Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Maginotlinjen: Bålverk mot Hitler

Första världskriget hade lagt stora delar av landet i ruiner, och fransmännen fruktade en upprepning. På 1930-talet ansåg de sig ha kommit på en lösning – Maginotlinjen. Men tyskarna hade en listig plan.

Imageselect

Bunkern skakar, när 75-millimeterskanonerna i Ouvrage de Fermont öppnar eld mot de tyska ställningarna några kilometer bort.

”Allez! Allez!” hörs det uppfordrande från tornen – det måste gå fortare att få fram granater till artillerifortets kanoner. Med sina 572 soldater och sju grova kanoner hör Fermont till Maginotlinjens viktigaste befästningar, och tillsammans med flera andra så kallade gros ouvrages (stora anläggningar) bevakar det Frank­rikes gräns åt nordost.

Fortet flankeras av mindre betongfästningar längs gränsen till sydligaste Belgien, där tyska styrkor sedan inledningen av invasionen i maj 1940 har trängt fram.

150 mil gräns spärrades effektivt.

Först nu – sex veckor in i tyskarnas omfattande offensiv – utsätts Fermont för direkta anfall. Medan granater vräker ned över fortets murar den 21 juni 1940, fortsätter soldaterna i dess inre oförtrutet att lasta ammunition på små järnvägsvagnar i gångar djupt nere i marken.

När vagnarna är fyllda kör ett elektriskt lokomotiv dem till transportband, som lyfter upp granat efter granat till pansarkupolernas kanoner 30 meter högre upp. I en av dem är artillerister i full färd med att ladda tre snabbskjutande kanoner, när en nästan 400 kilo tung granat från en tysk 305-millimeters haubits träffar kupolens betongtak.

Flera av fransmännen slungas omkull av den kraftiga smällen, men den rejält tilltagna betongkonstruktionen gör att både materiel och manskap klarar sig utan en skråma. Snart utsätter 75-millimeterskanonerna fienden för en skoningslös eldgivning igen. Varje kanon avfyrar 30 granater i minuten.

Titta in i ett artillerifort:

Artillerifortet var ett tekniskt underverk

Maginotlinjen var inte någon medeltida försvarsmur utan en toppmodern försvarsanläggning. Väl skyddade under 20–60 meter jord och armerad ­betong kunde ett artilleriforts kanoner stoppa vilken fiende som helst.

Bridgeman Images

Pansartornet höjs

Artillerifortets pjäser var placerade i bepansrade torn, som kunde rotera och sänkas, om fienden fällde bomber från luften. När fienden kom inom skotthåll höjdes pansartornen, och ­artilleristerna öppnade eld. Via telefon meddelade observationsposten vilka koordinater kanoner och granatkastare skulle beskjuta.

Bridgeman Images/Getty Images

Sprängladdningar

var monterade i artillerifortets ­underjordiska gångar. Trängde fienden in kunde gångarna sprängas i luften.

Bridgeman Images

Hämta fler granater

Ett litet elektriskt tåg fraktade granater till pansartornen. Tåget transporterade även mat till soldaterna.

Bridgeman Images/Getty Images

Tomma granathylsor

föll direkt ned i ett schakt, som ledde dem djupt ned i fortet, så de inte hopade sig i pansartornen.

Bridgeman Images

Begäran om eldunderstöd

Från telefonrummet kunde vakthavande officer tillkalla hjälp från andra fort i området – antingen i form av infanteri för att angripa fiendens ställningar eller för att be grannfortet att beskjuta tyskt artilleri. En antenn överst på fortet gjorde det även möjligt att ­dirigera flygvapnet under angrepp på fienden.

Bridgeman Images/Getty Images

Förråd för 30 dagar

fanns i magasin långt nere under fortet. I utrymmena nere i marken var rumstemperaturen den samma som i ett kylskåp.

