Klaus Barbie

Under sina 21 månader i Lyon deporterade Klaus Barbie  7 591 fångar och avrättade 4 342 fångar.

© Getty Images, Shutterstock

Klaus Barbie: Nazisternas värsta tyrann

Glödande nålar, piskor och kokande vatten – Gestapo-chefen Klaus Barbies sadistiska metoder visste inga gränser. Inom loppet av två år hann han tortera tusentals judar och motståndsmän i den franska staden Lyon. När de allierade befriade staden flydde Barbie och fann en ny arbetsgivare.

27 maj 2016

Bara en ensam glödlampa kastar sitt bleka sken över Suite 68 på Hotel Terminus vid Lyons järnvägsstation. På en trästol mitt i rummet sitter den judiske vetenskapsmannen Marcel Gompel och stirrar tomt ned i golvet.

Gompel har hamnat i klorna på Klaus Barbie – Gestapos ökände chef. Den 29-årige nazisten har redan misshandlat Gompel med påkar och tryckt ned hans huvud under vatten tills lungorna höll på att sprängas. Men eftersom den stolte Gompel inte har gett tysken någonting annat än ilskna blickar, tar Klaus Barbie nu fram sitt trumfkort.

En assistent fäster kedjor vid fångens fotleder och med hjälp av en talja i taket hissar han upp Gompel så att offret hänger med huvudet nedåt. Assistenten tar fram en kniv, och under flera timmar därefter skär och drar han systematiskt skinnet av vetenskapsmannen. Skriken når inte ut till gatan utanför.

Men Barbie är inte nöjd. Ett badkar fylls med skarpt luktande salmiaksprit, och på Gestapo-chefens order sänks Gompel ned i karet. Han stönar och vrider sig, och när han svimmar väcker Barbie sitt offer genom att slänga kokande vatten på den sargade kroppen. Förhöret kan fortsätta. 

I tre dygn efter förhöret stapplar Gompel omkring bland sina skräckslagna medfångar. Smärtan är så intensiv att han varken kan sitta eller ligga. När han till sist avlider, håller de övriga fångarna varandra i händerna och sjunger Marseljäsen.

Bara ordet Gestapo, namnet på nazisternas hemliga polis, fick varenda jude eller motståndsman i de ockuperade områdena att kallsvettas. Poliserna struntade blankt i Genèvekonventio­n­ens regler och tog hela tiden fram allt grymmare tortyrmetoder.

I Lyon gick en man längre än vad till och med den högste chefen, Heinrich Himmler, hade kunnat drömma om. Klaus Barbie var den mest brutala Gestapo-bödeln av alla. 

Världskriget splittrade familjen

När Klaus Barbie kommer till världen 1913 finns det inga tecken på att han skulle bli något annat än en vanlig, lag­lydig medborgare. Hans föräldrar Anna och Nikolaus Barbie är katoliker och omtyckta lärare i den lilla byn Udler ­söder om Bonn. Klaus uppfattas av de flesta som en trevlig och klipsk kille som gärna pratar med folk han möter.

Men första världskriget sliter sönder familjeidyllen. Fadern återvänder hem efter en långvarig fångenskap i Frank­rike – ett land som han därför börjat hata. Han är traumatiserad efter striderna och har granatsplitter i nacken. 

Han försöker döva sina förfärliga minnen med alkohol och genom att misshandla sin hustru och sina båda söner. Därför upplever Klaus det som en stor lättnad när han sätts i internatskola i Trier år 1923. Han är så flitig och duktig att han satsar på teologistudier vid universitetet.

Men så kommer ödesåret 1933. Först tar nazisterna makten i Tyskland, och i juni dör Barbies yngre bror av sjukdom. När även den alkoholiserade fadern dör drabbas Klaus av en djup depression. Dessutom kan han glömma sina kostsamma studieplaner. Klaus Barbie är nämligen född utanför äktenskapet, och i det stockkonservativa Tyskland ärver han därför inte en enda mark. Fram­tiden ser verkligen dyster ut.

Den unge och intelligente Klaus Barbie hittar snart en annan karriär. Efter två år som fanatisk medlem i Hitler-­Jugend blir han antagen till SS-underrättelse­tjänsten SD i september 1935. Där tycker han sig ha fått en ny familj med stark sammanhållning och tydligt definierade fiender. Under några år får Barbie en intensiv utbildning i polisarbete och i förhörstekniker som kan knäcka vilken ”fiende till staten” som helst.

