Italiens Pearl Harbor

Nu, när Williamson är inne i den stora hamnen, tvingar han ner planet till endast nio meters höjd och sänker farten till lite drygt etthundrasextio kilometer i timmen. I fjärran skymtar piloten äntligen målet – den italienska flottans slagskepp. Framför de enorma örlogsfartygen ligger dock två jagare, vars luftvärn nu avfyrar en veritabel mur av projektiler mot det anfallande flygplanet.

Williamson styr planet mot den enorma silhuetten av ett av de italienska slagskeppen och trycker på utlösarknappen på gashandtaget. I samma ögonblick frigörs den över sjuhundra kilo tunga torped som hänger under planet.

Britterna flyger så lågt att de känner vattenstänket, när torpeden träffar vattenytan och rusar iväg mot sitt mål. Nu befinner de sig mitt i den koncentrerade elden från flera hundra kulsprutor och automatkanoner.

Ska de överleva måste de ge sig av – omedelbart. Under tiden angriper det ena Swordfish-planet efter det andra de övriga italienska örlogsfartygen.

Italienarna har känt sig säkra i hamnen, som skyddas av torpednät, strålkastare och flera hundra luftvärnskanoner. För britterna är angreppet emellertid av så stor vikt att till och med förlusten av samtliga Swordfish-plan har bedömts som acceptabel.

Skulle göra Medelhavet säkert

Den 10 juni 1940 förklarade Italien krig mot Storbritannien, som då hade stridit mot Hitlers invasionsstyrkor i Frankrike i en månad. Endast en vecka efter den italienska krigsförklaringen gav Frankrike upp.

Nu var Storbritannien plötsligt helt ensamt om att försvara trafiken i Medelhavet. Med Italien med i kriget på tysk sida var britternas fartygsrutter genom Medelhavet via Suezkanalen till Indien och kolonierna i Sydostasien hotade.

Visserligen hade de en flottstyrka i området, men den kunde inte mäta sig med Italiens, som omfattade stora slagskepp, tunga kryssare och ett stort antal jagare och ubåtar. För Royal Navy stod det därför klart att något måste göras – och det snabbt.

Den italienska flottan lät sig dock inte lockas ut i ett slag på öppet hav, eftersom Royal Navy med sina hangarfartyg och tillhörande flygplan var för starkt i en öppen strid. Italienarna saknade hangarfartyg, men deras stora slagskepp kunde enkelt krossa engelska konvojer. Det hotet räckte för att få britterna att vilja slå ut slagskeppen.

Royal Navy beslutade sig för att damma av gamla planer från 1935.

Italien hade då förklarat krig mot Etiopien, och britterna, som hade stora intressen i Östafrika, förberedde ett överraskningsanfall med torpedflygplan på den italienska flottan, medan den låg för ankar i hamnstaden Taranto.

Planen var väldigt riskabel, och den brittiska medelhavsflottans chef, amiral Dudley Pound, räknade med att det hangarfartyg och de flygplan som användes i operationen skulle gå förlorade. Det var dock ett pris han var beredd att betala om det var möjligt att slå ut några av de stora italienska slagskeppen.

Innan amiral Pound kunde sätta sin plan i verket flyttades medelhavsflottans enda stora hangarfartyg dock till Nordsjön, varpå endast det lilla hangarfartyget Eagle var kvar – och det hade för få flygplan för att genomföra angreppet.

Angreppet skjuts upp

Kort efter att planerna skrinlagts flyttades amiral Pound tillbaka till England och ersattes av amiral Andrew Cunningham, som – i likhet med många andra örlogsofficerare – var en känd motståndare till flygplan i örlogsoperationer.

Som en av hans officerare senare sa: ”Hangarfartygen och deras flygplan stod lägre i rang än resten av flottan”.

I synnerhet hangarfartygens Swordfish-plan var impopulära bland många officerare. De långsamma planen, som utvecklats åt flottan i början av 1930-talet, var med sina dubbla vingpar föråldrade redan innan de hann levereras. Men de var de enda av flottans flygplan som kunde lyfta från och landa på ett hangarfartyg och samtidigt bära en torped- eller bomblast.

Cunningham kallade sina officerare till ett möte i september 1940 för att diskutera ett angrepp på Italiens flotta:

”Mina herrar, jag har kallat hit er för att jag vill ha era förslag på hur vi på bästa möjliga sätt kan störa fienden”.

