Kansk, Sovjetunionen, 20/9 1944
Min kära tålmodiga Niusjenka!
Mina snälla barn, Dimotjka och Zhenitjka!
Snart två månader har gått sedan vår modiga och handlingskraftiga Röda armé befriade vår födelsestad Dvinsk från de förbannade invasionsstyrkorna.
Då förväntade jag mig att genast få det första brevet från er. Brevet skulle antingen skänka mig obeskrivlig glädje vid nyheten om att ni lever och har det bra, eller meddela mig något så förfärligt att jag inte vågar tänka tanken.
Som du kan se är jag vid liv och har det bra (om jag inte räknar med min myokardischemi!).
Jag har under alla dessa hemska år levt på hoppet om att du skulle om inte besöka mig, så kanske att vi åtminstone skulle få möjlighet att skriva till varandra.
Jag har inte tappat en enda tand, och mitt hår har bara få grå stänk. Min syn fungerar perfekt, och fritiden tillbringar jag med att läsa och skriva poesi.
Jag har lyckligtvis undvikit att förslappas mentalt. År 1941 bestämde jag mig för att lära mig att spela schack. På bara två veckor blev jag så bra på det att jag vann över mannen som undervisade mig i det.
”Jag har under alla dessa hemska år levt på hoppet.” Arsenii Formakov, 1944.
Från den 28 augusti till den 16 september färdades jag 65 kilometer med bil till en sovchos. Jag ingick i den grupp om sju personer som utgör agitbrigaden för vårt läger (beläget i Kansk, och tillhörde de arbetsläger som styrdes av NKVD).
Vi gav konserter för internerna, tvångsarbetarna, fria arbetare och de personer som kallats in för att hjälpa till med skördearbetet.
Den friska luften, solskenet, den fysiska aktiviteten och den goda maten gjorde mig gott.
Arsenii Formakov
Levde:
1900–1983.
Nationalitet:
Lettisk-rysk.
Sysselsättning:
Lärare, rektor, redaktör, poet, ekonom och systemkritiker.
Civilstånd:
Gift och far till två barn.
Känd för:
Arsenii Formakov skrev ett antal dikter, romaner och artiklar, men är mest känd för de brev han skickade till sin familj från fångenskapen i Gulag.
Breven gavs ut i bokform efter hans död och tillsammans med andra fångars verk och brev bidrar de till att dokumentera livet i Sovjetstaten.
Här arbetar jag från klockan sju på morgonen till klockan sex på kvällen (med paus mellan 12 och 13).
Jag arbetar i metallverkstaden, där jag med en speciell maskin slår hål i nålar till symaskiner.
Normen är att tillverka 900 nålar om dagen, men jag producerar konsekvent det dubbla.
Det ger mig en tilldelning av 700 gram bröd, 750 gram soppa och 200 gram bröd på kvällen. Dessutom får jag 100 rubel6 i kontant bonus varje månad.
Vi sover i våningssängar, som är gjorda av plankor och placerade precis som slafarna i en sovvagn på ett tåg. Jag ligger i den nedersta kojen alldeles intill fönstret.
Just nu skriver jag vid nattduksbordet. Underlaget gör att min handstil blir sned, men jag har ingen lust att sitta vid det gemensamma bordet, när jag skriver.
De andra sover. Vi har ledigt i dag. Vi har en ledig dag var tionde arbetsdag.
Jag dömdes till åtta år i ett arbetsläger och har redan avtjänat fyra. Dessutom har jag gjort mig förtjänt av ett särskilt dokument, som förkunnar att jag är en exemplarisk arbetare.
Dokumentet uttrycker lägerkommendantens tacksamhet för min kulturella gärning och gör att jag kanske kan föreslås för tidig frigivning.
Du kan skriva till mig precis när du vill, kära Niusjenka. Men jag kan bara skicka ett fåtal brev härifrån. Håll därför inte räkning på breven, utan skriv till mig kontinuerligt en gång i veckan. Det skulle glädja mig mycket.
"Mer än något annat önskar jag att du skickar mig några bilder." Arsenii Formakov.
Skicka ett litet paket med sovjetiska tidningar till mina rökande vänner. Här kan man få en hel middag för en tidning.
Jag vet att du inte kommer att tycka att det är nog, och att du vill hjälpa mig mer, men det kan bara ske på ett villkor: Barnens behov måste sättas först.
Men om det inte går ut över barnen, får du gärna telegrafera mig några hundra rubel till denna adressen.
Eller – och det vore en lyx för mig, som i åratal har levt utan något som helst av det slaget – ett paket med förnödenheter. Ett särskilt formulär tillåter detta för interner i arbetsläger.
Det jag saknar är: Tvål, varma underkläder, en tandborste, två skjortor och en slips, tunna och tjocka strumpor och så några näsdukar.
Om den tröja du stickade i slutet av 1940 fortfarande finns kvar, så skicka mig detta dyrbara föremål. Jag har fortfarande din skidhalsduk.
Jag skäms för att jag skriver så mycket om mig själv, men jag vet att det är vad du vill läsa. Och det vore slöseri med tid att fråga om något som har med dig att göra. Jag kan inte föreställa mig hur saker och ting är hemma hos dig.
När vi får möjlighet att skriva till varandra får vi igång ett riktigt samtal. Jag ska skicka dikter och plåga dig med alla mina frågor.
Mer än något annat önskar jag att du skickar mig några bilder. Jag tänker skicka en av mig. Jag ska be en vän, som är konstnär, att teckna ett porträtt.
Hälsa alla som minns mig. Må Kristus hålla sin hand över dig.
Din
Senia
Se teckningar från verklighetens Gulag:
Epilog
Arsenii Formakov frigavs 1947 och återförenades med Anna och barnen, som då var tolv respektive sju år. Formakov fick arbete som ekonom, men 1949 greps han på nytt och skickades till Sibirien.
Först 1955, två år efter Stalins död, slapp han slutgiltigt ifrån Gulags fasor.