Från 1940 går allting med rasande fart. I april blir Barbie befordrad till SS-Un­ter­sturm­füh­rer. Fem dagar senare gifter han sig och utsta­tioneras därefter till det ockuperade Amsterdam i maj. 

Han kastar sig över arbetsuppgifterna med stor energi och samlar ständigt in underrättelser. Han spärrar in arresterade judar i ett nybildat ghetto och skickar tusentals personer med tåg till koncentrationslägren Buchenwald och Mauthausen.

Gestapoledningen noterar hans effektivitet. Barbie befordras till kapten och i november 1942 skickas han till Lyon i Frankrike som chef för Gestapo.

”Jag har kommit för att döda” – deklarerade Lyons nye Gestapo-chef Klaus Barbie när han tillträdde. 

© Bundesarchiv, Getty Images

Klaus Barbie har kommit för att döda

För nazisterna är Lyon en tickande bomb. Judar, kommunister och mot ståndsmän har byggt upp vitt förgrenade nätverk i staden ända sedan kriget startade. När Klaus Barbie talar till sina underordnade för första gången, i Gestapos högkvarter på tredje våningen i Hotel Terminus, är budskapet tydligt: ”Ich bin gekommen um zu töten” – jag har kommit för att döda.

Barbie använder sig av erfarenheterna från Amsterdam och fyller snart fängel­set Montluc med judar. Men motståndsrörelsen, som leds av Jean Moulin, är svårare att knäcka. 

De inblandade är så orädda och så bra på att smälta in bland lokalbefolkningen att caféet La Concorde blir mötesplats för både Gestapo och motståndsrörelsen. Ofta sitter dödsfienderna bara några meter ifrån varandra och dricker espresso.

Barbie lyckas slussa in ett tjugotal agenter i motståndsrörelsen, och så småningom börjar informationen droppa in på Gestapos högkvarter. Anslagstavlan i Hotel Terminus källare fylls på med bilder och uppgifter som avslöjar kopplingarna mellan de misstänkta. 

Barbie griper motståndshjälte

I juni 1943 kommer det stora genombrottet. En väl placerad fransk förrädare tipsar Barbie om ett hemligt möte i en villa i Lyon. Alla högt uppsatta personer inom motståndsrörelsen ska komma dit. Samma kväll hinner Jean Moulin knappt inviga mötet förrän dörren sparkas in och rummet fylls av ilskna, tyska kommandorop och handgemäng uppstår.

Barbie har tagit fransmännen på sängen. Inom några minuter har alla försetts med handbojor och förts bort. När Gestapos svarta bilar kör in genom Montluc-fängelsets port vet alla vad som väntar. Alla fransmän har hört rykten om tortyren.

Klaus Barbie brukar börja med att charma sina fångar till att tala. Därför bjuder han Moulin på en drink och en cigarr i Hotel Terminus eleganta bar. En pianist spelar Chopin, och porträtt av Hitler, Göring och Goebbels stirrar ned från väggarna. Men Moulin vägrar att prata. Han stirrar ned i bordet och tiger.

Barbie blir ursinnig över denna oförskämdhet och släpar fransmannen till Suite 68. Assistenten dr Bartelmus förbereder verktygen för Barbies tortyr: knogjärn, piska, handbojor med piggar i, nålar, ett tänt stearinljus och Barbies svarta batong.

Dr Bartelmus håller fast Moulins hand mellan dörren och dörrkarmen medan Barbie gång på gång slår igen dörren. Benen i fransmannens hand krossas, ett efter ett. Skriken hörs inte ut från det ljudisolerade rummet. Nålar hettas upp tills de glöder, och pressas därefter in under Moulins naglar. Han misshandlas med knogjärn och påk tills blodet rinner ur otaliga sår.

”Vilka är ledarna? Var finns de?” frågar Barbie gång på gång, men Moulin tiger som muren.

När fransmannen svimmar av smärta pressar Barbie ned hans huvud i ett badkar med isvatten, tills motståndsmannen nästan drunknar. Flämtande slits han upp ur vattnet igen och Barbie ställer sina frågor ännu en gång. Sedan pressas Moulin ned under ytan igen.

Senare får Moulin handbojor med piggar på insidan, runt sina handleder. Handbojorna dras åt tills piggarna borrar sig in i köttet, blodet rinner och benen krossas.

