Luftwaffe återuppstod i Sovjetunionen

Tyskland hade förlorat första världskriget och Versaillesfreden skulle efterlevas om om man ville undvika att striderna återupptogs och Tyskland utplånas.

När det tyska flygvapnet formellt lades ner den 8 maj 1920 hade styrkan egentligen redan upphört att existera; alla plan hade förstörts eller konfiskerats.

Segerherrarna krävde dock mer än bara avväpning:

Tyskland skulle fråntas möjligheten att återupprusta och därför innehöll fredstraktatet krav som skulle leda till att landets flygindustri slogs i spillror.

”I sex månader efter ingåendet av detta traktat kommer produktion och import av flygplan, flygmotorer och delar av flygmotorer att vara förbjudet på tyskt territorium”, föreskrev paragraf 201.

Det påtvingade produktionsstoppet skulle tvinga flygplansfabrikerna i konkurs – och planen lyckades nästan.

Den största tyska flygplansleverantören under krigsåren, Anthony Fokker, svarade på de dystra framtidsutsikterna genom att packa hela sin industriapparat på tågvagnar som han skickade över gränsen till Holland.

Andra fabriker försökte klara sig på att tillverka civila flygplan i liten skala eller så började de tillverka jordbruksmaskiner.

Med flygvapnet och den tyska flygindustrin i ruiner verkade Storbritannien, Frankrike och USA ha uppnått sitt mål.

Men knappt hade bläcket på dokumenten från Versaillesfreden torkat innan tyska officerare började kringgå paragraferna.

De förberedde sig i största hemlighet inför den dag armén kunde frigöra sig och återta positionen bland världens ledande styrkor.

Fredsavtalet hade dikterat att det slagna Tysklands generalstab skulle upphöra att existera, på samma sätt som flygvapnet.

Men mitt i alla omstruktureringar lade ingen av de fientliga kontrollofficerarna märke till att det tyska överkommandot hade öppnat ett nytt kontor kallat Truppenamt vilket kan översättas med ”personalavdelningen”.

Bakom detta oskyldiga täcknamn samlade armén sina tuffaste och mest uppfinningsrika mannar som i hemlighet fortsatte med generalstabens arbete.

Man handplockade 60 elitofficerare till den innersta kretsen, av dem sex före detta piloter. De träffade många gamla kolleger som formellt lämnat militären men rekryterats till avdelningen som civila specialister.

I början ledde de begränsade resurserna till att Truppen­amt tvingades koncentrera sig på att bygga upp ett luftförsvar som kunde försvara landet mot fientliga angrepp.

På längre sikt var målet dock att Tyskland återigen skulle ha sitt eget flygvapen. Det skulle kräva tränade piloter och en hemlig flygplansindustri som hängde med i den senaste tekniska utvecklingen.

Detta var inte möjligt att genomföra i Tyskland och Truppenamt skickade en diskret fråga till en annan av första världskrigets stora förlorare.

Precis som Tyskland var Sovjetunionen hårt ansatt åren efter 1918. Resten av världen fruktade den kommunistiska regimen som var isolerad och omgiven av fientliga makter.

För ryssarna var till och med ett bud från den gamla fienden Tyskland välkommet.

Röda armén och tyskarnas hemliga generalstab hade gemensamma intressen och bildade en allians.

De kom överens om att Tyskland skulle få tillgång till baser på sovjetiskt territorium där de kunde testa ny krigsmateriel och träna manskap.

I utbyte fick den sovjetiska militären övervaka sina gäster under övningarna och testa de tyska planen.

År 1926 ankom den första gruppen tyska jaktpiloter till den hemliga flygbasen i Lipetsk 40 mil söder om Moskva.

Där, långt ifrån nyfikna blickar, kunde 300 tyska piloter testa nya plan, pröva angreppstekniker och öva sig på observationer i luften.

Kapaciteten var begränsad och alla elever hade valts ut på grund av sin färdighet i cockpit och sin ledarpotential.

När de återvände hem till Tyskland skulle de nämligen kunna instruera nästa grupp piloter och utarbeta nya taktiker. Många av eleverna från pilotskolan i Lipetsk fick senare högsta rang i Luftwaffe.

