SS-ledaren Heinrich Himmler är sjuk. En kombination av överansträngning och influensa har orsakat en lindrig hjärtinfarkt och han är inlagd på Hohenlychens sanatorium norr om Berlin.
För säkerhets skull har byggnadens tak målats vita och försetts med stora, röda kors för att allierade plan inte ska bomba den under sina räder i februari 1945.
För första gången sedan Himmler gick med i nazistpartiet 22 år tidigare har han börjat tvivla på Hitler. I sina ärligaste stunder diskuterar Himmler med förtrogna inom SS om de ska avsätta Führern genom en kupp.
Det blir inte mer än prat. När ämnet kommer på tal nästa gång säger Himmler sig vara obrottsligt lojal mot Hitler. Men SS-ledaren har insett att Tyskland är på väg att förlora kriget.
På sanatoriet funderar han på en idé om att använda de 700 000 fångarna i landets koncentrations-, arbets- och förintelseläger i en jättelik byteshandel med USA och Storbritannien: Om han släpper fångarna ska striderna på västfronten upphöra.
Sedan kan tyskarna slå sig ihop med västmakterna och med gemensamma krafter bekämpa Sovjetunionen.
Förnäm svensk gäst
19 februari 1945, Hohenlychen: Svenska Röda Korset vill rädda alla norska och danska fångar i koncentrationslägren. Greve Folke Bernadotte har skickats till Tyskland för att förhandla.
Himmler befinner sig fortfarande på sanatoriet, när den ihärdige greven dyker upp.
Den gänglige svensken med den fasta blicken försöker övertyga SS-ledaren om att alla skandinaviska fångar i koncentrationslägren bör evakueras till Sverige.
Bernadotte säger att det kommer att förbättra tyskarnas anseende avsevärt.
Heinrich Himmler var chef för SS och ansvarig för koncentrationslägren.
Himmler finner förslaget absurt, men han vågar inte avspisa Folke Bernadotte helt och hållet, för greven är vice ordförande för svenska Röda Korset och har goda kontakter bland svenska politiker.
Med deras hjälp kan Himmlers kommande fredstrevare nå de allierade.
Efter flera timmars diskussion får Bernadotte lov att samla alla skandinaver i koncentrationslägret Neuengamme utanför Hamburg. Men svenskarna måste själva stå för transporterna och ha med sig egen bensin.
Bernadotte flyger tillbaka till Sverige för att lösa de praktiska problemen. Han måste få ihop hundra bussar, lastbilar och ambulanser samt trehundra frivilliga för att genomföra evakueringen.
Det gäller att agera fort, för ingen vet hur länge SS-ledarens välvilja håller i sig.
Fångar bygger ubåtsvarv
Mars, bunkern ”Valentin” vid Bremen: Alla fångar i det tyska lägersystemet tillhör SS. Vid floden Weser håller de på att bygga en gigantisk bunker, som döljer ett varv.
Varje morgon marscherar tretusen fångar ut från koncentrationslägret Farge. Efter en halvmil når de floden Weser, där en enorm betongbunker reser sig.
Bunkern med kodnamnet ”Valentin” är 416 meter lång och reser sig 26 meter över landskapet. I stora kar blandar fångarna för hand 500 000 kubikmeter betong för att gjuta bunkerns 4,5 meter tjocka väggar.
När ”Valentin” enligt planen står färdig i augusti 1945 ska den fungera som ett högeffektivt varv, som ska bygga ubåtar på löpande band.
Varje vecka ska tre nya ubåtar släppas rakt ut i floden via en sluss, och därifrån ska de ge sig ut i kriget.
Fångarna från Neuengamme fick bland annat bygga ett befäst ubåtsvarv vid Bremen. Det bombades innan det hann tas i bruk.
Fångarnas arbetsdag är tolv timmar lång, förhållandena på byggarbetsplatsen horribla, och maten helt otillräcklig.
Varje dag omkommer fångar i olyckor eller av ren och skär utmattning, när de ska bära cementsäckar som väger mer än de själva gör.
Britterna har koll på den gigantiska betongkonstruktionen som håller på att ta form vid floden: en dag i mars flyger Lancasterbombare in över platsen och fäller bland annat tolv stycken Grand Slam-bomber med vardera tio ton sprängmedel.
