Maginotlinjen: Bålverk mot Hitler

Bunkern skakar, när 75-millimeterskanonerna i Ouvrage de Fermont öppnar eld mot de tyska ställningarna några kilometer bort.

”Allez! Allez!” hörs det uppfordrande från tornen – det måste gå fortare att få fram granater till artillerifortets kanoner. Med sina 572 soldater och sju grova kanoner hör Fermont till Maginotlinjens viktigaste befästningar, och tillsammans med flera andra så kallade gros ouvrages (stora anläggningar) bevakar det Frank­rikes gräns åt nordost.

Fortet flankeras av mindre betongfästningar längs gränsen till sydligaste Belgien, där tyska styrkor sedan inledningen av invasionen i maj 1940 har trängt fram.

Först nu – sex veckor in i tyskarnas omfattande offensiv – utsätts Fermont för direkta anfall. Medan granater vräker ned över fortets murar den 21 juni 1940, fortsätter soldaterna i dess inre oförtrutet att lasta ammunition på små järnvägsvagnar i gångar djupt nere i marken.

När vagnarna är fyllda kör ett elektriskt lokomotiv dem till transportband, som lyfter upp granat efter granat till pansarkupolernas kanoner 30 meter högre upp. I en av dem är artillerister i full färd med att ladda tre snabbskjutande kanoner, när en nästan 400 kilo tung granat från en tysk 305-millimeters haubits träffar kupolens betongtak.

Flera av fransmännen slungas omkull av den kraftiga smällen, men den rejält tilltagna betongkonstruktionen gör att både materiel och manskap klarar sig utan en skråma. Snart utsätter 75-millimeterskanonerna fienden för en skoningslös eldgivning igen. Varje kanon avfyrar 30 granater i minuten.

Titta in i ett artillerifort:

Blodbad utanför fortet

Observationsposter uppe på ytan rapporterar plötsligt till Fermonts befäl­havare, kapten Daniel Aubert, att tyska infanterister stormar fram. Aubert griper telefonen och ringer till grannfortet Ouvrage de Latiremont.

Han säger åt dess besättning att bombardera området framför Fermont, och beskjutningen förvandlar slagfältet till rena slakthuset.

En tysk officer blåser av angreppet och skriver bittert till sin överordnade: ”Angreppet på Fermont har miss­lyckats. Artilleri, däribland 305:an, har ingen effekt mot denna fästning”, kons­taterar han i sin rapport. Utanför Fermont ligger liken av 46 tyska soldater, medan 200 sårade bärs iväg på bårar.

Striderna denna varma junidag har demonstrerat vilka obehagliga överraskningar tyskarna kan vänta om de vågar angripa den franska Maginotlinjen.

Fransmännen fruktade Tyskland

Planerna på att bygga den långa, sammanhängande linjen av befästningar började ta form redan kort efter att första världskriget avslutats 1918. Glädjen över att skyttegravskrigets blodiga fasor var över ersattes snart av nya orosmoln.

Många ansåg att Tyskland med säkerhet skulle resa sig från nederlaget och kräva vedergällning för de 440 förödmjukande krav som Frankrike och Storbritannien hade framfört i samband med fredsförhandlingarna i Versailles.

Fredsavtalet kostade Tyskland tretton procent av landets yta och sju miljoner invånare; dessutom skulle tyskarna varje år betala drygt fem procent av landets bruttonationalprodukt i krigsskadestånd till de segrande länderna.

Frankrike skulle stå svagt, om ett andra världskrig bröt ut inom de följande 25 åren, för nästan tio procent av den manliga befolkningen hade stupat under förs­ta världskriget. Det innebar inte enbart en omedelbar brist på soldater.

Förlusten av alla de unga männen medförde även att färre barn skulle födas de kommande åren, och i slutet av 1930-talet skulle Frankrike därför få ovanligt små årskullar att ta värnpliktiga från.

Eftersom Tyskland var nästan dubbelt så folkrikt som Frankrike – 70 miljoner tyskar mot 40 miljoner fransmän – kunde Frankrike omöjligt sätta upp en lika stark armé som den tyska.

Något måste därför göras för att kompensera för den potentiella motståndarens numerära överlägsenhet. Politikerna i Paris dryftade redan 1920 ”ett rationellt system för nationellt försvar”, som skulle skydda Frankrike från ärkefienden Tyskland.

