Klumpeduns blev de tyska ubåtarnas skräck

Hitlers ubåtar jagar de allierades konvojer, men snart jagas de själva av en obönhörlig fiende: flygbåten Sunderland – ”det sömniga biet” – som sitt öknamn till trots är livsfarlig.

Hitlers ubåtar jagar de allierades konvojer, men snart jagas de själva av en obönhörlig fiende: flygbåten Sunderland – ”det sömniga biet” – som sitt öknamn till trots är livsfarlig.

Mark Postlethwaite

Mörkret ligger tungt över Atlanten strax före gryningen den 7 juni 1944. Piloten Leslie Baveystock och hans besättning har i sin Sunderland-flygbåt jagat ubåt U-955 i vad som känns som en evighet.

De fick korn på den tyska ubåten tre timmar tidigare – kring midnatt – men den hann dyka, innan Baveystock kunde anfalla.

Nu flyger Sunderland-flygbåten kors och tvärs över det område som ubåten måste befinna sig i. Besättningen vet att bytet snart måste komma upp till ytan. I dagar har allierade flygpatruller gång efter annan tvingat ubåten att dyka.

De batterier som driver ubåtens elmotorer under vattnet måste därför snart vara urladdade, och i behov av att laddas – och det kan endast göras på ytan. Baveystock behöver bara vänta.

Klockan är 02.44, när planets radar­operatör bryter tystnaden. Radarn har avslöjat ett objekt på havsytan omkring arton kilometer bort. Baveystock dyker med det stora planet, tills det flyger endast nittio meter över ytan.

Inne i flygplanet stiger spänningen, medan de i hög fart närmar sig målet. Alla ombord vet att om det är ubåten de sett, så kommer tys­karna att stanna kvar på ytan och slåss för livet – de har inget annat val.

Plötsligt far spårljusprojektiler upp från havet – tätt förbi Baveystocks cockpitglas. ”Det är ubåten!” sprakar en röst i interkomanläggningen, medan Baveystock desperat bankar planet.

I samma ögonblick avfyrar sergeant Sharland en lysgranat, som i nästa sekund badar havet i ett starkt ljus och gör natten till dag.

Baveystock kan tydligt se ubåtens torn, där den desperata besättningen gör sitt bästa för att fylla himlen med projektiler från luftvärnskanonens fyra eldrör. Piloten svänger och angriper ubåten midskepps.

De fast monterade Browning-kul­sprutorna på flygplanssidorna sprayar målet med kulor. Samtidigt öppnar även skytten i nostornet samt skytten i det översta kulsprutetornet mitt på planet eld.

”Bokstavligt talat hundratals projektiler träffade ­ubåten och havet kring den”, skrev Baveystock efteråt om angreppet. Efter endast sex–sju sekunders koncentrerad eld är allt liv i ubåtstornet utslaget och luftvärnet har tystnat.

När Baveystock i nästa ögonblick trycker på bombutlösaren och fäller totalt sex sjunkbomber tvärs över ubåten, är de omkring femtio besättningsmedlemmarna inne i farkosten dödsdömda.

När piloten stiger brant träffas planet av en våldsam tryckvåg från den exploderande ubåten. U-955 är sänkt – med samtliga ombord. Krigets klumpigaste flygplan har ännu en gång nedlagt en av Hitlers ”grå vargar”.

Passagerarplan blev ubåtsjägare

När andra världskriget bröt ut i september 1939 satte britterna in ett plan med ett ganska ovanligt utseende. Short Sunderland var vid krigsutbrottet världens största militära sjöflygplan.

Det lite drygt tjugo ton tunga och ganska klumpiga planet såg inte ut som någon farlig fiende. Tyska ubåtskaptener och strids­piloter upptäckte dock snabbt att den otympliga flygbåten var livsfarlig.

Short S25 Sunderland var resultatet av flera års utveckling av sjöflygplan för civilt och militärt bruk. Under första världskriget hade Storbritannien använt sjöflygplan för att spana på fiendens flotta.

Dessa tidiga flygplan var enkla konstruktioner med öppen sittbrunn. När kriget slutade fortsatte sjöflygplan att vara populära inom civil luftfart, eftersom de kunde nå de delar av det enorma brittiska imperiet där det inte fanns några landningsbanor.

