Hitler hade höga för­väntningar på det tyska flygvapnet som Göring och hans högra hand Milch ledde.

© Getty Images

Luftwaffe återuppstod i Sovjetunionen

När första världskriget avslutas är segerherrarna eniga om att det tyska flygvapnet ska utplånas. Stridsplan skrotas och piloterna blir av med jobbet. Men tyskarna vägrar ge upp. På hemliga baser i Sovjet utbildar Luftwaffe sina nya piloter och testar framtidens flygplan.

2 juni 2017 av Esben Mønster-Kjær

Den tyska delegationen i Versailles är utom sig. 

Tyskarna var förberedda på att första världskrigets segerherrar skulle presenterna extremt tuffa krav när de ankom till det franska slottet den 7 maj 1919. Men priset för att avsluta kriget visar sig överstiga deras värsta farhågor.

”Tiden är inne för att avlägga räkenskap”, säger Frankrikes premiärminister ­Georges Clemenceau till tyskarna som har klämt in sig bakom ett bord – som om de vore anklagade i ett brottmål. ”Ni har bett om fred. Vi är redo att ge er fred.”

I utbyte vill segerherrarna ha en astronomisk ersättning och Tyskland ska ta på sig skulden för krigets förödelser. 

Kraven för fred innebär också att den tyska armén ska ersättas av en vaktkår på ynka 100000 man som inte får ha vare sig stridsvagnar, ubåtar eller flygplan. Europas största nation ska förödmjukas; tvingas bort från sin plats i stormakternas krets.

”Vi är förfärade när vi läser de krav som ställs på oss – våra fienders segerrika ­brutalitet”, svarar den tyske utrikesministern. Men tyskarna har inget val. De måste skriva under, utan att ändra en enda av fördragets 440 paragrafer.

Versaillesfredens krav innebär bland annat att världens effektivaste flyg­vapen ska upplösas. 

Med överlägsna strategier, bättre utrustning och mer erfarna piloter har tyskarna i fyra år hävdat sig mot en fiende som haft mycket större flygstyrkor. 

Nu är det över. De tyska planen och den samlade erfarenheten ska nu skrotas, tillsammans med ­stoltheten över vad flygarässen åstadkommit.

Freden ska orsaka konkurser

Tyskland hade förlorat första världskriget och Versaillesfreden skulle efterlevas om om man ville undvika att striderna återupptogs och Tyskland utplånas. 

När det tyska flygvapnet formellt lades ner den 8 maj 1920 hade styrkan egentligen redan upphört att existera; alla plan hade förstörts eller konfiskerats.

Segerherrarna krävde dock mer än bara avväpning: 

Tyskland skulle fråntas möjligheten att återupprusta och därför innehöll fredstraktatet krav som skulle leda till att landets flygindustri slogs i spillror.

 ”I sex månader efter ingåendet av detta traktat kommer produktion och import av flygplan, flygmotorer och delar av flygmotorer att vara förbjudet på tyskt territorium”, föreskrev paragraf 201.

Det påtvingade produktionsstoppet skulle tvinga flygplansfabrikerna i konkurs – och planen lyckades nästan. 

Den största tyska flygplansleverantören under krigsåren, Anthony ­Fokker, svarade på de dystra framtidsutsikterna genom att packa hela sin industriapparat på tågvagnar som han skickade över gränsen till Holland.

Andra fabriker försökte klara sig på att tillverka civila flygplan i liten skala eller så började de tillverka jord­bruksmaskiner. 

Som ett resultat av Versaillesfreden skickades tusentals fullt fungerade tyska plan till skroten. 

© Getty Images

Hemligt kontor styr armén

Med flygvapnet och den tyska flygindustrin i ruiner verkade Storbritannien, Frankrike och USA ha uppnått sitt mål. 

Men knappt hade bläcket på dokumenten från Versaillesfreden torkat innan tyska officerare började kringgå paragraferna. 

De förberedde sig i största hemlighet inför den dag armén kunde frigöra sig och återta positionen bland världens ledande styrkor.

Fredsavtalet hade dikterat att det slagna Tysklands generalstab skulle upphöra att existera, på samma sätt som flygvapnet. 

Men mitt i alla omstruktureringar lade ingen av de fientliga kontrollofficerarna märke till att det tyska överkommandot hade öppnat ett nytt kontor kallat Truppenamt vilket kan översättas med ”personalavdelningen”.

Bakom detta oskyldiga täcknamn samlade armén sina tuffaste och mest uppfinningsrika mannar som i hemlighet fortsatte med generalstabens arbete. 

Man handplockade 60 elitofficerare till den innersta kretsen, av dem sex före detta piloter. De träffade många gamla kolleger som formellt lämnat militären men rekryterats till avdelningen som civila specialister.

