Kamikazepilotens avskedsbrev: ”Totalitära länder dukar alltid under”

#Flygbasen Chiran, Japan den 10 maj 1945

Mina tankar

Inget är så ärorikt som att bli utvald för att tjänstgöra i arméns särskilda attackförband, en enhet som står som en lysande förebild för alla anfallsstyrkor i Japan, mitt vördnadsbjudande hemland.

När jag tänker logiskt, på det sätt som jag har lärt mig under alla mina år i skolan, kommer jag till den uppenbara slutsatsen att friheten kommer att segra. Det säger jag trots att det nog skulle få vissa att kalla mig liberalist.

Liksom italienaren Croce tror jag att frihetslängtan är en viktig del av människans natur, som aldrig kan förgöras.

Även om det just nu ser ut som om längtan efter frihet är nedtrampad lever den vidare under ytan, och den segrar till slut.

Diktaturer får kanske framgång en tid, men totalitära länder dukar alltid under. Det är ett faktum och på samma sätt förhåller det sig även med axelmakterna i det krig som just nu utkämpas.

Se bara hur det står till med det fascistiska Italien. Nazityskland är besegrat och den ena auktoritära regimen efter den andra kollapsar på samma sätt som en byggnad gör när dess fundament rasar.

Historien såväl som det nuvarande kriget bevisar att det jag säger är sant: Friheten segrar alltid.

Att det förhåller sig så kan kanske verka skrämmande för befolkningen i mitt hemland, men jag är glad.

Grundvalen för den nuvarande konflikten är nämligen motsatta ideologier, och eftersom friheten alltid segrar är utfallet givet på förhand.

Min dröm om att vara med om att göra mitt älskade Japan till ett mäktigt imperium, som det brittiska en gång var, visade sig i slutändan vara meningslös.

Men om personer som verkligen älskar Japan fått lov att tala fritt hade det enligt min mening aldrig gått så illa som det nu har gjort.

Sant är, som en vän formulerade det, att en pilot från det särskilda attackförbandet inte är något annat än en maskin.

Maskinen griper bara styrspaken. Den har varken personlighet, känslor eller förnuft. Den är inget annat än en järnmolekyl i en magnet som målmedvetet söker sig mot det fientliga hangarfartyget.

Om man betraktar fenomenet med sitt förnuft är det helt obegripligt. När man tvingas till det, kan det då verkligen betraktas som självmord?

Sådant kan bara ske i ett land som Japan, där det andliga spelar en stor roll. Vad mig anbelangar är jag ju bara en maskin utan rätt att uttala mig om någonting.

Om jag ger mig av i det sinnestillstånd i vilket jag nu befinner mig gör det sannerligen ingenting om jag dör.

Därför förhåller det sig så att jag, som jag skrev i början av detta brev, är hedrad av att ha blivit utvald att ingå i arméns särskilda attackförband.

Jag är inget annat än en maskin när jag sätter mig i mitt flygplan. Men eftersom jag givetvis är en människa när jag kommer ner igen har jag även känslor och är förmögen att känna passion.

När min älskade gick bort dog jag i anden med henne. När jag tänker på att hon väntar på mig i himlen bekymras jag inte av döden, eftersom den bara är inkörsporten till himlen.

Jag flyger i morgon. Mina extrema tankar får aldrig offentliggöras, men jag har nu, utan att dölja något, gett uttryck för vad jag har på hjärtat.

Förlåt mig för att mina idéer presenteras lika ostrukturerat som de har tänkts. I morgon kommer en liberalist att lämna denna värld. Sett utifrån verkar det ensamt, men hans hjärta är nöjt.

#Flygbasen Chiran, Japan den 10 maj 1945

Kära föräldrar

Under de drygt tjugo år som har gått sedan jag fick livet till skänks har jag haft turen att aldrig behöva bekymra mig om något.

Mina goda föräldrars kärlek och mina bröders och systrars hårda arbete gjorde att jag kunde leva ett behagligt liv.

Jag var ibland självupptagen och åsamkade er mer bekymmer än mina systrar och bröder gjorde. Det gör mig ledsen att jag inte en dag kommer att få möjlighet att återgälda er godhet.

I Japan är lojalitet och den hängivenhet som en son känner för sin far dock en och samma sak, och det sägs att tjäna sitt land lojalt är det samma som att visa kärlek till sin far. Jag hoppas därför att ni kan förlåta mig.

Eftersom molnen är min arbetsplats lever jag varje dag i väntan på döden.

Varje tecken jag skriver och varje ord jag yttrar utgör mitt sista brev och mitt slutliga testamente.

Högt uppe i luften fruktar jag inte döden. I den andan tänker jag utföra mitt angrepp och eventuellt dö.

Jag är inte rädd för döden. Jag känner snarare glädje. Skälet är att jag tror att jag på detta vis snart kommer att möta Tatsu, min käre storebror. Min största önskan är att möta honom i himlen.

Jag tänker inte på liv och död. Om jag gjorde det skulle döden få alltför stor betydelse och jag skulle frukta den.

I stället tänker jag att jag genom döden kommer att möta mina kära igen. Därför kan jag lämna denna värld utan rädsla.

För en människa är ett lands uppgång och fall en stor sak, men sett i det stora perspektivet är det trivialt.

Ni ska veta att jag har gömt en bok i högra lådan i min bokhylla i det angränsande rummet. Om ni inte kan öppna den, öppna lådan till vänster och dra sedan ut spiken.

Jag ber er att ta hand om er. Mina bästa hälsningar till min äldste bror Kiyoko och till er alla.

Farväl och ha det bra. Farväl för evigt.

Från Ryoji

Efterskrift

Ryoji Uehara dog dagen därpå, den 11 maj 1945, i ett kamikazeanfall mot den amerikanska flottan väster om Okinawa.

Fyra månader senare kapitulerade Japan för de allierade. Landets demokratiska författning trädde i kraft den 3 maj 1947, två år efter Ueharas död.