MacArthurs blodiga hämnd

”Så snart vi har fotfäste på kusten är mitt mål att avancera söderut innan de har förstått vad som hänt”, avslöjar MacArthur för en pressfotograf under de tidiga morgontimmarna.

Prick klockan sju dånar kanonerna på slagskepp, kryssare och jagare. Det infernaliska oväsendet skär i sjömännens öron medan de iakttar det skrämmande resultatet. Det massiva bombardemanget förvandlar kusten till ett månlandskap. En av sjömännen är övertygad om att ”inget levande kan ha överlevt”.

Japanerna inne på land svarar inte, men genom de tjocka molnen av rök dyker plötsligt kamikazeplan upp. En av de japanska självmordspiloterna styr sitt flygplan rakt mot kryssaren USS Columbia, som ligger nära MacArthurs flaggskepp Boise. Ombord på Columbia och Boise skjuter besättningen febrilt mot fienden med sina 20- och 40-millimeters automatkanoner, men förgäves.

Med 700 kilometer i timmen kraschar piloten sitt plan på Columbia och dödar 24 man på bråkdelen av en sekund. Självmordsattackerna talar sitt tydliga språk. Kejsarrikets trupper kommer att strida till döden. Kampen om Luzon och Manila kommer att visa sig kosta fler liv än något annat slag mellan USA och Japan under stillahavskriget.

MacArthur törstade efter hämnd

För USA var en invasion av Filippinerna och Luzon ingen absolut strategisk nödvändighet. Under 1944 hade amerikanerna besegrat den japanska flottan i flera stora sjöslag. Kejsarriket hade förlorat motsvarande två miljoner ton fartyg, drygt 30 hangarfartyg.

Amerikanerna var nu totalt överlägsna i Stilla havet. Deras främsta mål i slutet av 1944 var det japanska hemlandet. I Filippinerna, som stått under amerikansk kontroll mellan åren 1898 och 1942, fanns emellertid flera flygbaser som USA skulle ha nytta av i senare framstötar mot Japan.

Med det argumentet lyckades MacArthur på hösten 1944 få president Roosevelt att godkänna hans plan att återerövra öriket där han växt upp som barn och där han från 1936 varit fältmarskalk för den filippinska armén och militär rådgivare åt presidenten under landets nya, partiella självstyre.

”Filippinerna charmade mig, höll mig i sitt grep och släppte aldrig taget”, skrev MacArthur, som i juli 1941 även utnämndes till chef för den amerikanska armén i Fjärran Östern.

Kärleken var ömsesidig. Det filippinska folket lärde sig att hålla av den öppenhjärtige amerikanen, som före kriget ofta syntes i sin Cadillac på Manilas gator.

”Han var förkrossad, fullkomligt förkrossad”, mindes hustrun Jean sedan MacArthur i mars 1942 tvingats fly med sin familj under japanernas invasion av Filippinerna.

MacArthurs image fick sig också en törn. Axelmakterna hånade den erfarne militären, som hade rykte om sig som en okuvlig machoman. Tysklands propagandaminister Joseph Goebbels kallade honom ”den flyende generalen”, Mussolini gav honom öknamnet ”ynkryggen”, medan dagstidningen Japan Times and Advertiser beskrev generalen som en ”desertör” som ”flytt från sin post”.

Därför handlade MacArthurs plan inte enbart om Filippinernas strategiska värde, utan även om hämnd och om att återupprätta hans goda rykte. Den femstjärnige generalen gjorde allt som stod i hans makt för att iscensätta sin återkomst när han i oktober 1944 steg i land på den filippinska ön Leyte i spetsen för den amerikanska invasionsflottan.

MacArthur hade skickat in fotografer på stranden, som var beredda att filma när han likt en frälsare målmedvetet vadade upp på stranden. På land fattade generalen radiomikrofonen och sa: ”Detta är frihetens röst. Det är general MacArthur som talar. Filippinare, jag har återvänt!”

Erövringen av Leyte gav USA landningsbanor inom räckhåll för Japans sydspets. MacArthur hade kunnat avbryta invasionen i det här skedet, men generalen var på intet vis klar. Huvudön Luzon och i synnerhet Manila skulle erövras så snabbt som möjligt. Med sig i anfallet den 9 januari 1945 hade därför MacArthur 280 000 soldater, en större invasionsstyrka än vid landstigningen i Normandie åtta månader tidigare.

