Piloten Finn Thorsager håller hårt om styrspaken när han kämpar för att hålla sitt lilla flygplan i luften. Färden upp över de norska bergen är ofta turbulent, men den här natten är ovädret av en speciell kaliber. Planet skakar så mycket att radiooperatören bredvid honom nästan faller ur sitt säte.
Dessvärre är ovädret inte Finn Thorsagers största problem. En vit lampa på instrumentbrädan lyser med sitt bleka ljus i cockpit. Lampan talar om för honom att det värsta tänkbara har inträffat: ett tyskt jaktflygplan har fångat honom på radarn. Planet, med sitt lastutrymme fullt av passagerare som flyr från det tyskockuperade Skandinavien, kan när som helst försvinna i ett eldhav.
Finn Thorsager är bara en av de hundratals piloter som under andra världskriget trotsar stormar och tyska jaktplan på rutten mellan Bromma flygplats i Stockholm och staden Leuchars på Skottlands nordöstra kust.
Piloterna ser till att tusentals människor kan fly från det tyskockuperade Norden och att viktig svensk krigsmateriel når Storbritannien. Evakueringen av människor och transporten av varor över Nordsjön kommer att bli avgörande för de allierades krigföring.
Mellan 1943 och 1945 flög piloter hela 55 000 ton kullager från Sverige till Skottland. De bidrog till bland annat precisionen i artilleripjäser.
Kullager var avgörande för britterna
Sverige var en av Europas ledande tillverkare av kullager. Den viktiga komponenten smugglades till Skottland via Stockholmsrutten och användes i den brittiska krigsindustrin.
Stockholm knöt ihop Norden
Skandinaviska och brittiska bolag hade sedan 1920-talet drivit flyglinjer mellan de nordiska huvudstäderna och Storbritannien.
Krigsutbrottet i september 1939 förändrade dock förutsättningarna för flygtrafiken, och i och med det finska vinterkriget från november 1939 stängdes rutten från Helsingfors till Storbritannien.
Några månader senare, den 9 april 1940, invaderade tyskarna Danmark och Norge, och ockupationen avslutade förbindelserna till ytterligare två nordiska huvudstäder. Endast rutten mellan Skottland och Stockholm var nu öppen.
Sveriges neutralitet och landets närhet till de tyskockuperade länderna Norge och Danmark gjorde rutten särskilt intressant för de allierade – inte minst för den norska exilregeringen.
Norrmän drog lasset
Efter Norges kapitulation till Tyskland 1940 hade den norske kungen, regeringen och den militära ledningen flytt till England, och nu ville norrmännen ha hjälp med att smuggla landsmän över Nordsjön via Sverige.
Rutten var särskilt viktig för de många norrmän som ville ansluta sig till de allierade styrkorna, och rutten blev snabbt så populär att britterna varken hade flygplan eller personal nog för att klara av uppgiften.
Den norske militärattachén i Washington övertalade därför amerikanerna att förse rutten med fler flygplan så att de allierade kunde intensifiera flygningarna.
Det behövdes också fler piloter. De flesta rekryterades bland norrmän från Royal Norwegian Air Force, ett specialförband som upprättats av den norska exilregeringen.
En av piloterna var Finn Thorsager, som hade efter ockupationen av Norge hade flytt till Kanada, där de norska piloterna utbildades.
Under 1944 spred V-2-raketerna död och förödelse. Via Stockholmsrutten nådde raketdelar England, där de studerades ingående.
V-2-raketens hemligheter smugglades ut
Flygplanen på Stockholmsrutten transporterade mycket mer än människor. Den enda gemensamma nämnaren var att det som gömdes i flygplanen inte under några omständigheter fick falla i tyska händer.
Förutom viktiga passagerare transporterade flygplanen på Stockholmsrutten rutinmässigt underrättelserapporter och andra hemliga dokument. Uppgifter från spioner och annat känsligt material kamouflerades ofta som diplomatpost för att inte väcka omedelbar misstanke.