Officerarna var eniga om att eftersom Mussolinis slagskepp vägrade att lämna skyddet i örlogsbasen Taranto, så var britterna tvungna att komma till dem. Det kunde – trots amiral Cunninghams skepsis – endast låta sig göras med de föråldrade Swordfish-planen.

Hangarfartyget Illustrious hade precis anlänt till Medelhavet, så nu var det möjligt att få upp en större styrka flygplan i luften.

De stora skeppen skulle vara väldigt utsatta i händelse av ett motanfall från det italienska flygvapnet, så man beslöt att angripa i skydd av mörkret. Det skulle dessutom ge de långsamma torpedplanen bättre chanser att nå fram.

Datumet för attacken bestämdes till den 21 oktober, årsdagen för britternas seger i sjöslaget vid Trafalgar under Napoleonkrigen.

Angreppsflottan samlades i Egypten, varifrån den skulle stäva mot Italien och ge sken av att vara på väg mot den brittiska kolonin Malta, så att italienarna inte anade oråd och flyttade flottan i säkerhet längre norrut.

Flygplan exploderar

Redan från början plågades operationen av otur. Innan flottan ens hunnit lämna Egypten miste hangarfartyget Illustrious flera flygplan, när mekanikerna var i färd med att montera extra bränsletankar på planen, så att de skulle kunna flyga hela den trettio mil långa sträckan.

En gnista antände en bränsletank, och ett av planen ombord på Illustrious exploderade i ett eldhav, som snabbt spred sig. Två Swordfish-plan gick förlorade, medan fem andra skadades.

Att reparera de skadade planen innan den 21 oktober var omöjligt, så angreppet fick skjutas upp till den 31 oktober. Det innebar dock att piloterna inte skulle få någon hjälp av fullmånen. Angreppsstyrkan skulle i stället vara beroende av lysbomber för att lysa upp den fientliga flottan.

Det bedömdes som för riskabelt, så anfallet sköts upp igen. Till slut bestämde britterna sig för natten mellan den 11 och den 12 november, då det skulle vara månsken igen. Under tiden fortsatte olyckorna att plåga flottan.

Kort efter att den lämnat hamnen i Alexandria var det lilla hangarfartyget Eagle tvunget att vända om på grund av ett tekniskt problem. Trots att sex flygplan från Eagle flyttades över till det större hangarfartyget Illustrious, innebar det att flygstyrkan reducerades kraftigt. Endast tjugofyra Swordfish-plan skulle nu delta i anfallet.

Livsfarlig rekognoscering

Hangarfartyget Illustrious stävade ut från Alexandria med kurs mot Italien den 6 november 1940 med en eskort av andra örlogsfartyg. På vägen mot målet skulle angreppet planeras in i minsta detalj.

För att inte väcka misstanke hade britterna försökt hålla antalet flygspaningar över Tarantos hamn till ett minimum. Nu, när angreppet var nära förestående, var det emellertid avgörande att piloterna fick reda på exakt vilka fartyg som fanns i hamnen, och var de låg.

Uppgiften att ta reda på det tillföll den erfarne piloten Adrian Warburton, som dagen före angreppet lyfte i ett spaningsplan för att fotografera Tarantos örlogsbas i dagsljus. Molntäcket var dock så lågt att Warburton var tvungen att flyga på farligt låg höjd.

Endast femton meter ovanför vattenytan flög Warburton genom hamnen i en kaskad av luftvärnsprojektiler, medan han noterade namnen på fem italienska slagskepp, fjorton kryssare och tjugosju jagare samt deras exakta positioner.

Att han flög på så låg höjd visade sig vara tur i oturen, för det gjorde det svårt för de förbluffade italienska skyttarna, som normalt sköt mot mål på hög höjd, att ställa in siktet. Detta faktum utnyttjade Warburton till fullo. Faktum är att han flög så lågt att han efteråt upptäckte att rester av en radioantenn från ett av de italienska örlogsfartygen hängde från planets landningsställ.

På vägen tillbaka förföljdes Warburton av ett italienskt jaktplan, men det gav till slut upp.

Dagen därpå flög Warburton ännu en gång över Taranto.

Denna gång högt ovanför hamnen för att ta bilder som kunde lokalisera de torpednät och spärrballonger som skyddade hamnen och fartygen som låg i den.

Tack vare Warburtons observationer kunde brittiska flottan göra en detaljerad teckning av hamnen i Taranto med alla större fartyg och försvarsanläggningar angivna.

