Några fiskare gjorde en märklig upptäckt i djungeln på ön Guam i Stilla havet år 1972.
I snåren invid en flod överraskade de en japansk soldat från andra världskriget.
Sergeant Shoichi Yokoi hade flytt in i djungeln när amerikanerna invaderade ön år 1944.
Där hade han hållit sig gömd sedan dess. I 28 år bodde Yokoi i en grotta och kom bara ut om natten för att jaga som ett rovdjur.
Han vägrade envist att ge upp och ignorerade nedsläppta flygblad som tillkännagav att kriget var slut. Yokoi var övertygad om att han skulle fångas i en fälla.
Den japanske sergeanten hade fyllt 65 år när några fiskare i trakten övermannade honom och släpade honom med sig ut ur djungeln.
”Det är med stor skam jag återvänder”, sade Yokoi då han kom till Japan.
Under kriget hade han fått lära sig att det var hans plikt som japansk soldat att kämpa till döden för kejsaren och fosterlandet.
Att kapitulera var däremot en kolossal vanära. Därför skämdes Yokoi över att komma hem med livet i behåll.
Sergeantens extrema pliktkänsla var typisk för den armé som allierade trupper mötte i kampen om Stilla havet.
Japans soldater gav sig ut i strid med ett dödsförakt som skrämde och förbluffade även de mest härdade allierade soldaterna.
Fienden var ”som månens baksida”, som en amerikansk officer uttryckte det år 1942.
Japanernas hedersbegrepp och ringa respekt för människoliv var helt obegripliga för de allierade.
Inspiration från samurajerna
Andra världskrigets japanske soldat var en produkt av kejsarrikets historia.
Japan var ett gammaldags, medeltida land när expansionslystna kolonialmakter från västvärlden riktade sina blickar mot Östasien på 1800-talet.
Och för att försvara sig mot påtryckningarna från de främmande makterna påbörjade Japan en snabb moderniseringsprocess.
Staten centraliserades år 1868 och makten hamnade i händerna på kejsaren som fram tills dess bara hade varit en galjonsfigur.
Redan i initialskedet var målet att ge kejsardömet större militär kraft:
”Rikt land, stark armé”, var en flitigt använd slogan bland reformivrarna.
Uppbyggnaden av ett modernt Japan inleddes under kejsar Mutsuhito år 1868.
Men för att stärka gemenskapen och kampviljan i den nya, nationella armén anspelade regimen på Japans historia.
Soldaterna skulle leva enligt ett hederskodex som var starkt inspirerat av bushido – ”krigarens väg” – de riktlinjer som forna tiders samurajer hade följt.
Den moderne japanske soldaten hade krav på sig att vara lydig, anspråkslös och tapper. Hans främsta plikt var dock blind lojalitet gentemot kejsaren – oavsett vad det kostade den enskilde soldaten.
”Plikten väger tyngre än ett berg, men döden är lättare än en fjäder”, enligt den japanska soldatmoralen som hyllade obetingad självuppoffring.
Samtidigt som Japans industri växte och försåg armén med moderna vapen hölls soldaterna kvar i en sedan länge svunnen värld.
Uppfostrades till att dö för kejsaren
År 1941 omfattade den japanska armén 2,25 miljoner man, med ytterligare 4,5 miljoner i reserven.
Samtliga soldater hade gång på gång fått höra att deras kejsare Hirohito inte bara var deras högste befälhavare utan rentav en levande gud.
Redan i skolan ägnades hälften av skolbarnens tid åt indoktrinering.
Lärarna predikade lojalitet mot kejsaren och förklarade att till och med elevernas kroppar tillhörde kejsaren.
I skolböckerna beskrevs hur varje pojke skulle träna kroppen och psyket så att han senare skulle klara antagningsprovet till armén och bli en del av Japans ärofulla försvar.
Indoktrineringen fortsatte med oförminskad styrka när pojkarna blivit män i uniform. Soldaterna fick lära sig att om de dog i strid skulle de uppnå gudomlighet, och själen skulle leva för evigt i helgedomen Yasukuni i Tokyo.
Templet hade byggts år 1879 som en minnesplats för soldater som stupat i strid.
Enligt japansk shintoreligion bosatte sig stupade soldaters andar i den centrala byggnaden och förenades med alla de övrigas andar.
I samband med andra världskriget besökte självaste kejsar Hirohito templet två gånger om året för att visa de fallna soldaterna sin respekt.
Hajima Kondo var soldat i de japanska styrkorna i Kina och efter kriget beskrev han effekten av den massiva indoktrineringen under alla år:
”Vi hade aldrig ens en tanke på att ge upp”, berättade han.