Fram till 1929 stannade det vid diskussioner, men då utsåg regeringen André Maginot till krigsminister. Maginot var en folkhjälte, som under första världskriget hade lämnat sin säkra post i det franska parlamentet för att strida som menig vid fronten.

Liksom alla andra fransmän ville han för allt i världen undvika att Frankrike förvandlades till ett slagfält igen:

”Oavsett vilken form ett nytt krig tar, hur stor del av det som kommer att utkämpas i luften, med gas och med de olika destruktiva former av modern krigföring som finns, är det absolut nödvändigt att förhindra att fientliga arméer intar vårt territorium. Vi känner alla invasionens pris med dess tragiska följder av materiel förödelse och förtvivlan”, kons­taterade den nye krigs­­mi­­ni­­stern.

I januari 1930 övertygade han parlamentet om att investera den då enorma summan 2,9 miljarder franc i en försvarslinje från norr till söder.

Franska tidningar skrev entusiastiskt om nationens egen kinesiska mur, och snart började journalisterna kalla försvarsanläggningen för Maginotlinjen efter betongjättens ivrigaste förespråkare.

Anläggningen skulle bestå av väldiga artilleribunkrar med en underjordisk miniatyrstad.

I provinserna Alsace och Lorraine, som utgjorde gränslandet mot Tyskland, skulle Maginotlinjen vara extra stark, men även gränserna mot Belgien, Lux­em­burg, Schweiz och Italien skulle befästas.

Med hjälp av artillerifort som kunde ge varandra eldunderstöd skulle anfallande fiender kunna hållas i schack med relativt få soldater, medan res­ten av det franska försvaret mobiliserade och inledde ett motanfall.

På så sätt skulle Frankrike kompensera för landets numerära underlägsenhet gentemot Tyskland. Planen var klar, nu skulle det byggas.

Skyddad av 60 meter jord

Redan några dagar efter det franska parlaments godkännande av bygget anlände grävmaskiner till Fermont, där kapten Aubert tio år senare fick sitt elddop i strid mot tyskarna.

Artillerifortet var en del av det tre mil långa befästningsavsnittet Crusnes. Totalt skulle Maginotlinjen bestå av 25 sådana avsnitt, som skulle täcka hela gränsen österut och norrut.

Från 1930 till 1935 prioriterade fransmännen att stänga gränsen mot Tyskland – en sträcka som sedermera fick beteckningen ”den egentliga Maginotlinjen”, eftersom befästningarna där anlades precis som ingenjörer och militära strateger hade tänkt sig.

Där sparade inte fransmännen på vare sig betong eller kanoner, och fortets inre fortsatte 30–60 meter ned under marken, så att fiendens granater inte kunde träffa ammunitionsförråd, logementen eller ledningscentralen.

År 1935 stod linjen mot Tyskland färdig, men budgeten hade överskridits, och resten av det totalt 150 mil långa invasionsskyddet fick byggas med hjälp av extra anslag.

När Belgien året därpå drog sig ur avtalet om ett gemensamt försvar av gränsen mot Tyskland, uppstod ett akut behov av att stärka Maginotlinjens norra etapp. Frankrike hade dock inte tillräckligt med vare sig tid eller pengar för att bygga lika starka artillerifort som de som skyddade gränsen mot Tyskland.

Trots svagheterna i norr framstod Maginotlinjen år 1938 som skräckinjagande: ”Den tyska armén kommer att krossas mot vårt försvar”, konstaterade general Henri Giraud segervisst samma år. Precis som resten av nationen såg han hur ett nytt världskrig för varje månad som gick blev alltmer sannolikt.

Betongjättar chockade styrkorna

Löjtnanten i reserven René de Chambrun var en av de 200 000 soldater som Frankrike i september 1939 kallade in för tjänstgöring längs Maginotlinjen.

Samma månad invaderade Hitler Polen, varpå Frankrike i enlighet med landets försvarsallians med Polen förklarade krig mot Tyskland.

Trettiotreårige Chambrun hade bara läst om Maginotlinjen i tidningarna, så när han kom fram till Fort Rotherberg strax norr om Metz blev han överväldigad. Fortet var en av de bunkrar där de så kallade intervallstyrkorna vistades.

När fienden anföll skulle de operera i terrängen framför och mellan artilleriforten. Medan Frankrike inväntade Hitlers angrepp evakuerade Chambrun och hans pluton civila från området mellan Maginotlinjen och gränsen.

