Den 30 april 1945 satte sig en av andra världskrigets mest avskydda män för sista gången bakom mikrofonen i det tyska propagandaministeriets radiostudio i Hamburg. I närmare sex år hade William Joyce, mer känd som Lord Haw-Haw, varit Hitlers röst i etern och förlöjligat den brittiska regeringen.
Nu var det emellertid slut med det. Ingenting kunde längre förhindra katastrofen. På gatan utanför bokstavligt talat rasade Joyces värld samman.
Två dagar dessförinnan hade brittiska styrkor inlett ett storstilat anfall mot Hamburg, och utanför studion hördes dova knallar från artilleri och granateld.
När han började tala stod det klart att den tidigare så arrogante propagandamakaren var kraftigt berusad. Med nasal röst babblade han på om ödeskampen i Berlin och hävdade bestämt att ingen tyrann skulle kunna krossa Tyskland.
Ni kommer inte att få höra min röst under de närmaste månaderna. William Joyce den 30 april 1945
Därefter tog William Joyce farväl: ”Ni kommer inte att få höra min röst under de närmaste månaderna. Jag säger: ’Länge leve Tyskland! Heil Hitler och farväl.’”
När brittiska soldater några dagar senare intog radiostudion hittade de inspelningarna av radiosändningen och även den flaska gin som Joyce hade tömt.
Lord Haw-Haw själv var försvunnen, åtminstone för stunden.
Älskade det brittiska imperiet
Mannen som kom att bli Hitlers mest kända propagandaröst i etern föddes i New York år 1906 av brittiska föräldrar. Fadern var av irländskt ursprung och tre år senare återvände familjen till Irland, där Joyce växte upp.
Redan från unga år lärde sig Joyce att älska det brittiska imperiet. Som tonåring, under irländska frihetskriget år 1921, rekryterades han som kurir av den brittiska armén. Några år senare, medan han studerade på universitetet i London, började han svärma för fascismen.
Under ett politiskt möte attackerades Joyce av en kommunist som knivskar höger sida av hans ansikte från örat till mungipan, vilket gav honom ett framträdande ärr. Händelsen cementerade hans avsky för kommunismen och hans hängivenhet för dess huvudfiende, fascismen.
År 1932 blev Joyce medlem i partiet British Union of Fascists (BUF). Den retoriskt begåvade Joyce visade sig vara en fantastisk talare, men han kom snart på kollisionskurs med BUF:s ledare Oswald Mosley, som till slut kastade ut den unge hetsporren ur partiet.
Då bildade Joyce ett eget, ännu mer radikalt fascistiskt parti. När han år 1939 fick nys om att de brittiska myndigheterna planerade att gripa honom flydde han till Tyskland.
Även där fick han användning för sin fallenhet för retorik.
Goebbels: ”Lord Haw-Haw är genial”
En kort tid efter William Joyces ankomst till Tyskland rekryterades han av det tyska propagandaministeriet, som menade att den överklassaccent som han lagt sig till med skulle göra honom trovärdig när han riktade sig till britterna.
Mycket riktigt väckte radiosändningarna uppmärksamhet i England, där den brittiska pressen gav honom öknamnet Lord Haw-Haw på grund av den överdrivna överklassaccenten.
I sina propagandasändningar till England gick Lord Haw-Haw hårt åt både den brittiska regeringen och överklassen, medan han försökte övertyga landets arbetare om att deras politiker var odugliga och att kriget mot Nazityskland var ett misstag.
Många britter tyckte att Joyces radiosändningar var underhållande, inte minst de teatraliska imitationerna av Winston Churchill som han emellanåt gjorde. Snart lyssnade uppemot sex miljoner britter på hans sändningar.
William Joyce blev en av det nazistiska propagandaministeriets viktigaste röster. Här syns han under kriget i centrala Berlin, nonchalant stående med en cigarett i handen.
Den tyske propagandaministern Goebbels var eld och lågor: ”Lord Haw-Haw är genial”, skrev han i sin dagbok i september 1940.
Goebbels ansåg att sändningarna var ett perfekt sätt att skapa ”terror och panik”.
I England lyssnade även representanter för myndigheterna på sändningarna, dock med rynkade pannor. ”Jag är inte helt övertygad om att Lord Haw-Haws ständiga upprepningar inte har dåligt inflytande”, sa BBC:s generaldirektör, som samtidigt medgav att sändningarna var förvånansvärt uppfinningsrika.
Det fanns emellertid inget fog för hans oro. Britterna tyckte visserligen att sändningarna var underhållande, men det innebar inte att de tog till sig Lord Haw-Haws budskap – tvärtom.
Joyce söndrade inte britterna med sina radiosändningar, utan gav dem ett gemensamt hatobjekt.
Ett misslyckat flyktförsök
När det mot krigsslutet stod klart för William Joyce att Tyskland skulle förlora kriget började han förbereda sin flykt. Han var fullt på det klara med att han skulle vara illa ute om britterna tog honom till fånga. Därför skaffade han sig ett falskt pass under namnet Wilhelm Hansen.
Strax efter sin sista radiosändning den 30 april 1945 flydde han från Hamburg och satte kurs mot den danska gränsen.
Den 28 maj 1945 träffade två brittiska soldater som höll på att samla ved i en skog några kilometer från den danska gränsen en kontaktsökande herre. Mannen pekade med sin käpp på ett stycke ved som de hade missat och tilltalade dem på franska.
Soldaterna, som inte kunde någon franska, tackade mannen på tyska, men ägnade honom ingen särskild uppmärksamhet. Plötsligt började emellertid mannen prata engelska: ”Där hittar ni lite till.”
”Jag kände genast igen rösten. Det var William Joyce på den tyska radion”, sa soldaten vid ett senare tillfälle.
Han berättade för sin kamrat om sin misstanke och frågade sedan mannen: ”Ni är möjligen inte William Joyce?”
Det fick genast Joyce – för det var han som inte hade kunnat låta bli att prata en stund med sina landsmän – att stoppa ner handen i fickan. Soldaterna sköt honom omedelbart i ena skinkan, varpå Joyce föll till marken.
När soldaterna letade igenom hans fickor hittade de förutom det falska passet även hans tyska armépass – med namnet William Joyce.
Efter rättegången mot Lord Haw-Haw dömdes han för förräderi mot den brittiska kronan och hängdes den 3 januari 1946.