Husmorsuppror räddade tvåtusen tyska judar

I Nazityskland har kvinnor reducerats till barnaföderskor och hemmafruar som ingen i partitoppen tar på allvar.

Den här gången har emellertid Hitlers hantlangare missbedömt de tyska kvinnorna. Mitt i huvudstaden bryter det ut ett uppror som inte kan stoppas med vare sig hot, våld eller dödande.

En enda droppe blod kan räcka för att få folket att vända sig mot Hitler och ta ifrån nazisterna makten.

Judehatet skulle ena tyskarna

När kvinnorna samlades på Rosenstrasse hade nazisternas organiserade judeförföljelser redan pågått i ett årtionde.

Efter första världskriget hade Hitler, Goebbels och andra mäktiga partimedlemmar gjort allt för att göra judarna till syndabockar för det smärtsamma nederlaget i kriget.

Tysklands kapitulation kostade Führern tronen och ledde till hungersnöd och blodiga gatustrider tyskar emellan.

Den enkla förklaringen blev snabbt populär, eftersom den fråntog tyskarna ansvaret för landets sammanbrott.

När Hitler samtidigt lovade att leda landet in i en ny storhetstid blev hans parti störst i landet.

Hitler ville emellertid inte ha demokrati, så år 1933 genomförde han en kupp som gav honom diktatorisk makt.

Judarna utgjorde mindre än en procent av den sextiofem miljoner stora befolkningen, men pekades redan från början ut som det tyska folkets huvudfiende.

Enligt den nazistiska ideologin var judarna ”landsförrädare och undermänniskor”. De tjänade inget annat syfte än att ena tyskarna och hjälpa nazisterna att behålla makten.

När Hitler kände att hans maktposition var säker gick hetsen mot judarna in i en ny fas. Många judiska familjer hade stora tillgångar, som nazisterna beslagtog.

Pengarna användes för att fylla det gapande hål i statskassan som upprustning, motorvägsbyggen och tusentals andra offentliga byggprojekt hade skapat.

Efter att ha stulit judarnas pengar ville nazisterna bli av med den oönskade minoriteten.

Trakasserier skulle få dem att utvandra, men de tyska judarna var patrioter och hoppades in i det sista att de skulle ha en plats i sitt fosterland. Ingen kunde föreställa sig de fasor som väntade.

När andra världskriget bröt ut krossades de tyska judarnas förhoppningar slutgiltigt.

Hitler beordrade att ”undermänniskorna” skulle ut. Den 1 oktober 1941 rullade de första tågen med deporterade tyska judar österut, till nyuppförda koncentrationsläger i bland annat det ockuperade Polen.

I sin dagbok avslöjade Joseph Goebbels deporteringarnas egentliga syfte.

”På det stora hela kan man slå fast att sextio procent ska likvideras, medan endast fyrtio procent kan sättas i arbete”, skrev Hitlers propagandaminister.

Den 1 november 1942 kom turen till Berlins judar.

De första fördes till koncentrationslägret Theresienstadt i Tjeckoslovakien och i januari 1943 inleddes masstransporter till förintelselägret Auschwitz–Birkenau.

Goebbels ville ge Hitler en present

Utöver att vara propagandaminister var Goebbels även Berlins så kallade Gauleiter, stadens ledare. I den egenskapen ville han ge Führern en särskild gåva med anledning av Hitlers femtiofyraårsdag den 20 april: ett ”judefritt” Berlin.

För Goebbels utvecklades deportationerna till ett prestigeprojekt, men uppgiften var enorm. Det bodde fortfarande drygt tjugofemtusen judar i staden.

På order av Goebbels inleddes den så kallade fabriksaktionen på morgonen den 27 februari. Gestapopersonal grep tiotusen judar, av vilka de flesta precis stämplat in på sina tvångsarbeten på någon av stadens fabriker.

”Klockan åtta ljöd sirenen och arbetsledaren kom springande. ’Låt maskinerna vara. Sätt fart! Ut på gården med er judar!’ ropade han”, berättar Hans-Oskar Löwenstein de Witt, som då var sexton år gammal.

Som son till en judisk pappa och en icke-judisk mamma hade han dittills varit förskonad från deportation. I stället utförde han tvångsarbete hos vapentillverkaren Deutsche Waffen- und Munitionsfabrik.

”Vi jagades ut på gården, där några lastbilar väntade. Runt dem stod en grupp uniformerade män med käppar och piskor i händerna”, minns Löwenstein de Witt, som tillsammans med sina kollegor kördes iväg på ett lastbilsflak.

Judar som av någon anledning inte var på sitt arbete fick Gestapo tag i på andra sätt.

