Katynmassakern: Stalin ville knäcka polackerna

I fem veckor kämpade polackerna mot övermakten, men till slut fick landet kapitulera. De båda stormakterna delade därefter upp Polen mellan sig i enlighet med ett hemligt tillägg till den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten, det icke-aggressionsavtal som ländernas utrikesministrar hade ingått.

Alla polska officerare som tog till fånga av Röda armén skickades under hösten 1939 österut. I läger i Sovjetunionen förhördes de i månader och deras utsagor undersöktes av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD.

Ryssarna försökte skilja så kallade kontrarevolutionärer från potentiellt användbara ledare, som skulle kunna hjälpa dem att göra Polen kommunistiskt.

Officerare sattes i separata interneringsläger, medan politiker, tjänstemän och akademiker spärrades in på andra håll. Förhållandena var förfärliga i de sammanlagt nio lägren. I veckor fick fångarna svälta, samtidigt som de utsattes för hot och tortyr. Syftet var att knäcka dem och få dem att uppge vad de verkligen kände för kommunismen.

Många av fångarna började inse att de aldrig skulle få återse Polen eller sina nära och kära igen. Andra förblev optimistiska in i det sista. I ett av de största förhörslägren, Kozelsk, beläget 25 mil sydväst om Moskva, satt Kazimierz Szczekowski.

Majorens hemliga dagbok avslöjar hur fångarna pendlade mellan hopp och förtvivlan:

”16 mars. Fängelsemyndigheterna har bråttom att färdigställa våra dokument. Något är i görningen – men ingen vet vad.”

”19 mars. Det ryktas att vi kanske ska skickas till neutrala länder – det är något nytt!”

”1 april. Bomben har briserat. I dag skickades den första transporten med 100 man av olika rang, ålder och bakgrund iväg. Vart vet vi inte.”

När polackerna frågade vart de var på väg ljög NKVD-officerarna och sa att de skulle västerut till ett läger som låg närmare fångarnas familjer – och att de därefter skulle friges.

Lögnen fungerade. Under april kördes jublande fångar iväg i lastbilar. De flesta såg med förväntan fram emot återseendet med familj och vänner och att få njuta av friheten igen.

Stalins lögn avslöjas

Den upprymda stämningen försvann dock snabbt, när lastbilarna anlände till järnvägsstationen. Där väntade ett tåg, men inte med vanliga passagerarvagnar utan boskapsvagnar, där alla öppningar spikats för med brädor, så att fångarna inte skulle kunna se något.

Enstaka optimister höll fast vid övertygelsen att de skulle släppas fria, men många fick onda aningar. Pessimisterna fick rätt. Under april och maj mördades 21 857 polacker från förhörslägren av NKVD.

Majoriteten dödades i Katynskogen, som ligger 25 kilometer väster om Smolensk, nära dagens gräns till Belarus. Bland de avrättade var Adam Solski och Kazimierz Szczekowski.

Stalin och hans hantlangare räknade med att deras brott aldrig skulle uppdagas av världen. Så blev det inte.

Att hemligheten om Katyn uppdagades berodde på att Hitler sommaren 1941 bröt icke-angreppspakten med Stalin. Tyska styrkor invaderade Sovjetunionen och trängde tillbaka Röda armén till Moskva. Katynskogen hamnade därmed i tyska händer, men först våren 1943 upptäcktes massgravarna.

Den 9 april 1943 kunde Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels göra en triumferande notering i sin dagbok:

”Polska massgravar har upptäckts nära Smolensk. Bolsjevikerna har helt enkelt skjutit och därefter begravt 10 000 polska fångar i massgravar. Bland offren finns civila, biskopar, intellektuella, konstnärer osv.”

Goebbels hade rätt. Utöver officerare hade ryssarna även avrättat polska advokater. Tjugo professorer låg också i gravarna tillsammans med andra välutbildade. En prins och talrika journalister hade också avrättats.

För propagandaministern kom upptäckten som en skänk från ovan. Nu skulle världen kunna se att nazisterna bedrev ett rättfärdigt krig för att rädda Europa från bolsjevikernas barbari, ansåg Goebbels.

”Jag såg till att massgravarna undersöktes av neutrala journalister. Jag lät skicka dit polska intellektuella så att de med egna ögon skulle kunna se vad som väntade dem, om deras önskan om ett tyskt nederlag till bolsjevikerna skulle bli verklighet”, skrev Goebbels i sin dagbok.

Den 13 april inleddes propagandakriget, när Radio Berlin rapporterade om massakern i Katyn. Två dagar senare svarade Radio Moskva på beskyllningarna:

”De senaste dagarna har Goebbels lögnare spridit ondskefulla och fabricerade historier som anklagar sovjetiska myndigheter för att ha utfört en massavrättning av polska officerare våren 1940.”

Moskva skyller på Hitler

Ryssarna kablade i stället ut sin egen version av vad som hänt. Enligt Sovjetunionens officiella förklaring hade polackerna fortfarande varit vid liv 1941. Vid Smolensk byggde krigsfångarna vägar, när de omringades av tyska styrkor. Tyskarna hade sedan likviderat samtliga polacker.

Goebbels visste att det var en lögn, och gav den tyska armén order att identifiera så många av offren som möjligt. Det stod snabbt klart att förövarna inte hade trott att kropparna någonsin skulle hittas.

Många av de döda hade fortfarande sitt pass på sig, så de var enkla att identifiera. Dessutom fanns det otaliga indikationer på att de inte hade levt längre än till våren 1940.

I synnerhet i det av tyskarna ockuperade Polen utnyttjades Katynmassakern omedelbart i ett försök att öka tyskarnas popularitet. Överallt i landet basunerade högtalare ut namnen på de senast identifierade offren – utan hänsyn till om de anhöriga informerats eller ej.

Polska tidningar ålades dessutom att publicera listor över offren. En kvinna som länge väntat på information om sin försvunne make fick på detta brutala sätt reda på hans öde:

”På väg hem från skolan köpte jag tidningen Kurier. Jag lät blicken löpa längs listan, och allting blev svart. Jag svimmade. Under utgrävningsnummer 2 658 såg jag min makes namn.”

Polska Röda Korset vägrade till en början att delta i arbetet med massgravarna i Katyn. I likhet med många andra var hjälporganisationen övertygad om att den påstådda massakern var bara ännu ett ondskefullt tyskt propagandaknep.

Tyskarnas hänsynslösa publicering av offrens identitet fick emellertid ledningen för Röda Korset att bege sig till Katyn. En liten polsk delegation anlände till skogen och försökte inleda dagen med en bön, men prästen svimmade.

”Stackars man. Han klarade inte av stanken. Vi fick skaka liv i honom igen”, berättade polska Röda Korsets generalsekreterare Kazimierz Skarzinski senare.

Efter hand som massgravarna öppnades spred sig en vedervärdig stank av förruttnelse. Tyskarna ville att Skarzinski skulle peka ut Sovjetunionen som skyldigt till brottet, men av rädsla för repressalier från den polska motståndsrörelsen tvekade han.

Med diplomatisk finkänslighet gick Skarzinski endast med på att skriva under ett dokument som konstaterade att massmordet av allt att döma hade ägt rum 1940 – alltså medan fångarna hade varit i sovjetiskt förvar.

Polsk läkare hittar död kollega

Goebbels hade vid det laget insett att få länder litade på uppgifter från Nazityskland. För att höja trovärdigheten beordrade han därför att polska rättsmedicinare skulle skickas till Katyn, så att de skulle hantera uppgrävningen och identifieringen av det stora antalet döda. Arbetet visade sig vara svårt av flera orsaker.

Den 29-årige läkaren Marian Wodziński avbröts till exempel ständigt i sitt arbete, när tyskarna skulle visa runt nya grupper av ditresta VIP-gäster vid massgravarna för att sprida kännedomen om det sovjetiska brottet.

Samtidigt brukade tyskarna lägga fram så många kroppar som möjligt för besökarna att beskåda, vilket också störde rättsläkarens arbete.

Allt det var emellertid inget mot de gånger då Marian Wodziński till sin fasa upptäckte att den kropp han var i färd med att identifiera tillhörde någon av hans bekanta. Det visade sig att sammanlagt 300 polska läkare låg i massgravarna i Katyn.

Från ett tyskt läger för krigsfångar skickade Goebbels även den polske överstelöjtnanten Stefan Mossor till Katyn för att bevittna grymheterna. I sin rapport skrev Mossor:

”Den 17 april kl. 8.30 körde vi ut till området där utgrävningen ägde rum intill Katynskogen. Liken var kraftigt förruttnade. Munnarna öppna – antingen av gråt eller av ett skrik av smärta.”

Mossor noterade även att samtliga kroppar visade spår av samma brutala behandling:

”Kranierna hade genomborrats av kulor av en kraftig kaliber. Somliga hade fått händerna bundna bakom ryggen med en kraftig, men smal elsladd, som skurit genom hud och senor ända in till benet.”

Medan polska rättsmedicinare arbetade i stanken från helvetets förgård, försökte Goebbels få utländska experter att komma till Katyn för att bevittna kommunisternas grymheter.

Propagandaministern kunde knappast bjuda in experter från Storbritannien, USA eller andra allierade länder som Nazityskland var i krig med.

Han fick därför nöja sig med att pressa tyskockuperade länder och Hitlers allierade att skicka personal till Katyn. Även neutrala nationer som Sverige och Schweiz bjöds in att komma till det erövrade området. Endast Schweiz accepterade inbjudan.

Efter många om och men lyckades tyskarna skrapa ihop en grupp experter bestående av bland annat en rumänsk, en finsk och en italiensk patolog.

Motvilliga experter anländer

I den tolv man stora internationella expertgruppen ingick även en 33-årig dansk läkare och rättsmedicinare vid namn Helge Tramsen.

I likhet med de andra skulle han på måfå välja ut kroppar i massgravarna, varpå arbetare grävde upp dem och bar upp dem till hans arbetsbord.

Helge Tramsen undersökte kropp efter kropp – bland annat kvarlevorna av en medelålders polsk officer vid namn Ludwik Szymanski, som uppenbarligen avrättats med nackskott. Tramsens elva kollegor kom gång efter gång fram till samma slutsats.

Tramsen och hans kollegor fann åtskilliga kroppar med sågspån i munnen. NKVD-officerare hade tvingat offren att fylla munnen med sågspån, för att deras skrik inte skulle höras. Medan de flesta av kropparna var bakbundna med vanliga rep hade en del sår runt handlederna från den ståltråd som skulle hindra dem från att streta emot för mycket och därmed sinka bödlarna i deras blodiga arbete.

Helge Tramsen och de andra rättsmedicinarna ville ogärna bistå Goebbels i hans stora propagandanummer, men samtidigt kunde de inte förneka att alla bevisen pekade på att Sovjetunionen stod bakom massakern.

I sitt korta utlåtande konstaterade den internationella gruppen av rättsmedicinare den 30 april 1943:

”I Katynskogen har kommissionen undersökt massgravar med polska officerare. Kropparna uppvisar som dödsorsak uteslutande nackskott. Av brev, dagböcker, tidningar med mera som hittats på kropparna framgår det att avrättningarna har ägt rum under månaderna mars och april 1940.”

Våren 1940 var det mer än ett år kvar tills tyskarna inledde invasionen av Sovjetunionen. Katynskogen låg då mer än 60 mil från de närmaste tyska styrkorna.

Så massavrättningarna måste ha varit Stalins verk, även om Katynkommissionen avhöll sig från att påpeka detta uppenbara faktum i sin rapport.

Trots det vållade rapporten uppståndelse i London, inte minst inom den polska exilregeringen, där ilskan var stor. Den sovjetiske ambassadören i Storbritannien förnekade bestämt allt, men det var få som trodde på honom.

Kommissionens rapport var så övertygande att exilregeringens förtroende för Sovjetunionen försvagades avsevärt. Stalin beslutade sig för att avbryta allt samarbete med polackerna i London och bildade i stället en kommunistisk polsk exilregering i Moskva.

Goebbels gnuggade händerna. I sin dagbok skrev han:

”Alla fientliga radiosändningar och tidningar är eniga om att denna förbrytelse är en 100-procentig seger för den tyska propagandan och i synnerhet för mig personligen.”

Medan polackerna i London bröt alla kontakter med Stalin lyckades Goebbels inte slå in en kil mellan Sovjetunionen och Storbritannien. Länderna behövde varandra för mycket för att tillåta det. Britterna valde helt enkelt att blunda för det brott som begåtts.

Som den brittiske vice utrikesministern Sir Alexander Cadogan noterade i marginalen på en rapport om situationen:

”Jag medger fegt att jag hellre vänder bort blicken från händelserna i Katyn – av rädsla för vad jag skulle kunna få se där.”

Ryssarna återerövrar Katyn

Under 1943 vände krigslyckan, och Hitlers styrkor trängdes tillbaka. Under hösten återerövrades området kring Katynskogen av Röda armén.

Sovjetunionen började omedelbart leta efter spår som skulle kunna tolkas på ett gynnsamt sätt, så att skulden för massakern skulle kunna läggas på tyskarna.

Representanter från USA:s ambassad i Moskva kördes till Katyn. Amerikanerna rapporterade att ryska rättsmedicinare hävdade att kropparna inte var så upplösta att de kunde ha legat i marken sedan 1940.

Ryssarna var även angelägna om att visa amerikanerna de många tysktillverkade patronhylsor som hittats i massgravarna. Redan 1943 hade tyskarna emellertid förklarat för den internationella gruppen av rättsmedicinare att Sovjetunionen hade köpt tysk ammunition innan andra världskriget bröt ut, och att patronerna passade till de pistoler som NKVD:s personal använde.

Dessutom tvingade NKVD boende i området att skriva under vittnesmål, enligt vilka de döda polska officerarna hade varit i färd med att anlägga vägar i området som krigsfångar och att de dödats av tyskarna efter september 1941. Några konkreta bevis för det påståendet kunde de sovjetiska myndigheterna däremot inte presentera.

Amerikanerna valde liksom britterna att blunda för Katynmassakern, vilket gav Stalin blodad tand. Efter Tysklands kapitulation 1945 försökte den sovjetiske diktatorn ännu en gång skylla blodbadet på nazisterna.

Under rättegången mot Göring, von Ribbentrop och andra högt uppsatta nazister – den så kallade Nürnbergprocessen – anklagades flera tyskar för att ha beordrat avrättningarna av polackerna i Katyn. Men brist på bevis gjorde att åtalen lades ner.

Under det efterföljande kalla kriget mellan väst och det kommunistiska Östeuropa fortsatte ryssarna att kategoriskt förneka att de stod bakom massakern.

Alla dokument om förhör, transporter och likvideringar av de polska fångarna förblev hemligstämplade fram till Sovjetunionens fall. Först 1989 fick den ryska befolkningen lov att höra sanningen.