Explosionerna slår hål i bunkerns tak, skickar en grävmaskin till flodens botten och förstör de stora karen som betongen blandas i. Men SS tvingar fångarna att fortsätta med arbetet.
Nya order från SS-ledaren
12 mars, Hohenlychen: Heinrich Himmlers finske massör övertalar SS-ledaren till en oväntat humanitär gest i koncentrationslägren.
I åratal har Himmler lidit av smärtsamma magkramper som endast hans personlige massör Felix Kersten kan kurera.
Under de senaste behandlingarna har Kersten lyckats avtvinga Himmler ett löfte om att koncentrationslägren ska överlämnas till de allierade utan strid.
De påfrestande dödsmarscherna, då utsvultna och utmattade fångar släpar sig från läger till läger, ska stoppas, bestämmer SS-ledaren.
Ett par dagar senare ger han order om att mördandet av judar i förintelselägren ska avbrytas.
Inom SS är det få som lyder Himmlers överraskande order, och den upphävs när Hitler kräver att alla koncentrationsläger ska rivas och att alla fångar ska dödas.
Himmler byter blixtsnabbt fot och förklarar att Führern fattat rätt beslut, för nazismens fiender ska inte få möjlighet att triumfera efter kriget.
”Fångarna i koncentrationslägren ska gå under med oss. Det är Hitlers klara och logiska order, och jag ska se till att den verkställs noggrant”, säger han entusiastiskt.
Inte heller Hitlers order om total utrotning verkställs dock. I stället fortsätter SS den kaotiska kapplöpningen med tiden: Alla läger som riskerar att erövras av fienden ska evakueras med tåg eller i stora marschkolonner.
Efter det ska lägren rensas från alla spår av massmord och misshandel.
Munhuggs med Himmler
2 april, Hohenlychen: Himmler och Bernadotte möts för andra gången på sanatoriet, som SS-ledaren använder som högkvarter. Bernadotte hoppas fortfarande kunna ta med fångarna till Sverige.
”Jag är beredd att göra allt för det tyska folket”, förkunnar Himmler. ”Men jag måste fortsätta kampen. Jag har svurit en trohetsed till Führern, och den är jag bunden av.”
Bernadotte tar till orda: ”Inser ni inte att Tyskland i själva verket har förlorat kriget? Genom angreppet på Ryssland 1941 etablerades tvåfrontskriget. Det är det som ryckt segern ur Tysklands händer. Ni säger att ni är villig att göra allt för det tyska folket. Ni borde tänka mer på det än på trohetseden.”
Efter fyra timmar upphör diskussionen utan resultat.
SS-översten Max Pauly hade från 1942 ansvar för Neuengamme och sextio underläger. Avrättad 1946.
SS hyrde ut fångar som slavar
Sedan nazisternas maktövertagande 1933 har SS skapat ett nät av läger för bland annat judar, kommunister, homosexuella och andra. Arbetskraften hyrs ut till tyska företag.
Få känner nog till koncentrationslägret Farge, som låg på ett militärt område väster om Bremen. Där bodde 3 000 fångar under usla förhållanden i ett nedlagt, underjordiskt oljelager.
Deras uppgift var att bygga bunkern ”Valentin”, som ett femtiotal tyska företag hade skrivit kontrakt med Kriegsmarine om att uppföra.
För att genomföra bygget så billigt som möjligt hyrde företagen koncentrationslägerfångar av SS.
Varje fånge kostade cirka fyra riksmark om dagen, cirka en tredjedel av vad en tysk arbetare skulle ha i lön. Fången fick ingenting.
I lägersystemet betecknades Farge som ett utekommando, ett underläger, till koncentrationslägret Neuengamme, som hade över sextio sådana läger, så att fångarna bodde nära de byggen och företag som de var uthyrda till.
Samma system rådde i alla Nazitysklands huvudläger, som låg utspridda över framför allt Tyskland och Polen. Lägren hade mängder av underläger, som ofta var av tillfällig karaktär.
Dödligheten var hög, för arbetet var fysiskt krävande och maten var otillräcklig. Fångarna arbetade helt enkelt ihjäl sig.
Dödsmarsch för bunkerbyggarna
6 april, koncentrationslägret Farge: Britterna tränger fram snabbt i norra Tyskland, och SS inleder en hastig evakuering av de utsatta lägren. Ett av dem är lägret vid Weser.