Julius Israel, en fyrtiofemårig tidigare skräddare, som av nazisterna tvingats att lämna ifrån sig sin verksamhet, kom samma morgon till den lokala polisstationen.

Han var rörelsehindrad på grund av polio och skulle förnya tillståndet som gjorde det möjligt för honom att använda stadens kollektivtrafik, vilket judar egentligen inte fick.

På kontoret väntade emellertid SS-officerare på Julius Israel och även han fördes bort.

För både Löwenstein de Witt och Israel slutade åkturen i den judiska församlingens hus på Rosenstrasse, som nazisterna gjorde om till ett fängelse.

Fick visshet genom list

Historiker tror att kontorsbyggnaden, som låg några hundra meter från det stora torget Alexanderplatz, totalt kom att hysa omkring tvåtusen personer.

Männen fann snart att de hade en sak gemensamt: de var antingen gifta med en icke-jude eller söner i ett blandäktenskap.

Denna befolkningsgrupp hade dittills varit förskonad från nazisternas deportationer, men nu såg det mörkt ut för dem.

Medan fångarna satt rygg mot rygg utan vare sig mat eller dryck väntade deras hustrur och mödrar ängsligt där hemma. Hans-Oskar Löwenstein de Witts mamma Hanna fick vänta förgäves på både sin son och sin make.

Även Julius Israels hustru Charlotte väntade oroligt på att hennes make skulle komma hem. När hon hade väntat i flera timmar utan ett ljud från honom gick hon till polisen, som berättade att hennes man hade förts till Rosenstrasse.

Andra hustrur och mödrar hörde från bekanta vad som skett. Rosenstrasse ligger mitt i Berlin, så många hade sett lastbilarna köra förbi.

Kvinnorna begav sig till den judiska församlingens hus på Rosenstrasse i hopp om att få kontakt med sina närstående.

Utanför huset mötte fru Löwenstein de Witt och fru Israel många andra hustrur, men ingen av dem släpptes in. Huset bevakades av poliser och SS-soldater.

Flera av kvinnorna lyckades dock få kontakt med sina män. Fru Löwenstein de Witt de Witt vände sig exempelvis till en av vakterna: ”Hör på, jag har fått veta att min man sitter här inne. Det är ju otroligt! Jag sliter den här krigsvintern för Führern och fosterlandet och kommer trött hem från arbetet, bara för att upptäcka att jag är utelåst från min bostad. Min man har nyckeln, bara fråga honom.”

Vakterna hämtade mannen, som gav sin hustru sin nyckel, trots att hon redan hade en i fickan. Nu visste hon var han befann sig.

Fru Israel bad samma vakter att hämta makens ransoneringskort för potatis. Efter en liten stund kom vakten tillbaka med det.

”Jag mår bra”, hade hennes man skrivit på baksidan.

De följande dagarna tog kvinnorna med paket med mat och andra förnödenheter till fängelset. Paketen gav de till vakterna, som plikttroget lämnade dem vidare, om än inte enbart av vänlighet.

Livsmedel hade börjat ransoneras redan år 1939. Nu, fyra år senare, hade tyskarnas livsmedelsransoner per person minskats med en fjärdedel.

Paket med bröd, marmelad och andra livsmedel var därför populära bland vakterna, som plockade ut några godbitar till sig själva innan de lämnade över resten.

Rena underkläder och strumpor var också välkomna, för fångarna hade ingen möjlighet att tvätta sig. Även att gå på toaletten innebar ett stort problem.

”Huset var en helt vanlig kontorsbyggnad med en eller ett par toaletter till de få anställda. Plötsligt befann sig nu tusentals människor där inne”, mindes Hans-Oskar Löwenstein de Witt.

Fångarna fick därför uträtta sina behov i en illaluktande hink som skickades runt bland dem.

Skrämmande bombanfall

Bristen på mat och de usla sanitära förhållandena var bara början på prövningarna för de inspärrade på Rosenstrasse.

Natten mellan den 1 och den 2 mars, tre dagar efter gripandena, angreps Berlin av tvåhundrafemtio brittiska bombplan.

Den natten utsattes huvudstaden för krigets dittills våldsammaste bombanfall. Så snart flyglarmets sirener tjöt skyndade invånarna sig att ta skydd i källare och skyddsrum.

Det gällde även den SS- och Gestapopersonal som bevakade de frihetsberövade på Rosenstrasse.

Fångarna låstes emellertid bara in och fick stanna på kontoren. Medan bomberna fick byggnaden att skaka och fönstren skallrade kröp männen ihop på golvet.

När faran blåstes över kunde de andas ut, men bara för en stund, för sirenens tjut innebar också att deras fångvaktare skulle komma tillbaka.

Trots bombanfallet var Goebbels full av förtröstan.

