Judisk partisangrupp jagade nazister
Deras familjer mördades av nazisterna och själva var de nära att tillfångatas. Tre judiska bröder vägrade att dö och bildade i stället en av Polens mest fruktade partisangrupper. Nu var de ute efter hämnd.
De tre judiska bröderna Zus Bielski (t.v.), Asael Bielski (i mitten) och Tuvia Bielski (t.h.).
En mörk januarikväll år 1943 närmar sig en grupp beväpnade män ett litet hus i utkanten av den polska staden Abelkevitch. En av männen bankar hårt på ytterdörren. På hans överarm sitter ett rött band med ett hakkors på.
”Vad är det för oväsen? Jag kommer, jag kommer”, hörs det inifrån huset.
En medelålders man öppnar försiktigt dörren, tar en snabb titt på männens armbindlar och släpper sedan in dem.
”Hur går det?” frågar en av de främmande och spänner blicken i mannen.
”Vi lever och vi dödar judar”, svarar mannen mycket belåtet.
”Vi fångar också judar”, svarar främlingen kort och fortsätter:
”Men varför är det så många judar på gatorna då? Varför har ni inte gripit ännu fler?”
Husägaren tittar osäkert på männen:
”Jag har fått tag på massor. För några dagar sedan fångade jag två kvinnor, två barn och två män och förde dem till polisen. För några veckor sedan hittade jag elva judar.” Mannens hustru och son som kommit fram till dörren nickar.
”Han är vår man, hör bara vilket jättearbete han har utfört”, säger en annan av de främmande männen till en tredje person i gruppen; en stor man med kraftig mustasch som dittills varit tyst. Den store mannen stirrar rakt fram och nickar kort. Plötsligt förändras hans ansiktsuttryck till en hatfylld grimas:
”Hur kan du förmå dig att göra det?! Hur kan en man med samvete överlämna folk till en säker död!?”, skriker han.
Familjefadern stirrar oförstående: ”Vad menar ni? Så lyder ju lagen. Vi är tvungna att följa lagarna.”
”Vet du vem jag är?” frågar en av männen och svarar själv på sin fråga:
”Jag är jude.”
Sekunden senare slår han till husägaren i ansiktet och beordrar hela familjen att lägga sig ned på golvet.
Med uttryckslöst ansikte avfyrar männen sina gevär. Kulorna genomborrar de tre ryckande kropparna på golvet: ”Inte en levande själ blev kvar, inte ens en hund eller katt”, skrev gruppens ledare – mannen med mustaschen – i sin dagbok tio år efter andra världskrigets slut.
Hans namn var Tuvia Bielski – en polsk jude som under kriget byggde upp en av regionens mest fruktade partisangrupper och räddade hundratals judar undan nazisternas massakrer.
Bielski-partisanerna: Under tre år blev Bielskibrödernas judiska partisaner allt fler, från knappt hundra till över 1 100 personer.
Bielski fann sig inte i något
Tuvia Bielski var näst äldst av elva syskon. Hans familj kom till staden Stankiewicze i Vitryssland i slutet av 1800-talet och där köpte de en kvarn. Livet var hårt, men familjen hade i alla fall mat på bordet.
Antisemitismen var utbredd i området och strax efter att familjen Bielski kommit till Stankiewicze deklarerade den ryska tsaren att judar inte längre fick inneha offentliga ämbeten och inte heller äga egendomar.
Framtiden såg dyster ut för Bielskis. Turligt nog lyckades fadern, David Bielski, muta tsarens ämbetsmän så att han åtminstone fick behålla kvarnen, som var familjens levebröd.
År 1919 erövrade polackerna hela den västra delen av Vitryssland, inklusive den stad som Bielskis bodde i. Och polackerna visade sig vara värre än ryssarna; judarna fick finna sig i hån och förföljelser varje dag.
Tuvia Bielski var dock ingen som man borde gruffa med. När några bönder en dag stal en del av familjen Bielskis hö, konfronterade den lille tuffe, blott 13 år gamle, Tuvia tjuvarna. Men en av bönderna bara skrattade åt honom och ropade:
”Spring hem, annars får du stryk.” Tuvia gick då hem och hämtade sina två yngre bröder, Asael 11 och Zus 7. Bröderna gaddade ihop sig och gick till angrepp mot bonden med en lie. De träffade inte, men deras ursinne skrämde bonden så mycket att han flydde.
När även en annan bonde stal av höet en kort tid senare, slog Tuvia ned mannen med ett knytnävsslag medan bondens fyra vänner förbluffat såg på. Från den dagen var det ingen som vågade besvära den judiske pojken längre.
Hitler krossar ryssarna
År 1939, när Tuvia var 33 år, ingick Tyskland och Sovjetunionen ett avtal om att dela Polen. På bara några veckor erövrade ryssarna östra Polen och västra Vitryssland.
Ännu en gång hade familjen fått nya herrar att lyda. Till en början hälsade många judar ryssarna välkomna, men glädjen blev kortvarig. Det första ryssarna gjorde var att förbjuda judarna att tala jiddisch. Dessutom bannlystes alla sionistiska grupper.
Medan Tuvia arbetade som bokhållare, värvades Zus och Asael Bielski till Röda armén. Tre år senare, den 22 juni 1941, inträffade en katastrof: tre miljoner tyska soldater angrep Rysslands alla erövringar i öster och krossade de ryska styrkorna längs deras väg.
Tuvia var i staden Lida när de tyska planen nådde fram: ”Skräcken och paniken var obeskrivlig. En domedagskänsla vilade över oss”, skrev han i sin dagbok.
Tuvia och hans bröder mobiliserades till armén, men efter bara en halv dags strider stod det klart att allt var förlorat:
”Kamrater, nu är det var man för sig”, vrålade Tuvias befälhavare och försvann så fort han uttalat ordern.
Tuvia kastade sitt vapen och förklädd till bonde for han hem till Stankiewicze.
I alla större polska städer uppförde tyskarna bevakade getton för judar.
Far, mor och bröder mördades
När Tuvia kom hem till föräldrarnas kvarn återförenades han med sina bröder Asael och Zus, som också lämnat armén. För att inte dra någon uppmärksamhet till kvarnen, bestämde sig de tre bröderna för att bo i skogen utanför familjens hus.
Zus reste dock ofta till grannstaden Novogrudek för att besöka sin unga hustru. Under ett av besöken blev han vittne till en scen han aldrig skulle glömma. På stadens torg hade tyska soldater samlat en stor grupp judar, som bevakades av tyska trupper och den lokala polisen.
Plötsligt öppnade soldaterna eld mot det första ledet med judar som föll till marken. Sedan upprepades proceduren med led efter led. När turen kom till det sista ledet, såg Zus en liten pojke som skräckslaget tittade på sin pappa och viskade: ”Far, de dödar oss.”
Den sista salvan brakade loss. Inte en enda av områdets judar tvivlade längre på att ett helvete väntade dem alla.
Strax därpå skvallrade några av familjen Bielskis grannar för tyskarna om de tre bröderna som höll sig gömda i skogen. En grupp polska poliser marscherade upp till kvarnen och sökte igenom skogen, men bröderna hade varnats och var redan långt borta.
I stället arresterade poliserna de två yngre bröderna Abraham och Yakov. Familjens böner om frigivning hjälpte inte och efter några veckor fick familjen besked om att Abraham och Yakov hade skjutits till döds under ett flyktförsök.
Familjen hann knappt smälta förlusten förrän tyska soldater i december 1941 hämtade föräldrarna och körde iväg dem i en lastbil ihop med flera tusen andra judar från området, bland andra Zus hustru och deras lilla baby. Några dagar senare tvingades de tillfångatagna judarna ut i skogen där de befalldes att klä av sig.
Alla skakade av köld när de ställdes upp längs kanterna av två 40 meter långa massgravar, och sedan mejades ned med maskingevär. När dagen var slut låg 4 000 döda i massgraven, bland andra paret Bielski, svärdottern och barnbarnet.
På östfronten förde de tyska trupperna en brutal kamp mot de lokala partisanerna som hängdes offentligt för att skrämma andra.
Hämnden fick vänta
Efter tragedin i Novogrudek mötte Zus, Asael och Tuvia sin yngre bror Aron. Fulla av både sorg och hämndlystnad bildade de en partisangrupp och beväpnade sig med de få vapen de fick tag på.
Under de första månaderna år 1942 flyttade fler familjemedlemmar ut i skogen, bland andra systern Taibe, Tuvias hustru samt kusinen Yehuda. Snart bodde ett tjugotal personer i lägret, i improviserade hyddor av grenar och sly.
Under nattliga räder fick eller stal de mat från de lokala bönderna. Zus och Asael ville genast sätta i gång med hämndaktioner mot tyskarna, men Tuvia ville först och främst rädda liv. I hans läger skulle alla vara välkomna – barn, gamla och sjuka.
”Jag vill hellre rädda en gammal judisk kvinna, än döda tio nazister”, deklarerade han för sina anhängare.
Hämnd fick de ta senare. När lägrets invånare valde Tuvia till ledare böjde sig bröderna för hans önskan.
Under tiden hade nazisterna byggt getton i Novogrudek och Lida och genomfört flera massakrer. I maj 1942 avrättades 5 500 judar från Lida.
Strax därefter följde massakrer i andra städer där över 7 000 personer miste livet. Övertygad om att massmorden inte var över, organiserade Tuvia en flykt för judar i de närbelägna gettona.
I takt med att gruppen i skogen växte insåg Tuvia att de behövde mer förnödenheter och vapen. Men det var ytterst få polska bönder som hade modet att hjälpa dem, och bröderna bestämde sig för att övergå till terrortaktik.
På natten omringade partisanerna de lokala gårdarna och hotade bönderna tills de hjälpte dem. Flera gånger förde Tuvia bort någon av böndernas söner, sköt i luften och kom tillbaka ensam:
”Vi har skjutit en son, låt oss skjuta en till!” ropade han till sina män.
Efter det fick Tuvia de vapen, livsmedel och förnödenheter han begärde.
Dags att ge tillbaka
Snart bestämde sig Tuvia för att tiden för vedergällning var kommen: ”Vi ska fokusera på en enda sak: hämnd och åter hämnd på mördarna”, uppmanade han.
Judarna hade fått kontakt med en grupp ryska partisaner som höll till i området. Trots stor misstro från ryssarnas sida övertygade Tuvia den ryske partisanledaren om att de båda grupperna skulle samarbeta.
Den 1 september 1942 angrep ryssarna och Tuvias judar de stora spannmålssilor som tyskarna hade planerat att transportera till Tyskland. Silorna brändes ned och flera tusen ton spannmål förstördes. Det var en oerhörd framgång för partisanerna. Snart följde fler aktioner med blodiga angrepp på tyska patruller.
”Vi ville visa antisemiterna som levde i lyx på vår bekostnad att Hitlers profetia, att judar snart bara kunde ses på bio, var en lögn”, skrev Tuvia senare.
Hans namn var nu fruktat och tyskarna utfäste en belöning på 10 000 riksmark till den som dödade honom.
I mars 1943 utgjordes Bielskis grupp av över 300 män, kvinnor och barn. En dag kom en grupp partisaner tillbaka från en provianträd. De hade en fånge med sig. Asael Bielski kände igen mannen som en av familjens grannar. Han hade gått med i den nazistsympatiserande polisen och varit med och jagat judar.
”En av pojkarna högg huvudet av honom med en yxa”, skrev Asael.
Senare fångade gruppen även sonen till en av familjen Bielskis före detta anställda. Han hade lett litauiska hjälptrupper in i skogen för att hitta brödernas läger.
Mannen vädjade förgäves för sitt liv. Tuvia beordrade sina män att hänga den vettskrämde polacken i ett träd.
Flydde undan mördare
I juli 1943 hade partisanernas antal ökat till 800 personer. Nu inledde tyskarna den dittills största offensiven mot partisanerna: Operation Hermann.
Nazisternas mest brutala soldater tilldelades uppdraget, bland andra den ökända Dirlewanger-styrkan som utgjordes av brutala dömda mördare och våldtäktsmän. 52 000 soldater omringade skogarna och avrättade alla som kom i deras väg.
Judarna var chanslösa mot den enorma styrkan, och Tuvia bestämde sig för att leda partisanerna på flykt. Utan bagage gav sig flyktingarna ut i ett träsk. På natten band de fast sig själva vid träden för att inte drunkna när de övermannades av sömnen.
Nästa morgon kom de fram till en liten undangömd ö. I nästan två veckor stannade judarna på ön utan mat, tills de inte kunde höra skottlossning längre. Mot alla odds hade judarna sluppit undan Hitlers mest fruktade soldater.
Många polska, ryska och judiska partisangrupper höll till i skogarna. Härifrån angrep de fienden varje dag.
En helt annan värld
I augusti 1943 uppförde de judiska partisanerna ett nytt läger i Naliboki-skogen. Här stod träden tätt och området var fullt av andra partisangrupper.
Snart växte en hel by fram, med hus, verkstäder och stall. I juni 1944 drog sig de tyska trupperna ut ur Vitryssland, på flykt undan Röda armén. Hämndens timme var slagen.
Partisanerna dödade tusentals flyende tyska soldater som hade trott att de kunde ta sin tillflykt till Vitrysslands djupa skogar.
En dag förde Bielskipartisanerna in fyra tyska fångar i lägret. Skällsorden haglade över tyskarna. Alla i lägret hade förlorat familj och vänner, och nu fick fyra tyska soldater stå till svars för allt.
I två timmar misshandlade män, kvinnor och barn de skräckslagna tyskarna som desperat försökte övertyga sina angripare om sin oskuld.
”Det här är för min mor!”
”Det här är för min son!”, ropade de rasande judarna för vartenda slag.
Till slut kastade partisanerna ned soldaterna i en ravin och sköt dem. Några dagar senare var kriget över. I sin sista rapport kunde Tuvia berätta att hans grupp under de tre år som gått hade förstört 34 tågvagnar, sprängt 18 broar och dödat 261 soldater.
Den största triumfen var emellertid det stora antalet räddade liv. I juni 1944 kunde 1140 judar lämna Nalibokiskogen som fria människor tack vare Bielskibrödernas insats. Tuvia hade lyckats motbevisa Hitler: Bielskibrödernas judar hade kämpat, överlevt – och segrat.