Dessförinnan hade soldaterna sprängt broar i luften och översvämmat åkrar med hjälp av vatten från områdets kanaler. Den 4 september utrymde Chambrun sin bekväma inkvartering i en by och anvisades en koj djupt nere i betongbunkern.

Större delen av Fort Rotherberg låg på 45 till 60 meters djup under en skog, och i likhet med de flesta andra soldater fick han vänja sig vid fukten och temperaturen på endast tolv grader.

Allra värst var den klaustrofobiska känsla som han upplevde framför allt den förs­ta natten, när dieselmotorerna nere i maskinrummet stängdes av klockan tio, och allt blev mörkt:

”Man kände sig som fångad i en ubåt, som låg på havets botten med avstängda maskiner”, skrev Chambrun, som till slut inte stod ut. Med en ficklampa i handen rusade han genom gångarna för att hitta en av fortets låsta stålportar, öppna den och fylla lungorna med frisk luft.

Mörkret och klimatet blev emellertid snabbt vardag för ”betongpojkarna”, som soldaterna kallades i den franska militärjargongen. På de flesta håll längs Maginotlinjen såg soldaterna inte röken av fienden.

Tyska generaler var fullt medvetna om betongbjässen under marken och såg ingen anledning att sätta in sina styrkor i självmordsanfall mot de tungt bestyckade ställningarna. I stället smög tyska soldater och stridsvagnar genom Ardennerskogen i maj 1940.
.

Se tyskarnas anfallsplan här:

Överraskningsanfall avgjorde kriget

Fransmännen hade bedömt att Ardennernas upp till 700 meter höga, skogsklädda kullar var oframkomliga för stridsvagnar, och de utgjorde därför en lucka mellan Maginotlinjens starka del och den stridsberedda franska armén.

Sammanlagt 1 200 stridsvagnar och 134 000 tyska soldater avancerade dock genom Ardennerna och med stöd av tusen flygplan trängde de in i Frankrike, där de mötte förbluffande lite motstånd.

”Det var svårt att förstå. Vi hade tagit oss igenom den berömda Maginotlinjen och förflyttade oss nu djupt in på fiendens territorium. Det var inte bara en vacker dröm. Det var verklighet”, skrev en överraskad general Erwin Rommel, som ledde en av de tyska pansardivisioner som rusade fram genom Frankrike.

Tyskarna kunde nu attackera Maginotlinjen bakifrån, men i stället valde de att svänga västerut för skära av den fransk-­brittiska styrka som kämpade mot de tyska angriparna i Belgien.

Betongbunkrarna låg ju kvar där de låg och tyskarna ansåg att de kunde vänta till senare i kriget med att knäcka dem. Det innebar att endast ett fåtal av Maginotlinjens befästningar hamnade i strid.

Tyskarna angrep enbart om de inte kunde ta sig förbi forten utan att skjutas sönder och samman. Tyskarna lyckades inte inta mer än tio större och mindre befästningar längs Maginotlinjen.

Fermont vägrade att ge upp

Kapten Auberts fort, Ouvrage de Fermont, var en av de platser som tyskarna var tvungna att angripa, eftersom Fermonts tunga kanoner hotade de tyska
underhållslinjerna.

När attacken mot själva Fermont misslyckades, försökte tyskarna i stället storma ett avsides beläget ob­ser­va­tions­torn, men eldunderstöd från artillerifortet i kombination med tornets egna kulsprutor tvingade på nytt tyskarna att dra sig tillbaka.

Medan Fermont försvarade sig föredömligt, såg det allt mörkare ut längre västerut. De tyska styrkorna hade redan nått Engelska kanalen, britterna hade flytt över havet, och den 25 juni klockan 00.35 kapitulerade Frankrike.

Trots att vapenvilan trätt i kraft spydde kanonerna i Fermont fortfarande ur sig eld. Först två timmar senare avbröt Aubert eldgivningen. Kaptenen vägrade dock att överge sitt fort, och tillsammans med sina män barrikaderade han sig nere i de underjordiska gångarna.

Dagen därpå mottog Aubert en skrift­lig order om kapitulation från generalstaben. Först då öppnade kapte­nen den enorma ståldörren och utrymde befästningen.

Frankrike hade fallit, men betongpojkarna i Fermont hade bevisat att Maginotlinjens starkaste sektion kunde stå emot alla tyska angrepp.