Flygplanen kunde dock också transportera mer konkreta vittnesbörd om fiendens verksamheter. År 1944 transporterade Stockholmsrutten till exempel ett fragment av en tysk V-2-raket som hade kraschat i södra Sverige. Vid ankomsten överlämnades raketdelen – liksom det övriga materialet – till den brittiska underrättelsetjänsten MI6.
Piloterna riskerade livet
När Finn Thorsager tillträdde sin tjänst blev han brittisk medborgare och fick ett brittiskt pass så att han kunde ta anställning hos det brittiska flygbolaget BOAC, som officiellt trafikerade rutten till Sverige.
Även om Finn Thorsager och de andra piloterna uppträdde i civil uniform och flygplanen var målade i BOAC:s färger, kände tyskarna till det verkliga syftet med flyglinjen – och de gjorde allt de kunde för att stoppa flygningarna från Sverige till Skottland.
Stockholms flygplats infiltrerades av tyska spioner, och på tyska flygbaser i södra Norge och norra Danmark sökte radaranläggningar efter de neutrala flygplanen när de flög över Norge och ut över Nordsjön. Tyska jaktplan stod redo att skjuta ner flygplanen och deras passagerare.
De norska piloterna försökte undvika den tyska radarn genom att flyga på låg höjd, men det var nästan omöjligt när planen var tvungna att korsa de höga norska bergen och piloterna navigerade i de våldsamma kastvindar som bergen gav upphov till.
En röd lampa i cockpit visade att en tysk radar hade fångat upp planet.
”Den kritiska delen var när vi kom upp på höjderna, nära kusten. Om en av lamporna tändes hade vi upptäckts”, berättade Thorsager senare.
En röd lampa i cockpit visade att en tysk radar hade fångat upp flygplanet. Ett vitt ljus – som det som tändes på Finn Thorsagers instrumentpanel – innebar att planet hade fångats upp av en radar ombord på ett av Luftwaffes flygplan.
Om flygplanet fångades upp av radarn var piloten tvungen att omedelbart försöka komma undan genom att kasta flygplanet upp och ner eller från sida till sida.
Finn Thorsager minns själv situationen när hans plan låstes in på en tysk radar. Han styrde flygplanet i en brant dykning och såg det vita ljuset försvinna. Men precis när lugnet infann sig i hans kropp tändes ljuset igen.
I flera minuter lät den norske piloten planet dyka och stiga i ett desperat försök att skaka av sig den osynliga förföljaren. Han försökte flyga i sicksack, men de tvära svängarna var påfrestande, och precis när Thorsager var på väg att ge upp slocknade det vita ljuset.
”Vi lyckades ta oss tillbaka till Skottland i ett stycke. De hårda manövrerna gjorde att de flesta av passagerarna, som låg på stora madrasser i bakre delen av planet, hade kräkts”, berättade Finn Thorsager.
Kunskap fördes snabbt vidare
De flesta av passagerarna var unga män som ville ansluta sig till de norska styrkorna i exil. Men bland passagerarna fanns också personer som skulle få en avgörande betydelse för kriget.
Den 28 februari 1943 tog sig norska SOE-agenter in i den tyska tungvattenanläggningen Vemork i Rjukan i Telemark. Anläggningen producerade tungt vatten, vilket var nödvändigt för att Tyskland skulle kunna utveckla en atombomb.
Under operationen förstörde agenterna 900 kilo tungt vatten och fabrikens produktionsanläggningar. Därefter flydde de på skidor. Efter en 40 mil lång flykt nådde de norska agenterna Stockholms flygplats, där ett flygplan väntade på att ta dem till säkerhet i Storbritannien.
Den effektiva flykten gjorde att norrmännen snabbt kunde informera den brittiska militära underrättelsetjänsten MI6 om situationen och förmedla användbar information om tyskarnas tekniska kapacitet.
Finn Thorsager tjänstgjorde på Stockholmsrutten från 1943 till 1945. Piloterna bar civil uniform, men tyskarna var fullt medvetna om ruttens syfte.