En av fångarna i Farge är den franske sabotören Francois Hockenhauer. Han har arbetat på ”Valentin”-bunkern sedan augusti 1944, men först nu börjar han hoppas att det omänskliga lidandet snart är över.
Vinden bär med sig det avlägsna ljudet av kanoneld och Francois tycker att ljudet kommer närmare för varje dag.
Den 6 april börjar SS tömma hans läger, ett underläger till det stora lägret Neuengamme utanför Hamburg.
Dit ska fångarna från Farge föras i säkerhet, men de måste gå hela sträckan, drygt tretton mil.
”Vi lämnade lägret till fots i långa kolonner, klädda i trasor och utmattade av svält. Vi marscherade i fyra dagar från tidig morgon till sen kväll utan mat eller dryck. Då och då kunde vi rycka åt oss gräs och ogräs och äta. Ordern löd ’marschera eller dö’. Många föll döende ner i diket”, berättar Francois Hockenhauer efter kriget.
Massmord löser Jepsens problem
7 april, nära Lüneburg: I godstågsvagnar och långa kolonner förs tusentals fångar bort från fronten. Evakueringen är kaotisk och improviserad.
Fyrahundra sjuka fångar från Neuengammes underläger Banter Weg i örlogshamnen Wilhelmshaven har ett par dagar tidigare tvingats upp på ett godståg, som ska ta dem till koncentrationslägret Bergen-Belsen.
Tolv vakter ser till att ingen rymmer. Befälet har örlogsofficeren Rudolf Engelmann och SS-Unterscharführer (sergeant) Gustav Alfred Jepsen.
Danskfödde Jepsen har tagit med sin flickvän Ilse, så att hon kan följa med honom till Hamburg.
När godståget når Lüneburg attackeras stationsområdet i staden av amerikanska bombplan. Minst 73 fångar mister livet, medan ett tjugotal lyckas komma undan i tumultet.
Vakterna samlar de övriga överlevande på ett fält. Jepsen vet inte vad han ska göra, och skickar en begäran om instruktioner till Neuengamme.
Fångarna tillbringar två dagar på fältet utan mat eller tak över huvudet. Sedan kommer lastbilar från Bergen-Belsen och hämtar 146 av dem.
Jepsen lämnas kvar på fältet med en stor grupp hungriga och utmattade fångar. Han vet fortfarande inte vad han ska göra. Först den 11 april får han order om att likvidera alla sina fångar.
”Det var inte fler än 52 kvar i livet. Alla vakterna deltog i skjutandet. Jag sköt själv sex stycken”, berättar han efter kriget. De döda kropparna kastas i en massgrav, som har grävts i en närbelägen skog.
De vita bussarna är på väg
Början av april: De vita bussarna kör i skytteltrafik för att hämta skandinaviska fångar i läger i hela Tyskland och samla dem i Neuengamme.
Folke Bernadotte är på väg i bil genom norra Tyskland, när han ser två vita bussar komma körande i andra riktningen. Han hejdar dem för att få reda på hur arbetet fortskrider.
”Vem har befäl över konvojen?” frågar han. En ung, utmattad sjuksköterska i smutsig uniform kliver fram.
”Har det inte varit svårt, syster?” frågar Bernadotte.
”Å, nej. Inte värre än att det låtit sig göras”, svarar hon.
Bussarna har kört hela vägen från lägret Dachau utanför München. Första delen av färden gick utan större problem.
”Men utanför Magdeburg hamnade vi mitt i ett bombangrepp. Staden stod i brand, när vi kom dit, och vägarna var förstörda av bomber, så vi fick köra en stor omväg. Det gick ... Men två av mina norrmän klarade inte mer”, säger sjuksköterskan och pekar upp på taket på ena bussen, där två livlösa kroppar lindats in i en presenning och surrats fast.
Fångarna i Neuengamme fick gräva en kanal, så att lägrets produktion av tegel kunde fraktas till byggarbetsplatserna.
Fångarna skulle bygga Tyskland
SS ville vara delaktig i den byggboom som Hitlers maktövertagande förde med sig. Neuengamme inrättades som nazisternas tegelbruk.
År 1938 köpte SS huvudförvaltningskontor ett nedlagt tegelbruk vid Elbe cirka tre mil från Hamburg.