Trupperna gick i land utan motstånd

Förmiddagen den 9 januari 1945 låg hundratals amerikanska landstigningsbåtar och gungade på vågorna i Lingayenbukten. Klockan 9.30 skrapade de första båtarna i sandbottnen och när stålramperna fälldes ner stormade soldaterna ut och sköt vilt omkring sig. De möttes emellertid inte av vare sig kulor eller granater.

”Grabbarna är på stranden. Inget motstånd”, fick MacArthur snart höra via radio där han befann sig ute på flaggskeppet.

Under de följande timmarna seglade landstigningsfartyg in till kusten med soldater och materiel. Knappt fem timmar efter det att de första styrkorna satts i land dök MacArthur upp på stranden i solglasögon och kakiuniform och med sin majspipa i munnen.

”Japanerna verkar ha stått med byxorna nere. Hela operationen har tills vidare varit en total framgång”, sa generalen med sedvanlig självsäkerhet när han gav en intervju.

Trots att amerikanerna på landstigningsdagen lyckades upprätta ett 34 kilometer brett brohuvud i Lingayenbukten hade japanerna på intet vis tagits på sängen. Ansvariga för försvaret av Luzon var Tomoyuki Yamashita och 275 000 japanska soldater, och den 59-årige generalen hade medvetet valt att inte försvara Lingayenbukten.

Runt bukten låg nämligen platta risfält, som gjorde ett försvar närmast omöjligt. I stället valde Yamashita att försvara de djungelklädda bergen i norr med merparten av sin styrka, som han själv hade kommandot över.

En annan styrka om 30 000 man försvarade den viktiga flygplatsen Clark Field mellan Lingayenbukten och Manila, medan huvudstadens försvar låg i händerna på konteramiral Sanji Iwabuchi och hans närmare 20 000 marinsoldater.

”Kejsarrikets öde vilar på dina axlar”, hade kejsaren sagt till Yamashita, som var fullt på det klara med att hans huvuduppgift var att göra Luzon och Filippinerna till ett långvarigt problem för amerikanerna, så att Japan fick tid att förbereda hemmafronten.

MacArthur betvivlade emellertid inte att det var hans egen genialitet som låg bakom fälttågets lovande start. Redan på eftermiddagen den 9 januari sökte han upp general Walter Krueger, som skulle leda sjätte armén söderut, mot Clark Field och Manila.

”Jag känner till minsta lilla rynka i landskapet. Det här löser du”, sa MacArthur.

Artilleri försvarade flygbasen

Filippinerna mötte den amerikanska befrielsearmén med jubel. Varje gång Kruegers sjätte armé intog en stad på vägen söderut samlades lokalbefolkningen och ställde sig och vinkade. I början mötte amerikanerna endast begränsat motstånd utanför städerna, där japaner tagit skydd i skyttegravar och placerat ut minor. Striderna höll emellertid nere Kruegers framryckning till cirka sex kilometer om dagen, en takt som MacArthur inte var nöjd med.

Efter två veckor blev amerikanerna varse att japanerna hade samlat sina styrkor kring Clark Field, som med sina tolv startbanor var den största flygbasen i södra Stilla havet. När Shermanstridsvagnarna rullade fram några kilometer utanför den viktiga basen började plötsligt granater hagla över dem.

Bombardemanget kom från dolda tunnelsystem som japanerna grävt i bergen utanför Clark Field. Med totalt 485 artilleripjäser av olika kaliber höll japanerna amerikanerna borta från flygbasen i flera dagar.

Till slut lyckades dock ett infanteriregemente under general Oscar Griswolds kommando ta sig in på basen. Med livet som insats ryckte amerikanerna fram från flygplan till flygplan som stod parkerade i hangarerna. De fick betala med blod för varje erövrad meter, men med tiden ebbade motståndet ut.

Det tog amerikanerna en vecka att erövra Clark Field. Därefter kunde Krueger och Griswold till sin chefs stora lättnad fortsätta mot Manila. MacArthur hade fått veta av filippinska motståndsmän att huvudstadens invånare var i desperat behov av hjälp.