Niels Bohr flyr från nazisterna
Sex månader efter räden mot Vemork i Norge hade den danske atomforskaren Niels Bohr blivit lite för intressant för nazisterna. Hitler var väl medveten om Bohrs banbrytande kärnforskning, så när vetenskapsmannen i september 1943 hörde att nazisterna tänkte gripa honom korsade han Öresund med hjälp av den danska motståndsrörelsen.
Några dagar senare anlände han till Stockholms flygplats. Där väntade ett brittiskt bombplan av typen Mosquito på honom.
Under 1943 hade tyskarna byggt ännu fler radarstationer och intensifierat övervakningen av den norska kusten och Skagerrak.
Upprustningen gjorde Stockholmslinjens flygplan ännu mer sårbara för de snabba tyska jaktplanen, och för att motverka hotet hade BOAC fått ett antal av de snabba men betydligt mindre Mosquito.
Medan de tidigare flygplanen kunde ta med sig omkring 35 passagerare kunde Mosquito endast ta med sig en – som fick ligga på en brits ovanför luckorna i flygplanets bombrum.
Allierade piloter fick 1944 uppgiften att förse Norge med krigsmateriel.
Norge fick mat och vapen
I norra Skandinavien rådde det desperat brist på förnödenheter under kriget. Lyckligtvis kunde den norske piloten Bernt Balchen och hans besättning tillhandahålla allt från ammunition till hästfoder och fältsjukhus.
Ett av Stockholmsruttens mest ambitiösa uppdrag var Operation Where and When, som leddes av den norskfödde piloten Bernt Balchen.
Bernt Balchen var amerikansk medborgare och tjänstgjorde i det amerikanska flygvapnet när han 1944 fick i uppdrag att förse norra Norge med ammunition och andra förnödenheter. Området hade övergivits av tyskarna efter strider med Röda armén, och med en flotta av B-24 Liberator-bombare höll Balchen de norra delarna av Norge och Sverige försedda med allt från radioapparater till hö och foder till lantbrukets djur i de ensliga områdena.
Enbart mellan juli och oktober 1944 lyckades Bernt Balchen och hans män också leverera 64 ton ammunition och vapen till den norska motståndsrörelsen.
Dessutom släpptes ett komplett fältsjukhus, inklusive läkare och sjuksköterska, med fallskärm. Som ett erkännande för sina insatser tilldelades Bernt Balchen den kungliga norska St Olav-orden och den danska utmärkelsen Kong Christian den Tiendes Frihedsmedalj.
På kvällen den 6 oktober gick Bohr in på torget i sin vanliga klädsel – brun kostym och keps. Bohr fick en hjälm med ett inbyggt kommunikationssystem så att han skulle kunna höra vad piloten sa, men hjälmen passade inte.
”Han sa att hans huvud var så stort att han inte kunde få på sig hjälmen, som skulle hålla honom i kontakt med piloten. Därför kunde han inte öppna syrgasen när piloten bad honom om det. Som ett resultat av detta svimmade han. Det fanns inget piloten kunde göra – förutom att flyga så snabbt och så lågt som möjligt”, berättade fysikern och militärexperten Reginald Victor Jones, som träffade Bohr kort efter hans ankomst.
Bohrs framgångsrika flykt gjorde det möjligt för honom att ansluta sig till det forskarlag som vid forskningsanläggningen Los Alamos i New Mexico arbetade med att utveckla en atombomb åt USA. Hans bidrag var av stor betydelse för arbetet med bomben, som i augusti 1945 bidrog till att säkra de allierades slutliga seger i andra världskriget.
När kriget tog slut hade Stockholmslinjen transporterat mer än 3 000 passagerare över Nordsjön.
Förlusterna var relativt små: totalt omkom 11 personer ur personalen och 18 passagerare.
Bland de överlevande fanns Finn Thorsager. Han tillbringade efterkrigsåren som pilot i SAS – den fredliga arvtagaren till Stockholmsrutten.