Att dö i strid var en säker väg till ett heligt liv efter detta, medan soldater som överlämnade sig åt fienden kunde vänta sig evig skam. Vanäran drabbade inte bara den fege själv, utan även hela hans familj.
Vid en ö i södra Stilla havet blev officeren i amerikanska flottan Gene LaRocque vittne till hur långt vissa japanska soldater var beredda att gå för att slippa sluta som fångar.
En 45 meter lång patrullbåt låg och guppade fridfullt i en lagun och verkade vara övergiven.
När LaRocque närmade sig med sina män, dök japaner upp på däcket.
Han räknade med att de antingen skulle öppna eld eller kapitulera, men i stället hängde sig japanerna inför ögonen på de häpna amerikanerna.
”Då insåg vi vad vi hade att kämpa emot”, sade LaRocque senare.
I de allierades led dog tre soldater i strid för varje soldat som gav sig. Bland japanerna var siffran 120.
Civila kastade sig ut från klippor
Under kriget i Stilla havet sparade många japanska soldater sin sista patron för att kunna skjuta sig själva och undvika att bli fångar.
En annan form av indirekt självmord var de så kallade banzaiattackerna som ofta följde när ett japanskt nederlag var oundvikligt.
”Banzai” betyder ”10000 år” och var soldaternas hyllning till kejsaren innan de gick i döden.
Ett omfattande kollektivt självmord ägde rum på ön Saipan i juli 1944.
Månaden innan hade amerikanska trupper gått i land och öns 30000 japanska försvarare tvingades tillbaka under hårda strider.
Slaget var förlorat.
En natt blåste den högste befälhavaren general Yoshitsugu Saito till ett sista desperat anfall mot de överlägsna amerikanska styrkorna.
I täten sprang tolv man med stora fanor, därefter följde de sista 3000 oskadda japanerna.
De sårade med bandage och kryckor bildade eftertrupp.
Officerare rusade med dragna svärd rakt in i kulsvärmarna från fiendens kulsprutor, och när amerikanerna efter 15 timmar hade besegrat de sista japanerna begick Saito självmord i en grotta. Han valde att dö hellre än att sluta som krigsfånge.
Just striderna på Saipan gav en ny dimension åt japanernas extrema offervilja.
Dittills hade självmord varit soldatens ärofulla utväg, men på ön följde hela två tredjedelar av civilbefolkningen soldaternas exempel – 22000 personer.
Japanska armén hade i förväg talat om för öborna att det vore skamligt att leva under amerikansk ockupation, och att de civila kunde vänta sig mord, tortyr och våldtäkter.
När striderna hade börjat uppmanade kejsar Hirohito personligen invånarna på Saipan att inte låta sig kuvas.
Om de i stället valde döden skulle deras andar få plats jämte soldaternas i helgedomen Yasukuni.
Resultatet av påtryckningarna uppifrån blev en störtflod av självmord.
Några lade sig på handgranater, men de flesta kastade sig ut från klippor längs kusten.
Mödrar hoppade med sina spädbarn i famnen, fäder knuffade ut de äldre barnen innan de själva hoppade efter.
I Japan hyllade myndigheterna de sammanlagt 50000 omkomna. En propagandafilm visade en officer som ropade ut över ett torg fullt med barn:
”Våra soldater på Saipan dog tappert, och de civila på ön samarbetade med armén och delade dess öde.”
Öarna i Stilla havet blev dödsfällor för de japanska soldaterna. Om amerikanska trupper gick i land kunde försvararna vänta sig en desperat kamp innan de fick en oundviklig död.
Endast i enstaka fall försökte japanska fartyg rädda spillrorna av öarnas garnisoner när slaget var förlorat.
I november 1943 var Tarawa i sydvästra Stilla havet målet för amerikanernas första stora landstigningsoperation.
Här stupade nästan hela den drygt 2500 man stora garnisonen.
Förlusterna ökade i takt med att kriget fortskred. På Guam dog 10700 man eller drygt 97 procent av de japanska soldaterna på ön, medan bara cirka 200 togs till fånga.
Den största katastrofen ägde rum på ön Okinawa söder om Japan.
Omkring 100000 soldater miste livet och enligt amerikanernas uppskattningar fick de sällskap av 142000 civila.
Några hade utkommenderats till krigstjänstgöring och föll i strid, men armén tvingade även ett mycket stort antal personer till självmord.
Kraven på självmord ökade
Under Stillahavskrigets gång accelererade den amerikanska krigsproduktionen och var långt större än den japanska. USA hade fler fabriker, mer råvaror och tillverkade bättre materiel.