Tortyren pågår i dagar. Moulin får naglar utdragna, kanyler instuckna i kroppen, han brännmärks och blir slagen sönder och samman. Varje kväll körs han tillbaka till Montluc-fängelset där medfångarna försöker sköta om hans skador. En av fångarna, Christian Pineau, mindes de långa nätterna med fasa:

”Han var medvetslös. Ögonen låg djupt inne i kraniet, som om de slagits in. Ett fult blått sår skar sig in i hans ena tinning. Ett svagt rosslande kom ut mellan de svullna läpparna.” 

Samtidigt roar sig Barbie i Lyons nattliv där spriten flödar och lättfotade damer flockas kring de mäktiga officerarna. Flera av dem – även Barbie – behandlas för könssjuk­domar. Barbie älskar att spela piano och sjunga tyska schlagerlåtar under de ­vilda spritfesterna och hans fingrar ­dansar elegant över tangenterna. Åhörarna är fullständigt omedvetna om att samma fingrar bara några timmar tidigare har varit insmorda i deras landsmans blod.

I början av juli förs Jean Moulin till Hotel Terminus för sista gången. Barbie ställer samma frågor igen – han vill ha namn och adresser till fler motståndsmän – men Moulin kan eller vill inte säga ett enda ord.

”Jean Moulin gjorde Barbie berömd”, sade en fransk motståndsman efter kriget. Moulin blev ett lysande exempel på franskt résistance (motstånd) under den tyska ockupationen.

© Album/Scanpix

Till sist tar Barbies tålamod slut. Nu ger han fan i upplysningarna. I ren frustration slår och sparkar han den misshandlade fransmannen med förnyad styrka, tills Moulin svimmar och faller i djup koma. Fransmannens armar, ben och flera revben är brutna. Barbie har insett att han förlorat nervkampen mot Jean Moulin.

Han släpar in den livlösa kroppen i ett angränsande rum och låter hämta dit de övriga motståndsmännen. Åsynen av kroppen ska få dem att tala. De ser Moulin ligga livlös på en elegant soffa. Huden är nästan gul, andningen tung, och huvudet inlindat i bandage. Männen är djupt skakade när de åter förs iväg.

Strax därefter skickas Moulin med militärtåg mot Frankfurt i Tyskland, där förhören ska fortsätta. Men tåget hinner inte längre än till Metz förrän motståndsledaren Jean Moulin dör efter ett 18 dagar långt martyrium.

Hitler ger Klaus Barbie ett Järnkors

Barbie har inte fått Moulin att avslöja en enda användbar uppgift, men Hitler är ändå imponerad.

Han skickar ett Järnkors av första graden till sin ihärdige Gestapochef i Lyon. De fria franska styrkornas ledare, general Charles de Gaulle (senare landets president), svarar från sin exil i London genom att förära Moulin den franska ­Befrielseorden.

Efter förhöret och tortyren av Jean Moulin övergår Klaus Barbie gradvis från vanliga förhör till sadistiska tortyrseanser och regelrätta massmord på fångar.

När Adrien Richard, Lyons vice polischef, besöker Gestapos högkvarter tror han knappt sina ögon.

”Vi gick ned i källaren”, berättade han senare. ”När vi kom ned i gången blev vi överväldigade av den omisskännliga stanken av varmt blod. Vi gick vidare och såg en pöl av stelnat blod utanför en cell. Lik låg staplade i en hög i ett hörn av cellen, och golvet var täckt av blod. Där låg unga män och allihop hade skjutits ihjäl med kulspruta. Några hade bundits ihop och jag minns att brevbäraren, fortfarande klädd i sin uniform, tycktes ha släpat sig upp på en stol innan han blev mördad.” 

Barbie njöt av sällskapslivet i Lyon när han inte torterade sina fångar. 

© Getty Images

Barbie torterar en kvinnlig kurir

I mars 1944 grips den 43-åriga Lisa ­Lesevre av Gestapo. Hon är en viktig ­kurir för motståndsrörelsen och bär på ett brev till nyckelpersonen ”Didier”.

I Montluc-fängelsets källare hängs hon upp naken i handbojor med piggar på insidan. En olidlig serie av tortyr och övergrepp börjar: utfrågningar, våldtäkt, misshandel, fler frågor, ännu en våldtäkt, misshandel och samma frågor om och om igen.

”Vem är Didier? Var finns Didier?” frågar Barbie ideligen och stirrar iskallt på Lisa Lesevre.