När den brittiska regeringen år 1934 beslutade att all transport av post mellan imperiets utspridda kolonier skulle ske med flyg, satte det fart på produktionen av flygbåtar med lång räckvidd, som skulle frakta post och passagerare.

Flygplanstillverkaren Short Brothers i Belfast utvecklade det så kallade Empire Class-sjöflygplanet, som från 1936 började flyga i linjetrafik mellan England och Egypten, Sydafrika, Indien och till slut även Australien.

Några dagar in i kriget fick Sunderland-flygbåtar i uppdrag att patrullera över brittiska konvojer­. Planen hade till skillnad från eskortfartygen full överblick över havet.

© Imageselect

Planet hade en räckvidd av över hundra mil och imponerade på det brittiska flygvapnet, RAF. När det drog ihop sig till krig mot Tyskland, där Hitler kommit till makten, beställde RAF en militär version, som stod klar våren 1938.

Planet hade beteckningen S25 Sunderland Mk I, och var mer en flygande båt än ett flygplan. Det var elva meter högt och tjugosex meter långt.

När en australisk pilot första gången såg flyg­båten överväldigades han av storleken: ”Inuti fortsatte det att imponera med gott om plats och den höga höjden från kommando­bryggan till havsytan”.

Planets fyra motorer gav det en toppfart av 340 kilometer i timmen, vilket var lagom för ett så stort plan, men gjorde det väldigt sårbart. Det samtida brittiska jaktplanet Spitfire flög till exempel över 200 kilometer i timmen snabbare.

Å andra sidan hade den militära versionen av Sunderland en räckvidd av nästan 300 mil – längre än något annat brittiskt militärt flygplan. Dessutom var det späckat med vapen.

De första planen hade sju kulsprutor: En i nosen, fyra i aktern och två i mitten. An­ta­let kulsprutor ökade stegvis under krigets gång.

Flygbåten medförda åtta bomber. Den skulle nämligen inte enbart observera fiendens ubåtar, utan även kunna angripa och sänka dem. Det dröjde inte länge förrän det hettade till rejält.

”Bokstavligt talat hundratals ­projektiler­ träffade ubåten och havet kring den”. Piloten Leslie Baveystock.

En flygande båt med beväpning

Några dagar efter krigsutbrottet togs de omkring trettio fär­dig­byg­g­da flygbåtarna i drift. Britterna fruktade med rätta att tyskarna skulle använda sina ubåtar för att försöka strypa försörj­nings­­­linjer­na över Atlanten.

När kriget inleddes hade tyskarna ­endast 39 ubåtar i drift. År 1942 hade antalet tiofaldigats. Det året slog ­ubåtarna rekord­, när de sänkte över 1300 allierade fartyg.

© Getty Images

Därför skickades Sunderland-planen ut för att skydda konvojerna. Det stora flygplanet var perfekt för uppgiften. Med maximalt med bränsle i tankarna kunde planet hålla sig i luften i upp till fjorton timmar och övervaka konvojerna från ovan.

En vecka in i kriget, den 8 september, fick flygbåtarna en chans att visa vad de gick för, när ett av planen under en patrull observerade två ubåtsperiskop. Planet fällde sina åtta bomber mot de båda ubåtarna – utan att träffa.

Britterna hade emellertid vare sig flygplan eller örlogsfartyg nog för att skydda alla lastfartyg, och nästan dagligen rapporterades det om fartyg sänkta av tyska ubåtar. Sunderland-planen fick jobba hårt.

Den 18 september snappade piloten David Bevan-John och besättningen på en av flygbåtarna upp en nödsignal från lastfartyget Kensington Court, som hade attackerats av en ubåt 110 kilometer väster om Cornwall i södra England.

När flygbåten kom fram hade fartyget nästan sjunkit, och de 35 överlevande besättningsmedlemmarna befann sig i livbåtarna.

Efter att ha försäkrat sig om att ubåten var borta landade planet på havet – till de nödställda sjö­­männens stora jubel.

”En livbåt, som såg väldigt full ut, kom genast mot oss. Över oss flög ett annat Sunderland och signalerade att han också kunde landa och hjälpa till, om vi ville”, skrev Bevan-John.

Tillsammans räddade planen samtliga sjömän. Framgången var emellertid en av få, för trots flygbåtarnas flitiga patrullerande lyckades Hitlers ubåtar sänka 41 fartyg enbart under krigets första månad. Och värre skulle det bli.

