Ivan – soldat i Röda armén
Låg moral, brist på officerare och otillräckligt med mat och utrustning präglade den jättelika Röda armén när tyskarna anföll. Mer tid lades på politisk skolning än på militär träning. Det var den menige soldaten, ”Ivan”, som drabbades värst.

Sovjetiska soldater efter en landstigning i augusti 1941. De är beväpnade med k-pist PPD-40 och gevär SVT-40.
Omvärlden kallade dem för ”Ivan”. De 19-åriga värnpliktigas tvååriga utbildning började med att ”de gav oss ett bastubad, desinfekterade våra kläder, klippte oss så att hjässan blev lika slät som ansiktet och höll en politisk föreläsning”.
Grundutbildningens faciliteter var bedrövliga: köken var fulla av skräp, köttförråden stank, soldaternas matsalar saknade tak och ordentliga golv. Sopor hämtades inte, hygienåtgärder försummades överallt. Toaletterna var så dåliga att soldaterna i praktiken ofta saknade latriner. Våren 1941 kallades även reservister in.
Dessa äldre män tvingades lämna sina familjer och sitt arbete, och var därför dåligt motiverade. ”Det var värre i armén än att vara tvångsarbetare på en järnväg”, knotade en soldat för sina kamrater. Enligt veteranerna var disciplinen hårdare än under den gamla tsarregimen. När kriget bröt ut hade Röda armén nära fem miljoner man i väster mot tyskarna – många av de bästa förbanden fanns i Sibirien för att möta ett eventuellt japanskt anfall.
Stred under oerfarna befäl
Mycket tid gick åt till annat än militär utbildning. Arbetslag sysselsattes med att försöka laga kaserner eller skaffa mat. Den ideologiska skolningen tog också lång tid. Den ombesörjdes av en organisation av politiska kommissarier. På bataljons- och regementsnivåerna kallades dessa för politruker.
Förutom att utbilda soldaterna var politrukerna även ansvariga för disciplinen, vilket gjorde dem illa omtyckta. Politrukerna påverkade också officerarna. De följde befälen som skuggor och insisterade på att klassmedvetenhet och kommunistiska värderingar skulle ges företräde framför militära hänsyn. Motstånd eller oartighet från officerarnas sida kunde leda till att de förlorade sina jobb. Det var ett absurt arrangemang.
Det förekom många olyckor. Till och med under dagtid hände det att berusade män sköt på måfå. I takt med att arméns storlek ökade blev bristen på officerare akut. Enligt Röda arméns egen uppskattning saknades 36 000 officerare när tyskarna anföll, en siffra som snabbt steg till 55 000.
Resultatet blev att soldaterna tvingades strida under oerfaret befäl. Redan före krigsutbrottet tvingades sovjetiska officerare lämna sina skolor innan deras utbildning var klar. När soldaterna upptäckte deras brister drabbades de av förakt. Utbildningen överläts till underbefäl som stöddes (eller undergrävdes) av politrukerna. Resultatet var förutsägbart.
Fokuserade på kollektivet
Till de vanligaste disciplinbrotten före 1941 hörde olämpligt uppträdande eller ohörsamhet mot kompaniofficerare. Jämfört med västerländska armén var soldaternas sammanhållning sämre i Röda armén. Detta var en konsekvens av regimens och politrukernas medvetna strävan att motverka ”egoism och utveckla kollektivet”. Männens individuella rättigheter och intressen ansågs oviktiga.
I stället oroade sig politrukerna för att vänskapsband mellan soldaterna kunde vara avvikande beteende och början till konspirationer. Ett ungt befäl i 8. infanteridivisionen beskrev när de gick ut i kriget sommaren 1941:
Det var först när vi skickades till fronten som vi fick våra uniformer. Till en början var vi beväpnade med gevär som erövrats i samband med fälttågen i Polen och Baltikum. I min bataljon hade vi endast tillgång till två skrotfärdiga lastbilar, och de gick sönder hela tiden. Vi marscherade på nätterna, och efter bara några timmars sömn ägnades dagarna åt utbildning och politiska lektioner. Jag skickades tillbaka till Moskva för att hämta förråd. När vi närmade oss fronten igen fick jag höra att ett kollektivjordbruk i trakten skulle förse oss med mat. Jag besökte ett dussintal jordbruk, men inget av dem hade något att avvara. Det var inte bara det att bönderna saknade kött, de var till och med tvungna att baka bröd av potatis. Inte ens barnen fick någon mjölk. Allting skulle levereras till staten. Det var en gräll kontrast till all den propaganda vi matats med om lyckliga bönder som levde i välmåga på de effektiva kollektivjordbruken. Mina utsvultna soldater rekvirerade helt enkelt mat från de jordbruk som låg längs marschvägen. Till en början fick jag dåligt samvete. Men i praktiken hade vi inget annat val, vi ägnade oss åt plundring. […]
Våra politiska kommissarier fortsatte att orera om det sovjetiska systemets överlägsenhet och om den oövervinnliga Röda armén. De hävdade att de tyska stridsvagnarna snart skulle få slut på drivmedel, och att de tyska soldaterna var så illa rustade att de beväpnade sig med gevär från döda ryssar på slagfältet. Lögnerna klingade allt mera ihåliga.