Kvinnor i krig

”Röda döden” spred skräck på östfronten

Bland de tyska soldaterna på östfronten 1941 fanns det ett namn som spred skräck. Ludmila Pavlitjenko hade i juni 1941 anmält sig för tjänstgöring i Röda armén, och efter en kort utbildning skickades hon till fronten som prickskytt. Hon dödade mer än 300 tyskar och blev snabbt både fruktad och hatad av fienden.

Efter att Pavlitjenko sårats av granateld förflyttade armén henne till Moskva, där hon befordrades till löjtnant och fick ansvar för att utbilda andra ryska prickskyttar.

”Röda döden”, som Ludmila Pavlitjenko blev känd som, var en av cirka 2 000 kvinnliga prickskyttar i de sovjetiska styrkorna. Endast omkring 500 av dessa överlevde kriget. Under det år som Ludmila Pavlitjenko var aktiv vid fronten skrev hon in sig i historieböckerna som den effektivaste kvinnliga prickskytten någonsin – ett rekord som står sig än i dag.

Brutala fångvaktare

”Aufseherin” löd den officiella beteckningen för några av andra världskrigets brutalaste bödlar. De kvinnliga vakterna i de nazityska koncentrationslägren blev efter kriget kända som några av krigets mest sadistiska fångvaktare.

De första kvinnliga vakterna anlände under 1942 till Auschwitz på grund av brist på manliga vakter, och när kriget tog slut var omkring var tionde vakt en kvinna.

De kvinnliga vakterna kom i regel från den lägre medelklassen och hade tidigare arbetat som till exempel sömmerskor, frisörer eller lärare. De frivilliga rekryterades via annonser i tyska tidningar, som uppmanade kvinnor att visa sin kärlek till riket och ansluta sig till SS.

I lägren kunde vakterna få utlopp för eventuella sadistiska tendenser och ofta även inleda kärleksrelationer med manliga vakter – med SS-chefen Heinrich Himmlers goda minne.

Prinsessan tog på sig uniformen

I september 1939 kastades Storbritannien in i andra världskriget, och inför hotet från Nazityskland övervägde den brittiska regeringen att sätta prinsessan Elizabeth i säkerhet i Kanada.

Förslaget avvisades av kungafamiljen, som ville stanna kvar i England och ge befolkningen stöd. Under resten av kriget blev Elizabeth en enande symbol för britterna. Redan 1940 höll 14-åriga Elizabeth sitt första tal i radion och vände sig med tröst och stöd till de barn som evakuerades från städerna.

När hon närmade sig sin 18-årsdag ändrade parlamentet lagen, så att hon kunde fungera som en av fem rådgivare i händelse av att hennes far var oförmögen att sköta sina plikter eller befann sig utomlands, och året därpå – mot slutet av kriget – utsågs hon till hedersmedlem i Auxiliary Territorial Service och tilldelades tjänstgöringsnummer 230873. Inom denna brittiska motsvarighet till lottakåren utbildades hon till chaufför och mekaniker, vilket utnyttjades i propagandan för att visa britternas kampvilja.

Hämndlysten ryska betalade för stridsvagn

När Marija Okajbrskajas make stupade på östfronten uppfylldes hon av hämndbegär. Hatet mot tyskarna växte sig så stort att hon förmådde invånarna i sin hemstad att samla in tillräckligt med pengar för att betala för en T-34-stridsvagn. Hon lyckades även övertala den lokale partiledaren att få lov att delta i kriget som stridsvagnens förare. Enligt den sovjetiska propaganda stupade Marija Okajbrskaja 1944 under offensiven för att befria Leningrad.

Om historien är sovjetisk propaganda eller om den är sann är historikerna osäkra på, men säkert är att en annan kvinnlig stridsvagnsförare vid namn Aleksandra Samusenko hyllades för sitt mod på slagfältet och i synnerhet sina insatser under slaget vid Kursk, då Samusenko utan stöd från sitt förband attackerade tre tyska Tiger-stridsvagnar och slog ut dem.

När Samusenkos bataljonschef stupade fick hon ansvar för stridsvagnsbataljonen och fungerade som dess chef 1943–1944. Aleksandra Samusenko avled efter att ha sårats i den tyska byn Zülzefirz sju mil från Berlin under offensiven genom östra Pommern.