Bridgeman Images

Mer frisk luft, tack

Ventilationsanläggningen avlägsnade rök från kanonerna och os från dieselmotorerna i maskinrummet. Frisk luft sögs in och ­filtrerades, innan den skickades runt i gångarna.

Bridgeman Images/Getty Images

Det elektriska tåget

i fortets inre fick på många håll köra uppför branta uppförslut för att kunna förse alla kanoner med ammunition.

Bridgeman Images

Paus

Soldaterna vilade i stora sovsalar under pauser i striderna. När larmet gick ­rusade de upp till två kilometer genom under­jordiska gångar till sina poster.

Bridgeman Images/Getty Images

Moderna operationssalar

låg i avsides gångar långt från buller och kanoner, så kirurgerna kunde operera i fred. Där kunde patienter inte höra stridslarmet.

Bridgeman Images

Blodbad utanför fortet

Observationsposter uppe på ytan rapporterar plötsligt till Fermonts befäl­havare, kapten Daniel Aubert, att tyska infanterister stormar fram. Aubert griper telefonen och ringer till grannfortet Ouvrage de Latiremont.

Han säger åt dess besättning att bombardera området framför Fermont, och beskjutningen förvandlar slagfältet till rena slakthuset.

En tysk officer blåser av angreppet och skriver bittert till sin överordnade: ”Angreppet på Fermont har miss­lyckats. Artilleri, däribland 305:an, har ingen effekt mot denna fästning”, kons­taterar han i sin rapport. Utanför Fermont ligger liken av 46 tyska soldater, medan 200 sårade bärs iväg på bårar.

Striderna denna varma junidag har demonstrerat vilka obehagliga överraskningar tyskarna kan vänta om de vågar angripa den franska Maginotlinjen.

Maginotlinjen försvarades av 200 000 franska soldater. De bar ett emblem med texten ”On ne passe pas” – de kommer inte förbi.

© dunkirk1940.org

Fransmännen fruktade Tyskland

Planerna på att bygga den långa, sammanhängande linjen av befästningar började ta form redan kort efter att första världskriget avslutats 1918. Glädjen över att skyttegravskrigets blodiga fasor var över ersattes snart av nya orosmoln.

Många ansåg att Tyskland med säkerhet skulle resa sig från nederlaget och kräva vedergällning för de 440 förödmjukande krav som Frankrike och Storbritannien hade framfört i samband med fredsförhandlingarna i Versailles.

Den franska staden Verdun jämnades med marken under 303 dagars strider om staden 1916.

© Getty Images

Frankrike låg i ruiner

För nordöstra Frankrike innebar förs­ta världskriget fyra år av bittra strider, och förödelsen var enorm.

”Hela världen bär sorg i hjärtat vid åsynen av de vackra städer och åkrar i Frankrike som drabbats av katastrofen”, sa den amerikanske presidenten Woodrow Wilson, när han i december 1918 besökte landet.

Totalt 1,4 miljoner franska män hade stupat, och åkrar skulle i åratal vara oanvändbara på grund av blindgångare och oanvänd ammunition. Fransmännen var fast beslutna att aldrig låta sitt land bli ett slagfält igen.

Fredsavtalet kostade Tyskland tretton procent av landets yta och sju miljoner invånare; dessutom skulle tyskarna varje år betala drygt fem procent av landets bruttonationalprodukt i krigsskadestånd till de segrande länderna.

Frankrike skulle stå svagt, om ett andra världskrig bröt ut inom de följande 25 åren, för nästan tio procent av den manliga befolkningen hade stupat under förs­ta världskriget. Det innebar inte enbart en omedelbar brist på soldater.

Förlusten av alla de unga männen medförde även att färre barn skulle födas de kommande åren, och i slutet av 1930-talet skulle Frankrike därför få ovanligt små årskullar att ta värnpliktiga från.

Eftersom Tyskland var nästan dubbelt så folkrikt som Frankrike – 70 miljoner tyskar mot 40 miljoner fransmän – kunde Frankrike omöjligt sätta upp en lika stark armé som den tyska.

