Under andra världskriget satte de allierade in cirka 230 000 fabriksnya stridsvagnar på slagfältet. Axelmakterna lyckades endast bygga omkring 51 000.
Det var just denna skillnad mellan de stridande parternas förmåga att hålla igång krigsindustrins hjul som blev avgörande för krigets gång, fastslår den brittiske ekonomen Mark Harrison vid University of Warwick.
Axelmakterna förlorar momentum
Under krigets första år var axelmakterna på offensiven, eftersom ”fördelarna i form av strategi och eldkraft gjorde det möjligt för Tyskland och Japan att åsamka en ekonomiskt överlägsen allians stora nederlag”, skriver Harrison i sin bok The Economics of World War II från 1998.
Men när axelmakterna tappade fart 1941–42, inleddes ett utnötningskrig, som de allierade var bättre rustade för.
Vid det laget började ”ekonomins grundelement få fotfäste”, och ”överlägsna militära kvaliteter började räknas mindre än överlägsen BNP och befolkningssiffror”.
Detta faktum syntes i bland annat produktionen av stridsvagnar.
Även om tyskarna hade en bra produktion under krigets första år, kunde de inte mäta sig med USA:s och Sovjetunionens effektiva industri och närmast oändliga tillgång till arbetskraft.