Judisk familj levde under nazisternas egna golvplankor

Grannarnas skvaller kan bli dödligt

Precis under golvplankorna i makarna Becks sovrum har elva judar fått tillåtelse att gräva ut ett gömställe. Här gömmer sig Clara, hennes föräldrar och hennes lillasyster, plus två andra judiska familjer: familjen Melman och familjen Patrontasch.

Det är elva barn och vuxna som ska ha mat och vatten varje dag – och det måste ske utan att grannarna hör dem eller märker att makarna Beck köper mer mat än vanligt.

Den tyska ockupationsmakten betalar nämligen en belöning till alla som förråder judar, och hungriga polacker anger gamla goda grannar för att få mat på bordet.

De tre judiska familjerna har redan tillbringat två kalla månader i den mörka källaren; från december 1942 till februari 1943. Ute på gatorna mördas deras trosfränder, och själva kämpar de mot hunger, törst och skräck.

Den här gången kom de undan med blotta förskräckelsen, men tyskarna närmar sig snabbt och snart ska SS-soldater komma att flytta in hos makarna Beck.

Nazisterna kräver lösensumma

Före kriget lever Clara och hennes familj ett privilegierat liv i den lilla östpolska staden ­Zolkiew. Claras pappa tillverkar växtolja i en kvarn som han äger tillsammans med herr Melman och herr
Patrontasch, som också är judar.

När Tyskland invaderar Polen år 1939 ockuperar Sovjetunionen den östra delen av landet, och Clara slipper nazisternas judeförföljelser i det inledande skedet.

I juni 1941 angriper Hitler Sovjetunionen och tvingar ryssarna österut. Strax efter det kommer judeförföljelserna även till Zolkiew.

Mördandet startar inte omedelbart; snarare förvärras situationen dag för dag. Först bränner SS-trupper ned synagogan och arresterar rabbinerna.

Nazisterna kräver en enorm lösensumma för att frige dem. Judarna anordnar en insamling och köper dem fria.

Snart införs särskilda judelagar som tvingar dem att ­bära armbindel med davidsstjärnan på. Alla företag som ägs av judar – även faderns oljekvarn – konfiskeras av tyskarna och varje månad måste judarna betala skyddspengar till stadens SS-kommendant.

När judarna inte längre har något att betala med rycker SS-trupper in och griper hundratals familjer.

De förs bort med tåg, och ryktena säger att tåget stannar i ett läger där svart rök stiger ur ­skorstenarna och luften är tung av stanken från brända lik.

Döden väntar i gettot

Några månader senare befaller SS-kommendanten alla judiska familjer att flytta in i gettot mitt i Zolkiew före den 1 december 1942. Claras familj vet att detta är sista chansen att komma undan med livet i behåll, men de har ingen­stans att ta vägen.

De frågar runt bland Zolkiews polacker men det finns ingen som vågar hjälpa dem. När allt hopp tycks vara ute får de plötsligt hjälp från oväntat håll. Valentin Beck är en suput, känd för sin antisemitism och han tillhör Polens tyska minoritet.

Trots det är han beredd att gömma inte bara Clara, hennes syster och hennes föräldrar utan även familjerna Melman och Patrontasch. Clara tror knappt sina öron. De tre judiska familjerna börjar genast att gräva ut ett hemligt rum under golvet i familjen Melmans hus.

Medan de arbetar ansöker Beck om att få överta huset. Nazisterna har beslagtagit all judisk egendom, och Beck traskar iväg till stadens flyttkontor och ber om att få överta Melmans hus. Den listiga planen lyckas; Beck får genast papper på egendomen och flyttar in.

Herr Melman gömmer sig nu under golvet i sitt eget hus, som genom ett penndrag på ett tyskt kontor har blivit Becks. Gömstället är precis så stort att alla elva kan ligga ned och sova. Men ingen kan stå upp, eftersom det bara är 130 cm i takhöjd.

De tre familjerna skulle kunna gräva djupare, men problemet är att de måste göra sig av med jorden ­någonstans och de kan inte lägga den utomhus så att den syns. I stället sprider de ut jorden i husets trånga krypgrund, men även här gäller det att vara försiktig.

Om krypgrunden fylls skulle det också kunna avslöja utgrävningen ifall någon får för sig att titta ned där.

Livlinan till makarna Beck är en lucka i golvet i deras sovrum. Genom den får judarna mat och vatten och kan komma upp och tömma spannen som de uträttar sina behov i.

Den händige herr Patrontasch har tillverkat luckan, som smälter in helt i fiskbensparketten i sovrummet.

Beck är en osannolik vän

Den försupne Valentin Beck har elva judars livsöden i sina händer. Dessutom är det elva judar som han knappt känner. Och mannen som hjälper de tre familjerna ser verkligen inte ut som en hjälte, skriver Clara i sin dagbok:

”Han är mager, och med sina ljusa, varglika, blod­sprängda ögon, med kinder och näsa täckta av ett nät av pyttesmå, förstörda blodkärl verkar han vara mycket äldre än sina 40 år. Han har grått hår och ett tunt pipskägg, och jag tycker att han ser ut som träsnittet i min utgåva av Don Quijote.”

Beck är expert på att ingjuta hopp i Clara och de övriga, trots att katastrofen ständigt lurar runt hörnet:

”Ni har ingen anledning att vara oroliga. Beck har tur. Beck har alltid tur”, säger han lugnande och nynnar den tyska visan ”Slutet gott, allting gott”. Den blir Becks signaturmelodi och fungerar även som en faran över-signal.

Clara funderar dagligen över varför en uttalad anti­semit är beredd att riskera inte bara sitt eget liv utan även sin hustrus och sin dotters för att rädda ett knappt dussin främmande judar.

Svaret får hon på julafton 1942, då Beck får besök av sin bror och svägerska. Efter flera glas vodka känner Beck plötsligt att han måste berätta sin stora hemlighet för sin bror.

Judarna nere i gömstället hör till sin fasa att det nu finns fler än familjen Beck som vet var de gömmer sig. Brodern reagerar med avsky på nyheten.

Han börjar skrika ”att Beck inte är skyldig judarna ett skit” och verkligen inte borde hjälpa dem på ett sätt så att han riskerar livet på alla i huset. Beck är berusad och skriker tillbaka:

”1939, när de jävla sovjetryssarna kom, hade vi tur och klarade oss med livet i behåll. Och vet du vem som köpte mig fri? Var det du, min käre bror? Ni, mina folktyska kamrater? Nej, det var juden Melman i våningen under som mutade de jävla kommunisterna. Om jag förråder dem nu, förråder jag min heder. Jag har hatat judar i hela mitt liv och det gör jag fortfarande. Men varför? Det var en jude som räddade mitt ynkliga skinn, min ovärderliga hustru och min älskade dotter. Jag vill att Ala ska kunna titta på sin far och se en man, inte en ynkrygg!”

Beck berättar också att det egentligen var hans hustrus idé att de skulle hjälpa alla de tre judiska familjerna.

Under många år har fru Beck hjälpt till hemma hos de tre familjerna och alltid behandlats väl, det vet Clara. Dess­utom är fru Beck väninna med Klara Melman, herr Melmans syster som nu är en av de elva som gömmer sig i mörkret under golvet.

Men det är en skör vänskap mellan fru Beck och Klara Melman. Beck har tydligen ett gott öga till den vackra Klara och ber henne ofta komma upp i huset när fru Beck och Ala inte är hemma.

Clara vet inte vad de har för sig, men alla vuxna i gömstället verkar ängsliga. De kan inte försöka tala Beck tillrätta, och Klara vägrar prata med dem när hon återvänder till källarmörkret.

Gång på gång pratas det om vad som skulle kunna hända om fru Beck upptäcker vad som pågår.

”Det brinner, det brinner!”

Snart får alla under golvet emellertid allvarligare saker att tänka på. Beck berättar att tyskarna håller på att tömma gettot i Zolkiew.

Ljudet av skott ekar mellan husen, blodet rinner och tåg efter tåg lämnar järnvägsstationen med boskapsvagnar proppfulla med förtvivlade människor.

Några enstaka judar kommer undan förföljelserna och snart flyttar ytterligare sju personer in i det redan överfulla gömstället i Becks hus.

Några av dem har Beck inte kunnat säga nej till eftersom de är släktingar till judarna under hans golv, och två av dem är stadens rikaste apotekarpar som köpt sig en plats hos livräddaren Beck. För pengarna köper Beck mat till sin egen familj och till de nu sammanlagt 18 judarna under golvbrädorna.

Gömstället måste utökas en aning. När det är gjort mäter herr Patrontasch minutiöst upp utrymmet. Var och en får exakt 35 cm att sova på.

Den 18 april 1943 vaknar Clara av att det luktar rök. Fru Beck bankar på luckan i golvet samtidigt som hon ropar: ”Eld! Eld!”

Alla i gömstället grips av panik; om de flyr ut på gatan blir de garanterat upptäckta och ihjälskjutna. Om de stannar kvar i källaren dör de av antingen röken eller lågorna.

Männen skyndar upp från gömstället för att hjälpa Beck att fylla hinkar med vatten. Beck springer ut och in och häller vattnet på huset.

Clara hör sin fars förtvivlade röst när han tittar ut genom köksfönstret:

”Alla hus på vår sida av gatan brinner. Lågorna slår ut genom fönstren och slickar upp mot taken.”

Mitt i paniken hoppar Claras 10-åriga lillasyster plötsligt upp genom luckan och springer ut. Inte förrän katastrofen är avvärjd och elden släckt inser Clara att hennes syster inte bara sprungit upp i huset utan ända ut på gatan. Ingen har sett henne sedan dess.

Senare under kvällen försöker Beck diskret förhöra sig om den lilla flickans öde, och om någon sett henne springa ut från hans hus. Om så är fallet befinner sig både han och alla husets officiella – och inofficiella – invånare i livsfara.

På natten knackar Beck på luckan och kallar till sig männen. Hans ansikte är grått av sorg och allvar. Han berättar att Claras syster upptäckts av några polska skolbarn som skvallrat till tyska SS-soldater.

Nazisterna grep, förhörde och sköt henne. Beck vet inte om flickan avslöjade gömstället.

”Jag är rädd att ni måste ge er av”, säger Beck. Några timmar senare ångrar han sig emellertid och låter judarna stanna kvar under golvet. Clara skriver:

”Det finns inget som heter brustet hjärta. Det fortsätter att slå, som för att hånas. Den bittra sanningen om min systers död är att även om vi bad att hon skulle klara sig, bad vi även om att hon inte skulle förråda oss då vi hörde att hon blivit gripen. Våra tårar över min syster var även tårar av lättnad.”

Dagen därpå kallas makarna Beck till förhör hos SS, som har fått tips om att Claras syster setts springa ut från deras hus.

Men ännu en gång lyckas Beck på något märkligt vis övertyga nazisterna om att han är en god tysk som aldrig skulle drömma om att hjälpa några judar.

Beck är otrogen

Vår blir till sommar och värmen under golvet är olidlig. Clara försöker fördriva tiden med att undervisa de yngre barnen, skriva dagbok och stoppa strumpor åt tyska soldater – ett jobb som tyskarna betalar fru Beck för. ­

Hela familjen befinner sig i ett chocktillstånd efter lillasysterns död, och nästa katastrof är inte långt borta.

Ännu en gång har Beck kallat upp Klara Melman i huset medan fru Beck är i kyrkan. Plötsligt hör Clara steg vid ytterdörren.

”Det är bara jag. Jag var ända framme vid kyrkan när jag upptäckte att jag glömt börsen. Jag hade inte en enda slant till kollekten”, ropar fru Beck muntert.

Alla i gömstället håller andan medan de räknar de fem stegen från ytterdörren till sovrummet:

”Ditt svin! SVIN! Och du! Jag tänker inte ha en orm boende under mitt tak. Ut med dig! UT!” vrålar fru Beck. Med klänningen i oordning snubblar Klara Melman ned genom luckan. Hon kryper längst in i mörkret utan att se någon i ögonen.

Uppe i rummet förkunnar fru Beck en dödsdom över alla judar under golvplankorna:

”Få ut henne härifrån! Få ut allihop härifrån. Allihop!” skriker hon. En spegel går i kras, saker dunsar mot väggarna. Sedan hör Clara ljudet av ett knytnävsslag och en kropp som faller handlöst till golvet.

När fru Beck återfår medvetandet packar hon en resväska, tar sin dotter i armen och marscherar ut genom ­ytterdörren. Hon är borta. Nu är judarna helt beroende av en suput som sällan är hemma.

Ovissheten tär på dem alla. Under tre sömnlösa nätter grubblar Clara över vad som kommer att hända om hela familjen Beck lämnar huset. Det går tre oändligt långa dygn med hunger och olidlig törst. Alla ligger bara stilla, apatiska och förtvivlade – och väntar.

Plötsligt öppnas ytterdörren och fru Becks välbekanta fotsteg hörs mot golvet. Hon knackar på luckan och räcker ned en hink med äpplen till de medtagna flyktingarna. Lättnaden är stor. Clara skriver varmt och innerligt om fru Beck i sin dagbok:

”Hon är vår klippa. Fru Beck, den enkla, folkliga, värkbrutna, för tidigt åldrade och av sin egen man förödmjukade Julia Beck är den starkaste av oss alla.”

På kvällen lagar fru Beck en försoningsmiddag till sin man och bjuder upp Clara i köket. Beck raglar in, berusad och med famnen full av liljor och en päls. Clara börjar dra sig mot källaren, men Beck stoppar henne och mumlar:

”Nej, stanna här. Jag kan behöva en beskyddare!”

”Det beror på vem blommorna är till”, svarar fru Beck vasst. Beck ger henne pälskappan och blommorna och kysser henne på kind.

Han berättar att han köpt pälsen via sina numera goda kontakter bland stadens styrande nazister. Kappan är gjord av en skicklig buntmakare som har använt hela skinn – inte några småbitar.

Medan Beck skryter håller han upp pälsen framför sin hustru och drar händerna över den. Plötsligt upptäcker han två små hål i ryggen på kappan. Han slutar skryta och börjar svära i stället:

”Den skitstöveln! Jag sade till honom att pälsen var en present till dig. Tror du att jag skulle ge dig en päls med kulhål i? Tror du inte att jag vet exakt hur de hamnat där?”

Fru Beck lugnar sin man, säger att pälsen är förtjusande och att hon ska leta upp någon som kan laga hålen. Lugnet återvänder till familjen Becks hus.

Gråtande barn måste tystas

December 1943 kommer inte med julefrid, utan med fler skakande händelser. Clara har nu levt ett helt år i gömstället under golvet. Kriget rasar fortfarande och Beck förutspår att de kanske måste stanna där nere ett år till.

Ett år till med Becks oberäknelighet när han dricker sig redlöst berusad. Ett år till då de alla är beroende av att fru Beck fortsätter att förlåta sin man, som nu är otrogen med sin svägerska inne i staden. Ett år till då minsta ljud kan avslöja gömstället och ­leda till att de alla mister livet.

Efter nyår flyttar två tyska lokförare in i huset. Stadens nazistiska myndigheter uppfattar Beck som en lojal folktysk som de kan inkvartera viktiga personer hos.

Plötsligt mångdubblas risken för att ljud eller dofter ska avslöja judarna under golvplankorna. De vuxna börjar diskutera om de alla borde begå självmord med detsamma – för att slippa upptäckt och en plågsam död.

Apotekaren fingrar på den giftkapsel han alltid bär i en kedja kring halsen. Beck försöker lugna dem. Han hävdar att det rentav kan vara en fördel att ha tyskar boende i huset.

”Tro mig, det är inte så tokigt. På det viset kan vi känna oss tryggare. Vem skulle någonsin kunna drömma om att ni är här, när det bor tågpersonal precis ovanpå?”

Men vardagen i gömstället blir snart outhärdlig när tyskarna flyttat in. Lokförarna är ofta lediga och hemma flera dagar i sträck, och inte förrän de lämnat huset kan Beck räcka ned ny mat och dryck till judarna – och herr Patrontasch komma upp i huset och tömma latrinspannen i toaletten.

En kväll ordnar Beck en liten fest för lokförarna och ­sina nazistvänner från staden. Vodkan skickas runt, musiken ljuder och Clara lyssnar på samtalen.

”Gud nåde och tröste oss när kriget är slut och judarna ska hämnas”, säger en man med bekymrad röst.

”Inte om vi får tag på dem först”, flinar en av lokförarna. Hans råa skratt skär genom golvbrädorna och skrämmer ett av de små barnen nere i mörkret.

Barnet börjar gråta högt – så högt att fru Beck smyger fram till luckan och viskar: ”Jag hör henne!” En av de vuxna trycker i desperation en kudde över barnets ansikte och dämpar ljudet.

Barnet river honom på handen och sparkar vilt, men snart ligger det helt stilla. Den lilla fyraåringen är alldeles blå i ansiktet när kudden tas bort och någon håller fram ett ljus. Som tur är öppnar hon strax ögonen igen.

SS flyttar in hos Beck

I april 1944 opererar judarna som en vältränad militär enhet som rycker ut och tömmer toalettspann, kokar potatis och får ny proviant så snart lokförarna lämnar huset en liten stund.

Men plötsligt en dag klampar sex par kängor in i hallen. Clara hör tyska röster och tror genast att det är en dödlig razzia; nu kommer nazisterna, nu är det slut. Strax därefter knackar Beck på luckan. Han är ovanligt blek.

”Det är SS-män. Jag vet inte hur länge de tänker stanna. De berättade att deras bil har gått sönder och att de är tvungna att vänta på reservdelar.”

SS-soldaterna flyttar in i samma rum som lokförarna. Nu blir det nästan omöjligt att tömma latrinspannen tillräckligt ofta. Beck ger judarna tre hinkar, men det förslår inte. Lukten riskerar att avslöja dem.

Judarna bestämmer sig för att hålla sig vakna om nätterna, för att deras snarkningar och tunga andetag inte ska avslöja dem när alla tyskarna har lagt sig och det blir alldeles tyst i huset.

I stället ska de sova på dagarna och ständigt ha en vakt som håller koll på de personer som brukar snarka.

Makarna Beck har redan stora svårigheter att skaffa tillräckligt med mat till judarna i huset. Och när de då och då lyckas komma över något ätbart är det nästintill omöjligt att smuggla ned det till den hungriga skaran under golvplankorna.

Tyskarna upptäcker Patrontasch

Med våren kommer emellertid även en del goda nyheter: Ryssarna närmar sig snabbt österifrån. Striderna mellan Röda armén och tyskarna rasar nu knappt 15 mil från Zolkiew.

Och ännu bättre blir det när SS-männen reser vidare sex dagar senare. Nu är det bara de båda lokförarna kvar i rummet.

Men tvärtemot alla förväntningar blir förhållandena nere i gömstället inte bättre. På grund av bombningarna står tågen stilla och lokförarna sitter hemma på sina sängar hela dagarna.

Nere i gömstället är situationen med ­latrinspannarna nästintill katastrofal. Beck tvingas öppna luckan sent en natt, så att herr Patrontasch kan komma ut och tömma spannarna medan lokförarna sover.

Klädd i underkläder och strumpor smyger sig den krok­ryggige lille mannen ut på toaletten och spolar. Men en av lokförarna måste ha blivit kissnödig av ljudet; plötsligt öppnas nämligen dörren till tyskarnas rum och en sömndrucken figur dyker upp i dörröppningen.

Herr Patrontasch har bara hunnit till Becks dubbelsäng som skymmer den öppna luckan i golvet. Lokföraren tittar bort mot sängen men hasar sedan vidare mot toaletten.

Herr Patrontasch hoppar ned i hålet och stänger luckan helt ljudlöst. I nästa sekund bryter helvetet lös uppe i huset. Lokföraren rusar omkring och skriker:

”Jag kan svära på att jag såg honom! Här i sovrummet!”

Därefter hör Clara fru Becks upphetsade stämma:

”En tjuv! Det måste ha varit en tjuv!” Fru Beck öppnar några knarriga skåpluckor och utbrister:

”Jag hade ett par silverljusstakar ...”

Clara hör att lokföraren har lagt sig precis på luckan i golvet för att kika in under sängen. Sedan reser han sig och säger igen:

”Jag svär att jag såg honom. Han var inte särskilt lång, mörkt hår, mörka ögon och han hade bara underkläder på sig.” Därefter rusar han ut ur huset för att hämta hjälp på närmaste polisstation.

”Femton månader i det här hålet. Och så ska vi dö nu när ryssarna är bara några kilometer bort”, tänker Clara.

Polisen kommer och söker igenom huset, men som tur är letar de inte efter gömställen för judiska flyktingar utan efter en desperat inbrottstjuv som kanske gömmer sig i något skåp eller har flytt genom trädgården.

”Man tror kanske att människor som sett döden i vit­ögat så många gånger som vi skulle vänja sig vid det. Men det är tvärtom: Ju oftare vi riskerar att dö, desto räddare blir vi”, skriver Clara i dagboken.

Granater förstör husväggen

Snart flyttar fyra tyska soldater in i lokförarnas rum. De tillhör en enhet som ska förbereda tyskarnas reträtt från Zolkiew. Men även om tyskarnas närvaro gör livet till en plåga för judarna under golvet, betyder nyheten att hoppet börjar spira. Kriget börjar närma sig sitt slut.

En natt då fru Beck för en gångs skull är ensam hemma bankar det plötsligt hårt på dörren. Nazisternas hantlangare ur den ukrainska polisen tränger sig in. Fru Beck reser sig snabbt men poliserna är redan nere i vedkällaren för att leta efter dolda utrymmen.

”Judar! Judar! Var är judarna? Berätta det så slår vi inte ihjäl dig, din polska märr. Vi vet att ni gömmer judar. Det vet hela staden!” ropar en av ukrainarna.

Poliserna klampar runt i hela huset så att det rasar ned damm i huvudet på judarna. Plötsligt ropar en tysk:

”Era svin! Hur vågar ni komma hit och leta här, där det bor tyska soldater?!” ryter den välbekanta rösten som tillhör en av de nyinflyttade tyska soldaterna.

Ukrainarna svär och förbannar, men avbryter sin razzia. Clara skriver triumferande i sin dagbok:

”Beck hade rätt. Med en handfull tyskar i huset, vem kunde då drömma om att det bor 18 judar under golvet?”

I juli 1944 rasar striderna nära Zolkiew. Lokförarna och de tyska transporttrupperna reser iväg när det börjar regna ryska granater på gatorna. I tre dagar skakas huset av explosioner.

Tyskarna har en kanon i närheten av Becks hus, och ryssarna försöker träffa den. Husets ena gavel rasar och makarna Beck tar skydd hos judarna under golvet.

Till sist tystnar vapnen. Beck går för att se om tyskarna är borta. Han återvänder snart och knackar på luckan.

”Ryssarna är här”, säger han. Clara och de andra tumlar upp ur gömstället, ystra av glädje.

Ryska soldater marscherar på gatorna, som är kantade av tyska lik. Clara njuter av solen och ser på de andra:

”Under bar himmel såg jag hur nära döden vi alla var. Huden var genomskinlig, den hängde som pösiga kläder på oss. Vi var vandrande pinnar med lungor och hjärtan, men inte mycket mer än så.”

Efter kriget blev staden Zolkiew en del av det sovjetiska Ukraina, där judehatet levde kvar. Clara och hennes ­familj kände sig tvingade att flytta. De kom till USA, där hon bildade familj och bor än i dag.