Något måste därför göras för att kompensera för den potentiella motståndarens numerära överlägsenhet. Politikerna i Paris dryftade redan 1920 ”ett rationellt system för nationellt försvar”, som skulle skydda Frankrike från ärkefienden Tyskland.

Fram till 1929 stannade det vid diskussioner, men då utsåg regeringen André Maginot till krigsminister. Maginot var en folkhjälte, som under första världskriget hade lämnat sin säkra post i det franska parlamentet för att strida som menig vid fronten.

Liksom alla andra fransmän ville han för allt i världen undvika att Frankrike förvandlades till ett slagfält igen:

”Oavsett vilken form ett nytt krig tar, hur stor del av det som kommer att utkämpas i luften, med gas och med de olika destruktiva former av modern krigföring som finns, är det absolut nödvändigt att förhindra att fientliga arméer intar vårt territorium. Vi känner alla invasionens pris med dess tragiska följder av materiel förödelse och förtvivlan”, kons­taterade den nye krigs­­mi­­ni­­stern.

I januari 1930 övertygade han parlamentet om att investera den då enorma summan 2,9 miljarder franc i en försvarslinje från norr till söder.

Franska tidningar skrev entusiastiskt om nationens egen kinesiska mur, och snart började journalisterna kalla försvarsanläggningen för Maginotlinjen efter betongjättens ivrigaste förespråkare.

Anläggningen skulle bestå av väldiga artilleribunkrar med en underjordisk miniatyrstad.

I provinserna Alsace och Lorraine, som utgjorde gränslandet mot Tyskland, skulle Maginotlinjen vara extra stark, men även gränserna mot Belgien, Lux­em­burg, Schweiz och Italien skulle befästas.

Med hjälp av artillerifort som kunde ge varandra eldunderstöd skulle anfallande fiender kunna hållas i schack med relativt få soldater, medan res­ten av det franska försvaret mobiliserade och inledde ett motanfall.

På så sätt skulle Frankrike kompensera för landets numerära underlägsenhet gentemot Tyskland. Planen var klar, nu skulle det byggas.

Skyddad av 60 meter jord

Redan några dagar efter det franska parlaments godkännande av bygget anlände grävmaskiner till Fermont, där kapten Aubert tio år senare fick sitt elddop i strid mot tyskarna.

Artillerifortet var en del av det tre mil långa befästningsavsnittet Crusnes. Totalt skulle Maginotlinjen bestå av 25 sådana avsnitt, som skulle täcka hela gränsen österut och norrut.

Från 1930 till 1935 prioriterade fransmännen att stänga gränsen mot Tyskland – en sträcka som sedermera fick beteckningen ”den egentliga Maginotlinjen”, eftersom befästningarna där anlades precis som ingenjörer och militära strateger hade tänkt sig.

Där sparade inte fransmännen på vare sig betong eller kanoner, och fortets inre fortsatte 30–60 meter ned under marken, så att fiendens granater inte kunde träffa ammunitionsförråd, logementen eller ledningscentralen.

År 1935 stod linjen mot Tyskland färdig, men budgeten hade överskridits, och resten av det totalt 150 mil långa invasionsskyddet fick byggas med hjälp av extra anslag.

”Den tyska armén kommer att krossas mot vårt försvar.”
Den franske generalen Henri Giraud, 1938

När Belgien året därpå drog sig ur avtalet om ett gemensamt försvar av gränsen mot Tyskland, uppstod ett akut behov av att stärka Maginotlinjens norra etapp. Frankrike hade dock inte tillräckligt med vare sig tid eller pengar för att bygga lika starka artillerifort som de som skyddade gränsen mot Tyskland.

Trots svagheterna i norr framstod Maginotlinjen år 1938 som skräckinjagande: ”Den tyska armén kommer att krossas mot vårt försvar”, konstaterade general Henri Giraud segervisst samma år. Precis som resten av nationen såg han hur ett nytt världskrig för varje månad som gick blev alltmer sannolikt.