”Livsmedelssituationen är akut. Varje dag faller människor ihop och dör på trottoarerna”, berättade gerillagrupper i huvudstaden, där närmare 500 filippinare om dagen dog av svält, eftersom japanerna hade lagt beslag på all mat.

I ett annat meddelande varnade motståndsmännen MacArthurs trupper och sa åt dem att vara försiktiga: ”Många japaner försvarar Manila. Var på er vakt.”

Amerikanerna befriade civila

På eftermiddagen den 3 februari närmade sig frontsoldaterna i Kruegers sjätte armé Manila. Shermanstridsvagnarna, som körde längst fram, besköts av artilleri när de kom till en bro strax norr om Manila, som gick över en djup ravin vid floden Tuliahan. Japanerna hade förberett bron för sprängning, så amerikanerna var tvungna att agera snabbt.

Lyckligtvis var en modig sprängämnesexpert vid namn James Sutton beredd. Löjtnanten sicksackade ut på bron i full fart, medan fienden försökte träffa honom med sina kulsprutor. På något mirakulöst vis lyckades emellertid Sutton ta sig fram till laddningen, där han klippte av stubinen och räddade bron.

Snart drog sig de återstående japanerna tillbaka från brons sydsida, varpå amerikanerna stormade över. När mörkret föll trängde amerikanerna in i Manilas norra förorter. En stridsvagn krossade porten till universitetet Santo Tomas, från vilket soldaterna befriade närmare 4 000 civila allierade fångar.

”God bless America!” utbrast en av fångarna.

Under tiden satte japanerna eld på stora delar av norra Manila och tömde stadsdelen på alla som misstänktes tillhöra gerillarörelsen. De olyckliga slets brutalt ut ur sina hem och avrättades på gatan. Ofta straffades hela familjen, till och med de allra minsta, även om bara en familjemedlem var misstänkt.

”Vissa barn togs ur famnen på sin mamma och hölls upp i luften av en japansk soldat. Sedan spetsade bödeln dem”, berättade ett vittne.

Medan rökpelare tornade upp sig över norra Manila drog sig kejsarrikets soldater tillbaka till södra sidan av Pasigfloden, som rinner genom Manila. Explosioner mullrade i staden när japanerna en efter en sprängde broarna över Pasigfloden. Därefter minerade de vägarna. Alla höga byggnader bemannades med prickskyttar, kulsprutor och artilleri, så att de fortfarande kunde beskjuta amerikanerna på motsatta sidan floden. Från norra sidan såg en bedrövad general Griswold ut över den brinnande staden.

”MacArthur hade en vision om att behålla den här vackra staden intakt. Han känner inte till att himlen brinner röd varje natt. Personligen tror jag att japanerna kommer att hålla fast vid södra Manila tills de är döda allihop”, skrev Griswold i sin dagbok den 7 februari.

Han fick rätt.

Bitter strid på gatorna

Sent på eftermiddagen den 7 februari, medan röken från bränderna ännu låg tung över Manila, paddlade två amerikanska bataljoner över Pasigfloden. Under överfarten över den knappt 100 meter breda floden klarade de sig undan större förluster, men när soldaterna tog sig i land på södra sidan och stormade in på gatorna möttes de av en japansk mur.

Lastbilar, personbilar och fabriksmaskiner låg kullvälta på asfalten och gav skydd åt japanernas kulspruteställningar, som mejade ner amerikanerna. Dessutom satt prickskyttar i torn och höga hotellbyggnader och besköt alla som försökte ta sig fram på gatorna. Först när amerikanerna hade monterat en pontonbro och dagen därpå kunde frakta över fordon till sydsidan fick de vissa framgångar med sin insats.

Till och med stridsvagnarna var sårbara för general Iwabuchis välplanerade försvar. Alla vägkorsningar i staden var översållade med 40–50 minor, som det var omöjligt för stridsvagnsförarna att undvika. Den menige soldaten Deane Marks såg chockerad på när en stridsvagn körde på en mina: ”Under bråkdelen av en sekund såg jag stridsvagnen flyga ända upp till telefonledningarna. Sedan landade vrakrester, jord och asfalt på marken. När dammet hade lagt sig låg hela den 30 ton tunga stridsvagnen upp och ner.”