Under de följande åren uppstod där en gigantisk produktion av tegel, som var avsedd för nazisternas prestigebyggen.
För att teglet skulle kunna transporteras från Neuengamme lät SS både anlägga en järnväg och gräva en kanal.
Arbetet i ett tegelbruk var okvalificerat, så där fick SS användning för ett stort antal koncentrationslägerfångar.
Arbetet slet ut dem, men nya stod alltid klara. Fångar med hantverkskompetens fick arbeta i lägrets vapenfabrik.
Byggnaderna arrenderades av vapentillverkaren Carl Walther, som tillverkade 20 000 exemplar av det halvautomatiska geväret G43 där.
För att få fångarna att arbeta mer införde SS ett perverst belöningssystem för effektiva fångar: de fick tillgång till lägrets bordell, där fem kvinnliga fångar kontrollerade av läkare var tvungna att erbjuda sexuella tjänster.
Neuengamme var inte ett förintelseläger som Auschwitz, men det utvecklades ändå till ett av de värsta lägren, där hälften av de totalt 106 000 fångarna omkom.
Uppror mot SS i Buchenwald
8 april, Buchenwald: De amerikanska styrkorna rycker fram mot Weimar, som är granne med koncentrationslägret Buchenwald. SS har bråttom att tömma de överfylla barackerna på fångar.
Gwidon Damazyn från Polen har levt i lägret sedan 1941. I hemlighet har han konstruerat en primitiv radiosändare, som han nu plockar fram: ”Till de allierade. Till general Pattons armé”, knackar Gwidon fram på morsekod.
”Detta är koncentrationslägret Buchenwald. SOS. Vi behöver hjälp. De tänker evakuera oss. SS tänker utplåna oss.”
Under årens lopp har fångarnas motståndsorganisation lyckats stjäla en kulsprutepistol och några gevär, men det har inte räckt för att försöka göra uppror mot de välbeväpnade vakterna, och SS kan ostört fortsätta att skicka iväg fångar i stora marscherande kolonner.
Några minuter efter att Gwidon sänt sitt meddelande på engelska, ryska och tyska, får han ett upplyftande svar: ”KZ Bu. Håll ut. Ilar till hjälp. 3:e arméns stab.”
Gwidon Damazyn svimmar av glädje.
Medan fångarna i Neuengamme fick nöja sig med blaskig soppa, höll SS-vakterna stora fester.
De följande dagarna flyr de flesta av SS-vakterna, så fångarna vågar ta sig an de sista. När amerikanerna når fram den 11 april kontrolleras lägret av fångarna.
Till skillnad från i andra läger har SS inte hunnit röja upp i Buchenwald, så det ligger lik överallt. Amerikanerna blir chockade, och de tvingar Weimars invånare att besöka lägret. Alla ska se vad Tyskland har gjort.
Även för Himmler kommer nyheten om Buchenwald som en chock. Fångupproret skrämmer honom och han skickar ett telegram till alla lägerkommendanter: ”Kapitulation kommer inte på fråga. Lägren ska genast evakueras. Inga fångar får falla levande i fiendens händer.”
Det handlar inte bara om att undanröja vittnena till nazismens grymheter. Himmler vill ha så många fångar som möjligt för sin byteshandel med västmakterna.
Tusen mördas i brinnande lada
Första halvan av april, Celle: Tåg med över tretusen fångar från olika läger står stilla på rangerbangården efter ett allierat flyganfall.
Koncentrationslägret Mittelbau-Dora i södra Harz har varit centrum för produktionen av V-2-robotar. I en underjordisk fabrik har fångarna monterat vapnet, som satts in mot bland annat London.
För ett par veckor sedan tömdes dock lägret och fångarna skickades med tåg mot Neuengamme.
När fångarna den 5 april når Celle hejdas transporten, eftersom spåren har bombats. I staden står redan flera tåg med strandsatta fångar, över tretusen personer.
Den lokale nazistledaren Gerhard Thiele beslutar att fångarna från Mittelbau ska gå till staden Gardelegen. I tre kolonner traskar de utmattade människorna iväg. Omkring fyrahundra omkommer längs vägen.
Den 12 april ger Thiele order om att de fångar som är för sjuka att gå vidare ska avrättas. Morgonen därpå låter han vakterna tvinga in tusen fångar i en stor lada.