”Hans ögon var klara och ovanligt ­levande”, mindes hon många år senare. ”Han var som ett djur i bur. Det var renodlad terror och han njöt av det.”

Även när Barbie inte är i hennes cell plågar han sina fångar genom att hela tiden slå ett ridspö mot skaftet på stövlarna när han går runt i källaren. Vid ett tillfälle beordrar Barbie en assistent att slå Lisa Lesevre med en kedja som har en kopparkula i ena änden. 

En ryggkota krossas och när hon svimmar tillkallar Barbie en läkare för att väcka henne till liv. När hon vaknar står han lutad över henne, med pianomusik i bakgrunden. Barbie erbjuder Lisa Lesevre ett glas lemonad och stryker henne över händerna:

”Det du har uträttat, min kära, är storstilat”, säger han. ”Ingen har lyckats hålla ut lika länge som du. Det är nästan över. Jag beklagar, men låt oss nu får det avklarat. Vem är Didier?” Tystnad. 

Barbie mördar man och barn

Barbie spelar ut sitt sista kort och hämtar in Lisa Lesevres man och 15-årige son i cellen. De torteras inför ögonen på henne, men hon tiger och de förs bort igen. 

Hon ser dem aldrig mer. Därmed är Barbies sadistiska verktygslåda tömd. Han slår sin fånge i ansiktet med knytnäven och skriker i frustration: ”Jag vill aldrig se denna enfaldiga kvinna mer! Likvidera henne!”

Men Barbies assistenter lyder inte hans order. Ibland förbarmar de sig över offren. En menig tysk soldat hämtar kaffe till Lisa Lesevre på natten och för­söker prata lugnande till henne. 

Dagen därpå skickas hon med tåg till koncentrationslägret Ravensbrück. Efter mötet med Barbie känns det nästan som att bli fri. Hon överlever kriget efter två år i fångenskap. 

Judiska barn sändes till Auschwitz

Mellan tortyrsessionerna med Lisa Lesevre har Barbie fullt upp med att leta efter de sista judarna som gömmer sig kring Lyon, och den 6 april 1944 är han redo för sitt mest cyniska illdåd under kriget.

Det är en lugn morgon på barnhemmet på kullarna utanför byn Izieu. Barnen har skickats hit av sina föräldrar för att vara i säkerhet för Gestapo och koncentrationslägren. 

De flesta barnen är judiska, något som ledningen försökt dölja för den tyska ockupationsmakten. Den här morgonen sitter alla i matsalen och dricker varm choklad, då två last­bilar och en personbil plötsligt dundrar in på gårdsplanen och tvärbromsar.

En kvinnlig anställd inser genast vad som är på gång: ”Det är tyskarna! Spring för livet!” skriker hon för full hals. En grupp SS-soldater stormar in i huset, rycker de skrikande barnen ur famnen på personalen och slänger upp dem på lastbilsflaken. De få som hinner rusa ut på fälten blir snabbt upphun na, sparkas ned och bärs gråtande tillbaka till gårdsplanen.

En enda anställd, den 27-åriga Lea Feldblum, lyckas fly och gömmer sig i skogsbrynet. Därifrån kan hon se allt som händer. I förvirringen slängs även ett icke-judiskt barn upp på flaket, men han lyfts ned igen när hans identitet kan styrkas med hjälp av barnhemmets register.

Samtidigt står Barbie och hans assistent dr Bartelmus vid en stengärdsgård en bit därifrån och ser på. När last­bilarna kommer till Lyon skriver Klaus Barbie en kort rapport till det tyska överkommandot:

”Det judiska barnhemmet i Izieu stängdes i morse. Totalt 41 barn, mellan 3 och 13 år gamla, arresterades. Dess­utom arresterades all judisk personal, tio personer – varav fem kvinnor. Inga pengar eller värdeföremål hittades. Alla överförs till Drancy den 7 april.” Den korta notisen är undertecknad med ”Barbie”.

Drancy är en uppsamlingsplats för arresterade franska judar. Där tvingas barnen och barnhems­personalen in i smutsiga ­boskapsvagnar på järnvägsstationen, och körs därefter iväg till Auschwitz. Strax efter ankomsten mördas de i gaskamrarna. 

Det yngsta barnet var fyra år, det äldsta 17, när Klaus Barbie skickade de 44 barnhemsbarnen från Izieu i döden.

