Militärkupp skulle lägga Japan i ruiner
Efter bombningen av Hiroshima och Nagasaki är Japans kejsare redo att kapitulera. Men en liten grupp officerare vägrar att acceptera ett förödmjukande nederlag. De satsar allt för att stoppa kejsaren och fortsätta att kriga till det bittra slutet.
Det enorma kejsarpalatset i Tokyo blev skådeplatsen för ett nervpirrande drama som utspelade sig natten före andra världskrigets slut.
Ett blodigt drama tar sin början
Klockan är ett på natten till den 15 augusti 1945 i Tokyo. Det har bara gått en vecka sedan atombomberna utplånade Hiroshima och Nagasaki.
Sirenerna tjuter illavarslande då amerikanska bombplan sveper över natthimlen. Män, kvinnor och barn kryper ihop i sina små trähus och hoppas att de inte ska falla offer för nästa atombomb. Samtidigt tar ett annat drama form innanför det japanska kejsarpalatsets murar. Den högste befälhavaren för kejsarens livgarde, general Mori, tittar upp på klockan på sitt kontor.
Till skillnad från resten av det japanska folket vet han att kriget snart är slut. Om elva timmar, när radiostationen NHK sänder kejsar Hirohitos inspelade kapitulationstal, kommer folket att få veta att andra världskriget är över och att Japan har förlorat. Mittemot general Mori sitter två unga officerare: överste Ida och överste Shiizaki. De ingår i en hemlig grupp av officerare som skäms för att kapitulera.
De ser bara en enda utväg: att kämpa till det bittra slutet och dö en ärofull död på slagfältet. För att slippa undan nederlagets skam har de satt en plan i verket som ska förhindra att kejsarens tal sänds i radio. Därefter hoppas de på att landets officerare ska stötta dem i deras ärorika kamp. De båda överstarna sitter tysta och väntar på major Hatanaka, som är hjärnan bakom komplotten.
Väntan är olidlig, och till sist känner sig Ida tvungen att säga någonting: ”General Mori, vi tror att det finns en möjlighet att rädda Japan undan en skamlig kapitulation. Men vi behöver stöd från kejsarens vakter.” ”Jag känner sympati för er och jag respekterar ert agerande. Under andra omständigheter skulle jag kanske rentav ha delat era åsikter, men det är inte längre möjligt.
Jag har svurit att följa kejsarens önskan”, säger Takeshi Mori som ansvarar för att skydda Japans gudomlige kejsare – som just nu befinner sig bara några hundra meter från generalens kontor. I samma stund dyker major Hatanaka upp i dörröppningen. Han tror till en början att Mori stöder kuppen, men när Hatanaka inser att Mori inte tänker ansluta sig till revolten blir han rasande. Han drar sin pistol och dödar generalen.
I nästa sekund blir Moris närmaste medarbetare halshuggen. Huvudet landar på det blodiga kontorsgolvet. Överste Ida blir fullkomligt bestört och stirrar på Hatanaka.
”Det fanns ingen tid till diskussioner, så jag dödade honom. Vad skulle jag annars ha gjort?” ropar Hatanaka retoriskt. Nu finns det ingen återvändo. Kuppen är i gång och Hatanaka agerar resolut.
Han lyfter general Moris officiella stämpel och trycker den på en falsk order som han redan har skrivit. Ordern för över kommandot över kejsarens livgarde till Hatanaka och därför kan han använda soldaterna till att söka igenom palatset i jakten på kejsarens inspelade tal.
Trots Moris oväntade motstånd finns det en chans att kuppen ska lyckas – och Hatanaka ser fram emot att kunna rädda Japans och sin egen heder. Han är beredd att offra sitt eget och miljontals japaners liv för detta – även om det skulle innebära att Japan utplånas.
Ett ultimatum från Harry S. Truman
Bakgrunden till hela dramat utspelade sig ett par veckor tidigare, torsdagen den 26 juli 1945, då kejsar Hirohito och hans stab hade fått ett ultimatum från de allierades toppmöte i Potsdam. USA:s president Harry S. Truman, den brittiske premiärministern Winston Churchill och regeringschefen för den nationalistiska regeringen i Kina, Chiang Kai-shek, krävde en omedelbar och villkorslös kapitulation av Japan.