I stället tvingades amerikanerna angripa genom byggnaderna. När infanteristerna slog in dörrarna i gatuplan väntade emellertid en labyrint av fällor. Under golvbrädorna låg det minor, och konservburkar med mat innehöll sprängmedel som exploderade vid minsta rörelse.

Från de högre våningsplanen kastade japanerna ner brinnande molotovcocktailar i trapphusen och trapporna var täckta av taggtråd och glas. Amerikanerna insåg snart att de var tvungna att i stället erövra byggnaderna ovanifrån.

När de med stora förluster säkrat en byggnad hoppade de vidare till nästa tak, slog upp hål och kämpade sig uppifrån och ner genom nästa byggnad. Soldaterna var bland annat beväpnade med eldkastare, som visade sig ovärderliga. Lågorna kunde på ett makabert vis döda många motståndare i ett enda svep.

”Värmen limmade fast japanerna vid väggen. De blev som en tapet”, mindes en amerikansk soldat.

Det tog amerikanerna flera veckor att pressa tillbaka Iwabuchis styrkor och dödssiffran steg på båda sidor. Efter två veckor kände japanerna att nederlaget var oundvikligt, vilket de lät gå ut över lokalbefolkningen.

”Nederlag kan göra dem till formliga bestar”, konstaterade en filippinare, som med egna ögon såg sina landsmän slaktas.

Vissa offer hängde i lyktstolpar, medan andra låg i högar på marken i dagar tills de förvandlades till en enda klump av ruttnande lik. Den 22 februari hade dock MacArthurs trupper tvingat ner japanerna på knä. De få kvarvarande styrkorna klamrade sig fast vid Manilas gamla stadsdel Intramuros.

MacArthurs hämnd var nära.

Japanerna vägrar ge upp

Den sista framstöten i Manila överlämnades åt Griswolds trupper. Den 58-årige generalen gav de förskansade japanerna i Intramuros ett erbjudande: ”Er situation är hopplös och nederlaget är oundvikligt. Jag erbjuder er en hedervärd kapitulation”, löd hans radiomeddelande.

Griswold, vars meddelande möttes av tystnad, konstaterade i sin dagbok att det därmed skulle bli ”en strid till döden”. I gryningen den 23 februari betraktade Griswold stadsdelen från taket på ett utbränt hotell. Han gav artilleriet order om att beskjuta den gamla fästningsmuren. I tjugo minuter haglade 185 ton granater mot det sex–tolv meter tjocka murverket. Gejsrar av svart rök och tegelstenar flög upp i luften. Fästningen hade förvandlats till en ruin.

”Det gamla, sköra teglet kunde inte stå emot modernt artilleri”, sa en amerikansk major.

Genom en rökridå korsade trupper vattnet vid halv nio-tiden och kämpade sig fram genom spillrorna till den gamla staden. Bakom de spruckna murarna smattrade japanska kulsprutor, men amerikanerna slog snabbt ner allt motstånd. På eftermiddagen flydde de sista japanerna ner i fästningsmurens underjordiska gångar.

Av rädsla för att lida stora förluster i den underjordiska labyrinten tog amerikanerna till ett cyniskt vapen. Bensin och olja hälldes ner i gångarna och tändes på: ”När det hela hade svalnat och våra mannar gick ner i kamrarna möttes vi av högar av japaner. De hade lidit en lika förfärlig död som den de utsatt tusentals oskyldiga civila för”, stod det i en amerikansk rapport.

Inte heller MacArthur hade någon medkänsla med japanerna när han efter erövringen av Manila gick runt bland ruinerna. Han hade befriat staden, men till ett oerhört högt pris. Närmare 100 000 filippinare i huvudstaden hade mist livet under den japanska ockupationens sista månad. Det var en märkbart rörd MacArthur som vid en ceremoni i Manila den 27 februari 1945 officiellt överlämnade makten över Filippinerna åt president Sergio Osmeña.

”Er huvudstad, som straffats så ondskefullt, har återfått sin rättmätiga ställning som demokratins högborg i Orienten”, stammade MacArthur fram i talarstolen medan hans ögon fylldes av tårar.