I början ledde de begränsade resurserna till att Truppen­amt tvingades koncentrera sig på att bygga upp ett luftförsvar som kunde försvara landet mot fientliga angrepp. 

På längre sikt var målet dock att Tyskland återigen skulle ha sitt eget flygvapen. Det skulle kräva tränade piloter och en hemlig flygplansindustri som hängde med i den senaste tekniska utvecklingen. 

Detta var inte möjligt att genomföra i Tyskland och Truppen­amt skickade en ­diskret fråga till en annan av första världskrigets stora förlorare.

Sovjetunionen erbjuder mark

Precis som Tyskland var Sovjet­unionen hårt ansatt åren efter 1918. Resten av världen fruktade den kommunistiska regimen som var isolerad och omgiven av fientliga makter. 

För ryssarna var till och med ett bud från den gamla fienden Tyskland välkommet.

Röda armén och tyskarnas hemliga generalstab hade gemensamma intressen och bildade en allians. 

De kom överens om att Tyskland skulle få tillgång till baser på sovjetiskt territorium där de kunde testa ny krigsmateriel och träna manskap. 

I utbyte fick sovjeterna övervaka sina gäster under övningarna och testa de tyska planen.

År 1926 ankom den första gruppen tyska jaktpiloter till den hemliga flyg­basen i ­Lipetsk 40 mil söder om Moskva. 

Där, långt ifrån nyfikna blickar, kunde 300 tyska piloter testa nya plan, pröva angreppstekniker och öva sig på observationer i luften.

Kapaciteten var ­begränsad och alla elever hade valts ut på grund av sin färdighet i cockpit och sin ledarpotential. 

När de återvände hem till Tyskland skulle de nämligen kunna instruera nästa grupp piloter och utarbeta nya taktiker. Många av eleverna från pilotskolan i ­Li­petsk fick senare högsta rang i Luftwaffe.

Första gruppen bestod av veteraner från första världskriget och efter dem följde unga män som utsetts till att bli stommen i framtidens flygvapen. 

De skulle lära sig att flyga och för att rekrytera tillräckligt många kandidater visade den tyska militärledningen ännu en gång att de kunde kringgå Versaillesfreden.­ 

Friska, unga tyskar, framförallt officerare, uppmuntrades att anmäla sig till glidflygplansklubbar som på 1920-talet blev allt fler i Tyskland. 

I de motorlösa planen kunde man billigt och enkelt träna basala flygfärdigheter i ett land vars flyg­industri fortfarande gick på knäna.

Stridsplan tillverkas i Sverige

Vid ankomsten till Lipetsk kunde de unga piloterna för första gången sätta sig i ett äkta tyskt stridsplan. 

Träningen med de oprövade planen var dock inte ofarlig och flera piloter till och md dog under övningarna. Deras kroppar skickades hem till Tyskland i lådor märkta ”maskindelar”.

En av de tyska producenterna som i hemlighet utvecklade nya maskiner var Hugo Junkers. 

Hans fabrik i Tyskland produ­cerade civila plan men han började tillverka stridsplan med hjälp av olika utländska skalföretag; först i Sovjetunionen och från 1925 i Sverige under det anonyma namnet AB Flyg­industri. 

De flesta delarna framställdes på huvudfabriken i Tyskland varefter Junker fraktade dem i båt till Sverige där de sattes ihop och exporterades till flygvapen i Sydamerika, Asien och Europa.

År 1932 var Truppenamt redo att åter­upprätta det tyska flygvapnet. Man hade utvecklat nya angreppsstrategier och strategiplanerna för en styrka på tusen flygplan av fem olika modeller låg redo i arkivskåpet. 

Fabrikerna var ivriga att få komma igång med upprustningen. Generalerna saknade bara en politisk ledare som ville bryta Versaillesfreden och göra nederlagets begränsningar till historia. Den ledaren kom med Adolf Hitlers maktövertagande den 30 januari 1933.

Nazister tar plats i ministerierna

När Hitler blev tysk kansler stod det snabbt klart att flygplanet prioriterades högt. Ett nytt luftfartsministerium bildades med Hermann Göring som chef. 

Han var en högt dekorerad pilot från första världskriget och intog plats nummer två i den nazistiska parti­hierarkin, direkt efter Hitler.

Göring visade sig vara den perfekte chefen för Tysklands nya flygvapen. I kraft av sin position kunde han se till att flygstyrkorna fick ordentligt med resurser och att fabrikerna ökade sin kapacitet – i övrigt höll han sig borta. 

Göring satt sällan vid skrivbordet i sitt rymliga ministerkontor i Berlin, han föredrog parader och sällskapsliv. 

Frånvaron var till förrdel för hans stab eftersom det var över tio år sedan Göring sist hade suttit i en cockpit och han visste inget om militärflygets utveckling sedan första världskriget.

På det här sättet fick experterna arbetsro. 