Inget beskedligt ”sömnigt bi”

Trots att flygbåtarna gång på gång observerade och försökte angripa tyska ubåtar, ledde inga angrepp till sänkningar. Britterna hade ännu inga sjunkbomber som kunde monteras på flygplan, och vanliga bomber fungerade inte optimalt för ubåtsjakt.

Det blev tydligt, när en över­ambitiös Sunderland-pilot råkade attacke­ra en brittisk ubåt. En bomb träffade ubåtens torn, vilket inte resulterade i mer än fyra trasiga glödlampor.

Den 30 januari 1940 fick slutligen en av flygbåtarna en framgång. Ubåten U-55 jagades av två örlogsfartyg efter att ha sänkt två lastfartyg. Ett tillkallat Sunderland fick korn på ubåten och tvingade den att dyka.

Antal fartyg sänkta av ubåtar.

När örlogsfartygen nådde fram kom ubåten undan igen, men Sunderland-besättningen gav inte upp och spårade på nytt tysken, som åter blev tvungen att dyka. Till sist tog ubåtens batterier slut, och besättningen övergav ubåten, som därefter sänktes.

De tyska piloterna hade också fått upp ögonen för den storvuxna flygbåten, som de lite nedlåtande kallade ”det sömniga biet”. Våren 1940 inträffade emellertid en incident, som visade att ”det sömniga biet” var en formidabel motståndare.

Den 3 april attackerades ett Sunderland, som skyddade en konvoj utanför Norges kust, av två tyska Junkers Ju 88. Flygbåtens skyttar väntade kallblodigt på att de båda stridsflygplanen skulle komma närmare, varpå de öppnade eld. Eldkraften från britternas sju kulsprutor fick de båda Ju 88:orna att ta till flykten.

Strax därpå försökte fyra andra Junkers-plan bomba konvojen, men ännu en gång lyckades Sunderland-besättningen jaga iväg dem. Några minuter senare dök sex andra Ju 88:or upp.

Fyra av dem anföll konvojen, medan de båda resterande angrep flygbåten. Medan landbaserade bombplan ofta hade ett kulsprutetorn på undersidan för att kunna försvara sig mot attacker underifrån, var Sunderland-planets buk oskyddad.

Piloten dök därför och flög strax ovanför vattenytan, medan skyttarna gjorde sig klara för strid. I det aktre kulsprutetornet kunde skytten Bill Lillie se de båda fientliga flygplanen komma allt närmare: ”Den första fick en salva på avstånd och girade undan. Jag ville inte slösa ammunition, så jag lät det andra planet komma inom nittio meters avstånd”.

När det tyska planet närmade sig avfyrade piloten sina kulsprutor, och flygbåten genomborrades av kulor. Lillie lät sig emellertid inte skrämmas: ”Jag gav honom en förbannat god salva, som såg ut att skaka om honom rejält. Jag såg planets hakkors på nära håll, gav honom ännu en salva och såg honom störta i havet”, berättade Lillie.

De fyra andra Junkers-planen drog sig genast undan. Efter det kallade tyskarna Sunderland för ”Flygande piggsvinet” på grund av dess effektiva kulspruteskydd.

Planet fick sjunkbomber

I augusti 1940 började Sunderland utrustas med radar. Den­na fungerade emellertid inte optimalt.

Mer än en gång anföll planen spanska och portugisiska fiskebåtar, eftersom det var omöjligt för radarn att skilja mellan målen. Britten Chaz Bowyer var med på en nattlig patrull, då radarn plötsligt indikerade en möjlig ubåt.

Febrilt satte besättningen igång med att göra bomberna klara, varpå de avfyrade en lysgranat: ”I skenet från ljuset – innan bomberna var på plats – såg vi målet: En val!”

Trots sina brister gjorde radarn det svårare för de tyska ubåtarna att befinna sig i ytläge på natten, då de laddade batterierna.

Ännu värre för ubåtarna var att flygbåtarna samtidigt bestyckades med nyutvecklade sjunkbomber, som kunde fällas från luften och ställas in för att explodera på ett visst djup.

Det innebar att de tyska ubåtarna inte längre bara kunde sätta sig i säkerhet i djupet, när de upptäcktes av ett Sunderland. Tills vidare var flygbåtarnas primära roll dock att eskortera konvojerna längs framför allt den viktiga rutten över Atlanten.