Bergsstrider avslutades först i september

Fienden hade dock fortfarande kontroll över Luzons bergsområden, både öster om Manila och på öns norra delar, där Yamashita förfogade över drygt 150 000 soldater. MacArthurs första steg mot en fullständig befrielse av Filippinerna var att skicka in enheter från elfte och fjortonde armékåren i Marikinadalen, öster om huvudstaden.

Där låg dammarna Wawa och Ipo. Amerikanerna försökte anfalla fienden i veckor, men vid flera tillfällen blev soldaterna ett enkelt byte för de japanska granatkastarna, som stod dolda på de branta sluttningarna.

”I flera dagar var tiden det enda som verkligen gick framåt – tiden som gick åt till att mödosamt traska uppför de branta vägarna, få fram förnödenheter och evakuera sårade”, stod det i elfte kårens rapporter.

Först efter två månader, då ett filippinskt gerillaregemente anlände, gjorde MacArthurs trupper ett genombrott. I slutet av maj säkrade amerikanerna och filippinarna gemensamt dammarna, så att hotet från den japanska armén öster om Manila, som ursprungligen utgjorts av 50 000 man, kunde elimineras.

De överlevande japanska soldaterna drog sig djupt in i bergskedjesystemet Sierra Madre längre norrut, där de ända till krigsslutet och Japans kapitulation förde en utdragen kamp mot sjukdom, svält och gerillaanfall. Vid det laget var endast 8 300 av de 50 000 soldaterna vid liv.

På norra Luzon hade MacArthur ännu större besvär med general Yamashita. MacArthurs styrkor satt i princip fast, eftersom det var svårt att transportera tung utrustning på bergens smala, branta stigar.

Infanteristerna, som mödosamt tog sig fram genom den täta vegetationen, var särskilt utsatta för japanernas många dolda grottkrigare, som bara kunde bekämpas på nära håll med eldkastare.

Med stöd från filippinska gerillagrupper lyckades amerikanerna den 27 april inta den filippinska sommarhuvudstaden Baguio, där Yamashita haft sitt högkvarter. Det återstod dock fortfarande ett enormt djungelområde på norra Luzon, där den sluge generalen och hans armé gömde sig.

MacArthur såg dock till att bryta Yamashitas försörjningslinjer, så att fienden inte fick någon mat. Månad efter månad tog svält och sjukdomar sakta livet av japanerna, som ändå höll stånd fram till kejsarrikets kapitulation den 2 september 1945.

Vid det laget var den 59-årige japanske generalen så försvagad efter månader i djungeln att han gick med en golfklubba som stöd. När han kapitulerade för amerikanerna såg han nästan ut som ett spöke. Endast 55 000 av hans armés ursprungliga 152 000 man var fortfarande vid liv.

Hämnden blev dyrköpt

MacArthur kunde visserligen brösta sig över att ha befriat Luzon och Manila, men långt ifrån alla betraktade fälttåget som en framgång. Flera amerikanska generaler kritiserade beslutet att erövra den filippinska huvudön, trots att flottan redan hade invaderat Leyte och säkrat baserna där.

I en hårt tillkämpad seger utan nämnvärd strategisk betydelse stupade 8 310 amerikanska soldater, medan 30 000 sårades. Även omkring 8 000 gerillasoldater miste livet. Därutöver var de civila förlusterna oerhört höga. De uppgick till minst 100 000 människor.

MacArthur själv hävdade att om han inte hade erövrat stora delar av Luzon under de första månaderna av 1945, så hade betydligt fler amerikanska och allierade krigsfångar dött av svält och sjukdom. Även i Manila hade tiotusen fler lidit svältdöden ifall MacArthur inte kommit dit i januari.

Japanernas massaker på huvudstadens invånare innebar emellertid att förlustsiffran blev oerhört hög. Många liv hade eventuellt sparats om amerikanerna hade avstått från att angripa Luzon. Allra värst gick dock invasionen av Luzon ut över de japanska soldaterna. Över 200 000 dog, antingen i strid eller av svält och sjukdom. Sammanlagt kostade MacArthurs hämnd minst 316 000 soldater och civila livet.