”Vi får en gång för alla ut judarna ur Berlin. Den gångna lördagen samlades de raskt ihop och ska snart skickas österut. Jag tänker inte nöja mig förrän rikets huvudstad är helt judefri”, skrev ministern i sin dagbok.

Protesterna växte

I skyddsrum runtom i Berlin talades det om fångarna på Rosenstrasse och dagen därpå strömmade ännu fler hustrur och mödrar till platsen.

Historiker uppskattar att det emellanåt måste ha funnits sexhundra kvinnor på gatan utanför det improviserade fängelset.

Rädslan för att mista sina kära fick kvinnorna att glömma sin vanliga respekt för nazisterna.

”Lämna tillbaka våra män”, ropade en kvinna. Andra följde efter och rösterna växte till en rungande kör.

”Lämna tillbaka våra män. Vi vill ha med oss våra män hem”, skanderade kvinnorna allt högre.

Vakterna utanför byggnaden blev osäkra. Var och en för sig utgjorde de huttrande kvinnorna i sina luggslitna vinterkappor ingen fara, men när flera hundra av dem samlades på ett och samma ställe var de omöjliga att bortse från.

Vakterna försökte mana till lugn. Alfred Schneider, som ansvarade för säkerheten i det tillfälliga fängelset, kom flera gånger ut ur byggnaden.

Iförd sin svarta SS-uniform ropade han till kvinnorna att de skulle packa sig iväg.

Schneiders uppträdande skrämde emellertid inte kvinnorna, som kallade honom för ”blyertspennan” och ”Herr Ingenting, som tror att han är någon”, vilket syftade både på Schneiders magra figur och hans underordnade roll.

Flera gånger osäkrade poliserna och SS-männen sina pistoler och kulsprutepistoler och siktade på kvinnorna för att försöka skrämma iväg dem.

Det fungerade, men bara kortvarigt. Efter hand som dagarna gick blev kvinnorna allt djärvare. Snart lät de sig inte jagas bort, utan ropade skällsord åt SS-soldaterna.

Inne i fängelset fortsatte prövningarna.

För att undgå tumult lurade Gestapo under uppställningarna på innergården en del av männen att anmäla sig frivilligt att följa med.

De lockades med falska löften om arbeten som exempelvis hästskötare hos framstående tyskar.

Därefter fördes de intet ont anande männen bort till ett ovisst öde. Kvinnorna utanför, som såg lastbilar köra iväg, anade att deras män var på väg till ett läger.

De hade rätt. Samtidigt spreds mängder av rykten bland de gripna.

”Vi kommer aldrig ut levande”, sa en man uppgivet, medan en annan optimistiskt föreslog att fångarna nog bara skulle till ett arbetsläger strax utanför Berlin.

”Vi kommer alla att bli tvångssteriliserade”, sa en tredje man med darr på rösten. Utanför fängelset fortsatte protesterna, som hördes i hela byggnaden och ingav männen ett visst hopp.

Skjutglada officerare orsakade panik

Den 4 mars var de församlade kvinnorna mer upprörda än vanligt.

Det stod nu kvinnor utanför fängelset dag som natt och deras rop hördes hela tiden. För att skrämma demonstranterna förde SS-officerare bort tio av kvinnorna.

De slumpmässigt utvalda kvinnorna eskorterades bara till närmaste arbetsförmedling, vilket slutade med att de fick skala potatis resten av dagen, men det visste inte de övriga demonstranterna.

Oron spred sig under en kort tid, men tvärtemot nazisternas förväntningar övergick rädslan snart i ilska, vilket fick protesterna att tillta i intensitet.

Medan kvinnorna arm i arm skanderade slagord utanför fängelset rullade en öppen bil med två SS-officerare plötsligt fram längs gatan. Bilen stannade en bit från demonstranterna.

”Utrym gatan annars skjuter vi!” skrek en av officerarna. När kvinnorna inte rörde sig startade de bilen.

I hög fart körde den förbi folkmassan medan officerarna sköt i luften med sina kulsprutepistoler.

Kvinnorna kastade sig i panik mot portarna på Rosenstrasse, men Gestapo hade sett till de var låsta. En del flydde via tvärgator, medan andra kastade sig ner på marken i hopp om att undkomma det kulregn som de var övertygade om skulle komma.

Paniken varade dock inte länge.

Så snart ekot av skotten hade ebbat ut samlades kvinnorna igen, om möjligt ännu trotsigare.

”Nu brydde vi oss inte längre. ’Mördare, mördare’, ropade vi, och en massa annat som kändes bra att ropa. Om de ändå tänkte skjuta oss, kunde vi lika gärna ropa”, berättade Charlotte Israel senare.

Hon höll hela tiden ett vakande öga på de beväpnade vakterna utanför huset.

”Då fick jag syn på en man, en av dem som stod allra längst fram. Han öppnade munnen och det såg ut som om han gav en order, men jag hörde inte vad han sa.”

För ett kort ögonblick var Rosenstrasse tyst som graven, medan soldaterna siktade på kvinnorna.

Då klev en kvinna med ett barn i vardera handen plötsligt fram ur folkmassan. Med sin slanka figur och sitt blonda hår såg hon ut som den nazistiska idealbilden av en arisk mor.

Trotsigt ställde hon sig framför gevärsmynningarna och ropade med klar och genomträngande röst: ”Era svin! Att ni inte skäms! Ni skjuter hellre på tyska kvinnor och barn än beger er till fronten för att försvara oss!”

Lamslagna stirrade soldaterna på den modiga kvinnan.

Gestapo ville skjuta alla

När situationen hettade till på Rosenstrasse övervägde cheferna i Gestapos högkvarter en hårdare linje mot demonstranterna. De skulle helt enkelt ställas upp mot en vägg och arkebuseras.

Goebbels var dock av en annan uppfattning.

Bara en månad tidigare hade Tyskland lidit ett förödmjukande nederlag vid Stalingrad och Berlins invånare gick fortfarande och letade efter överlevande i ruinerna efter det senaste brittiska flyganfallet.

Bägge delar hade Goebbels i sin propaganda kallat ”ett test av folkets sammanhållning”.

Vilken skada riskerade inte ryktena om protesterande husmödrar att åsamka denna sammanhållning, argumenterade Goebbels, medan en maktkamp utkämpades mellan Heinrich Himmlers Gestapo och Berlins Gauleiter.

Att mörda ett så stort antal ariska tyska kvinnor gick inte för sig, menade Goebbels, som kritiserade Gestapo för att inte förstå ett dugg.

Han påpekade att kvinnorna på Rosenstrasse kämpade för att hålla ihop sina familjer, vilket var en tvättäkta nazistisk dygd.

Deras protest hade inget med motstånd mot regimen att göra och utgjorde därmed inget hot mot nazisterna, såvida inte Gestapo började avrätta dem.

Mord på husmödrar riskerade däremot att leda till uppror i en tid som redan var svår nog för Tredje riket, resonerade Goebbels.

Som Berlins Gauleiter hade Goebbels sista ordet i alla frågor som rörde huvudstaden. Därför gav han Gestapo en uttrycklig order: De inspärrade judarna på Rosenstrasse skulle omgående släppas, så att de kunde återvända hem med sina fruar.

Den 5 mars gav en av fångvaktarna Charlotte Israel en lapp. På den stod det att hennes make skulle släppas dagen därpå.

Frigivningarna hade inletts. Dagen därpå kallades Hans-Oskar Löwenstein de Witt in på kontoret i det överfulla fängelset.

Där fick han ett papper med information om att han var fri att gå. Samma kväll var både han och Julius Israel återförenade med sina familjer.

Inte alla som greps under fabriksaktionen hade samma tur.

Åttatusen judiska personer utan ariska familjemedlemmar hamnade i Auschwitz och gasades vid ankomsten.

Tjugofem män från Rosenstrasse transporterades också till Auschwitz, men efter knappt två veckor fick de besked om att ett misstag hade begåtts och att de skulle tillbaka till Berlin.

De fick veta att ordern kom från ”högsta ort”. Vid ankomsten till huvudstaden kördes de till ett arbetsläger strax utanför staden.

Goebbels slet sitt hår

Gestapos hantering av deportationerna imponerade inte på Goebbels, som efter protesterna på Rosenstrasse konstaterade: ”Man måste ständigt ingripa för att förhindra skandaler. En del officerare saknar politiskt omdöme i så hög grad att man knappt vågar låta dem agera på egen hand i tio minuter.”

Den 8 mars reste Goebbels till Hitlers framskjutna högkvarter i Ukraina och diskuterade demonstrationerna på Rosenstrasse.

Hitler berömde hans hantering av problemet och ställde tillfälligt in deportationerna.

Samtidigt påminde Führern sin propagandaminister om den skyldighet han fortfarande hade att avlägsna alla judar från staden.

”När Berlin är fritt från judar har jag utfört en av mina största politiska bedrifter”, skrev Goebbels i sin dagbok den 9 mars.

Deporteringarna återupptogs emellertid aldrig. Kriget fortsatte att gå dåligt för tyskarna, så någon gynnsam tidpunkt infann sig aldrig.

Cirka sextusenetthundra judar levde ända fram till krigsslutet i Hitlers huvudstad.

De flesta av dem var gifta med en icke-jude – och hade en oerhörd tur. Totalt kostade nazisternas förföljelser cirka hundrasextiofemtusen tyska judar livet.