Porten låses och byggnaden sätts i brand. Polacken Stanislaw Waleszynski var en av endast sex överlevande: ”Ladan är fylld med halm i knähöjd. Jag känner lukten av bensin. Portarna stängs, och jag ser en SS-man antända halmen. Elden sprider sig med blixtens hastighet, och alla försök att släcka den är förgäves. Jag närmar mig porten och ser en fånge som med en sked skrapar bort jorden under porten. Jag hjälper till med mina bara händer, tills vi kan slinka under. Till slut står jag utanför ladan. Vi krälar genom ett sädesfält och tar oss in i skogen.”
Fri lejd till Sverige
18 april: Folke Bernadotte har till slut fått lov att föra de skandinaviska fångarna till Sverige. Alla tillgängliga fordon skrapas ihop för operationen – även danska bussar, som på grund av bristen på drivmedel körs med gengasaggregat.
”Hur många bussar kan ni ha klara och vitmålade?” Frågan ställs till åkaren Christian Ovesen i den danska staden Herning, när han lyfter telefonluren klockan 16.30.
Han dryftar saken med sina kollegor och hör sig för med karosserifabriken – och kommer fram till att han kan ställa upp med sju bussar. Han får veta att de ska frakta medtagna danska och norska fångar till Sverige.
Sedan mars har det pågått en hektisk aktivitet för att hämta fångarna från läger så långt borta som Mauthausen vid Linz i Österrike.
En del har redan förts till Danmark för vård, de övriga 4 255 har enligt avtalet med Himmler samlats i den skandinaviska avdelningen i Neuengamme.
Den danske generalkonsuln i Hamburg, Marius Yde, förhandlar envist med stadens nazistiske Gauleiter Karl Kaufmann om att få ett slutgiltigt godkännande av frigivningen.
Till slut övertalas även Himmler, och på kvällen den 19 april kommer det formella tillståndet.
Tyskarnas villkor är dock att evakueringen avslutas inom 24 timmar. Etthundratjugo danska bussar och skåpbilar samlas i staden Padborg. Konvojen kan rulla söderut.
De sista skandinaverna har räddats
20 april: Adolf Hitler firar sin 56-årsdag i Führerbunkern. Himmler har motvilligt åkt dit för att gratulera. I Neuengamme närmar sig Folke Bernadottes evakuering slutet.
De vita bussarna svänger in på uppställningsplatsen i Neuengamme klockan halv två på eftermiddagen.
Den danske fången Poul Verner Nielsen berättar: ”Nu var det vår tur. Alla rusade fram för att få plats. Så snart det inte gick att stoppa in fler körde bussen. Vi drog allesammans en lättnadens suck, när vi körde ut genom porten.”
Hela dagen flyger engelska jaktplan över lägret, och bomber faller utanför lägerområdet. Under tiden är bussarna på väg mot staden Friedrichsruh, där Bernadottes medarbetare har slagit upp sitt högkvarter och bor i tält.
Där samlas de skandinaviska fångarna, innan de ska köras vidare mot den danska gränsen och sedan till Sverige.
Sent på kvällen nås det svenska utrikesdepartementet av ett telegram: ”Friedrichsruh meddelar. 20/4 2130: Lägret Neuengamme fullständigt tömt på skandinaver omkring klockan 2100.”
Kvar i lägret är 10 000 fångar, som inte har samma tur.
Sjuka barn hängs
20 april, sen kväll: Så snart den sista vita bussen är borta kör en tysk postbil fram. Denna natt ska bevisen för det värsta brottet i Neuengammes historia röjas undan.
Sedan november 1944 har tjugo judiska barn bott i en särskild sektion i Neuengamme.
De har hämtats i förintelselägret Auschwitz för att vara försökskaniner i SS-läkaren Kurt Heissmeyers medicinska försök: som ett led i sin forskning på botemedel mot tuberkulos ville han se vad som sker, när barnens lymfkörtlar opereras bort och de smittsamma bakterierna injiceras i deras blodkärl och lungor.
Tusen fångar omkom i en lada vid Gardelegen. Amerikanska soldater tvingade civila tyskar att begrava de döda.