Första gruppen bestod av veteraner från första världskriget och efter dem följde unga män som utsetts till att bli stommen i framtidens flygvapen.

De skulle lära sig att flyga och för att rekrytera tillräckligt många kandidater visade den tyska militärledningen ännu en gång att de kunde kringgå Versaillesfreden.­

Friska, unga tyskar, framförallt officerare, uppmuntrades att anmäla sig till glidflygplansklubbar som på 1920-talet blev allt fler i Tyskland.

I de motorlösa planen kunde man billigt och enkelt träna basala flygfärdigheter i ett land vars flyg­industri fortfarande gick på knäna.

Vid ankomsten till Lipetsk kunde de unga piloterna för första gången sätta sig i ett äkta tyskt stridsplan.

Träningen med de oprövade planen var dock inte ofarlig och flera piloter till och md dog under övningarna. Deras kroppar skickades hem till Tyskland i lådor märkta ”maskindelar”.

En av de tyska producenterna som i hemlighet utvecklade nya maskiner var Hugo Junkers.

Hans fabrik i Tyskland producerade civila plan men han började tillverka stridsplan med hjälp av olika utländska skalföretag; först i Sovjetunionen och från 1925 i Sverige under det anonyma namnet AB Flygindustri.

De flesta delarna framställdes på huvudfabriken i Tyskland varefter Junker fraktade dem i båt till Sverige där de sattes ihop och exporterades till flygvapen i Sydamerika, Asien och Europa.

När Hitler blev tysk kansler stod det snabbt klart att flygplanet prioriterades högt. Ett nytt luftfartsministerium bildades med Hermann Göring som chef.

Han var en högt dekorerad pilot från första världskriget och intog plats nummer två i den nazistiska partihierarkin, direkt efter Hitler.

Göring visade sig vara den perfekte chefen för Tysklands nya flygvapen. I kraft av sin position kunde han se till att flygstyrkorna fick ordentligt med resurser och att fabrikerna ökade sin kapacitet – i övrigt höll han sig borta.

Göring satt sällan vid skrivbordet i sitt rymliga ministerkontor i Berlin, han föredrog parader och sällskapsliv.

Frånvaron var till förrdel för hans stab eftersom det var över tio år sedan Göring sist hade suttit i en cockpit och han visste inget om militärflygets utveckling sedan första världskriget.

Luftwaffe bildades till slut officiellt i mars 1935 när Hitler förkastade alla paragrafer om militära begränsningar i Versaillesfreden.

Varken britterna, fransmännen eller amerikanerna gjorde motstånd. Nu kunde Tysklands upprustning intensifieras utan hemlighetsmakeri.

Framöver var principen att om något i den tyska militären kunde flyga, då tillhörde det Hermann Göring.

Tysklands nyinrättade flygvapen skulle ha en överbefälhavare och valet föll på general Walther Wever.

Det var hans uppgift att fastlägga Luftwaffes uppdrag. Walther Wever menade att nyckeln till seger var ett nära samarbete med armén.

De tyska bombplanen skulle användas för att förstöra fiendens baser och blockera transportvägarna så att det blev helt omöjligt för fienden att förflytta sina trupper:

”Flygvapnet kommer att göra det möjligt för vår militär att vinna ett helt utplånande slag genom att hålla fiendens reserver, till och med hela reservarméer, borta från slagfältet”, slog Wever fast inför en grupp officerare från Luftwaffe.

Han tyckte också att fiendens fabriker var givna mål, men ingen trodde på att flygstyrkor kunde vinna krig på egen hand genom att terrorbomba storstäder. Några av tidens militärteoretiker menade dock att förstörelsen snabbt skulle tvinga fienden till kapitulation.

Wevers ord var en exakt beskrivning av hur Luftwaffe kom att operera under hela andra världskriget.

Istället för att ha en helt självständig roll, såsom till exempel brittiska Royal Air Force eller det amerikanska flygvapnet, ville han samarbeta med armén.

Kursen låg utstakad för Luftwaffe och fundamentet för stora trium­fer, såväl som bittra fiaskon, var lagt. Redan år 1936 kunde det tyska flygvapnet utföra sitt första uppdrag.

I Spanien gjorde fascistiska krafter uppror mot landets vänsterorienterade regering och ett tre år långt inbördeskrig bröt ut.