© Getty Images

Barbie ler vänligt under tortyren

Den 6 juni 1944 inleder de allierade sin invasion i Frankrike – D-dagen – och medan blodet rinner på stränderna i Normandie har Klaus Barbie bråttom att gripa de få judiska familjer som fort­farande finns kvar i Lyon. 

Makarna ­Lagrange och deras 13-åriga dotter Simone tror att räddningen är nära när de hör nyheten om de allierades invasion i ra­dion­ den morgonen. Men en stund senare bankar SS-soldater på dörren.

Medan den lilla familjen förs bort stänger deras grannar fönstren och ­ignorerar ropen på hjälp. Det blev ”en dag som började så lyckligt och slutade så sorgligt för oss”, berättade Simone Lagrange senare. 

Familjen inkvarteras i en av sviterna på hotellet. Plötsligt kliver Barbie in, klädd i prydlig grå kostym och med en liten katt i famnen. Han ler mot Simone, stryker henne över kinden och säger att hon är söt.

”Han kan inte vara ond om han tycker om djur”, tänker hon.

Barbie vill veta var familjens två and­ra barn befinner sig. Därför ger han sig direkt på den 13-åriga Simone för att pressa dem. Han rycker henne i håret och ger henne örfilar och knytnävsslag. Föräldrarna gråter och ber om nåd, men Barbie är iskall. 

Han isolerar Simone i Montluc-fängelset, och under veckan som följer torterar han den lilla flickan som om hon vore en förhärdad motståndsman. Varje dag kommer han in i cellen med ett leende och sparkar henne rakt på de öppna såren. Till sist släpar Klaus Barbie in Simone i hennes föräldrars cell och håller upp hennes svullna, blodiga ansikte inför modern. 

Montluc-fängelset där Klaus Barbie låste in tusentals motståndsmän och judar. Från fängelset hämtades fångarna till förhör i Hotel Terminus källare.

© Bridgeman

”Se nu vad du har gjort med din dotter”, väser Gestapochefen.

Men ännu en gång har Barbie visat sig vara en dålig underrättelseofficer: inte heller familjen Lagrange ger honom någon användbar information. Snart deporteras hela familjen till Auschwitz, där de skiljs från varandra. Modern gasas ihjäl direkt, medan Simone och hennes far sätts i arbete.

Ett år senare, då lägret evakueras under krigets sista kaotiska dagar, får far och dotter syn på varandra. De hinner nästan omfamna varandra, men då ­beordras fadern plötsligt ned på knä och avrättas med ett enda skott. Mot alla odds överlever Simone Lagrange kriget och kan berätta sin historia. 

Tyskarnas sista massaker

I mitten av augusti, då allierade styrkor börjar närma sig Lyon, skickar Klaus Barbie iväg så många fångar han kan med tågen österut. Men han behåller 109 judar och motståndsmän och ­använder dem som levande sköldar när han flyr till flygplatsen i Bron den 23 augusti.

När tyskarna tagit sig fram till flyg­planen ger Klaus Barbie iskallt order om att alla i gisslan ska skjutas och läggas i massgravar. Sedan går han ombord i ett Luftwaffe-plan och lämnar Frankrike. Dagen därpå rullar de allierade in i Lyon och befriar 950 förtvivlade fångar ur Montluc-­fängelset. Gestapos terror har äntligen fått ett slut.

Klaus Barbie deserterar efter några månader vid västfronten. Därefter håller han sig gömd i 38 år – först i Tyskland och senare i Sydamerika – bland annat med hjälp från amerikanska CIA.

Det dröjer ända till år 1983 innan hans blodiga för­flutna hinner ikapp honom. Den forne Gestapo-­bödeln spåras upp av nazist­jägarna Serge och Beate Klarsfeld i Bolivia och utlämnas till Frankrike, där han döms för brott mot mänskligheten efter en långvarig rättsprocess.

Under rättegången kommer omfattningen av Klaus Barbies brott fram. Tysken mördade eller beordrade morden på 4 342 personer inom den franska motståndsrörelsen och deporterade 7 591 judar – män, kvinnor och barn – till tyska­ koncentrationsläger, där de allra flesta av dem dog.

42 år efter andra världskrigets slut dömdes Klaus Barbie äntligen för sina illdåd. En domstol i Lyon dömde Barbie till livstids fängelse för hans brott under kriget. 

© AFP/Scanpix

Kanske är du intresserad av...