Till britternas stora glädje kunde de konstatera att samtliga av italienska flottans sex stora slagskepp befann sig i Tarantos hamn.

Specialtorpeder ska kringgå försvaret

På rekognosceringsbilderna kunde de brittiska officerarna se de många torpednät som lagts ut i Tarantos hamn för att stoppa ubåtstorpeder, innan de nådde skeppen. Näten sträckte sig lika långt ner under vattnet som fartygens köl. Torpeder som passerade under näten skulle därför – i teorin – även passera under fartygen utan att skada dem.

Men britterna hade ett ess i rockärmen. Deras torpeder var utrustade med en nyutvecklad magnetisk detonator, som fick torpeden att explodera, när den passerade under ett fartygs metallskrov. Även om torpeden befann sig flera meter från fartygets köl, var sprängkraften tillräcklig för att knäcka kölen och slita hål i skrovet.

Torpednätens huvudsakliga syfte var att skydda mot ubåtsanfall. Att skydda mot torpedanfall från flygplan hade aldrig fallit italienarna in. Det var nämligen allmänt känt att torpeder fällda från flygplan behövde ett vattendjup av minst tjugotre meter, eftersom torpeden annars skulle slå i bottnen när den fällts från planet.

Eftersom Tarantos hamn var endast tolv meter djup, skulle torpedflygplan därför omöjligt kunna skada fartygen. Även det hade britterna kommit på en lösning på. Under flygplanen monterade de en trumma med en tunn stålvajer, som var fäst i torpedens spets.

När det cirka fem meter långa vapnet fälldes från planet drog vajern torpedens spets uppåt, så att den i stället för att gå djupt ner i vattnet gjorde ett magplask, varpå vajern kopplades loss från torpeden.

Förutom av torpednäten försvarades de italienska örlogsfartygen av spärrballonger, som var förtöjda vid marken med långa stålvajrar. I mörkret var vajrarna svåra att se, och om ett flygplan flög in i dem blev det av med vingarna. Dessutom hade italienarna omkring tvåhundra luftvärnskanoner och kulsprutor att möta angripande flygplan med.

Allt detta presenterades för de fyrtiotvå piloterna och observatörerna under den sista genomgången inför angreppet. Efter genomgången av försvaret var det få av männen som trodde att de skulle klara sig helskinnade genom anfallet. Så när den officer som gått igenom angreppet kom till planerna för hemfärden, avbröts han av en av piloterna:

”Låt oss inte bekymra oss om det nu”, sa han, varpå ett nervöst skratt spred sig bland resten av piloterna.

Angreppet inleds med flera missöden

Den otur som präglat förberedelserna för operationen fortsatte. Dagen före angreppet störtade två plan från Illustrious tillsynes oförklarligt, när de var ute och spanade.

Det visade sig att saltvatten trängt in i bränsleförrådet ombord, så stora delar av hangarfartygets reserver av flygbränsle var förstörda. Det innebar att planen bara hade precis tillräckligt med bränsle för att genomföra uppdraget. Själva angreppet skulle genomföras i två etapper.

Första vågen bestod av tolv plan, varav två skulle fälla lysbomber för att lysa upp hamnen. Fyra andra flygplan med vanliga bomber skulle angripa mål på land eller nära hamnen för att skapa förvirring, medan sex plan med torpeder skulle attackera örlogsfartygen.

Den andra vågen bestod av nio plan, varav två skulle fälla nya lysbomber, två skulle fälla bomber, medan fem hade torpeder. För piloterna i den andra vågen var utsikterna att överleva angreppet ännu sämre, eftersom överraskningsmomentet skulle försvinna i och med första vågens angrepp. Två av planen i andra vågen kom dock inte ens så långt.

Det ena skadade en vinge på hangarfartygets däck och kunde därför inte lyfta förrän en halvtimme efter de andra. Det andra planet tappade sin extra bränsletank kort efter start och fick vända om. Redan innan anfallet inletts hade flygstyrkan därför reducerats till endast tjugo plan – och inom kort skulle de även gå miste om själva överraskningsmomentet.

Anfallet inleds för tidigt

Under natten hade varningssirenerna tjutit två gånger över Tarantos örlogsbas. Italienarna hade ingen radar vid hamnen, men å andra sidan hade de lyssnarposter, som gav utslag för fientliga flygplan. De hade rätt.

Enligt planen skulle britternas angrepp inledas klockan 23.00, men ett av planen hade kommit bort från de andra och kom därför fram till hamnen en kvart för tidigt.