Hitler beslutade sig för att ingripa och Luftwaffe skulle leda striderna. En av de piloter som deltog var Günther Scholz. Som officer arbetade Scholz i Spanien i ett år och utförde han bombräder, flög på eskortuppdrag och utkämpade luftdueller.

”Uppdragen, ibland flera på en dag, krävde det yttersta av piloter och plan”, skrev han senare i sina memoarer.

”Aktioner på låg höjd med mål vid fronten var extremt farliga och ledde ofta till en hel del flygande bly.”

Innan tyskarna lättade hade de i regel tagit sig nära målen för att undersöka hur det såg ut på marken.

Denna taktik blev ett av Luftwaffes starkaste kort och mest använda taktik.

Under det spanska inbördeskriget utförde tyska plan ett angrepp som försämrade Tysklands rykte i utlandet:

Den 26 april 1937 lade tyska bombplan staden Guernica i ruiner och i den internationella pressen rådde det inga tvivel om att nazisterna använt terrorbombning som strategi.

Omständigheterna kring angreppet klargjordes aldrig men att fälla bombmattor för att bryta ner fiendens kampvilja var inte en av Wevers principer. Bombningen av Guernica skedde troligtvis på Francos uppmaning och de tyska piloterna i ”Legion Condor” levererade det önskade resultatet utan att bekymra sig om civila offer.

Striderna i Spanien gav möjlighet att testa taktik och materiel, och att komma till rätta med allvarliga problem före den väntande uppgörelsen med Tysklands ärkefiender.

Jaktplanet Heinkel He 51 betraktades som Luftwaffes stolthet men visade sig vara en flygande rishög.

Den var så underlägsen i strid med fiendens sovjettillverkade plan att de tyska piloterna fick söka tillflykt mitt i de formationer av bombplan som annars hade till uppgift att beskjuta. Arbetet med att färdigutveckla den mycket mer effektiva Messerschmitt Bf 109 skyndades på.

Krigsinsatsen visade också att precisionsbombning med bland annat den nyutvecklade Stuka gav mycket bättre resultat än någon hade vågat hoppas på.

Testerna bekräftade de tyska teoretikernas tro på att fiendens markstyrkor var de viktigaste målen och att det var framtiden för stridsplanen.

Spanska inbördeskriget avslutades våren 1939 och redan på sensommaren samma år bröt andra världskriget ut.

Luftwaffe var nu perfekt utrustat för att föra den typ av luftkrig de riktat in sig på. Messerschmitt Bf 109 var bättre än nästan alla motståndare som jaktplanet kom att strida mot under det första krigsåret.

Stukor och lätta bombplan pulvriserade de mål som spärrade av vägen för de tyska pansardivisionerna. Mobila verkstäder följde arméns främsta enheter hack i häl så att flygplanen kunde repareras mycket snabbt och skickas upp i luften igen.

Ingen fiende kunde hänga med i tyskarnas tempo när de drog fram genom Polen, Skandinavien och Västeuropa.

Motgången fick Hermann Göring att ta större ansvar för Luftwaffe. Men då försvårades läget ytterligare. Göring gav Hitler orealistiska löften och grep efter desperata lösningar när de väntade problemen blev ett faktum.

Redan före krigets slut år 1945 hade Luftwaffe slutat fungera som ett operativt flygvapen. Resterna efter det tyska flygvapnet stod stilla på marken, utan bränsle, piloter och reservdelar.

Samtidigt lades de tyska städerna i ruiner av de allierade bombplanen som inte mötte något motstånd uppe i luften.

För Günther Scholz slutade kriget i Stavanger där han hade lett det tyska flygförsvaret i Norge.

Den sista gången han flög i Luftwaffes uniform var som krigsfånge och med brittiskt bränsle i tanken. Britterna ville att de tyska planen skulle tillbaka till Tyskland och ­Scholz styrde en maskin full av sårade soldater och norska kvinnor gravida med tyska mäns barn.

Efter kriget

Efter kriget fick Scholz arbete på sina svärföräldrars fabrik. Hans egna föräldrar hade omkommit under en brittiskt terrorbombning av staden Magdeburg. Günther Scholz dog år 2014 som den siste piloten från Legion Condor.