Sjuksköterskor slet vid fronten

Flera hundra tusen sjuksköterskor ingick i de väpnade styrkorna under andra världskriget och befann sig ofta väldigt nära frontlinjerna. De kvinnliga sjuksköterskorna kunde placeras ombord på örlogsfartyg, inom flygvapnet eller inom armén. Det innebar att kvinnorna fick uppleva några av krigets brutalaste scener, lemlästade män och döende pojkar, och ofta intogs fältsjukhusen av fienden, vilket innebar att sjuksköterskorna utsattes för enorma risker.

Arbetet var samtidigt påfrestande i de ofta underbemannade fältsjukhusen, där dagligen flera hundra soldater med fasansfulla sår och andra skador hamnade på operationsbordet och sedan skickades vidare för rehabilitering – eller dog.

Kvinnorna satt vid spakarna

Ett av de mindre farliga jobben, och kanske ett av de lugnaste, var arbetet som truckförare, som hemma i säkerhet flyttade runt förnödenheter, eller som testflygare på stridsflygplan, innan de skulle sättas in i strid.

I en tid då kvinnor ofta inte kom i närheten av stora maskiner var det ett verkligt genombrott att de fick lov att köra och flyga åt armén under kriget.

Även i Nazityskland fick kvinnor lov att flyga, och en av de skickligaste piloterna var Hanna Reitsch, som i egenskap av inbiten medlem i SS, pilot i Luftwaffe och nära vän med högt uppsatta nazister bland annat testflög de första jetplanen och i april 1945 till och med flög in i Berlin för att rädda Hitler från Führerbunkern. Operationen misslyckades, när Hitler vägrade att lämna Berlin, och Reitschs plan var ett av de sista som tog sig ut från Berlin.

Piloter terroriserade tyskarna på nätterna

Alla nyanlända tyska rekryter som kastades in i striderna på östfronten blev snabbt bekanta med det illavarslande ordet ”natthäxa”.

Ordet var ett öknamn för kvinnorna i det sovjetiska 588:e nattbombarregementet, som upprättades 1940, trots att kvinnor vid den tidpunkten officiellt inte tilläts delta i krigshandlingar. Att Röda armén ändå fick en enhet av flygande häxor berodde på att den ryska piloten Marina Raskova utnyttjade sina kontakter med den sovjetiske ledaren Josef Stalin för att få tillåtelse att bilda ett förband av kvinnliga bombplanspiloter.

Regementet blev snabbt känt och fruktat för sina smyganfall, som utfördes i nattens mörker. När piloterna närmade sig de tyska ställningarna stängde de av flygplanets motor, så att de ljudlöst glidflög mot fienden. Endast vindmotståndet mot flygplanskroppen kunde avslöja bombplanen, och tyska soldater jämförde ljudet med hur det låter när en kvast far genom luften, vilket gav de kvinnliga piloterna öknamnet ”natthäxor”.

Kvinnor var perfekta spioner

Förförelse, list och nerver av stål. Under andra världskriget var det kvinnornas vanligaste vapen, när de arbetade som spioner. Samtidigt som tyskarna hade infiltrerat stora delar av England med en kår av attraktiva spioner, fungerade kvinnliga allierade spioner som kurirer, som förmedlade viktiga meddelanden och organiserade nätverk för motståndskämpar och allierade soldater på flykt.

I synnerhet brittiska Nancy Wake var en nagel i ögat på Gestapo. Hon skötte ett gigantiskt nätverk, som spred kaos i det ockuperade Europa och hjälpte allierade fångar som flytt från tyska fångläger att ta sig till England via Spanien. Wake var så skicklig och betydelsefull för krigets gång att Gestapo placerade henne högst upp på sin lista över eftersökta personer – belöningen för den som grep eller angav Wake var fem miljoner franc.

Hon blev med tiden administrativ chef för omkring 7 000 personer inom den franska motståndsrörelsen och koordinerade leveranser av vapen och sprängmedel. Hon deltog även i motståndsaktioner, då hon – enligt ryktena – dödade tyskar med sina bara händer. En fransk motståndsman kallade Wake ”den mest feminina kvinna jag träffat – tills striden bryter ut. Då är hon som fem män”.