Nu vill Heissmeyer göra sig av med barnen så fort som möjligt. SS-män hjälper de tjugo sjuka barnen upp i en liten lastbil, och så åker de under natten till en nedlagd skola på gatan Bullenhuser Damm i Hamburg.
Barnen förs ner i källaren och kläs av. En SS-officer förklarar efter kriget: ”De satt på bänkar och var glada och förväntansfulla, eftersom de för första gången fått lov att lämna Neuengamme. Barnen misstänkte ingenting.”
SS-männen ger barnen morfin, och när de är tillräckligt bedövade hängs de. Samma öde drabbar barnens vårdare från Neuengamme.
Kvällen därpå hämtas de döda kropparna och bränns i lägrets krematorium.
Mot Lübeck
21 april, Neuengamme: Utrymningen av det stora lägret är i full gång.
”I andra änden av lägret går ett ändlöst led av muselmänner. Från sjukstugorna vacklar, kryper och bärs de fram. Många har inget annat än en skjorta på sig, de kryper på händer och knän eller släpas av medfångar. De pressas in och staplas i godsvagnar”, berättade Conrad Vogt-Svendsen.
Till vardags är han norsk sjömanspräst i Hamburg, men den senaste tiden har han befunnit sig i Neuengamme för att övervaka de vita bussarna. Tyskarna har fått bråttom att evakuera resten av lägret.
De senaste dagarna har en del fångar skickats till hamnen i Lübeck, där de flyttas över till last- och passagerarfartyg, som ligger för ankar i bukten. Enstaka fångar fick gå till fots, men de allra flesta fraktas med tåg.
Den tyske fången Ernst Schneider skriver i sin dagbok: ”Efter att vi väntat halva natten i de smutsiga godsvagnarna satte tåget sig i rörelse. Ungefär mitt på dagen den 21:e kom vi till hamnen i Lübeck, där vi kom ombord på lastfartyget Thielbek. Lastrummet var överfyllt. Det stank, och inte en enda ljusstråle kunde nå ner. I mörkret satt folk och sket direkt på golvet. Där tillbringade vi sju–åtta dagar.”
Efter kriget var Bernadotte FN-medlare mellan Israel och dess arabiska grannar.
Nordisk insats ledde till de vita bussarna
Folke Bernadottes evakuering hade föregåtts av två år av förhandlingar och förberedelser.
Medan krigslyckan vände för Tyskland enades politiska krafter i Danmark, Norge och Sverige för att pressa de tyska myndigheterna att frige skandinaviska fångar i koncentrationslägren.
I Danmark hade amiral Carl Hammerich arbetat med hemliga planer på en kår, som skulle hämta fångarna.
Han hade kontakt med de norska sjömansprästerna i Hamburg, som hade gjort ett register över fångarna.
Även den norske diplomaten Niels Christian Ditleff låg på. Han pressade Sveriges regering för att få med den i en evakuering.
Med mandat från den svenska regeringen reste vice ordföranden för svenska Röda Korset, Folke Bernadotte, i februari 1945 till Berlin för ett möte med Heinrich Himmler.
Han gick till en början endast med på att samla alla skandinaver i Neuengamme.
Den 8 mars rullade de första vitmålade svenska bussarna mot Tyskland för att hämta fångar så långt borta som i Mauthausen i Österrike.
Den norske fången Finn Hasselgård, som hämtades i Sachsenhausen, berättar: ”Vi fick ett brutalt möte med Neuengamme. Det första vi såg var en trave lik utanför krematoriet. De hade inte kapacitet att bränna alla liken, så de hade bara kastats ovanpå varandra.”
Marius Yde, den danske generalkonsuln i Hamburg, tryckte också på för att få igång en evakuering av skandinaverna.
I april fick 120 danska bussar och skåpbilar till slut grönt ljus för att hämta alla de skandinaviska fångarna från Tyskland.
Full fart på uppröjningen
22 april, Neuengamme: 10 000 fångar har nått Lübeck, medan 700 stannat kvar för att städa samtliga byggnader.
Lägret ska rensas från minsta spår av grymheterna. Alla lik bränns i krematoriet och SS-män har fullt upp med att förstöra lägerförvaltningens papper.
”SS-läkaren Alfred Trzebinski kom för att titta igenom dokument. Sedan gick han in i läkarmottagningen, där de hemliga dödsdomarna befann sig. Jag skulle se till att alla dokument brändes. Skorstenen rök hela dagen”, berättar den tyske fången Emil Zuleger.