Franska soldater gömde sig i underjordiska bunkrar och angrep utan förvarning om fienden anföll ett fort.

© Getty Images

Olika hinder försinkade fienden

  • PÅ SJÄLVA GRÄNSEN

    I små bunkrar, som ofta var kamouflerade som vanliga hus, höll franska styrkor koll på om Tyskland samlade styrkor och materiel inför ett stort angrepp.

  • TVÅ KILOMETER BAKOM GRÄNSEN

    En linje av utposter skulle försinka fiendens framryckning med pansarvärnskanoner och kulsprutor.
    Posterna bestod av små betongbunkrar, som skulle överges, om tyskarna höll på att omringa dem.

  • ÅTTA KILOMETER BAKOM GRÄNSEN

    Ett bälte av järnvägs­skenor, som slagits ned som stolpar i marken, hindrade stridsvagnar från att tränga genom. Stridsvagnshindren var ofta försedda med taggtråd för att även hejda infanteri.

  • NIO KILOMETER BAKOM GRÄNSEN

    Några hundra meter bakom stridsvagnshind­ren låg huvudlinjen med sina många ”ouvrage” – fort av olika storlek, som gav varandra eldunderstöd under striderna.

Betongjättar chockade styrkorna

Löjtnanten i reserven René de Chambrun var en av de 200 000 soldater som Frankrike i september 1939 kallade in för tjänstgöring längs Maginotlinjen.

Samma månad invaderade Hitler Polen, varpå Frankrike i enlighet med landets försvarsallians med Polen förklarade krig mot Tyskland.

Trettiotreårige Chambrun hade bara läst om Maginotlinjen i tidningarna, så när han kom fram till Fort Rotherberg strax norr om Metz blev han överväldigad. Fortet var en av de bunkrar där de så kallade intervallstyrkorna vistades.

När fienden anföll skulle de operera i terrängen framför och mellan artilleriforten. Medan Frankrike inväntade Hitlers angrepp evakuerade Chambrun och hans pluton civila från området mellan Maginotlinjen och gränsen.

Dessförinnan hade soldaterna sprängt broar i luften och översvämmat åkrar med hjälp av vatten från områdets kanaler. Den 4 september utrymde Chambrun sin bekväma inkvartering i en by och anvisades en koj djupt nere i betongbunkern.

Kilometer efter kilometer av stridsvagnshinder genomkorsade nordöstra Frankrike.

© Getty Images

Betong gav Frankrike frihet att angripa

Med den starka Maginotlinjen som skulle hejda tyska angrepp från öster kunde Frankrike samla sina styrkor vid gränsen i norr och gå till motangrepp.

Frankrike hade över 200 mil gräns att försvara, men i synnerhet de 45 milen mot Tyskland vållade oro.

Maginotlinjen var därför extra stark längs den fransk-tyska gränsen, mens försvarsanläggningens fort var mindre och låg glesare i linjens norra och södra delar.

Att den norra gränsen mot Belgien var endast svagt befäst hade mindre betydelse, eftersom Frankrike hade ingått en försvarsallians med sitt lilla grannland.

Om en fiende hotade att invadera Belgien, skulle franska styrkor rycka in i god tid och förstärka grannlandets försvar.

När belgarna strax före andra världskrigets utbrott förklarade sig neutrala förändrades allt. Nu visste de franska generalerna att det skulle bli en kapplöpning med tiden att nå fram till de belgiska försvarslinjerna, innan tyskarna körde över dem.

Större delen av Fort Rotherberg låg på 45 till 60 meters djup under en skog, och i likhet med de flesta andra soldater fick han vänja sig vid fukten och temperaturen på endast tolv grader.

