Doften av trä fyllde verkstaden. Överallt arbetade snickare frenetiskt med att såga, hyvla och slipa. Stora sektioner limmades omsorgsfullt ihop och snart stod ännu ett flygplan klart för leverans.
Planet var en Mosquito och både kroppen och vingarna var av trä. Bara på några ställen, bland annat på stjärten, var den bärande konstruktionen förstärkt med aluminium.
Det mesta av träet var plywood av björk och balsaträ, ett tropiskt och mycket lätt träslag. Balsaträet användes för att planet skulle väga så lite som möjligt.
Det gick åt massor med lim under tillverkningen och på väggen i monteringshallen sitter en stor skylt med texten: ”Whatever you do, don’t spare the glue” – vad du än gör; spara inte på limmet.
Idén möts med stor skepsis
Ett par år in på andra världskriget gick tillverkningen av Mosquitoplanen för högtryck. Före kriget möttes dock flygplansidén av stor skepsis.
Moderna krigsflygplan skulle byggas av aluminium – inte av trä. Den inställningen hade både de högsta officerarna i flygvapnet, Royal Air Force, och de högsta ämbetsmännen i flygministeriet, The Air Ministry.
Ingen av dem hade mycket till övers för de idéer om ett träflygplan som flygplanstillverkaren och ingenjören Geoffrey De Havilland presenterade.
Som ung hade han byggt motorcyklar men så snart han såg sitt första flygplan var hans karriär utstakad. År 1920 grundade han ”De Havilland Aircraft Company” som utvecklade och byggde civilflygplan.
Företagets modeller var bland de mest avancerade i sin tid och fabriken specialiserade sig på starka, bärande konstruktioner av trä.
År 1938 hotade ett nytt krig och Geoffrey De Havilland beslöt då att fabriken skulle designa ett stridsflygplan av trä.
Med det materialvalet skulle planet bli lätt och genom att använda trä kunde han utnyttja den kunskap som redan fanns hos brittiska snickare.
Tillverkningen skulle också kunna decentraliseras och t.ex. utföras i möbelfabriker. Dessutom förutspådde Geoffrey De Havilland att aluminium snart skulle bli en bristvara.
En träkonstruktion kunde till och med få en slätare yta än en av metall eftersom metallplåtarna måste nitas ihop. Ytstrukturen hade stor betydelse för luftmotståndet och därmed för flyghastigheten.
”Whatever you do, don't spare the glue”, hette det i de verkstäder där Mosquitoplanen limmades ihop. Under kriget började många kvinnor att arbeta i vapenindustrin.
Prototypen byggdes på ett gods
Flygplanskonstruktörens goda argument gjorde inget större intryck till en början, men Geoffrey De Havilland var sedan tidigare bekant med en medlem i det utskott som bestämde vilka flygplanstyper Storbritannien skulle satsa på i det stundande kriget.
De Havilland lyckades få politikern så intresserad av ett stridsflygplan i trä att De Havilland-fabriken fick en beställning på en prototyp i december 1939.
För att hålla projektet hemligt och minska risken för flygangrepp designades det första planet i den stora balsalen på Salisbury Hall, ett engelskt gods utanför London.
Själva planet byggdes i godsets lador. Geoffrey De Havilland hade tänkt sig ett obeväpnat bombplan men det accepterades inte av Royal Air Force.
Efter en del förhandlingar kunde parterna kompromissa: Till en början skulle planet inte bära vapen utan i stället förses med kameror så att det kunde användas för flygfotospaning.
KLICKBAR ILLUSTRATION: Följ med på en rundtur i det legendariska Mosquitoplanet
Ingenjören Geoffrey De Havilland tillverkade motorcyklar innan han grundade sin flygplansfabrik i norra London.
Fabriken förstördes av tyska bomber
Andra världskriget var nu i full gång och alla argument mot ett flygplan av trä upphörde. Alla insåg fördelarna med att det brittiska flygvapnet kunde tillverka nya flygplan trots att metall var en bristvara.
Redan i mars 1940 beställde Royal Air Force därför ytterligare 50 plan av den nya modellen även om prototypen ännu inte var riktigt klar.
Ordern var emellertid nära att gå om intet. Under de massiva flygangreppen – slaget om Storbritannien – tvingades de anställda vid flygplansfabriken att tillbringa en tredjedel av arbetstiden i skyddsrummen.
Den 3 oktober förstördes fabriken av tyska bomber och det mesta av materialet gick förlorat. Turligt nog fanns prototypen inte i fabriken just då utan i en hangar kamouflerad som lada.
