Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Monsterubåt skulle dominera världshaven

År 1927 bygger Frankrike världens största ubåt, Surcouf. Den enorma undervattensfarkosten är gjord för att bekämpa konvojer, men den blir aldrig någon succé. Tvärtom.

Stämningen är tryckt bland besättningsmedlemmarna i den franska ubåten Surcouf i juni 1940. Stålbjässen ligger som en strandad val i dockan i Brest medan reparationer pågår för fullt.

Ingen av ubåtens dieselmotorer fungerar och varvsarbetarna sliter för att lösa problemet.

Men tiden är knapp, för fransmännen här på landets västligaste örlogsbas kan i princip höra tyskarnas läderstövlar och larvband närma sig i fjärran.

Om jätteubåten Surcouf inte ska hamna i fiendens klor måste undervattensfarkosten bli sjövärdig så snart som möjligt.

En månad tidigare har den tyska krigsmakten vällt in i Frankrike, där Hitlers styrkor på rekordtid kört över fransmännen.

Medan resterna av den franska försvarsmakten och den brittiska expeditionsstyrkan precis har evakuerats över Engelska kanalen sitter Surcoufs kapten Pierre Martin och hans drygt hundra ubåtsmän rastlöst och väntar i Brest.

Den 15 juni får ubåtskaptenen ett meddelande: Hamnen i Brest kommer troligen att intas av fienden inom de kommande tre dagarna. Surcouf måste sättas i säkerhet i Storbritannien.

Det går inte att skjuta upp flykten längre. Den hundratio meter långa ubåten tar sig sakta ut ur hamnbassängen med sin väldiga tvillingkanon riktad framåt, framför ubåtstornet.

Surcouf, den franska flottans stolthet, ser ut att vara ett formidabelt vapen där den stävar fram på vattenytan.

I själva verket är monsterubåten praktiskt taget oanvändbar, och den kommer aldrig att återvända till Frankrike.

Vid andra världskrigets utbrott var Surcouf världens största ubåt, betydligt större och bättre bepansrad än exempelvis tyskarnas berömda Typ VII, som var den ubåtstyp det tillverkades flest av under kriget.

Surcouf skulle vara havets skräck

När kapten Martin i juni 1940 förde Surcouf till örlogsbasen Devonport i Plymouth hade ubåten varit i aktiv tjänst i nästan tio år.

Redan efter första världskriget började landets amiraler umgås med tanken att bygga ubåtarnas konung, en så kallad undervattenskryssare.

Tanken fick vind i seglen efter undertecknandet av det internationella avtalet om rustningsbegränsning i samband med Washingtonkonferensen år 1922.

För att förhindra en kapprustning infördes restriktioner för hur många och hur stora örlogsfartyg länderna fick ha. Avtalet saknade emellertid regler för ubåtar, ett kryphål som den franska flottan tänkte utnyttja.

Bygget inleddes 1927 och stålkolossen namngavs efter den färgstarke franske piraten Robert Surcouf, som härjade på haven omkring år 1800.

På samma sätt skulle Surcouf dominera världshaven med sin 203-millimeters tvillingkanon, som i teorin kunde träffa mål på två mils avstånd.

Planen var att Surcouf skulle stiga till ytan, beskjuta ett fientligt fartyg och sedan dyka igen innan fienden förstod vad som hade träffat dem.

Under vattnet kunde besättningen ladda om kanonen och upprepa processen tills målet skjutits i sank.

”Förhoppningen är att det inte kommer att bli nödvändigt att använda våld, men ni måste vara förberedda på motstånd.”
Revenges befälhavare, H.L. Jenkins

I juli 1931, då Surcouf gjorde sitt första dyk, var den världens absolut största ubåt.

Även om Surcouf var visuellt imponerande och såg lovande ut på ritbordet visade sig problem i verkligheten. Konstruktionen var oprövad, och som så ofta med nya idéer var tekniken före sin tid.

Det innebar att de mekaniska problemen hopades, och för det mesta fanns reservdelarna endast hemma i Brest, så under 1930-talet tillbringade Surcouf betydligt mer tid under reparation i dockan än ute till havs.

När andra världskriget bröt ut i september 1939 var därför den hundraarton man starka besättningen helt oövad.

Männen hade aldrig varit i strid och de hade inte ens övat på ubåtens taktiska finess: att angripa genom att stiga till ytan, avfyra kanonerna och sedan dyka igen.