Allra värst var den klaustrofobiska känsla som han upplevde framför allt den förs­ta natten, när dieselmotorerna nere i maskinrummet stängdes av klockan tio, och allt blev mörkt:

”Man kände sig som fångad i en ubåt, som låg på havets botten med avstängda maskiner”, skrev Chambrun, som till slut inte stod ut. Med en ficklampa i handen rusade han genom gångarna för att hitta en av fortets låsta stålportar, öppna den och fylla lungorna med frisk luft.

Mörkret och klimatet blev emellertid snabbt vardag för ”betongpojkarna”, som soldaterna kallades i den franska militärjargongen. På de flesta håll längs Maginotlinjen såg soldaterna inte röken av fienden.

Tyska generaler var fullt medvetna om betongbjässen under marken och såg ingen anledning att sätta in sina styrkor i självmordsanfall mot de tungt bestyckade ställningarna. I stället smög tyska soldater och stridsvagnar genom Ardennerskogen i maj 1940.
.

Se tyskarnas anfallsplan här:

10 maj 1940

Tyska styrkor angriper Nederländerna och neutrala Belgien.

Imageselect

10 maj 1940

När Tyskland angriper Belgien rusar 104 franska och 10 brittiska divisioner in över gränsen för att stoppa tyskarna.

Imageselect

11 maj 1940

En andra tysk anfallsstyrka banar sig väg genom Ardennerna och skär av de allierade, som får evakueras från Dunkerque.

Imageselect

Överraskningsanfall avgjorde kriget

Fransmännen hade bedömt att Ardennernas upp till 700 meter höga, skogsklädda kullar var oframkomliga för stridsvagnar, och de utgjorde därför en lucka mellan Maginotlinjens starka del och den stridsberedda franska armén.

Sammanlagt 1 200 stridsvagnar och 134 000 tyska soldater avancerade dock genom Ardennerna och med stöd av tusen flygplan trängde de in i Frankrike, där de mötte förbluffande lite motstånd.

”Det var svårt att förstå. Vi hade tagit oss igenom den berömda Maginotlinjen och förflyttade oss nu djupt in på fiendens territorium. Det var inte bara en vacker dröm. Det var verklighet”, skrev en överraskad general Erwin Rommel, som ledde en av de tyska pansardivisioner som rusade fram genom Frankrike.

Tyskarna kunde nu attackera Maginotlinjen bakifrån, men i stället valde de att svänga västerut för skära av den fransk-­brittiska styrka som kämpade mot de tyska angriparna i Belgien.

Betongbunkrarna låg ju kvar där de låg och tyskarna ansåg att de kunde vänta till senare i kriget med att knäcka dem. Det innebar att endast ett fåtal av Maginotlinjens befästningar hamnade i strid.

Tyskarna angrep enbart om de inte kunde ta sig förbi forten utan att skjutas sönder och samman. Tyskarna lyckades inte inta mer än tio större och mindre befästningar längs Maginotlinjen.

Franska infanterister patrullerade mellan forten för att upptäcka eventuella fiender.

© Bridgeman images

Fransk propaganda överdrev linjens styrka

Den dåliga franska ekonomin under 1930-talets andra hälft innebar att Maginotlinjen inte blev så stark som planerat överallt.

För att kompensera för besparingarna överdrev det frans­ka försvaret medvetet befästnings­anläggningens styrka och omfattning, så att civilbefolkningen inte skulle känna sig otrygg. Minst lika viktigt var att ­avskräcka tyskarna från att angripa.

I slutet av 1930-talet publicerade tidningarna fantasifulla skisser av Maginotlinjen med enorma hangarer för stridsflygplan, hundratals stridsvagnar i hemliga gångar under marken och en underjordisk motorväg, som förband alla linjens fort – från Rivieran till Engelska kana­len. Hitlers generaler hade dock en klar bild av Maginotlinjens faktiska styrka.

Fermont vägrade att ge upp

Kapten Auberts fort, Ouvrage de Fermont, var en av de platser som tyskarna var tvungna att angripa, eftersom Fermonts tunga kanoner hotade de tyska
underhållslinjerna.

