Det är rimfrost i gräset när Yngve Sjødin visar oss runt på den väldiga krigskyrkogården strax utanför den lettiska staden Saldus. Norrmannen går förtroget uppför den centrala stigen. På bägge sidor om den står ett till synes oändligt antal likadana stenkors i spikraka rader.
Varje kors markerar den sista viloplatsen för mellan tio och tolv soldater från tyska Wehrmacht. Kyrkogården är den största på den lettiska halvön Kurland. Där ligger omkring 25 000 soldater och nya tillkommer varje år.
Sjødin pekar mot kyrkogårdens bortre del, där det står hundratals kors.
”Det här området var i stort sett tomt när jag var här för första gången år 2013. Alla de där har tillkommit sedan dess.”
På krigskyrkogården i Saldus på den lettiska halvön Kurland ligger över 25 000 av den tyska arméns soldater. De flesta gravarna på bilden, som bara visar en liten del av det totala antalet gravar, har hittats av volontärer i föreningen Legenda.
En mycket stor andel av soldaterna i de nya gravarna har hittats av föreningen Legenda, i vilken Sjødin är medlem.
Föreningen har tagit på sig uppgiften att hitta de soldater som fortfarande ligger på Kurlands slagfält och väntar på att hittas.
Det är en stor uppgift, för under andra världskriget blev halvön en enorm kyrkogård för uppemot 200 000 ryska och tyska soldater, av vilka bara en minoritet har fått en officiell grav.
Dödens ödemark
Enligt den lettiske historikern och författaren Valdiz Kuzmins har halvön Kurland, som är cirka 27 000 kvadratkilometer stor, varit en ödemark i över 100 år.
”Under första världskriget evakuerades 70 procent av Kurlands befolkning och långt ifrån alla kom tillbaka. Under andra världskriget var det likadant. Stora områden vid frontlinjen totalförstördes.”
På Kurland omringade Röda armén uppemot 500 000 tyska soldater och Hitler beordrade sina trupper att till varje pris hålla området. Stalin beordrade i sin tur att tyskarna skulle utplånas. Det resulterade i sex blodiga slag som kostade otaliga människoliv – till ingen som helst nytta.
Till slut insåg nämligen ryssarna att tyskarna på Kurland i praktiken hade skapat sitt eget fångläger. Därför ställdes offensiverna in tills den tyska armén kapitulerade i maj 1945.
Se videon från VÄRLDENS HISTORIAs besök i Lettland ovan.
Tyska gravar förstördes
Enligt Kuzmins förstördes alla tyska och lettiska soldatgravar på Kurland av den sovjetiska regimen efter kriget.
”Det gjordes av propagandaskäl. Alla kors och annat förstördes, eftersom man ville visa att tyskarna inte betydde någonting.”
I gengäld drog Sovjetunionen i gång ett stort projekt under vilket man flyttade Kurlands otaliga ryska krigsgravar och samlade dem på ett fåtal enorma kyrkogårdar.
”På papperet skulle de gräva upp tusentals soldater, flytta deras jordiska kvarlevor och begrava dem på nytt, men i de allra flesta fall jämnades gravarna bara med marken. Sedan graverade man in soldaternas namn på den nya kyrkogården”, berättar Kuzmins.
”I exempelvis Priekule, där en av de största ryska krigskyrkogårdarna ligger, står namnen på omkring 25 000 soldater, men det ligger kanske bara några hundra soldater begravda där. Resten ligger kvar på slagfältet.”
Stora delar av Kurland blev förbjudet område
Även om kriget tog slut år 1945 innebar det inte att Kurland återbefolkades. De sovjetiska myndigheterna lät spärra av merparten av Kurlands västkust, som hade strategiskt värde, medan den sovjetiska flottans flygplan använde stora delar av centrala Kurland som utbildningsområde.
Först efter Sovjetunionens upplösning år 1991 öppnades Kurland upp igen. Därför är det först under de senaste årtiondena som Kurlands krigsgravar har hittats och soldaternas jordiska kvarlevor begravts på nytt.