I november 1940 stod det första exemplaret äntligen klart, bara 22 månader efter den första skissen. På flygplanets 30 minuter långa jungfrufärd satt Geoffrey De Havilland själv i cockpiten och flög planet – vars namn fram tills nu hade varit okänt: W4050.
Mosquiton blev ett rekognosceringsplan med två parallella kameror. Med de nästan identiska bilderna av marken fick britterna så kallade stereoskopiska, 3D-liknande bilder.
Knivskarpa bilder av franska kusten
Nu döptes flygplanet till Mosquito och det levde verkligen upp till sitt namn, myggan, eftersom det var så lätt och smidigt i luften – faktiskt ännu bättre än Geoffrey De Havilland hade förutspått.
Planet kunde stiga snabbt och flyga med upp till 610 km/tim., betydligt snabbare än de tyska konkurrenterna.
Mosquiton hade några småskavanker i början men på det hela taget fungerade planet utmärkt. Den aerodynamiska formen, de starka motorerna som satt förhållandevis nära planets tyngdpunkt och inte minst planets låga vikt ledde till att planet var oerhört lättmanövrerat.
Den 20 september 1941 skickades Mosquiton ut på sin första operationella flygning på hög höjd över det ockuperade Frankrike. Syftet var att ta bilder. På vägen hem klarade sig planet elegant undan tre tyska Messerschmitt-jaktplan.
I början var övervakning av hamnar i Nordeuropa och foto-rekognoscering planets främsta uppgifter.
Piloterna gjorde flygning efter flygning över franska kusten och tog knivskarpa och detaljerade bilder av Normandie – foton som senare fick ovärderlig betydelse vid planeringen inför D-dagen, de allierades landstigning år 1944.
Under hela kriget fungerade Mosquiton som fotoplan och metoderna blev alltmer avancerade. Bland annat utvecklade britterna en extremt kraftfull blixt så att besättningen kunde ta användbara bilder även nattetid.
Planet fick hopfällbara vingar
I november 1941 blev det första Mosquito-bombplanet färdigt. Geoffrey De Havilland levererade det personligen och strax före landning kunde han inte låta blir att göra en uppvisning i flygakrobatik för att visa vad träflygplanet gick för.
Även med den ena motorn avstängd flög det alldeles utmärkt.
Bombvarianten kunde bära en last på upp till 900 kg och började snart delta i bombningar långt in över Tyskland.
Samtidigt tog konstruktörerna bakom Mosquiton regelbundet fram nya modeller av det allsidiga planet. Det byggdes sammanlagt uppemot 50 olika slags Mosquitoplan. En modell hade till
exempel hopfällbara vingar för att kunna användas på hangarfartyg där det var ont om plats. En annan modell blev ett speciellt nattjaktplan som försågs med radar och kraftfulla vapen.
Några piloter blev specialister på att oskadliggöra de V-1-robotar som tyskarna sände in över England i hopp om att demoralisera befolkningen. Besättningarna på Mosquitoplanen sköt ned sammanlagt 623 V-1-robotar, varav många i nattmörker.
Limmet släppte i tropikhettan
En särskild eskader blev utstationerad på Malta och deltog härifrån i operationer över hela Medelhavsområdet.
I takt med att kriget bredde ut sig skickade flygvapnet även Mosquitoplan till Asien. Här tvingades dock besättningarna konfronteras med ett oväntat problem:
Den fuktiga, tropiska värmen löste upp det livsviktiga limmet – som dessutom lockade till sig svärmar av insekter. I fabriken tvingades man därför snabbt uppfinna ett helt nytt, syntetiskt lim.
”The Mossies”, som flygplanen kallades, kunde flyga högre än andra plan och det kunde samtidigt operera på så låg höjd att det bokstavligen snuddade vid trädtopparna.
Det visade sig dessutom ha en annan fördel: Tack vare träkonstruktionen hade tyskarna svårt att upptäcka planet på sina radarskärmar.
Planet användes därför alltmer i offensivt syfte och skickades ut på riskfyllda uppdrag långt in över tyskkontrollerat områden.
Den 30 januari 1943 flög t.ex. Mosquitopiloter in över Berlin mitt på ljusa dagen i ett försök att sabotera den parad som skulle markera 10-årsdagen för Hitlers maktövertagande.
Britterna lyckades avbryta riskmarskalk Hermann Görings tal och senare på dagen störde de även det tal som propagandaminister Joseph Goebbels höll.
Efterfrågan ökar snabbt
Mosquitoplanet blev ett oväntat starkt trumfkort för britterna under andra världskriget. Nästan 7.000 exemplar tillverkades under krigsåren och flygplanstypen genomförde uppemot 40.000 bombräder.