Trots det betraktade många franska ledare den enorma ubåten som ett ovärderligt vapen för flottan.

Därför hade kapten Martin i juni 1940 fått order om att föra Surcouf i säkerhet i södra England.

För general de Gaulle var Surcouf beviset på att Frankrike fortfarande hade en stark flotta även efter att landet kapitulerat till tyskarna.

© Wiki Mediacommons

Britterna stormade ubåten

Surcouf nådde fram till Devonport på den brittiska sidan av Engelska kanalen utan incidenter och befann sig utom räckhåll för tyskarna, men ändå kunde kapten Martin inte slappna av.

En kort tid efter ankomsten började han misstänka att något var i görningen bland de allierade britterna.

Den 25 juni hade Frankrike ingått vapenvila, och britterna antog med rätta att tyskarna tänkte tvinga den franska flottan att kalla hem alla fartyg.

Därför gav Churchill order om Operation Katapult, som skulle se till att franska ytfartyg och ubåtar inte hamnade i tyskarnas händer.

I Devonport innebar det att soldater från det brittiska slagskeppet Revenge äntrade dels slagskeppet Paris, dels Surcouf.

”Vi har blivit beordrade att borda de franska fartygen. Förhoppningen är att det inte kommer att bli nödvändigt att använda våld, men ni måste vara förberedda på motstånd”, löd instruktionerna vid halv två på natten den 3 juli, då befälhavaren på Revenge, H.L. Jenkins, förberedde sina mannar inför insatsen.

Några timmar senare närmade sig brittiska soldater i roddbåtar Surcouf i skydd av mörkret.

Vakten i ubåtstornet uppfattade ingenting förrän det plötsligt kryllade av soldater på fartyget. På några ögonblick tog sig britterna ner i ubåtens inre och övermannade fransmännen.

Kapten Martin och resten av hans officerare fann sig plötsligt omgivna av beväpnade britter i mässen.

Kaptenen protesterade å det kraftigaste mot hur Frankrikes allierade behandlade honom och besättningen.

”Jag är ledsen. Jag har mina order”, svarade angriparnas befälhavare Denis Sprague vid upprepade tillfällen.

Medan diskussionen fortsatte i mässen hördes plötsligt flera skott i ubåten. Två fransmän försökte motsätta sig övertagandet, vilket resulterade i att en av dem dödades av ett gevärsskott, medan britten som sköt honom träffades av ett skott.

Händelsen gjorde att stämningen i mässen hettade till ytterligare, varefter skott avlossades.

”Surcouf är en stor, komplicerad och slarvigt byggd ubåt. Den saknar helt operativt värde”.
Brittisk underrättelseofficer, 1942

Kommendörkapten Sprague och en annan britt blev dödligt sårade av en fransk löjtnant innan britterna lyckades avväpna fransmännen och föra iväg dem. För första gången hade besättningen på Surcouf varit i strid.

Efter Operation Katapult etablerade general Charles de Gaulle från sin exil i London Fria Frankrikes flotta, som skulle fortsätta kampen mot Tyskland.

Besättningen ombord på Surcouf kunde nu välja om de ville fortsätta striden på de allierades sida.

Endast sexton av ubåtens hundraarton besättningsmedlemmar valde att ansluta sig till de Gaulle. Kapten Martin var inte en av dem, vilket innebar att den oerfarne Pierre Ortoli fick ta över befälet över ubåten, som de Gaulle envist fortsatte att betrakta som ett supervapen.

Ubåten var enligt generalen en viktig symbol för att Frankrike fortfarande var en stor örlogsnation.

Jätteubåten var ett missfoster

Surcouf, Frankrikes stora stolthet, var tänkt att dominera världshaven. Verkligheten blev en annan. Ubåtskryssaren var full av fel och oduglig i strid.

Bridgeman Images

Torpederna var unika

Torpedtuber fanns i både fören och aktern på ubåten. Dessvärre använde fransmännen torpeder av en annan storlek än britterna, vilket gjorde att torpederna var svåra att ersätta sedan de förbrukats.

Bridgeman Images

Kanonen gungade på vattnet

Surcoufs huvudvapen var en 203-millimeters tvillingkanon. Ubåten låg emellertid inte stilla i vattnet, så träffsäkerheten var usel. Kanonerna kunde inte heller vridas mer än åtta grader, så målet kunde bara träffas om det låg i en idealisk position.