De kunde dock inte direkt sätta igång den uppenbara återupprustningen eftersom Hitler först ville ta ett hårdare grepp kring Tyskland innan han utmanade Storbritannien och Frankrike genom att helt och hållet förkasta fredsavtalet. 

Men förberedelserna tilltog och många nya medlemmar värvades till landets flygklubbar. En av dem var den 22-årige Günther ­Scholz. 

Han började flyga 1933 och beslutade sig för att bli pilot i det flygvapen som alla visste snart skulle se dagens ljus.

Nu hade hemliga pilotskolor öppnats i Tyskland och det var vid flottans skola som Scholz upptäcktes år 1934. 

Den unge aspiranten hade tur och fick en av de få platser som var avsedda för de allra bästa. I det utvalda broderskapet rådde en stark gemenskap. 

Elitkulturen ledde till en generation av extremt duktiga piloter, men kulturen skulle också visa sig vara ett problem i det långa loppet.

När kriget inleddes var de tyska piloterna inte alls förberedda på att snabbt utbilda de många, nya rekryterna.

Junkers Ju 52 utvecklades som transportplan men användes till bombräder.

© Getty Images

Tyskland flyger igen

Luftwaffe bildades till slut officiellt i mars 1935 när Hitler förkastade alla paragrafer om militära begränsningar i Versaillesfreden. 

Varken britterna, fransmännen eller amerikanerna gjorde motstånd. Nu kunde Tysklands upprustning intensifieras utan hemlighetsmakeri. 

Framöver var principen att om något i den tyska militären kunde flyga, då tillhörde det Hermann Göring.

Tysklands nyinrättade flygvapen skulle ha en överbefälhavare och valet föll på general Walther Wever. 

Det var hans uppgift att fastlägga Luftwaffes uppdrag. Walther Wever menade att nyckeln till seger var ett nära samarbete med armén. 

De tyska bombplanen skulle användas för att förstöra fiendens baser och blockera transportvägarna så att det blev helt omöjligt för fienden att förflytta sina trupper:

”Flygvapnet kommer att göra det möjligt för vår militär att vinna ett helt utplånande slag genom att hålla fiendens reserver, till och med hela reservarméer, borta från slagfältet”, slog Wever fast inför en grupp officerare från Luftwaffe. 

Han tyckte också att fiendens fabriker var givna mål, men ingen trodde på att flygstyrkor kunde vinna krig på egen hand genom att terrorbomba storstäder. Några av tidens militärteoretiker menade dock att förstörelsen snabbt skulle tvinga fienden till kapitulation.

Wevers ord var en exakt beskrivning av hur Luftwaffe kom att operera under hela andra världskriget. 

Istället för att ha en helt självständig roll, såsom till exempel brittiska Royal Air Force eller det amerikanska flygvapnet, ville han samarbeta med armén.

Kursen låg utstakad för Luftwaffe och fundamentet för stora trium­fer, såväl som bittra fiaskon, var lagt. Redan år 1936 kunde det tyska flygvapnet utföra sitt första uppdrag.

Inbördeskriget avslöjar brister

I Spanien gjorde fascistiska krafter uppror mot landets vänsterorienterade regering och ett tre år långt inbördeskrig bröt ut. 

Hitler beslutade sig för att ingripa och Luftwaffe skulle leda striderna. En av de piloter som deltog var Günther Scholz. Som officer arbetade Scholz i Spanien i ett år och utförde han bomb­räder, flög på eskortuppdrag och utkämpade luftdueller.

”Uppdragen, ibland flera på en dag, krävde det yttersta av piloter och plan”, skrev han senare i sina memoarer.

­”Aktioner på låg höjd med mål vid fronten var extremt farliga och ledde ofta till en hel del flygande bly.”

Innan tyskarna lättade hade de i regel tagit sig nära målen för att undersöka hur det såg ut på marken. 

Denna taktik blev ett av Luftwaffes starkaste kort och mest använda taktik.

Under det spanska inbördeskriget utförde tyska plan ett angrepp som försämrade Tysklands rykte i utlandet: 

Den 26 april 1937 lade tyska bombplan staden Guernica i ­ruiner och i den internationella pressen rådde det inga tvivel om att nazisterna använt terrorbombning som strategi.

Omständigheterna kring angreppet klargjordes aldrig men att fälla bombmattor för att bryta ner fiendens kampvilja var inte en av Wevers principer. Bombningen av ­Guernica skedde troligtvis på Francos uppmaning och de tyska piloterna i ”Legion Condor” levererade det önskade resultatet utan att bekymra sig om civila offer.­

Striderna i Spanien gav möjlighet att testa taktik och materiel, och att komma till rätta med allvarliga problem före den väntande uppgörelsen med Tysklands ärkefiender. 

Jaktplanet ­Heinkel He 51 betraktades som Luftwaffes stolthet men visade sig vara en flygande rishög. 