Förluster var förstås oundvikliga. Efter kriget kunde en enhet till exempel konstatera att 108 plan aldrig hade återvänt och att 88 blivit så skadade att de inte gick att reparera.
Några Mosquitoplan förstördes vid hårda buklandningar, för även om piloterna generellt sett var mycket förtjusta i sina ”Mossies” måste de medge att planet var svårt att landa.
Men med en skicklig pilot ombord var Mosquiton ett överlägset vapen. Det visade sig bland annat i flygdueller som G.E. Jameson och A.N. Crookes upplevde i juli 1944 i sitt nattjaktplan av typen NF.XIII MN466.
Under en rutinmässig patrullflygning över Normandie upptäckte de i gryningen ett tyskt Junkers 88-plan som försökte smita undan. De sköt ned planet som brinnande störtade mot marken.
Omedelbart därefter såg Crookes ett annat plan på sin radar och i nästa sekund hade de fienden rakt framför sig – även det ett tyskt Junkers som försökte dyka.
Det hann inte komma undan innan Mosquitons besättning öppnade eld. Inom några minuter dök ytterligare ett Junkers 88 upp, och därefter ett tyskt Dornier 217-plan.
Mosquitobesättningen vann även dessa dueller och återvände därefter till England med sitt rekord: fyra nedskjutna fiendeplan inom 20 minuter.
Passagerarplats över bombluckan
Mot alla förväntningar kom Mosquiton även att spela en civil roll. Det neutrala Sverige användes ofta som mötesplats eller för utbyte av information och därför behövdes en snabb och effektiv postförbindelse mellan Storbritannien och Sverige.
Mosquitoplan sattes in på rutten mellan Skottland och Stockholm. De flög på natten och på hög höjd eftersom en stor del av resan gick över de ockuperade Norge eller Danmark och därmed över fiendeland.
Flygturerna som inleddes i februari 1943 tog cirka två och en halv timme. Under vissa av dem åkte en passagerare med, placerad i en av historiens mest obekväma passagerarkabiner.
Han tvingades ligga hopkrupen på en madrass i planets bombrum – ovanpå bombluckan – med syrgasmask och en eluppvärmd dräkt.
En av de mest prominenta passagerarna på rutten var den danske atomfysikern Niels Bohr som flytt till Sverige och flögs därifrån till Storbritannien.
Ny specialitet: bombning på låg höjd
Under krigets sista hälft användes Mosquiton bland annat vid angrepp mot tyska fartyg och ubåtar. Vid andra tillfällen agerade Mosquitopiloterna som stigfinnare och släppte lysbomber så att målet blev tydligt markerat för de större bombplan som följde efter.
Mosquitoplanen användes även för att bomba tyska storstäder från hög höjd. Tack vare tryckkabinen kunde planet stiga till en höjd där det i praktiken var osårbart.
De Havilland-fabriken utvecklade även en ny variant av bombplanet med starkare motorer. Det kunde bära dubbelt så mycket dödlig last som det tidigare och hade plats för en 1.812 kg tung bomb med öknamnet ”Blockbuster”.
Namnet kom av att bomben kunde pulvrisera ett helt bostadskvarter.
Till sist blev precisionsbombning från låg höjd en av Mosquitopiloternas specialiteter – Gestapo blev ett populärt mål.
Den hemliga tyska polisen hade högkvarter i flera storstäder och de brittiska planen angrep flera av dem med stor precision: Det flera våningar höga högkvarteret i Haag i Nederländerna bombades av sex flygplan den 11 april 1944 och blev till en grushög.
Mosquitoplanens försvar bestod i att flyga fortare än fienden. Utrustade med kulsprutor och raketer tog besättningarna upp kampen mot antagonisterna.
Mosquiton blev viktig exportvara
I slutet av kriget dök det första tyska stridsflygplanet med jetmotor upp. Messerschmitt-planet Me 262, Stormfågeln, var i princip ett överlägset plan men produktionen kom igång så sent att jetplanet aldrig hann bli något verkligt hot.
Efter kriget blev Mosquitoplanen en viktig exportvara. De såldes till bl.a. Sverige och Norge, men även Kina och dåvarande Jugoslavien köpte in det mångsidiga planet.
Det högtflygande planet användes bland annat vid forskning kring turbulens. De Havilland-fabrikerna byggde totalt omkring tusen flygplan efter kriget.
År 1950 lades produktionen ned. Den tekniska utvecklingen har gått snabbt framåt och jetmotordrivna plan har visat sig ha ännu bättre egenskaper i luften än ”The Wooden Wonder” som planet också kallades.
Trävingar räckte inte till för de mycket starkare jetmotorerna och 1955 flög ett Mosquitoplan för sista gången i aktiv tjänst.