Bridgeman Images

Avfyrningar var besvärliga

Ammunitionshissen såg till att 203-millimetersgranaterna kunde föras upp från ubåtens botten till avfyrningsrummet. Själva avfyrningsprocessen var dock långsam, eftersom kanonens vattentäta mynningslock inte fick deaktiveras förrän kanonerna befann sig ovanför vattenytan.

Bridgeman Images

Det tog flera minuter att komma ner under vattnet

Manöverrummet var ubåtens hjärta. Där blev alla de tekniska utmaningarna tydliga. Det största problemet var att det tog så lång tid att dyka. Det tog hela två och en halv minut att nå tolv meters djup.

Bridgeman Images

Sjöflygplanet måste monteras ihop varje gång

Ett sjöflygplan användes för att spana efter fartyg som Surcouf kunde angripa. Problemet var att flygplanet måste monteras ihop och tas isär varje gång det användes, och det var en lång och besvärlig process.

Bridgeman Images

Hangaren passade inte till planet

En vattentät hangar såg till att sjöflygplanet inte skadades när Surcouf dök. Dessvärre tog det lång tid att montera isär flygplanet och få det i säkerhet.

Bridgeman Images

Dieselmotorerna slutade jämt fungera

Dieselmotorerna var kraftfulla men otillförlitliga. Ubåtens båda dieselmotorer slutade ofta helt eller delvis att fungera.

Bridgeman Images

Elmotorerna var inte mycket bättre

Elmotorernas isolering var extremt dålig, vilket nästan hela tiden orsakade driftsproblem.

Bridgeman Images

Dyk var livsfarliga

Ballasttankarna justerades med ventiler, men att kontrollera ubåtens dyk var en komplicerad sak. Vid flera tillfällen misslyckades koordineringen, så att Surcouf nådde farligt stora djup.

Bridgeman Images

Fiasko följde på fiasko

Brittiska flottans experter hade en något annorlunda uppfattning av Surcoufs värde. De ville skrota bjässen.

Efter fransmännens motstånd i samband med övertagandet av Surcouf litade britterna inte heller på sina franska allierade.

Somliga var oroliga att besättningen på Surcouf kunde spionera för den franska Vichyregeringen, som börjat samarbeta med Hitler.

På Churchills order fick de Gaulle emellertid som han ville. Ubåten fick en överhalning samt nya franska besättningsmedlemmar.

När Surcouf var klar i februari 1941 skickades ubåten till Kanada. Viceamiral Max Horton, som hade befälet över brittiska flottans ubåtar, ville få bort Surcouf från Europa, där faran för den var störst.

Den franska jätteubåten var nämligen allt annat än ett monster i vattnet. Surcoufs största brist var att den tog extremt lång tid på sig att dyka.

Det tog över två minuter för mastodonten att komma ner under ytan – en evighet jämfört med de flesta andra ubåtar, som gjorde det på under en halv minut.

Surcouf var tänkt som ett offensivt vapen som skulle kunna sänka flera fartyg i en konvoj, men att använda ubåten på det viset var omöjligt. Stora konvojer skyddades ofta av flygplan, som relativt enkelt skulle kunna bomba Surcouf innan ubåten hann dyka.

Journalisterna fick veta att Surcouf var en effektiv ubåt, men verkligheten var en annan.

© Worldofwarships.eu

Surcouf användes i stället som eskortubåt, men inte heller i den rollen var den särskilt framgångsrik. Den franska kolossen var så långsam att fartygen som ingick i konvojen tvingades sänka farten för att inte segla ifrån den.

I stället skickades Surcouf till Bermuda för att sättas in mot fientliga underhållsfartyg. Kapten Ortoli ansåg att ubåten nu skulle få visa vad den gick för: ”Surcouf är perfekt för uppdraget”, förkunnade kaptenen i maj 1941.

Trots det råkade ubåten genast ut för nya problem. En av de orutinerade sjömännen glömde att stänga luckan till ubåtstornet, så att vatten forsade in i manöverrummet och ner på batterierna. Det ledde till en explosion som förstörde stora delar av fartyget, som fick kämpa sig tillbaka till Bermuda.

