Tyskarna rustade
Av de åtta konvojer, bestående av sammanlagt 163 fartyg, som gjorde resan mellan mars och maj 1942, var det bara en enda som klarade sig utan några förluster. Detta, tillsammans med PQ 13:s öde, oroade den brittiska flottan. Fienden var, skrev amiral sir John Tovey senare, ”fast besluten att göra allt som stod i hans makt för att stoppa denna trafik”.
Officerare i såväl brittiska som sovjetiska flottan avrådde från fler konvojer. Men det ville varken Churchill eller Stalin höra talas om. Den 8 april 1942 skickades ytterligare en konvoj iväg: PQ 14. Vid den tiden på året var uppdraget synnerligen riskabelt. Från slutet av april har det arktiska dygnet 20 ljusa timmar och därmed var fartygen lätta att upptäcka. Konvojen, som bestod av 16 fartyg, åtföljdes av en stor och kraftfull eskort.
Förutom fem jagare och en kryssare hade lastfartygen även sällskap av ett minfartyg och två bestyckade trålare. Därtill kom en fjärreskort bestående av bland annat två slagskepp, två kryssare och 12 jagare som skulle följa konvojen på avstånd och ingripa om de tyska slagskeppen dök upp.
Men inte ens denna stora styrka räckte som skydd. I de ljusa nätterna var havet rena skjutbanan och fyra lastfartyg, motsvarande 25 procent av konvojen, sänktes av tyska flygplan och ubåtar.
Det gick inte mycket bättre för PQ 16. Konvojen, som bestod av 35 lastfartyg plus eskort, avseglade i maj 1942 och upptäcktes av tyska spaningsplan. Snart svärmade fler än hundra bomb- och torpedplan ovanför konvojen.
”Det var ett helvete. Jag hittar inget annat ord för det. Vart du än tittade på himlen såg du dem kryssa in över oss, störtdyka ned och sedan stiga upp igen. Bomberna var bruna och blanka, tjutande, tills de exploderade ursinnigt vitt i havet”, berättade sjömannen Robert Carse efteråt.
Han såg när fartyget längst fram i hans kolonn träffades av en bomb: ”Vi hörde ett enormt, fruktansvärt dån. Hon gick ned på 15 sekunder i en flammande matta av djuprött och gult, med en kraftfull känsla av värme som nästan upplevdes som ett slag.”
Åtta av konvojens 35 lastfartyg sänktes, de flesta av bombplan. ”Vi har oddsen emot oss i nästan alla avseenden”, skrev amiral Dudley Pound efteråt i sina anteckningar. Men Churchill vägrade att ställa in de arktiska konvojerna. Hotet mot Sovjetunionen var långtifrån över och dittills hade konvojerna bara fört dit hälften av den planerade mängden materiel. ”Att genomföra konvojerna är en fråga om plikt”, skrev Churchill till flottan.
PQ 17 lämnades i sticket
Flottans chef lydde order, men privat var han av en annan åsikt. ”Det är rena vansinnet”, skrev han i sin dagbok.Snart skulle det visa sig hur vansinnigt det var att skicka iväg PQ 17. Konvojen lämnade Island den 27 juni, och tre dagar senare upptäcktes den av tyskarna från luften.
Den 2 juli slog de till och sänkte tre fartyg. Två dagar senare var det dags igen. Men det skulle komma att bli mycket värre; samtidigt fick flottan i London besked om att det tyska slagskeppet Tirpitz hade lämnat hamn. I panik gav flottans högste chef order om att konvojen skulle sprida ut sig och eskortfartygen dra sig tillbaka.
Därmed var lastfartygen utlämnade åt sitt öde och tvingades färdas oskyddade genom den ljusa polarnatten. Den 5 juli sänkte tyska Luftwaffe hela sju skepp på bara 30 minuter. Inte förrän den 10 juli upphörde flygattackerna, då det enligt tyskarna själva ”inte fanns fler fartygsmål”. 24 av 35 lastfartyg hade då gått förlorade, och tagit 153 personer med sig i djupet. Med skeppen gick även 3 350 motorfordon, 430 stridsvagnar och 210 bombplan till botten.
När Stalin fick veta att de brittiska stridsfartygen lämnat PQ 17:s lastfartyg åt sitt öde, blev han ursinnig: ”Har den brittiska flottan ingen skam i kroppen?” frågade han retoriskt och krävde att en ny konvoj skulle skickas iväg omedelbart. Det vägrade britterna att gå med på efter vad som hänt PQ 17. I stället blev det en kompromiss: Nästa konvoj, PQ 18, skulle gå iväg redan i september i stället för att invänta vintermörkret.
De allierade kom åt Suezkanalen
Konvojen PQ 18 utgick från Loch Ewe på Skottlands nordvästkust och ledsagades av en väldig styrka: hela 44 krigsfartyg följde de 40 lastfartygen. Även tyskarna gjorde sig beredda: Luftwaffes flygplan stod redo med sina torpeder, och uppemot tio tyska ubåtar lade sig på lur längs den rutt PQ 18 skulle följa.
Det blev en av konvojkrigets största kraftmätningar. Tyska flygplan och ubåtar anföll gång på gång i ett försök att stoppa konvojen, men den vägrade att vända om trots stora förluster. Sjömannen Aran Morris, ombord på en jagare, såg lastfartyget Mary Luckenbach försvinna spårlöst efter en fullträff.
”Hon var ett enormt tankfartyg som förde bensin och ammunition, och hon torpederades. Det hördes en helvetes stor smäll och vi såg en jättelik skugga av rök. Det fanns inget annat kvar av henne. Sådant glömmer man aldrig.”
När konvojen nådde hamnen i Archangelsk hade den förlorat 13 lastfartyg, men 28 kom fram helskinnade. Samtidigt hade eskortfartygen åsamkat fienden stora skador. För britterna var detta en stor och välbehövlig seger.
Konvojen därefter ställdes in eftersom brittiska flottan behövde samtliga skepp för att genomföra invasionen i Nordafrika i november 1942. Med de allierades framgångar i först Nordafrika, och därefter Italien, fick flottan tillgång till Medelhavet på hösten 1943. Därmed kunde materiel till Sovjet skeppas genom Suezkanalen och därifrån till hamnar i Persiska viken; en längre men säkrare rutt än den arktiska.