Den var så underlägsen i strid med fiendens sovjettillverkade plan att de tyska piloterna fick söka tillflykt mitt i de formationer av bombplan som annars hade till uppgift att beskjuta. Arbetet med att färdigutveckla den mycket mer effektiva Messer­schmitt Bf 109 skyndades på.

Krigsinsatsen visade också att precisionsbombning med bland annat den nyutvecklade Stuka gav mycket bättre resultat än någon hade vågat hoppas på. 

Testerna bekräftade de tyska teoretikernas tro på att fiendens markstyrkor var de viktigaste målen och att det var framtiden för stridsplanen.

Tyskarnas mest producerade flygplan var Messerschmitt Bf 109. Det var ett av de få plan som tillverkades under hela andra världskriget. Trots att bättre jaktplanstyper tillkom fyllde planet en viktig roll ända fram till krigsslutet.

Fabrikerna hänger inte med

Spanska inbördeskriget avslutades våren 1939 och redan på sensommaren samma år bröt andra världskriget ut. 

Luftwaffe var nu perfekt utrustat för att föra den typ av luftkrig de riktat in sig på. Messerschmitt Bf 109 var bättre än nästan alla motståndare som jaktplanet kom att strida mot under det första krigsåret. 

Stukor och lätta bombplan pulvriserade de mål som spärrade av vägen för de tyska pansardivisionerna. Mobila verkstäder följde arméns främsta enheter hack i häl så att flygplanen kunde repareras mycket snabbt och skickas upp i luften igen.

Ingen fiende kunde hänga med i tyskarnas tempo när de drog fram genom Polen, Skandinavien och Västeuropa. 

Tysklands flygande armada led dock nederlag i slaget om Storbritannien då Göring hade utlovat helt orealistiska resultat. 

Men fiaskot följdes av Luftwaffes ditintills största triumf då Hitler skickade sina styrkor mot Sovjetunionen år 1941. 

Före gryningen den 22 juni var Günther Scholz och tusentals andra piloter i luften och väntade på signal för att de skulle korsa gränsen och angripa ryssarna.

”Jag blickade söderut. Så långt ögat nådde sköt signalskott upp mot himlen längs gränsen, nästan som fyrverkerier. Det var en syn jag aldrig kommer att glömma”, mindes Scholz efter kriget.

Bara under offensivens första dag sköts 322 fientliga flygplan ner och Luftwaffe utplånade ytterligare 1 500 stycken på marken medan de tyska förlusterna inte var fler än 35 maskiner. Siffrorna lät så överdrivna att Göring vägrade att tro på dem. 

Günther Scholz var en av de få tyska piloter som stred under hela kriget och överlevde.

© Schiffer Publishing Ltd

Först när vraken på de sovjetiska flygbaserna räknades ihop kunde rapporterna bekräftas. Hitler menade nu att Röda arméns sammanbrott var nära ­förestående och i september gav han ­därför order om att dra ner på flyg­planstillverkningen.

Produktionen var redan mindre än de förluster Luftwaffe lidit sedan krigets början. Men Nazitysklands ledare var övertygade om att segern var nära och att de sedan skulle kunna återuppbygga styrkan. Redan år 1940 byggde britterna tre plan på två tyska.

Det stora fälttåget mot Stalin stannade av strax utanför Moskva och med vinterns bitande kyla kom de sovjetiska motoffensiverna. 

Blixtkriget hade slagit fel och istället drogs Tyskland in i ett utmattningskrig som varken armén eller Luftwaffe var förberedda på.

Motgången fick Hermann Göring att ta större ansvar för Luftwaffe. Men då försvårades läget ytterligare. Göring gav Hitler orealistiska löften och grep efter desperata lösningar när de väntade problemen blev ett faktum.

Redan före krigets slut år 1945 hade Luftwaffe slutat fungera som ett operativt flygvapen. Resterna efter det tyska flygvapnet stod stilla på marken, utan bränsle, piloter och reservdelar. 

Samtidigt lades de tyska städerna i ruiner av de allierade bombplanen som inte mötte något motstånd uppe i luften.

För Günther Scholz slutade kriget i Stavanger där han hade lett det tyska flygförsvaret i Norge.

Den sista gången han flög i Luftwaffes uniform var som krigsfånge och med brittiskt bränsle i tanken. Britterna ville att de tyska planen skulle tillbaka till Tyskland och ­Scholz styrde en maskin full av sårade soldater och norska kvinnor gravida med tyska mäns barn.

Efter kriget

Efter kriget fick Scholz arbete på sina svärföräldrars fabrik. Hans egna föräldrar hade omkommit under en brittiskt terrorbombning av staden Magdeburg. Günther Scholz dog år 2014 som den siste piloten från Legion Condor.

Kanske är du intresserad av...