Inte ens Sunderland-planen kunde emellertid nå ända ut till det så kallade mittatlantiska hålet – ett nästan femtio mil brett område mitt i oceanen, dit vare sig amerikanska eller brittiska flygplan kunde nå. Där utgjordes lastfartygens enda försvar av eskortskeppen.

KARTA: Nordatlanten var dödens korridor

I de områden som Sunderland-planen kunde bevaka var besättningarna konstant i fara – och inte enbart på grund av fienden.

Under sina patruller skulle de söka igenom flera tusen kvadratkilometer hav runt konvojerna, medan det ständiga bullret från motorerna och vibrerande metalldelar långsamt gjorde dem döva.

Motorstopp betydde i regel att planen fick nödlanda på ett upprört hav, och risken för att planet skulle brytas sönder vid landningen var stor. Om besättningen överlevde befann den sig ofta flera hundra kilometer från land utan chans att räddas.

De upp till fjorton timmar långa patrullerna präglades därför av både rädsla och ensamhet. Som Chaz Bowyer skrev: ”Man kände sig väldigt ensam, när det i långa perioder var tyst i interkomanlägg­ningen, med sporadiska avbrott, när någon i besättning slog på sin mikrofon och blåste i den som för att försäkra sig om att han inte var ensam”.

Hos fartygsbesättningarna var ljudet av flygbåtens motorer dock uppskattat. De visste att planets närvaro räckte för att skrämma bort många ubåtar.

Ensamhet förbyttes i skräck

För de allierade blev 1942 ubåtskrigets värsta år med över 1300 sänkta lastfartyg. De hårt prövade Sunderland-besättningarna kunde emellertid glädja sig åt att nya, förbättrade modeller började ersätta de gamla.

Sunderland modell Mk II och Mk III hade längre räckvidd och var utrustade med ännu fler kulsprutor och en förbättrad radar, som gjorde det lättare att hitta ubåtarna.

Samtidigt började amerikanerna sätta in flera hundra nya långdistansplan i kampen mot fienden under ytan. Det innebar att Sunderland-besätt­ningar­na i högre grad kunde koncentrera sig på ubåtsjakt och inte enbart konvojpatrullering.

Ubåten U-243 sänktes i juni 1944 av två Sunderland-flygbåtar. Vid det laget hade flygbåtarna blivit mästare på ubåtsjakt.

© Australian War Memorial

Att fler flygplan och eskortfartyg nu sattes in mot ubåtarna resulterade i att 1942 blev det dittills blodigaste året för den tyska ubåtsflottan. Nästan nittio ubåtar kom aldrig hem – mer än dubbelt så stora förluster som det föregående året.

För tyskarna skulle 1943 emellertid bli betydligt värre, och Sunderland-planen kom att spela en viktig roll i striden mot ubåtarna. Jägaren under ytan hade förvandlats till ett jagat villebråd.

Ubåtarna gick till motanfall

Dittills hade ubåtarna i regel undvikit flyg­anfall genom att nöddyka. Som reaktion på de allt mer frekventa angreppen från luften hade Karl Dönitz, chefen för den tyska ubåtsflottan, i slutet av 1942 dock låtit bestycka sina ubåtar med luftvärns­kanoner, så att de skulle kunna bemöta en flygande fiende. Dönitz gillrade dessutom en fälla för angriparna.

Ett antal så kallade ”Flak”-ubå­tar (av den tyska förkortningen för Flug­abwehr­kanone, luftvärnskanon, red.) bestycka­des med en luft­värns­ka­non samt två fyrpipiga luftvärnskulsprutor, som tillsammans kunde spy ur sig 1600 projektiler i minuten.

Under kriget utrustades alltfler av de allierades flygande ubåtsjägare med strålkastare, som de använde för att blända tyska ubåtsbesättningar under nattliga anfall.

© illustration: mark postlethwaite

En sådan enorm eldkraft hade ingen ubåt haft tidigare. Den 24 maj 1943 slog fällan igen, när ett Sunderland med kapten Debnam vid styrspaken fick syn på Flak-ubåten U-441 och anföll.

Ubåtens luftvärn fyllde himlen med kulor och granater. Trots den häftiga spärr­elden hann planet fälla fem sjunkbomber, innan det kraschade i havet och drog besättningen med sig i djupet.