Bernadotte hjälper Himmler
Natten till den 24 april, Lübeck: SS-ledaren presenterar sitt fredsutspel.
Den pressade Heinrich Himmler har bett om ett nytt möte med Bernadotte, denna gång i den svenska legationens hus i Lübeck. SS-ledaren vill presentera sin fredsplan.
”Jag erkänner att Tyskland är besegrat”, säger Himmler, och att Hitler troligen kommer att dö någon av de närmaste dagarna.
Himmler betraktar sig därför som Tysklands egentlige ledare, och för att rädda sitt land från undergång vill han så fort som möjligt förhandla om fred med den amerikanske överbefälhavaren i Europa, general Eisenhower.
”Jag är beredd att gå med på en villkorslös kapitulation på västfronten, och jag är även villig att diskutera de tekniska detaljerna för en kapitulation av de tyska stridskrafterna i Danmark och Norge.”
Bussarna hade stora, röda kors, men vid flera tillfällen utsattes de trots det för flyganfall.
Bernadotte lovar att föra fram förslaget till den svenska regeringen, som ska ge det vidare till Eisenhower.
Till avsked förkunnar Himmler att han nu tänker köra mot östfronten för att strida som en vanlig soldat.
Han når inte långt. Hans bil trasslar in sig i den taggtråd, som rullats ut kring den svenska legationens fastighet.
Flytande koncentrationsläger
26 april, Lübeck: Det sista tåget från Neuengamme anländer till Lübeck. På kajen väntar flera tusen fångar på att få veta vad som väntar dem.
Passagerarfartyget Cap Arcona ligger för ankar ett par sjömil ut i bukten.
Den tidigare lyxkryssaren har utslitna maskiner och saknar drivmedel, och nu lastas det med större delen av de lägerfångar som väntar i hamnen.
Två dagar senare är antalet fångar på Cap Arcona uppe i 6 500. Stämningen ombord växlar mellan hopp och förtvivlan.
Det ryktas att skeppet ska ta fångarna till Sverige, medan andra tror att skeppet ska sänkas med man och allt.
Himmler får sparken
28 april, Führerbunkern i Berlin: Medan de skandinaviska fångarna körs över den danska gränsen får Hitler kännedom om Himmlers fredstrevare.
Hitler ger ifrån sig ett ljud som från ett sårat djur när utländska radiostationer meddelar att de allierade har avvisat Himmlers fredsförslag.
Hitler är helt perplex. Av alla sina hantlangare har han alltid betraktat Himmler som den mest trofaste, och som en tänkbar efterträdare som rikets ledare.
Nu har SS-ledarens svek uppdagats. ”Aldrig att en förrädare får efterträda mig som ledare”, vrålar Hitler i vrede och kräver att SS-ledaren grips.
Med 206 meters längd var Cap Arcona en bjässe i Hamburgs hamn.
Sydatlantens drottning
Från 1927 gick lyxkryssaren Cap Arcona mellan Hamburg och Sydamerika. De 1 365 passagerarna satt i sidentapetserade salonger och på kvällarna bjöd en orkester upp till dans.
Den 25 oktober 1939 mottog kaptenen dock radiosignalen ”QW7”: Rederiet skulle överlämna skeppet till flottan.
Därefter fungerade Cap Arcona som inkvartering för armén, innan det i februari och mars 1945 förde tyska flyktingar till Köpenhamn.
Efter det ankrade det uttjänta skeppet i Lübeckbukten. Där konfiskerades det av Hamburgs Gauleiter, Karl Kaufmann. Nu skulle skeppet fyllas med lägerfångar.
Freden kommer närmare
1 maj: Storamiral Karl Dönitz meddelar i ett radiotal att Führern är död och att han är landets nye rikspresident. Kriget fortsätter.
På Cap Arcona tar kapten Heinrich Bertram på kvällen kontakt med den tyske representanten för fångarnas hemliga organisation på skeppet, Erwin Geschonneck.
Bertram berättar att Hitler är död, och att brittiska styrkor är på väg.
”I morgon är de kanske redan här i Neustadt”, funderar Bertram. Nyheterna sprider sig som en löpeld. Humöret bland fångarna stiger märkbart.