Mot fiendens nästintill oändliga resurser hade kejsardömet bara ett enda vapen: soldaternas okuvliga offervilja.
Under krigets sista år ökade kraven på soldaternas pliktkänsla drastiskt och att slåss ända in till döden blev en del av Japans strategi.
Från oktober 1944 var självmord inte längre bara en sista utväg i nederlagets stund, utan faktiskt ett vapen i kampen mot amerikanerna.
Hundratals unga piloter gick i döden genom att störta plan proppfulla med sprängämnen mot amerikanska fartyg vid Filippinerna.
De så kallade kamikazeplanen var bara de första i en hel rad av självmordsvapen som även omfattade explosiva racerbåtar, bemannade robotar och till och med bombvästar som soldater skulle ta på sig innan de kastade sig in under amerikanska stridsvagnar.
I vissa fall sändes hela japanska arméformationer ut i strid med en förväntan att de skulle bli utplånade.
År 1944 angrep japanerna Imphal i Indien och soldaterna i 33:e divisionen hade på förhand fått veta att de alla skulle komma att dö men att deras uppoffring banade väg för en stor seger.
Japanska trupper i Arakan i västra Burma skickades ut i strid med beskedet att deras ruttna lik skulle bli till grönt gräs som vajade i vinden från Japan.
Många soldater lydde strikt givna order.
Dödsföraktet visade sig bland annat under japanernas ”specialitet”: nattliga räder.
Här ryckte spanare fram utan att söka täckning bara för att dra på sig fiendens eld. Då avslöjades ju de allierades ställningar av mynningsflammorna i mörkret.
För japanska soldater i frontlinjen kunde döden också komma långsamt.
I tre år kämpade de i Nya Guineas djungel, och trots att förnödenheter sällan nådde fram till soldaterna stannade de kvar i sina ställningar.
Många av de 100000 som dog på ön svalt ihjäl.
Tvingades till kamikazeattacker
Många japanska soldater offrade precis allt, dock inte alltid med den obetingade stolthet och glädje som propagandaapparaten försökte ge sken av.
Kenichiro Oonuki var japansk pilot och kallades i slutet av 1944 till ett möte om ett kamikazeuppdrag.
Morgonen efter mötet skulle Oonuki och hans kolleger var för sig ge svar på om de var beredda att utföra uppdraget.
Det fanns tre svarsmöjligheter: ”Nej”, ”Ja”, och ”Ja, jag anmäler mig av hela mitt hjärta”.
På kvällen diskuterade Oonuki självmordsuppdraget med sina kamrater, och det stod klart att ingen av dem ville anmäla sig.
Men sedan började de diskutera vilka konsekvenserna skulle bli om de sade nej.
Anklagelser om feghet skulle hagla över dem, och både de själva och deras familjer skulle bli utstötta och drabbas av stor skam.
Under natten tänkte de på vad som skulle hända om de sade nej: De skulle säkert skickas ut på andra uppdrag med minimala chanser att överleva.
Oavsett vad de svarade kunde piloterna alltså räkna med att dö. Följande morgon lämnade alla samma svar:
”Ja, av hela mitt hjärta.”
”Ingen ville det, men alla gjorde det”, berättade Kenichiro Oonuki senare. Han hade tur i oturen och blev den ende i sin grupp som överlevde kriget.
Först fick hans flygplan motorproblem och sedan träffades han, på väg mot Okinawa, av amerikanska jaktplan och tvingades nödlanda på en ö i närheten.
Efter tio dagar plockades Oonuki upp av ett fartyg, och när han så småningom återvände till Japan fick han stryk och kastades i fängelse för att han hade fräckheten att återvända levande.
Atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945 samt den japanska kapitulationen räddade Oonuki undan ett nytt kamikazeuppdrag.
Han slapp därmed förenas med sina kamrater i helgedomen Yasukuni i Tokyo.
Mer än två miljoner japanska soldater gick i döden för kejsaren och för föråldrade hedersbegrepp under andra världskriget. Kenichiro Oonuki skämdes i många år över att vara vid liv.
Även sergeant Shoichi Yokoi kände sig misslyckad när han återvände levande från Guams djungel år 1972.
Men han hann bli förlåten av den person som han under sina 28 år av umbäranden varit allra mest rädd för att svika.
År 1991, sex år före sin död, fick Yokoi audiens hos kejsar Akihito, son till Hirohito. Efteråt beskrev Yokoi mötet som den största äran han upplevt i sitt liv.