En vecka senare gav britterna igen, när Sunderland-­planen lyckades sänka två tyska ubåtar på en och samma dag. Den ena ubåten, U-563, träffades av sjunk­bom­ber, som enligt ögonvittnen bokstavligt talat slet ubåten i bitar.

Colin Walker­ fick en medalj efter striden mot de åtta tyska flygplanen.

© australien war memorial& imageselect

Stod emot åtta fiender på en gång

Den 2 juni 1943 angreps Sunderland-piloten Colin Walker och hans besättning av åtta tyska Ju 88-flygplan utanför Frankrikes kust. När tyskarna anföll satte flygbåtens skyttar sig till motvärn.

I en 45 minuter lång strid sköt de ner tre av de tyska planen och skadade tre andra, innan de sista två flydde. En av Walkers män stupade, men planet höll sig i luften trots hundratals kulhål.

För att ytterligare stärka luftförsvaret försökte de tyska ubåtarna röra sig i grupper, så att de kunde hjälpa varandra mot fiendeplan. Den 13 juni upptäckte ett Sunderland en flock om fem ubåtar.

Planets besättning attackerade genast ubåtarna, som gav eld med samtliga sina luftvärnsvapen. Flygbåten hann bara skada en av ubåtarna, innan den sköts ner.

Flyg och fartyg i förening

De allierade insåg att de var tvungna att byta taktik. Lösningen blev att angripa grupper av ubåtar med flera flygplan samtidigt. När tre ubåtar upptäcktes i Biscayabukten utanför Frankrikes västkust­ den 30 juli 1943, deltog inte färre än fem allierade flygplanstyper med as­si­stan­s från örlogsfartyg.

Den tyske kaptenen Wolf-­Harro Stiebler på U-461 befann sig med de båda an­dra ubåtarna i ytläge, eftersom en av ubåtarna behövde ladda sina batterier:

”Efter en halvtimme såg vi det första flygplanet, och inom kort kretsade flera över oss”, berättade kaptenen senare.

”Det hördes en enorm smäll, och jag var säker på att ubåten sprängts i luften”. Ubåtskaptenen W. Stiebel.

När planen angrep gav de tre ubåtarna eld med sitt luftvärn. Bland angriparna var piloten Dudley Marrows, som styrde sitt tunga Sun­der­land­ ända nere vid vattenytan, i hopp om att de båda bakre ubåtarnas luftvärn inte skulle kunna träffa honom, eftersom den främre ubåten låg i vägen.

I sista ögonblicket fällde Sunderland-besättningen sju sjunkbomber mot fienden, innan Marrows drog kraftigt i styrspaken för att und­vika en kolli­sion med ubåtens torn.

”Du fick honom!” ropade andrepiloten till Marrows, när de passerade ubåten. Kapten Stiebel befann sig i ubåten, när den träffades: ”Jag hörde en enorm smäll, och jag var säker på att ubåten hade sprängts i luften. Jag drogs ner i djupet, men i en snabb rörelse sköts jag plötsligt upp till ytan”.

Simmande vid vattenytan såg han hur flygplanen sänkte den andra ubåten, varpå fyra örlogsfartyg nådde platsen och utplånade den sista ubåten och dess besättning med sjunkbomber.

Sunderland-planens framgångar fortsatte. Enbart under de första fyra dagarna i augusti sänkte flygbåtarna fyra ubåtar.

Närbild av ”klumpedunsens” beväpning

Ett av anfallen genomfördes av kanadensaren Al Bishop och hans tio man stora Sunderland-besättning.

Under en patrull upptäckte de U-489 strax sydost om Island. Bishop anföll genast ubåten, som stannade kvar på ytan för att ta upp kampen.

Ubåten seglade i sicksack för att göra det svårt för planet att träffa, medan dess luftvärn öppnade eld. Genom ett regn av kulor närmade flygbåten sig ubåten, medan skyttarna ombord på flygbåten försökte slå ut ubåtens luftvärn.

Skytten i det främre tornet och and­re­piloten träffades, och flygplansskrovet genomborrades av kulor. Bishop hann fälla sex bomber över ubåten, innan han blev tvun­gen att nödlanda planet på havsytan.

”I ena ögonblicket hördes en jättelik smäll, i nästa stund låg vi i vattnet”, berättade Bishop.