Ljudet av det ensamma flygplanet, som kretsade över hamnen, medan det väntade på resten av anfallsvågen, fick italienarnas luftförsvar att vakna till liv. Himlen över Taranto genomkorsades av tusentals spårljusprojektiler, som lyste upp natthimlen.

För piloterna i första vågen av Swordfish-plan, som närmade sig infernot, stod det klart att överraskningsmomentet gått förlorat.

Angreppet inleddes av två plan, som fällde lysbomber över hamnens sydöstra del. Lysbomberna, som dalade mot marken i små fallskärmar, lyste upp hamnen från land, så att de angripande planen tydligt kunde se fartygssilhuetterna. Överallt runt flygplanen ven projektiler, berättade piloten Richard Janvrin:

”Vi var tvungna att ta oss igenom det, och det gjorde inget stort intryck. Man tänkte inte på att det kunde träffa en.”

Efter att Janvrin och hans observatör fällt sina bomber kunde de rikta uppmärksamheten mot resten av den första anfallsvågen, som angrep de italienska skeppen.

Hans blick följde Kenneth Williamsons ledarplan, som långsamt närmade sig sitt mål, tills Williamson mitt i infernot av luftvärnsprojektiler fällde sin torped och sedan försökte svänga undan. Mitt i Williamsons sväng träffade en av vingarna dock vattenytan.

”Jag flög ur planet och föll i vattnet. Vi befann oss sex meter över ytan – det var inte så långt att falla”, berättade observatören Scarlett efteråt.

Medan Scarlett låg i vattnet dök även Williamson upp, och de klamrade sig fast vid det kraschade flygplanet.

”Männen inne på land sköt så häftigt mot planet att vattnet kokade”.

Vad de båda britterna ännu inte visste var att deras 730 kilo tunga torped hade träffat slagskeppet Conte di Cavour, som höll på att sjunka.

Williamson och Scarlett simmade snabbt bort från resterna av sitt flygplan och satte sig i säkerhet på en flytdocka i hamnen. Under tiden fortsatte första anfallsvågen med sin attack.

Två torpedplan missade sitt mål, medan ledaren från en annan grupp lyckades träffa det stora slagskeppet Littorio med en torped. Det sista planet i angreppsvågen flögs av löjtnant Maund, som närmade sig hamnen genom att flyga lågt över Taranto med kurs mot den lite mindre inre hamnen, som kallades Mar Piccolo:

”Jag gav full gas och siktade på inloppet till Mar Piccolo. Men plötsligt kändes det som om helvetet brutit ut!”

Luftvärn från örlogsfartygen i hamnen samt från Mar Piccolos kust gjorde allt för att skjuta ner det brittiska planet, innan det hann fälla sin last.

De lågt flygande brittiska planen orsakade emellertid stora problem för det italienska luftvärnet, för kanonerna var tvungna att skjuta så lågt att de riskerade att träffa fartygen. Det underlättade för Maund, som valde ut ett slagskepp och inledde sin attack:

”Vattnet var så nära vårt landningsställ att jag funderade på vad som skulle ske först – att torpeden fälldes, eller att vi träffade havsytan? Sedan rätade jag upp planet, och i det närmaste utan att tänka tryckte jag på avfyringsknappen. En skakning avslöjade att ’fisken’ hamnat i vattnet”, berättade Maund efteråt.

Det slagskepp han siktade på var Vittorio Veneto, men det hade tur. Torpeden träffade nämligen havsbottnen, innan den nådde det stora fartyget.

Den första anfallsvågens angrepp varade i knappt fyrtio minuter. De tolv flygplanen lyckades träffa två av slagskeppen och endast ett plan gick förlorat. Men angreppet var inte över.

Andra vågen sätter igång

När den andra anfallsvågen nådde fram till Taranto möttes piloterna av en skrämmande syn. Flera beskrev luften över hamnen som en ”vulkan” av luftvärnseld, för de italienska lyssnarposterna hade nu även uppfattat ljudet av den andra vågen av torpedplan.

På grund av missöden längs vägen återstod endast sju av de nio flygplanen i den andra anfallsvågen, men de kvarvarande inledde oförtrutet sitt angrepp. Ännu en gång inleddes attacken med lysbomber, varpå torped- respektive bombplanen satte kurs mot fartygen i hamnen.

