Ringen, Dansk samling och Danmarks kommunistiske parti.
Efter andra världskrigets slut och Danmarks befrielse spelade Danmarks Frihedsråd en avgörande roll, bland annat för retsopgøret, rättegångarna mot de danskar som samarbetat med ockupationsmakten.
Motståndsrörelsens syfte
Syftet med motståndsrörelsen var bland annat att visa missnöje med den danska samarbetspolitiken och motarbeta tyska Wehrmacht i Danmark. Vissa grenar av motståndsrörelsen ville även upprätta en sorts underjordisk armé.
På så vis skulle danska aktivister kunna hjälpa till vid en eventuell framtida allierad invasion. En sådan var inte alls utesluten; britterna hade sådana planer.
På Jylland inriktade man sig till stor del på järnvägssabotage. Tyska Wehrmacht transporterade nämligen råvaror, materiel och soldater genom Jylland, eftersom det var den bästa vägen bland annat till och från Norge.
Under perioden november 1942 till maj 1945 utfördes totalt 1 526 sabotageaktioner mot järnvägarna i Danmark. Av dessa utfördes 1 103 under år 1945, det vill säga när Tyskland redan var nere på knä.
Endast 321 av de totalt 1 526 sabotageaktionerna utfördes på Fyn och Själland, medan resten utfördes längs järnvägslinjerna på Jylland.
I Köpenhamn och dess närområde var motståndsrörelsen särskilt aktiv med industrisabotage och likvideringar. De spelade även en viktig roll vid evakueringen av de danska judarna i oktober 1943.
Medlemmarna Gudrun Fiil och Ole Geisler fotograferade utanför Hvidsten Kro efter befrielsen.
Kända danska motståndsgrupper:
- Churchill-klubben var en av de första organiserade motståndsgrupperna i Danmark. Gruppen utgjordes av unga pojkar och män från Aalborg. *
- Hvidstengruppen var en så kallad mottagargrupp, som samlade in ammunition, vapen, soldater och annat som SOE släppte ner över området kring staden Randers på Jylland. *
- Bopa hette från början Kopa, Kommunistiske partisaner, och ändrades senare till Borgerlige partisaner. Gruppen var dock fortfarande kommunistisk. Bopa utförde åtskilliga sabotageaktioner. *
- Holger Danske utförde både likvideringar och sabotageaktioner. Några av deras mest kända medlemmar var Flamman och Citronen. *
- Ringen leddes av Frode Jakobsen, som senare var med och bildade Danmarks Frihedsråd. Ringen, som från början hette Dansk Studiering, ägnade sig bland annat åt distribution av illegalt material. *
- L-grupperna gick i spetsen för likvideringar av danskar i tysk tjänst, angivare, medlemmar av Wehrmacht och så vidare. *
- Studenternes Efterretningstjeneste utgjordes huvudsakligen av gymnasister och universitetsstuderande. De delade bland annat ut en illegal tidning och samlade in militära underrättelser.
Flera typer av motståndsaktioner
Många tror felaktigt att alla grenar av den danska motståndsrörelsen utförde sabotageaktioner och likviderade högt rankade tyskar och angivare. Så var det alls inte. Även om flera av de kända motståndsgrupperna i Danmark, som Bopa och Holger Danske, var stridsgrupper, så gällde det inte alla.
För att lyckas med sabotageaktioner behövs vapen, sprängmedel och människor med kunskaper om processen. Vissa typer av sprängmedel och vapen kunde stjälas direkt från Wehrmacht, medan andra behövde levereras.
Av den anledningen bildades motståndsgrupper som huvudsakligen stod för insamling och transporter. Hvidstengruppen är nog den mest kända gruppen av det slaget.
Motståndsrörelsen blev populär i slutet av kriget
Trots de ökade riskerna med att verka inom motståndsrörelsen anmälde sig alltfler frivilligt till motståndsrörelsens arbete under ockupationens sista år och månader.
Statistiken visar att framför allt yngre män anmälde sig till motståndsrörelsen, men det var inte ovanligt att se äldre och kvinnor i motståndsrörelsen.
Järnvägssabotage på Fyn under ockupationen.
Efter samarbetspolitikens sammanbrott slog tyska Wehrmacht ner hårt på illegala aktiviteter. Det fanns därmed risk för tortyr, fängsling, arbetsläger och avrättning ifall man blev tillfångatagen. Trots det fick motståndsrörelsen alltfler medlemmar.
Enligt Nationalmuseets och Frihedsmuseets motståndsdatabas uppgick antalet medlemmar i motståndsrörelsen till över 88 500 innan ockupationen var över.
En stor andel av dem tillkom dock först i slutet av ockupationen, då det blev uppenbart att de allierade var på väg att segra.
Medlemmar av motståndsgruppen Holger Danske griper misstänkta nazistsympatisörer i maj 1945.
Nordiskt motstånd och samarbete under andra världskriget
Skandinavien uppfattades som en del av Hitlers livsrum. Danmark, Norge och Sverige hanterade emellertid alla andra världskriget på olika sätt.
Medan Danmark började med en samarbetspolitik efter att ha ockuperats av tyskarna den 9 april 1940 reagerade de övriga nordiska länderna annorlunda.
- Sverige förhöll sig neutralt under hela andra världskriget, men var i hög grad beroende av tyskarnas välvilja. Man stöttade emellertid den norska motståndsrörelsen och tog 1943 emot de danska judarna. *
- Norge försökte också hålla sig neutralt, men bland annat landets järnmalmsproduktion gjorde dem till en attraktiv allierad. Den 9 april 1940 flydde både den norska regeringen och kungafamiljen. Det bildades motståndsgrupper i Norge, men syftet med dem var i huvudsak att samla in information, inte att utföra sabotageaktioner, eftersom man fruktade tyskarnas hämndaktioner mot befolkningen. *
- Finland ingick vapenavtal med Nazityskland och hade ett militärt samarbete med dem under andra världskriget. Finlands bittra kamp riktades mot Sovjetunionen och man drog nytta av tyska Wehrmacht snarare än att bekämpa detta hot.
Den danska motståndsrörelsens betydelse
Flera forskare menar att den danska motståndsrörelsen inte hade någon avgörande betydelse för tyskarnas framryckningar eller mottagande av materiel. Det gäller framför allt järnvägssabotagen på Jylland.
I slutet av andra världskriget försenades vissa transporter på vägen genom Jylland, men en stor andel av transporterna genomfördes utan förseningar orsakade av järnvägssabotage.
Det berodde i hög grad på att motståndsrörelsen aldrig fick vare sig tillräckliga instruktioner eller vägledning om hur sabotagen mot järnvägarna skulle planeras och genomföras operativt.
Man kan dock argumentera för att motståndsrörelsen som symbol och deras insatser var avgörande för att Danmark efter ockupationen skulle betraktas som en allierad, för även om Danmark var ockuperat och inte hade något egentligt val, gav samarbetspolitiken ett annat intryck.
Innan motståndet ökade kallade exempelvis den brittiske premiärministern Winston Churchill Danmark för ”Hitlers tama kanariefågel”. Churchill tog senare tillbaka sina ord.
Danmark hade befunnit sig i en betydligt mer prekär situation om inte motståndsrörelsen hade varit så aktiv och visat att ockupationen var oönskad.
Den politiska betydelsen av sabotagen och motståndsrörelsernas aktiviteter var följaktligen större än deras militära betydelse.