Om japanerna ignorerade kraven skulle följderna bli ödesdigra: ”De allierade uppmanar den japanska regeringen till villkorslös kapitulation av alla väpnade styrkor. Alternativet till detta kommer att bli omedelbar och total ödeläggelse”, löd ultimatumet. Men den japanska regeringen funderade inte ens på kapitulation. I stället deklarerade Japans premiärminister, Suzuki, den 26 juli 1945 att Japan tänkte strunta i Potsdamdeklarationens krav.
Suzuki slog fast att de allierades krav skulle bemötas med mokusatsu – mördande tystnad. Japanerna märkte dock snart att kraven inte bara var tomt prat. Den 6 augusti släppte amerikanerna atombomben ”Little Boy” över den japanska staden Hiroshima och dödade 80 000 japaner på bara några sekunder. Den 8 augusti förklarade Sovjetunionen, som dittills varit neutralt gentemot Japan, krig mot Hirohitos kejsardöme och dagen därpå fällde amerikanerna ännu en atombomb över Japan – den här gången utplånades Nagasaki.
”Japan kan förvänta sig ett förödande atomregn om Tokyo inte kapitulerar snarast”, konstaterade den amerikanske presidenten Harry S. Truman kallt. Det avgjorde saken för den japanske kejsaren som fått rapporter om vad som hänt i städerna Hiroshima och Nagasaki. Vid middagstid den 14 augusti träffade en samlad kejsar Hirohito sina ministrar för att berätta att han tänkte tillmötesgå fiendens krav.
”Jag uppskattar soldaternas beslutsamhet att offra sina liv för sin kejsare. Men en fortsättning på kriget kommer att innebära döden för hundratusentals människor. Vår nation kommer att bli fullständigt förstörd och läggas i ruiner. Jag bryr mig inte om vad som händer med mig. Det enda som betyder någonting är mitt folks liv”, sade Hirohito med tårarna rinnande nedför kinderna.
Snart grät alla i lokalen. Hirohito lämnade sedan mötet för att spela in sitt kapitulationstal tillsammans med två radiotekniker. Enligt planerna skulle kejsarens tal sändas i radion dagen därpå. Det japanska folket skulle få höra kejsaren själv säga att kriget och fasorna nu äntligen var över.
Kuppen sattes i gång
På eftermiddagen den 14 augusti 1945 kallade krigsminister Anami sin stab till ett möte, där han berättade att han och de övriga höga officerarna i armén stödde kejsarens beslut att kapitulera.
”Jag kan inte längre sätta mig emot kejsarens beslut. Och den japanska armén bör agera helt i överensstämmelse med hans beslut. Även om följderna blir att vi tvingas sova på gräset och leva av stenar, vädjar jag till er att göra ert yttersta för att upprätthålla nationalstaten.”
Major Kenji Hatanaka, som ingick i krigsministerns stab, blev ursinnig. Fram tills nu hade han trott att krigsminister Anami – den mäktigaste mannen i Japan, näst kejsaren – självklart skulle gå i bräschen för att förhindra en kapitulation.
Därför kom det som en chock för Hatanaka att krigsminister Anami nu accepterade att ge upp på ett så ärelöst sätt. Hatanaka var djupt skakad; hans store idol hade gjort en kovändning. Bara några timmar tidigare hade krigsministern varit total motståndare till att ge upp inför fienden.
Nu insåg Hatanaka att han inte längre kunde räkna med att krigsministern skulle bidra till att rädda Japans heder. Men Hatanaka lät sig inte stoppas av motgången. Han vägrade att ge upp.
”Jag kämpar hellre mot fienden än överlämnar min kejsare och mitt land i dennes händer”, fnös han föraktfullt. Hatanaka levde enligt samurajernas hederskodex, bushido, som krävde mod, heder och lojalitet in i döden. Att kapitulera för de allierade styrkorna var i hans ögon lika med den yttersta, outhärdliga skammen, haji.
Hatanaka fortsätter ensam
När krigsminister Anami nu var ute ur bilden beslöt Hatanaka att själv leda upproret och han ägnade därefter åtskilliga timmar åt att försöka skaffa sig så mycket stöd han kunde inför sitt förräderi. Klockan ett på natten den 15 augusti hade han fått stöd från sex överstar för sina hastigt hopsnickrade kupplaner. Men fortfarande saknades den viktigaste brickan i spelet: general Mori.