”En av killarna satt på stjärtpartiet en stund, men fick simma bort, när planet sjönk fem minuter efter nödlandningen”.

Endast Bishop och fem andra från den elva man stora besättningen hade överlevt kraschen. Efter omkring en halvtimme kom ubåten som skjutit ner dem drivande knappt tvåhundra meter bort.

Bishop och hans män såg hur tyskarna i all hast övergav ubåten i sina gum­mi­båtar. Strax där­efter sjönk ubåten.

Under den följande timmen flöt de sex överlevan­de från flygbåten och u­båtens 58 sjömän omkring cirka hundra meter från varandra. Ingen av grupperna sa något, utan iakttog tysta varandra, tills de fiskades upp av allierade fartyg.

Den 2 augusti 1943 blåste Karl Dönitz, chef för den tys­ka ubåtsflottan, officiellt av sin ”Slå tillbaka-kampanj”.

Visserligen hade tolv allierade flygplan – både Sunderland och andra – skjutits ner av ubåtarna på lite mer än tre månader, men under samma period hade 26 ubåtar sänkts och 17 skadats.

Mängder av ubåtar sänktes

År 1943 blev vändpunkten i kriget mot ubåtarna. När året var slut hade tyskarna förlorat nästan 250 ubåtar – med sina erfarna besättningar, som var omöjliga att ersätta.

När tyskarna inte längre vågade använda radardetektorn gav de i stället ­ubåtarna kraftiga luftvärnskanoner.

© german u-boat museum, cuxhaven-altenbruch

Lögn fick tyskarna att skrota radardetektor

Under kriget försåg britterna sina flygplan med radar. Tyska ubåtar fick därför en radardetektor, som kunde varna dem för flygplanen.

För de tyska ubåtarna var det avgörande att de kunde utnyttja natten, då flygplanen inte kunde upptäcka dem, till att gå i övervattensläge och ladda batterierna med dieselmotorerna.

Sommaren 1940 fick emellertid de första Sunderland-flygbåtarna radar, som lokaliserade fienden även i kolmörker. Som motdrag försåg tyskarna sina ubåtar med radar­detektorn Metox, som kunde uppfatta radarsignalerna och ge ubåtarna tid att dyka, innan planen hann fram.

Våren 1943 utrustade de allierade emellertid sina flygplan med en ny, avancerad radar, som radardetektorn inte kunde upptäcka. När de allierade flygplanen började sänka ubåtar på nätterna igen greps tyskarna av panik.

De kunde inte tro att britterna uppfunnit en ny radar. I stället för att utveckla en ny radardetektor försökte de komma på andra förklaringar. De allierade fick nu ovärderlig hjälp av en av de egna piloterna, som hade hamnat i tysk fångenskap.

När den tyska underrättelsetjänsten frågade honom hur de allierade flygplanen kunde hitta ubåtarna på natten, drog han en listig lögn. Fången berättade att anledningen till flygplanens framgångar var att tyskarnas Metox-radardetektor skickade ut radiovågor, som planen kunde snappa upp och på så sätt pejla sig fram till ubåtarna.

Faktum var att britterna hade försökt utveckla en sådan pejlingsapparat, men gett upp. Det visste tyskarna inte, så de svalde historien.

Den 3 augusti 1943 skickade det tyska ubåtshögkvarter­et i Kiel därför ut en brådskande varning. ”Till alla ubåtar. Stäng av Metox genast. Fienden kan uppfatta signalen”.

Metox-systemet skrotades, och ubåtschefen Karl Dönitz gav order om att ubåtarna i stället skulle ladda batterierna dagtid, då de åtminstone kunde se ­flygplanen. Samtidigt lät han bestycka ­ubåtarna med luftvärn, så att de skulle kunna bekämpa flygplanen.

Året därpå sänkte de tyska ubåtarna endast 243 fartyg, medan 249 ubåtar gick förlorade. Slaget var förlorat.

De allra flesta av sänkningarna utfördes av nya fartyg och en uppsjö av nya ubåtsbekämpningsflygplan. Det var dock det outtröttliga Sun­der­land som hade tagit de största smällarna.

Flygbåtarna sänkte eller skadade 55 tyska och italienska ubåtar. Hur många liv ”det sömniga biet” räddade genom sina strapatsfyllda pa­trul­ler över konvojerna vet ingen, men de ska troligen räknas i tusental.