När attacken mot själva Fermont misslyckades, försökte tyskarna i stället storma ett avsides beläget ob­ser­va­tions­torn, men eldunderstöd från artillerifortet i kombination med tornets egna kulsprutor tvingade på nytt tyskarna att dra sig tillbaka.

Medan Fermont försvarade sig föredömligt, såg det allt mörkare ut längre västerut. De tyska styrkorna hade redan nått Engelska kanalen, britterna hade flytt över havet, och den 25 juni klockan 00.35 kapitulerade Frankrike.

Den tyska armén lyckades köra över tusen stridsvagnar genom de oframkomliga Ardennerna.

© Getty Images

Maginotlinjen höll ut i det längsta

Sommaren 1940 invaderade Tyskland, och Frankrike blev tvunget att kapitulera efter endast 46 dagars kamp. Maginotlinjen var både en svaghet och en styrka för fransmännen.

U nder åren efter kriget förlöjligades Maginotlinjen, och den fick skulden för Frankrikes oväntade ­kollaps efter knappt sju veckor.

Många historiker anser dock att kritikerna har fel. Försvaret av Frankrike misslyckades, för att de franska ­generalerna inte var skickliga nog.

Trots gott om stridsvagnar (cirka 2 500 – lika många som tyskarna hade) förstod de inte hur de skulle använda dessa för en mobil krig­föring.

Hade resten av den franska armén löst sin uppgift lika bra som soldaterna i Maginotlinjens fort, skulle Hitlers invasion ha misslyckats, hävdar flera historiker.

Inte desto mindre innebar fransmännens enorma investeringar i betongfort att resten av landets försvar påverkades – med positiva och negativa konsekvenser:

    • Maginotlinjen stängde östgränsen och förhindrade ett tyskt överraskningsanfall över Rhen. Hitler var tvungen att ­angripa norrifrån genom Belgien – precis som förväntat.
    • Den franska armén fick ryggen fri, eftersom Maginotlinjen stängde gränsen österut. Fransmännen kunde koncentrera alla sina bästa divisioner i norr, som försvarsplanen hade förutsett.
    • Maginotlinjen höll ut in i det sista. Först när Frankrike kapitulerade kom soldaterna ut ur sina underjordiska bunkrar.
    • Frankrike skulle hellre ha skaffat stridsvagnar och flygplan för de sex miljarder franc som Maginotlinjen kostade. Då hade landet haft en chans mot Hitler, anser vissa historiker.
    • Beroendet av Belgien var ödesdigert. När belgarna år 1936 förklarade sig neutrala, svek de en försvarsallians med Frankrike, som inte hann förstärka Maginotlinjens norra del.
    • Fransmännen underskattade den tyska armén. Redan under första världskriget trängde tyskarna genom Ardennerna, men de frans­ka generalerna ansåg att moderna pansarförband omöjligt kunde forcera områdets upp till 700 meter höga och skogsklädda kullar. De hade fel och överrumplades, när tyskarna slog till längs Maginotlinjens svagaste del.

Trots att vapenvilan trätt i kraft spydde kanonerna i Fermont fortfarande ur sig eld. Först två timmar senare avbröt Aubert eldgivningen. Kaptenen vägrade dock att överge sitt fort, och tillsammans med sina män barrikaderade han sig nere i de underjordiska gångarna.

Dagen därpå mottog Aubert en skrift­lig order om kapitulation från generalstaben. Först då öppnade kapte­nen den enorma ståldörren och utrymde befästningen.

Frankrike hade fallit, men betongpojkarna i Fermont hade bevisat att Maginotlinjens starkaste sektion kunde stå emot alla tyska angrepp.

Läs också:

Slag under andra världskriget

Slaget om Oslo: Allt går snett för tyskarna

19 minuter
Andra världskriget

Den 9 april 1940: 16 danskar stupade för fosterlandet

19 minuter
Förintelsen

Därför tatuerades fångarna i Auschwitz

2 minuter

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj