Japan invaderar Hawaii

Hawaiian kommer till undsättning

Planet plöjer fram över fältet och stannar bara sjuttio meter från Hawila Kaleohanos bostad. Den tjugonioårige hawaiianen rusar genast fram till det störtade planet och hoppar upp på vingen.

I likhet med alla andra på Niihau är Kaleohano ovetande om attacken mot Pearl Harbor, men han ser att planet är utländskt.

Piloten, som håller på att kvickna till, tittar förvånat på Kaleohano där han står på vingen. Den skadade piloten fumlar efter sin pistol, men Kaleohano rycker snabbt åt sig vapnet innan han drar upp den främmande piloten ur cockpiten.

Kaleohano fiskar även upp några papper och en karta över Oahu ur den omtöcknade japanens fickor innan han tar med sig honom hem.

”Är du japan?” stammar Nishikaichi, vars engelska är ytterst begränsad.

”Nej, jag är hawaiian”, säger Kaleohano, som har levt de senaste elva åren på Niihau.

Hemma i Kaleohanos kök serveras den främmande piloten med sedvanlig hawaiiansk gästfrihet fisk, pannkakor och kaffe.

Han äter och dricker glupskt och när han har hämtat sig börjar han oroa sig för dokumenten som togs ifrån honom: ”Ge tillbaka papper”, säger han.

Kaleohano vägrar. Han tillhör de klipskaste på ön och läser tidningarna som öns ägare Aylmer Robinson tar med på sina besök en gång i veckan.

Kaleohano vet därför att förhållandet mellan USA och Japan har varit infekterat under en längre tid. Niihaus övriga invånare är inte lika insatta i världspolitiken.

De flesta är analfabeter och har aldrig lämnat ön. På Niihau finns inte ens någon radio, så kunskapen om omvärlden är närmast obefintlig. När en del av öns hundratrettiosex invånare samlas senare på dagen väger därför Kaleohanos ord tungt.

Den främmande piloten kan ha hamnat på Niihau på grund av konflikten mellan USA och Japan. Öborna kommer överens om att japanen ska hållas under uppsikt.

Piloten har landsmän på ön

För att få ur piloten information skickar Kaleohano bud efter Niihaus japanska invånare. Hawaii har sedan 1880-talet fått många japanska immigranter, som huvudsakligen arbetar på plantagerna.

År 1941 bor över hundrafemtiotusen japaner i öriket, men bara tre på Niihau. Den sextioårige biodlaren Ishimatsu Shintani är den förste som Kaleohano använder som tolk.

När Shintani talar med piloten blir han emellertid vit i ansiktet och går utan att berätta vad piloten har sagt. I stället gör trettioåttaårige Yoshio Harada ett försök.

Han är född på Hawaii och kom till Niihau två år tidigare med sin hustru Irene, när han fick arbete hos Aylmer Robinson.

Den inflyttade japansk-amerikanen är respekterad på ön, och Robinson har nyligen anförtrott honom uppgiften som ekonomiansvarig på Niihau.

Inte heller Harada berättar särskilt mycket om vad han pratat med piloten om, inte ens att Japan har attackerat USA. Harada övertalar emellertid de övriga öborna att låta piloten bo hos honom och Irene, bevakad av vakter.

Ingen vet att Nishikaichi har övertygat sin landsman om att Japan står inför en snar seger och att det enda rätta därför är att hjälpa piloten att få tillbaka sina dokument, så att de inte faller i händerna på den amerikanska flottan. En farlig allians har uppstått mellan männen.

Desperat jakt på dokumenten

Till en början tänker Nishikaichi och Harada försöka få sin tillbakadragne landsman Shintani att hjälpa dem att komma över dokumenten.

Biodlaren, som är livrädd att konflikten ska eskalera, går med på att söka upp Kaleohano.

”Har du papper?” frågar Shintani på bruten engelska när han knackar på Kaleohanos dörr den 12 december.

Kaleohano visar kartan över Oahu med överstrykningar och japanska ord.

”Inte det. Det andra papperet.”

Kaleohano går tillbaka in i huset och återvänder med dokumenten, med skisser och bilder av amerikanska fartyg samt instruktioner på japanska.

När Shintani ber att få dem möts han av ett nej. Japanen försöker då muta Kaleohano med tvåhundra dollar.

”Nej, de här dokumenten kan vara viktiga”, säger Kaleohano.

”Om inte ge papper, problem”, säger Shintani, som ber Kaleohano att åtminstone bränna upp dokumenten. Som svar säger Kaleohano åt japanen att ge sig av. Förtvivlad och orolig över konsekvenserna vågar Shintani inte gå tillbaka till piloten.

Senare på eftermiddagen bestämmer sig Nishikaichi och Harada därför för att vidta mer drastiska åtgärder för att få tag på dokumenten, som innehåller hemliga japanska koder.

Harada smyger sig in på Aylmer Robinsons ranch, där han stjäl öns enda gevär, som han gömmer i ett honungslager nära sin bostad. När han återvänder till sitt hus nickar han åt Nishikaichi utan att vakten ser det.

Klockan 16.30 sätter Irene Harada på en grammofonskiva och skruvar upp volymen, så att musiken hörs över hela området och de närbelägna husen.

Nishikaichi säger till vakten att han skulle vilja se honungsförrådet, och tillsammans med Harada traskar de iväg till den lilla byggnaden.

Dörren hinner knappt slå igen förrän vakten stirrar in i en gevärsmynning. Piloten håller i hagelgeväret som Harada har stulit hos Robinson.

Om vakten säger så mycket som ett pip kommer piloten att blåsa huvudet av honom. Japanerna låser in sin fånge i honungsförrådet och ger sig iväg i en hästdragen vagn mot Kaleohanos hem några kilometer därifrån. De måste få tag i de hemliga dokumenten.

Vid halv sex-tiden hör Kaleohano kärran komma skramlande på vägen mot sitt hus. Just då råkar han sitta på dasset i ett skjul några meter från huset, men genom springor i väggen ser han japanerna i vagnen – en av dem med ett hagelgevär i knäet.

Kaleohano, som inser att det inte rör sig om någon artighetsvisit, stannar kvar på dasset för att se vad som händer. Vagnen stannar, männen hoppar ur och Harada ropar Kaleohanos namn, men får inget svar.

Japanerna tar sig in i huset, fast beslutna att hitta dokumenten. De drar ut lådor och söker igenom skåp men blir alltmer frustrerade när de inte hittar papperen.

Efter biodlarens besök har Kaleohano gömt dem hos sin svärmor. Nishikaichi hittar dock sitt tjänstevapen, så nu är båda japanerna beväpnade.

När japanerna har gett upp letandet går de bort till det kraschade planet för att se om radion fungerar. Hur mycket de än försöker ger den emellertid inga livstecken från sig.

Då monterar de i stället av flygplanets kulsprutor och lastar upp vapnen och ammunitionen på vagnen. Medan Nishikaichi och Harada är upptagna vid planet öppnar Kaleohano försiktigt dörren till dasset. Han smyger ut, men japanerna får syn på honom.

”Stanna! Stanna!” skriker Harada. Kaleohanos enda tanke är att komma undan. När han hör ett skott avlossas springer han så fort han kan, tills han är utom skotthåll.

Andfådd kommer Kaleohano fram till byn där de flesta av öns invånare bor. Han rusar från hus till hus och uppmanar alla att genast ge sig av.

Fången har rymt med Haradas hjälp och japanerna är beväpnade. Kriget har kommit till Niihau.

Invånarna flyr upp i bergen

Efter Kaleohanos enträgna varning ger de flesta av byns invånare sig av mot bergen på Niihaus östra sida. Samma plan har Kaleohano, som lånar en häst efter att ha varnat de sista i byn.

”Jag rider till Paniau för att tända ett bål”, säger Kaleohano innan han svingar sig upp i sadeln och galopperar iväg mot Niihaus högsta punkt.

Utan kommunikationsmedel är invånarna på Niihau vana att använda eldar när de behöver be om hjälp från grannön Kauai, som ligger tjugofem kilometer österut.

Om någon av öborna blir svårt skadad eller allvarligt sjuk klättrar niihauanerna upp på det 1 281 meter höga berget för att tända en eld. I dag är emellertid hjälpen viktigare än någonsin.

Ingen vet vad den japanske piloten och hans lokale kumpan kan ta sig till och de är de enda på ön som har skjutvapen.

Snart brinner elden, men invånarna enas om att signalelden inte räcker. Tillsammans med fem andra män smyger Kaleohano ner till öns enda livbåt och sätter kurs mot Kauai, en sträcka som det kommer att ta cirka tio timmar att ro.

Ett par av männen föreslår att de först ska se till att deras familjer och vänner är i säkerhet. Men Kaleohano säger nej: ”Ni kan inte träffa era familjer nu. De gömmer sig. Vi måste hämta hjälp.”

Japanerna skjuter vilt omkring sig

Medan Kaleohano är på väg mot Kauai är Nishikaichi och Harada fortfarande på jakt efter honom.

De kör runt i vagnen med flygplanets stora kulsprutor pekande över sidan och försöker hitta öborna. De upptäcker dock att byn är nästan övergiven.

”Kaleohano!” ropar Harada, medan han och Nishikaichi skjuter vilt omkring sig med pistolen och hagelgeväret i hopp om att hawaiianen ska ge upp.

När ingen kommer ut börjar japanerna slå in dörrarna till husen. Harada tar sig in till en gammal kvinna som sitter i sin gungstol och läser Bibeln.

Han kräver att hon ska avslöja Kaleohanos gömställe, men den gamla kvinnan säger ingenting, utan fortsätter bara läsa.

”Ska jag skjuta henne?” frågar Harada högt sig själv. För tjugofyra timmar sedan var japansk-amerikanen en omtyckt och respekterad medlem av ösamhället. Nu riktar han ett hagelgevär mot en hjälplös gammal kvinna.

Den gamla kvinnan låter sig emellertid inte skrämmas, utan svarar på hawaiianska: ”Endast Gud kan döda.”

Harada kan inte förmå sig att döda kvinnan, men i frustration avfyrar han hagelgeväret upp i luften för att understryka vad som kommer att hända om människorna i byn inte gör som han och Nishikaichi säger.

Utanför huset får japanerna syn på Kaahakila Kalimahuluhulu, som har satt sin familj i säkerhet men inte själv hunnit fly från byn. Under vapenhot tas den medelålders familjefadern som gisslan.

Han blir bakbunden och de japanska männen säger att de har tillräckligt med patroner för att ”döda alla män, kvinnor och barn på ön”.

Med det hotet hängande över sig har Kaahakila Kalimahuluhulu inget annat val än att ropa på de övriga byborna för att locka fram dem.

Japanerna hoppas att någon ska titta fram från sitt gömställe och därmed avslöja var Kaleohano befinner sig, men ingen visar sig. De tappra öborna tänker inte röja sin vän.

Frustrationen växer

Efter att ha lämnat byn beger sig japanerna ungefär klockan tre på natten tillbaka till Kaleohanos hus.

Om de inte kan få tag i Kaleohano kan de åtminstone försöka förstöra de hemliga dokumenten, som kanske fortfarande finns någonstans i huset. Japanerna häller ut bensin över träbyggnaden, som snabbt förvandlas till ett rytande eldhav.

Efter snart ett dygn utan sömn håller japanerna på att bli desperata. Inget går som de har tänkt och energin ebbar ur dem. Den krigiska glöden i deras ögon har ersatts av uppgivenhet.

Nästa morgon börjar japanerna återigen leta efter öbor som skulle kunna veta något om Kaleohano och stöter då på Benehakaka Kanahele och hans fru Ella.

Den två meter långe infödde mannen, som brukar kallas Ben, är känd för sin fysiska styrka. Man kan ofta se honom kasta upp öns fullvuxna får på sina breda axlar.

Ben och Ella hade gömt sig i en grotta vid stranden, men hungern drev makarna tillbaka till byn, där de möttes av japanerna med höjda vapen.

De beordrar Ben att leta efter Kaleohano medan de behåller Ella som gisslan. Trots att japanerna har bränt ner Kaleohanos hus är Nishikaichi orolig för att Kaleohano har kvar hans dokument. Japanens enda mål är att få tag på dem.

Ben försvinner in bland buskagen. Han vet att Kaleohano har rott till Kauai, men han låtsas leta efter honom. Orolig för sin hustru beslutar emellertid Ben sig slutligen för att gå tillbaka och berätta att han inte kan hitta Kaleohano.

Beskedet faller inte i god jord. ”Om du inte hittar honom dödar vi dig och alla människorna i byn”, säger Nishikaichi. Piloten tror att hotet ska motivera den stora mannen. Orden får emellertid motsatt effekt.

Niihaus jätte går till angrepp

Ben Kanahele känner ilskan välla upp inom sig. Vanligtvis blir den fridfulle mannen nästan aldrig arg, men en främling ska inte komma till hans födelseö och skada dess invånare!

”Ta hans pistol innan han dödar någon”, utbrister Ben på hawaiianska i ett försök att få Harada att ångra sig och kompensera för sitt förräderi.

”Om jag försöker göra det dödar han mig också”, svarar Harada på hawaiianska. Antagligen håller han på att inse att han sitter i en rävsax. Det kommer knappast att dyka upp några japanska styrkor på ön, som Nishikaichi har sagt, och Harada har svikit invånarna på Niihau på ett oförlåtligt sätt.

Harada tar trevande fram ett par patroner och tecknar åt Nishikaichi att han tänker ladda hagelgeväret. Piloten räcker honom geväret. I samma stund kastar sig Ben mot piloten.

Nishikaichi har sin tjänstepistol nedstucken i ena stöveln. Han drar blixtsnabbt upp den och avfyrar tre snabba skott, som träffar Ben i bröstet, höften och ljumsken.

Kulorna stoppar emellertid inte Ben. Medan hans fru slår pistolen ur handen på piloten reser sig Ben, griper tag om Nishikaichis hals och ben och slungar honom med all sin kraft in i en stenmur.

Nishikaichi faller medvetslös till marken. Ben vänder sig mot Harada, men hinner inte göra något innan japanen riktar hagelgeväret mot sin egen mage och tar sitt liv genom att trycka på avtryckaren, sannolikt drabbad av den fasansfulla insikten om vilket lidande hans handlingar har orsakat på Niihau.

När Ben vänder sig mot den medvetslöse Nishikaichi ser han att Ella slår piloten i huvudet med en stor sten. Ben drar fram sin jaktkniv och skär av halsen på den japanske piloten.

”Jag var så rasande!” förklarade Ben Kanahele senare. Han var emellertid full av beröm för sin hustru, som ”gjorde ett riktigt bra jobb”, när hon krossade japanens huvud med en sten.

Först dagen därpå anländer hjälpen från Kauai. Vid det laget har niihauanerna redan begravt Shigenori Nishikaichi. Det enda som vittnar om pilotens vistelse på ön är ett till hälften bränt japanskt stridsflygplan.

Ingen på Niihau kommer emellertid någonsin att glömma veckan då den lilla stillahavsön hemsöktes av krigets fasor.

En sextondel japanskt blod räckte för att en medborgare skulle kunna interneras, och från år 1942 och framåt fick omkring hundratjugotusen japansk-amerikaner lämna ifrån sig sina hem och ägodelar och låta sig föras till något av lägren runtom i landet.

Där inkvarterades de i baracker som var spartanskt inredda med tunna madrasser på golvet och en naken glödlampa hängande från taket.

Lägren omgavs av taggtrådsstängsel och beväpnade vakter såg till att ingen rymde. Alla som var friska var tvungna att arbeta fyrtioåtta timmar i veckan för usel lön, men kunde sedan göra vad de ville inom lägrets område.

Den osäkra tillvaron och den närmast totala bristen på privatliv tog hårt på de flesta, men de som klagade överfördes till isoleringsläger, där förhållandena var ännu sämre.

De flesta japaner sattes i interneringsläger, som kunde hysa upp till artontusen personer, medan de som bedömdes vara särskilt upproriska placerades i fängelseläger.

Det inkluderade även japanska ledare, däribland buddhistpräster, som i fängelselägren placerades tillsammans med tillfångatagna nazister och fascister.