Om inte Hatanaka lyckades få över honom och kejsarens livgarde på sin sida, skulle kuppen vara dödsdömd på förhand. Trots detta stod Hatanaka snart därefter med sin rykande pistol i handen, bredvid general Moris döda kropp. Utan Moris stöd hade kuppen nu blivit ännu svårare att genomföra. Hatanaka tvivlade emellertid inte ett ögonblick på att han gjorde vad som krävdes för att upprätthålla Japans heder.
Men han hade två stora problem. Dels måste general Moris döda kropp snabbt undanröjas, dels var hela palatset mörklagt på grund av amerikanernas bombningar. Alla byggnader, korridorer och gångar låg i beckmörker och därför var det extremt svårt att hitta de båda skivorna med kejsarens inspelade tal.
Med hjälp av den falska ordern från Mori satte Hatanaka genast full fart på kuppen. Han beordrade kejsarens livgarde att spärra av och genomsöka hela det kejserliga palatset.
Jakten på talet kan börja
Tiden var nu helt avgörande för kuppmakarna. Allt handlade om att få tag på inspelningarna av kejsarens tal innan de hamnade hos den rikstäckande radiostationen NHK. De tunga träportarna vid ingångarna spärrades av och stridsklara gardister stationerades ut med uppsikt över vallgraven, beredda att skjuta på allt som rörde sig.
Innanför murarna genljöd palatset av ljudet från glas som krossades och skåp som vräktes omkull. Utkommenderade soldater klampade omkring i de mörklagda korridorerna och rotade i skåp och lådor för att hitta inspelningarna med kejsarens tal. När det intensiva sökandet påbörjades satt en skräckslagen kejsar Hirohito i sitt sovgemak och höll andan.
Alla ingångar hade förstärkts med järnbommar, vilket förhindrade kuppmakarna från att tränga sig in i rummet och komma till tals med kejsaren. Dessutom betraktade kuppmakarna fortfarande kejsaren som en gud och de skulle aldrig våga kröka ett hår på hans huvud – även om de ansåg att det låg i nationens intresse att tysta honom. Hatanaka beordrade sina män att hämta chefen för radiostationen NHK.
Förhoppningen var att han skulle kunna avslöja var de viktiga inspelningarna låg gömda. Trots att radiochefen Yabe konfronterades av Hatanaka, som hade fullt av blodstänk på kläderna, svarade han att han inte visste var inspelningarna fanns. Han hade lämnat över dem till någon av palatsets kammarherrar.
Därefter ställdes NHK-chefen ansikte mot ansikte med den ene skräckslagne kammarherren efter den andre. Vid ett tillfälle kom soldaterna släpande på kammarherre Tokugawa. Tidigare på kvällen hade just han fått uppdraget att gömma inspelningarna på ett säkert ställe i palatset.
Talet, som låg inlåst i två behållare, fanns just nu i ett kassaskåp på ett litet kontor hos en av kejsarinnans kammarpigor. Kammarherre Tokugawa var den ende som kände till gömstället.
”Är det han?” frågade Hatanaka desperat medan han höll sitt svärd mot kammarherrens hals. Yabe skakade på huvudet. Hatanaka vände sig mot Tokugawa och hotade att skära ut hans inälvor med sitt samurajsvärd om Yabe ljög. Men både kammarherren och Yabe teg.
Samtidigt stormade en grupp revoltörer premiärminister Suzukis kontor i hamnstaden Yokohama för att döda honom. Men premiärministern hade blivit varnad och hunnit fly bara några minuter innan soldaterna slog in hans dörr. De frustrerade soldaterna sköt flera salvor rakt in i det övergivna kontoret och brände därefter ned det.
Armén vägrar att stödja kuppen
Strax efter tre på natten fick Hatanaka fler dåliga nyheter. Överste Ida hade återvänt från arméns högkvarter, och kunde rapportera: ”Soldaterna i östra distriktet vill inte ansluta sig till oss. Och när kejsarens vakter upptäcker att general Mori mördats kommer de garanterat att lägga ned sina vapen. Om vi fortsätter att driva igenom den här kuppen kommer det att bli kaos.