Det första planet i anfallsvågen attackerade det stora slagskeppet Littorio, som redan hade träffats en gång under det första angreppet. Nu träffades fartyget av ännu en torped.

Det angripande planet undgick med nöd och näppe att strimlas av en spärrballong, innan det vände nosen hemåt. Ytterligare ett plan angrep Littorio, som träffades en tredje gång.

Mindre tur hade britterna ombord på Swordfish-planet E4H, som angrep den tunga kryssaren Gorizia. När planet gick in för attack träffades det av luftvärn och störtade i hamnen som ett eldklot.

Strax därefter angrep ett av flygplanen slagskeppet Caio Duilio, som träffades av en torped.

Planet flög så lågt att det med minsta möjliga marginal undgick att krascha mot en fiskebåt, innan det under intensiv beskjutning tog sig ut ur hamnen. Ett av de få oskadda slagskeppen i hamnen, Vittorio Veneto, utsattes nu för ännu en attack.

Under första anfallsvågen hade fartyget undgått att träffas, och även nu, när en modig pilot närmade sig på ett avstånd av endast 450 meter, innan han fällde sin torped, höll fartygets tur i sig: torpeden fastnade på en sandbank. Swordfish-planets vingar och kropp genomborras av kulor och splitter, men närmast mirakulöst höll det sig uppe.

Det sista planet i den andra anfallsvågen flögs av löjtnant Clifford, som angrep ett antal örlogsfartyg i hamnen med bomber.

Efter avslutad fällning syntes det emellertid inga explosioner.

Det visade sig att de flesta av bomberna hamnat i vattnet, och att endast en av dem träffat kryssaren Trento. Bomben passerade emellertid tvärs igenom fartygets däck utan att explodera.

Angreppet på Taranto var därmed över.

Alla fruktar det värsta

Efter angreppet fick samtliga plan på egen hand ta sig tillbaka till hangarfartyget Illustrious.

Ingen hade någon klar överblick över hur det hade gått, och när två av de Swordfish-plan som hade fällt lysbomber under angreppet fick radiokontakt med varandra var besättningarna övertygade om att angreppet hade utvecklats till rena massakern.

”Vi kan vara de enda överlevande. Jag tvivlar på att någon av torped- eller bombpiloterna kom undan, konstaterade den ene piloten bedrövat.

Ombord på Illustrious var officerarna också bekymrade. Många hade befarat att uppdraget skulle vara rena självmordet. Då dök emellertid två flygplan upp, därefter ännu ett, och under den följande timmen kom det ena planet efter det andra – mer eller mindre genomborrade – tillbaka till Illustrious. Endast två flygplan saknades.

Totalt kostade operationen två brittiska flygare livet, medan Williamson och hans observatör Scarlett hamnade i italiensk fångenskap.

De italienska förlusterna var däremot betydligt allvarligare. Slagskeppen Littorio, Caio Duilio och Conte di Cavour hade alla träffats, medan tre kryssare och två jagare hade fått stora skador. Hamnens sjöflygplansbas hade också skadats av bomber, och cisternerna med olja till skeppen stod i lågor.

Med angreppet på Taranto hade tjugoen föråldrade torpedflygplan satt hälften av de stora slagskeppen i Italiens flotta ur spel för åtskilliga månader.

Angreppet visade tydligt att slagskepp, som tidigare hade varit varje flottas starkaste vapen, var i stort sett försvarslösa mot angrepp från flygplan från hangarfartyg. Hädan­efter blev hangarfartyg flottans viktigaste vapen – slagskeppens era var över.

Amiral Cunningham, som varit oerhört skeptisk till användandet av flygplan i operationer till havs, sa nöjt:

”Taranto och natten mellan den 11 och den 12 november 1940 ska för evigt minnas för att en gång för alla ha bevisat att Royal Navys flygstyrka är flottans effektivaste vapen”.

Amiralen var övertygad om att den italienska flottan efter angreppet inte längre skulle utgöra något hot:

”Jag tror inte att de resterande tre slagskeppen kommer att utmana oss. Och om de gör det, är jag beredd att möta dem med endast två av våra!”

Även Storbritanniens premiärminister, Winston Churchill, var nöjd:

”Med detta enda slag förändrades ­örlogsbalansen i Medelhavet radikalt”.

Japanska örlogsofficerare höll med, och lite drygt ett år senare kopierade de britternas angrepp med ännu större framgång, när de slog ut stora delar av USA:s stillahavsflotta i Pearl Harbor.