Räkningen för reparationerna gick på åttahundratusen dollar, mer än det hade kostat att bygga Surcouf. Britterna slet sitt hår och förtroendet för den franska besättningen var uselt.

Ombord på ubåten fanns två brittiska förbindelseofficerare, som påstod att över hälften av besättningen sympatiserade med den protyska Vichyregimen.

De berättade att fransmännen spottade på dem i ubåtens smala gångar. Den brittiske underrättelseofficeren Guy Ridgeway i Bermuda var också mycket tydlig i sitt utlåtande om besättningen ombord på Surcouf, som i hans ögon var ”inkompetent”.

”Disciplinen är dålig och officerarna har endast ringa kontroll. Surcouf är en stor, komplicerad och slarvigt byggd ubåt. Den saknar helt operativt värde”, skrev underrättelseofficeren i ett topphemligt telegram i februari 1942.

Amerikanerna blev förbluffade när de kapade en ubåt av typen I-400 och fann tre flygplanshangarer.

© Library of Congress

Japanerna slog fransmännen

Monsterubåten Surcouf överträffades först när japanerna byggde sina egna bjässar under andra världskriget.

Inspirationen till ubåtskryssaren fick Frankrike från Tyskland, som under första världskriget utvecklade den första korsningen mellan ytfartyg och ubåt.

Efter kriget utvecklade bland andra britterna och amerikanerna egna ubåtskryssare, men ingen kunde mäta sig med den hundratio meter långa Surcouf.

Fransmännens monster överträffades av japanerna först år 1943 med de hundratjugotvå meter långa ubåtarna av klassen I-400, som bland annat hade tre flygplan ombord.

Japanernas bjässe blev världens sista undervattenskryssare.

Det sextusen ton tunga fartyget var långsamt på att både dyka och röra sig under vattnet. Det blev uppenbart att monsterubåtarna inte var värda de stora resurser som gick åt.

Monstret försvann från ytan

Britterna, som ville placera Surcouf så långt bort som möjligt, beslöt att skicka ubåten till Tahiti, där den skulle skydda ön mot ett japanskt angrepp.

Den 12 februari 1942 satte Surcouf kurs mot sin nya destination och skulle enligt planen segla genom Panamakanalen sju dagar senare.

Surcouf dök emellertid aldrig upp, och besättningen skickade aldrig något nödrop via radio.

Ingen vet vad som hände med ubåten, men viceamiral Horton och hans landsmän beklagade knappast förlusten. I kölvattnet på försvinnandet uppstod det rentav konspirationsteorier om att britterna skulle ha orkestrerat en sänkning.

Enligt en teori skulle ett myteri ombord på ubåten ha varit så nära förestående att britterna velat stoppa besättningen innan ubåten hamnade i tyskarnas händer.

För att förhindra det skulle den brittiska flottan ha låtit bombplan röja problemfartyget ur vägen.

Den troligaste förklaringen till Surcoufs försvinnande är dock att ubåten rammades av ett militärt amerikanskt transportfartyg den 18 februari.

Den dagen rapporterade fartyget Thompson Lykes en kollision med ”ett oidentifierat fartyg, som av allt att döma sjönk omedelbart klockan 22.30”.

Den amerikanske kaptenen beskrev att det okända fartyget låg ”väldigt lågt i vattnet eller delvis i u-läge” och skrev även: ”Fartyget krockade med objektet med en kraftig stöt och passerade över det.”

Allt tydde på att transportskeppet hade kolliderat med en ubåt, men amerikanerna fann inga spår efter det okända fartyget och vraket av Surcouf har aldrig hittats.

Trots det antog en undersökningskommission att det påseglade fartyget var den gigantiska ubåten.

I det franska lägret var sorgen över förlusten av ubåten stor: ”Förlisningen av Surcouf är ett extremt hårt slag för Fria Frankrikes flotta”, konstaterade flottans stabschef.

Fransmännen byggde emellertid aldrig någon ny jätteubåt. Drömmen om en oövervinnlig ubåtskryssare gick till botten med Surcouf.

Läs också:

Reformationen

Martin Luther avskydde judar och muslimer

2 minuter
Thrust SSC med piloten Andy Green, hastighetsrekordhållare på land
Maskiner

Britt bröt ljudvallen med hundratusen hästkrafter

2 minuter
Sjöfart

Hur stor är historiens största ubåt?

2 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj