Katastrofalt anfall bakom fiendens linjer

Walter Model

För den brittiska elitstyrkan såg det ut som om det skulle bli en enkel operation. De anade inte vilket fruktansvärt blodbad de stod inför.

I september 1944 var slaget om Normandie sedan länge över. De allierade hade kört ut tyskarna från både Frankrike och Belgien efter sin landstigning den 6 juni 1944. Men sedan körde framryckningen fast.

Vid sina egna gränser försvarade sig tyskarna med ett ursinnigt raseri. Den ryktbare fältmarskalken Walter Model hade anlänt från östfronten och åstadkommit mirakel med den slagna tyska västarmén. Var de allierade än försökte bryta igenom, blev de tillbakaslagna.

Montgomerys djärva plan

I det läget lade den brittiske fältmarskalken Bernard Montgomery fram en djärv plan: Den nya allierade luftburna armén skulle landsättas över en serie broar över floderna Waal och Rhen i Holland, och hålla dessa broar tills en koncentration av stridsvagnar nått fram.

Därigenom räknade han med att kunna "låsa upp" det tyska försvaret och göra det möjligt att snabbt rycka fram till Ruhrområdet. Eftersom Montgomery tidigare anklagats för att gå alldeles för försiktigt fram slogs alla med häpnad av planens djärvhet.

Eisenhower gick emot

Montgomery var chef för den brittisk-kanadensiska armégrupp som plöjt fram
i ilfart genom norra Frankrike och Belgien i augusti 1944, och det var han som lett de allierade till seger vid el-Alamein på hösten 1942.

Men trots dennes meriter motsatte sig general Eisenhower, den allierade överbefälhavaren, planen. Eisenhower ville istället att den nya luftburna armén skulle sättas in bakom linjerna på de tyska förband som stod mot amerikanerna längre söderut.

Rivalitet med Patton

Rivaliteten mellan britter och amerikaner hade präglat hela fälttåget i väster, och vid det här laget hade den stegrats till öppen fientlighet mellan Montgomery och den amerikanske generalen George S Patton.

Den högdragne Montgomery dolde aldrig sitt förakt för Patton, och vid ett tillfälle blev Patton så rasande att han skrek:

– Låt mig fortsätta till Falaise så kan vi driva tillbaka britterna ut i havet i ett nytt Dunkerque!

Eisenhower gjorde sitt bästa för att balansera mellan dessa två stridstuppar, men ingen av parterna blev nöjda.

Operation Market Garden

Strax före middagstid den 8 september 1944 slog den allra första tyska V2-raketen ner i sydöstra Paris. Sju timmar senare slog två andra V2:or ner i London. Detta skapade bestörtning i de allierades staber. Mot denna missil hade de allierade inga motmedel.

Eftersom V2:orna sköts iväg från Holland, gick Eisenhower med på Montgomerys plan som fick kodnamnet Market Garden (Handelsträdgård).

Planen gick ut på att tre luftburna divisioner – en brittisk och två amerikanska – skulle släppas ner längs en tio mil lång linje som började vid fronten och sträckte sig ända upp till nederländska Arnhem. Där skulle de ta kontroll över fem broar så att allierade pansarstyrkor kunde rycka fram över dem.

– Sedan gör jag en stöt direkt mot Berlin och gör slut på hela kriget, förkunnade en optimistisk Montgomery.

Glidflygplan och fallskärm

Den svåraste uppgiften, att ta bron vid Arnhem, anförtroddes åt de brittiska fallskärmsjägarna, de "röda djävlarna". Tjugo minuter efter att förtrupperna markerat landsättningsplatserna dånade den 30 mil långa armadan av flygplan in över mellersta Holland och vräkte ner 20 000 man i fallskärmar och glidflygplan. Samtidigt inledde en brittisk armékår sin offensiv vid fronten.

Tyskarna hade inte mycket att sätta emot i inledningsskedet. Vid Arnhem var bara en SS-pansardivision med 3 000 man kvar och många av dem befann sig ett par mil från staden.

Mot den brittiska pansrade kåren som närmade sig i söder stod bara ganska lätt utrustade tyska fallskärmsjägarstyrkor som omvandlats till infanteri.

Bittrichs motdrag

Medan en liten tysk styrka på några hundra man lyckades hålla tillbaka merparten av de luftlandsatta styrkorna i Arnhem, sände SS-generalen Bittrich ut en order som skulle bli ödesdiger för de allierade:

– 9:e SS-pansardivisionen rensar upp Arnhem och Nijmegen, 10:e SS-pansardivisionen rycker fram mot Nijmegen.

Stridsvagnar mot fallskärmsjägare, det kunde bara sluta på ett sätt. En brittisk bataljon under överstelöjtnant John Frost lyckades i inledningsskedet erövra det norra fästet av den viktiga bron över Rhen vid Arnhem.

Men merparten av fallskärmstrupperna drevs ut ur staden och blev omringade. Dessutom försvårades de allierades radiokommunikation av den skogrika terrängen.

Britterna i Arnhem besegrades

Samtidigt som en tysk SS-pansardivision försenade den brittiska pansarkårens framryckning tilltog svårigheterna för den isolerade brittiska divisionen vid Arnhem.

De kämpade förtvivlat mot övermakten men lyckades åtminstone hindra tyskarna från att skicka förstärkningar söderut, så att de allierade kunde erövra Nijmegen den 20 september. Men britterna i Arnhem var ändå dödsdömda.

Samma dag som Nijmegen befriades blev Frosts bataljon vid brofästet slutgiltigt utplånad. Ett sista radiomeddelande hördes från Frosts män på kvällen:

– Slut på ammunition. God Save the King!

Polska fallskärmsjägare

Av bataljonens 745 man, klarade sig endast 16 tillbaka till de egna linjerna. Ett försök att undsätta de inringade i Arnhem genom att släppa ner en polsk fallskärmsjägarbrigad söder om Rhen misslyckades.

Av 141 transportflygplan blev 43 nedskjutna, och polackerna lycka-des inte samla sina styrkor förrän efter mörkrets inbrott.

Trots att den brittiska pansarkåren som intagit Nijmegen bara befann sig en mil från Arnhem, misslyckades alla försök att undsätta "de röda djävlarna".

Tyska Nebelwerfer

Tyskarna förde nu fram stora mängder artilleri, särskilt det fruktade raketartillerivapnet Nebelwerfer. Brittiske fallskärmsjägaren Bill Brearley var en av få som lyckades undkomma massakern i Arnhem. Han berättade:

– Om du aldrig har varit rädd förut, så skulle du höra de där raketvapnen avfyras, och sedan sitta där och vänta på att de skulle slå ner.

Den tyska SS-pansardivisionens anfall i Arnhem fortsatte framåt den 26 september. De sista 2 000 britterna hade under den föregående natten hals över huvud lyckats fly över floden och ta sig till de egna linjerna vid Nijmegen.

Nijmegen befriades 1945

Av 10 000 man i den landsatta brittiska divisionen blev nära 8 000 kvar – döda, sårade eller tillfångatagna. I ruinerna av den en gång så pittoreska nederländska staden stod ockupationsmakten som segrare.

Det skulle dröja ända till den 16 april 1945, bara tre veckor före krigsslutet, innan de allierade slutgiltigt lyckades befria staden.

Avlyssnade Enigma

Misslyckandet med Operation Market Garden har skyllts på den allierade underrättelsetjänsten. Men när brittiska arkiv öppnades många år efter kriget visade det sig att så inte alls var fallet. Under hela kriget sände tyskarna sina militära meddelanden krypterade med så kallade Enigma-maskiner.

Vad de inte visste var att britterna – bland annat med hjälp av den polska motståndsrörelsen – kommit över en apparat, och därför kunde avlyssna all hemlig radiotrafik. Detta spelade en avgörande roll under många militära operationer – och kunde ha gjort det även vid Arnhem.

För de allierades högsta befäl var det ingen överraskning att tyskarna hade två SS-pansardivisioner i området för luftlandsättningen.

Den brittiska underrättelsetjänsten hade redan den 4 september 1944 dekrypterat ett tyskt meddelande om att två SS-pansardivisioner skulle förläggas till Arnhemregionen. Den 15 september fick britterna på samma sätt reda på att ytterligare en SS-pansarkår förlagt sitt högkvarter till Arnhemförorten Oosterbeek.

Höll inne informationen

Att informationen om tyskt pansar vid Arnhem verkligen gick fram till de allierades militärhögkvarter, framgår av den tidigare hemligstämplade lägesrapport som avgavs i högkvarteret den 16 september, dagen före Operation Market Garden.

Där meddelades det att "9 SS-pansardivisionen, och förmodligen även den 10, har dragits tillbaka till Arnhem-området". Men vad fallskärmsjägarnas förbandschefer fick höra var något helt annat.

I den sista rapport som de fick före operationen nämndes inte SS-pansardivisionerna alls, utan det hette att de endast skulle möta "starkt demoraliserade soldater, utländska SS-soldater, några fallskärmsjägare, avdankad personal från Luftwaffe och fanatiska ungdomar".