Samtidigt flyger engelska flygplan in över bukten och noterar det stora uppbådet av skepp i Lübeckbukten. Fångarna på Cap Arcona vinkar entusiastiskt till dem.
”Mina medfångar blev till zombier”, sa Wim Aloserij.
Den siste överlevande
Tvångsarbetaren Wim Aloserij från Nederländerna lyckades fly från Cap Arcona när brittiskt flyg angrep skeppet med tusentals koncentrationslägerfångar ombord.
Wim Aloserij var 21 år, när han 1943 deporterades till Tyskland. Wim vägrade arbeta för tyskarna och flydde som fripassagerare på ett tåg tillbaka till Nederländerna.
Hans liv under jorden slutade året därpå. ”Jag greps under en razzia och fördes till genomgångslägret Amersfoort”, har han berättat.
Redan efter ett par veckor kom han till Neuengamme och vidare till Husum-Schwesing för att gräva stridsvagnsdiken.
Där huserade den alkoholiserade SS-Untersturmführer Hans Hermann Griem, som roade sig med att skjuta mot sina fångar.
I december 1944 gick färden tillbaka till Neuengamme, där Wim fick hjälpa till att röja undan spåren efter nazisternas brott.
Den 29 april stod han på kajen i Lübeck, och efter några dagar ombord på lastfartyget Athen flyttades han över till den före detta lyxkryssaren Cap Arcona.
”Det var som på Titanic, men detta skeppet var ett flytande koncentrationsläger. Jag märkte snabbt att de tänkte förstöra skeppet, och redan första dagen tog jag reda på hur jag skulle kunna fly. Medan mina medfångar blev till zombier, höll jag mig klar i huvudet”, förklarade Wim.
När RAF angrep skeppet med raketer och bomber – och fångarna brändes ihjäl under däck – gömde sig Wim i kabyssen. Med hjälp av ett rep och en gummiflotte lyckades han ta sig i land.
Wim Aloserij var den siste överlevande som kunde berätta om fasorna på Cap Arcona.
Hans memoarer, De laatste getuige, skrivna av Frank Krake, kom ut strax före hans död 2018. Wim blev 94 år gammal.
Tragedin ombord på fångskeppet
3 maj, Lübeckbukten: Natten har varit lugn på Cap Arcona. På morgonen ställer alla upp som vanligt. De som dött under natten kastas över bord.
Ombord på skeppet finns 5 519 personer, fångar och besättning. Alla väntar. Det är ont om plats och alla är hungriga, men stämningen är hög. Befrielsen känns nära.
Så kommer det emellertid inte att bli.
Klockan 14.00 lyfter nio Hawker Typhoon-jaktbombare under ledning av RAF-kaptenen Jonny Baldwin från flygplatsen vid Osnabrück.
Enligt hans upplysningar är skeppen i Lübeckbukten fyllda med nazister på flykt. Baldwin utser Cap Arcona som mål för fem av sina plan.
Brittiska Typhoonplan avfyrade raketer mot det flytande koncentrationslägret Cap Arcona, som började brinna.
Ingen av piloterna lägger märke till fångarna på däcket eller de vita lakan som hängts upp som tecken på kapitulation.
Planen avfyrar totalt fyrtio raketer mot skeppet, som i nästa ögonblick är ett eldhav.
Den tyske fången Erwin Geschonneck på Cap Arcona: ”Sårade skriker. Fångarna är utom sig, rusar i gångarna. Panik! Ryssarna under däck kan inte komma upp.”
Erwin hoppar femton meter ner i vattnet och tar sig i land. Han är en av få.
De engelska planen skjuter på allt som rör sig i vattnet, och de fångar som lyckas ta sig in till stranden blir beskjutna av tyska soldater.
Från Cap Arcona överlever endast 350 fångar. Under flera dagar spolas de döda kropparna upp på stranden.
Epilog
Historiker uppskattar att cirka 200 000 koncentrationslägerfångar dog under krigets sista månader till följd av dödsmarscher, avrättningar och allierade angrepp. De vita bussarna räddade 7 795 skandinaver.
Till det kommer 7 550 andra, som Bernadotte och personalen på bussarna fick lov att ta med, däribland ett stort antal franska, belgiska, nederländska och polska kvinnor från Ravensbrück.