Det finns inga alternativ: dra tillbaka alla dina trupper före gryningen”, uppmanade Ida. Det var uppenbart att sökandet efter kejsarens tal inte gett något resultat. Det sista hoppet om att kunna övertala krigsminister Anami att ansluta till upproret gick också upp i rök. Anami begick självmord på samurajvis genom att sprätta upp sin mage.
Avskedsbrevet var en gammal dikt: ”Jag har solat mig i kejsarens ändlösa godhet och kan inte finna ord till att uttrycka min tacksamhet såhär i livets sista timma.” En och en halv timme senare kom nådastöten i form av ett telefonsamtal från general Takeshima, som var chef för armén i östra distriktet. Även han vägrade att stödja Hatanakas kupp.
Samtidigt beordrade han Hatanaka att ge upp: ”Situationen är hopplös. Ni är ensamma. Du kanske tror att dina planer kommer att lyckas för att du tillfälligt tagit kontrollen över palatset, men du är besegrad. Ni är som soldater som försvarar en hopplös position i en grotta utan utgång. Hör på mig! Gör ingenting överilat – du kommer bara att offra fler liv för en omöjlig sak. Som officer i den japanska armén är du tvingad att lyda kejsaren. Lyssnar du, major? Japans främsta dygd är att lyda”, dundrade general Takeshima.
Hatanaka vägrade lyssna mer på generalen och slängde på luren. Han tänkte inte acceptera att slaget var förlorat. Tillsammans med två soldater skyndade han till radiostationen NHK som låg ett stenkast från palatset. Klockan var fem på morgonen och det var bara några timmar tills kejsarens tal skulle sändas.
”Ge mig mikrofonen så att jag kan tala direkt till hela nationen”, beordrade Hatanaka med en skarpladdad pistol i handen och svetten rinnande i ansiktet, samtidigt som han plockade upp sitt manifest ur bakfickan. ”Vi får inte sända under ett pågående flyglarm om vi inte fått särskilt tillstånd från armén i östra distriktet”, förklarade en radioanställd medan Hatanaka gormade och skrek åt personalen – som inte gav efter.
Ingenting kunde få dem att gå emot kejsarens önskan om att kapitulera, inte ens om det kostade dem livet. Under tiden bröt den statliga radions tekniker kontakten från radiohuset till sändarmasten. Även om den desperate Hatanaka med våld lyckades ta mikrofonen skulle ingen kunna höra honom tala.
Lämnar radiostationen i tårar
Långt om länge bestämde sig Hatanaka för att ge upp sina planer på att försöka förklara sitt agerande för det japanska folket via radion. Han lämnade NHK-byggnaden, bitter och djupt besviken. Efter en natt med blodspillan, förräderi och våldsam husrannsakan i palatset stod det nu klart att kuppen hade misslyckats. När klockan slog 11 den 15 augusti 1945 var det vackra torget utanför kejsarpalatset fyllt till bristningsgränsen med folk.
Män, kvinnor och barn hade kommit från när och fjärran för att lyssna till kejsarens tal. Det var fortfarande en timme kvar tills kejsarens röst skulle höras från högtalarna kring torget och berätta för det japanska folket att kejsardömet hade kapitulerat och att kriget var slut. Hatanaka körde in på torget på motorcykel.
Bredvid honom red en annan av upprorsledarna, överste Shiizaki, på en nötbrun hingst. I ett sista försök att rättfärdiga sitt misslyckade kuppförsök kastade de nu ut hundratals små pamfletter på torget. Texten var det tal som Hatanaka försökt sända i radio föregående natt.
”Vi ber det japanska folket och landets armé att ni ska värdesätta vårt agerande och att ni ska ansluta er till oss i kampen för att bevara vår nation”, löd den sista meningen i kuppmakarnas manifest.
Sedan drog sig Hatanaka och Shiizaki ut till utkanten av torget. Överste Shiizaki knäppte upp sin uniform och skar upp magen med sitt svärd. Därefter hördes ljudet av ett pistolskott, då Hatanaka placerade sitt vapen mot tinningen och tryckte av. I hans ficka låg ett avskedsbrev i form av en kort dikt.
”Jag har inget att ångra nu, då de mörka skyarna försvunnit från kejsarens regemente.”
När nyheten om kejsarens tal når Vita huset i Washington den 14 augusti (en dag före på grund av tidsskillnaden, red:s anm.), säger president Harry S. Truman att ”detta, mina damer och herrar, är slutet på andra världskriget”.