Långtifrån alla tyskar hann ta sig ut innan Falaisefickan slöts.

© Roger-Viollet/Polfoto, Getty/AOP & Corbis/Polfoto

Hitlers trupper fångades i dödsfickan

I augusti 1944 påbörjar de allierade en offensiv som ska öppna vägen ut ur Normandie. Hitler blir desperat och sätter in både stridsvana veteraner och unga fanatiker i en huvudlös motoffensiv. Det dröjer inte länge förrän 100 000 tyska soldater befinner sig på gränsen till total utplåning.

27 maj 2019 av Esben Sylvest

Mörkret har lagt sig då en kolonn tyska stridsvagnar, transportfordon och kanoner kommer krypande genom landskapet utanför staden Argentan i norra Frankrike den 19 augusti 1944. 

En av männen i kolonnen är den tyske korpralen Hans Erich Braun – en veteran från östfronten. Efter de senaste dagarnas upplevelser har den erfarne Oberfeldwebel knappt några mänskliga känslor kvar i kroppen. På utsidan är han hård som stridsvagnspansar, inuti är han död.

Utmed vägen ligger högar med lemlästade och stinkande kroppar av döda soldater och hästar, men han märker dem inte längre. De fruktansvärda scenerna har blivit vardagsmat för Hans ­Erich Braun och de andra männen i kolonnen. 

När en sårad kamrat dör knuffar de bara ned den slappa, smutsiga kroppen på vägen och övertar den dödes plats i transportbilen.

De allierade närmar sig från alla håll. Hans Erich Braun vet inte om han kommer att leva fem minuter till. Liksom ­tusentals andra tyska soldater befinner han sig på desperat flykt österut – på väg ut ur de allierades kniptångsmanöver som hotar att sluta sina käftar kring nästan 100 000 tyska soldater. 

Ännu en gång har Adolf Hitler, med sina envisa och verklighetsfrämmande order, blivit sina egna soldaters värste fiende. 

Tyskarnas 88-mm kanon, kallad Acht Acht, utgjorde ett fruktat hot mot de allierades stridsvagnar i norra Frankrike. Den tyska industrijätten Krupp tog fram 88-mm flak-kanonen som ett luftvärnsvapen men den visade sig snart vara effektiv även mot stridsvagnar. 

© Barch & Scherl/Süddeutsche Zeitung Photo

Tyska krigsmaskinen är sliten

Två och en halv månad tidigare – den 6 juni 1944 – går allierade soldater i land i norra Frankrike och enligt planerna ska de snabbt erövra Normandie. 

Men det tyska motståndet visar sig vara så hårt att de allierade trupperna fortfarande är instängda på en smal landremsa längs kusten mer än en månad efter landstigningen.

I öster har brittiska och kanadensiska trupper stora problem med staden ­Caen, som försvaras av Hitlers mest fanatiska och stridserfarna trupper. 

Den 25 juli sätter general Omar Bradley därför Operation Cobra i verket. De allierade bryter igenom den västra frontlinjen och närmar sig tyskarna i solfjädersform. Snart är Hitlers styrkor i norra Frankrike nästan omringade på tre sidor.

Den 61-årige generalfältmarskalken Günther von Kluge för befälet på den tyska västfronten. Han är av preussisk officerssläkt och var arméchef under det lyckade fälttåget mot Polen år 1939. 

I början av augusti 1944 har han emellertid insett den bistra sanningen. Krigslyckan har definitivt vänt till de allierades fördel och tyskarna riskerar att bli omringade. Trots detta lyckas von Kluge inte övertyga Hitler om det förståndiga i en taktisk reträtt, så att armén får tid att omgruppera och förbereda en motaktion.

Bara några veckor tidigare har Hitler utsatts för ett attentat. Därför är han mer paranoid än någonsin och har samtidigt allt större vanföreställningar om tyskarnas kapacitet. På morgonen den 3 augusti fogar Hitler en ny dimension till sitt vansinniga beteende när han ger den skrämmande ordern: anfall!

von Kluges plågade pansardivisioner har redan fullt upp med att bara hålla de allierade ifrån sig. Men ”Befehl ist Befehl”, och inte ens en rutinerad generalfältmarskalk som von Kluge vågar trotsa Führerns order. Natten till den 7 augusti börjar kolonner av tyska pansartrupper rulla västerut för att stoppa de amerikanska styrkorna.

Men kraften går ur den tyska motoffensiven redan på första dagen eftersom de allierade har snappat upp planerna och hunnit förbereda ett motdrag. Under dagarna som följer anfaller tyskarna förgäves gång på gång, tills Hitler kring den 13 augusti får beskedet att hans motoffensiv misslyckats.

”Kluge gjorde det med vilje”, utbrister Hitler rasande när nyheten når honom i Wolfsschanze. ”Han gjorde det för att bevisa att det var omöjligt att förverkliga min order!”

Vid det laget har von Kluge bara några dagar kvar att leva. De allierade har utnyttjat Hitlers motoffensiv och dragit åt snaran ytterligare kring de tyska arméerna. De allierade generalerna med Dwight D. Eisenhower i spetsen förstår sig inte på tyskarnas självmordsstrategi. 

Allierade styrkor närmar sig varandra från norr och söder och är nu bara fem mil från att definitivt skära av tyskarnas sista flyktväg tillbaka mot floden Seine, och stänga den så kallade Falaisefickan utanför staden Falaise.

Under de senaste dagarna, veckorna och månaderna har tyskarna förlorat drygt 3000 stridsvagnar i norra Frankrike och i mitten av augusti finns bara omkring hundra fungerande Panzer IV-, Panther- och Tiger-stridsvagnar kvar i Falaisefickan.

Attackplan angriper enkla mål

De tyska generalerna inser nu att katastrofen snart är ett faktum. Även den mest oduglige korpral kan med en snabb blick på kartan se hur de allierades käftar håller på att slå igen kring sitt byte. 

Resterna av de tyska styrkorna skyndar nu österut i en kapplöpning mot tiden för att hålla en passage öppen och rädda vad som räddas kan. Till och med Hitler tycks ha vaknat ur sina feberfantasier och motvilligt accepterat mindre tillbakadragningar.

Tyskarna har tidigare varit noga med att kamouflera stridsvagnar och andra fordon på dagarna, men i takt med att paniken och tidspressen ökar använder de alla timmar på dygnet åt att fly. Snart kan de allierades tunga kanoner nå vartenda mål i Falaisefickan, och granaterna regnar obarmhärtigt över de flyende medan jaktplan attackerar varenda tysk truppförflyttning.

Piloterna i de hundratals Typhoon-planen fäller bomber i början och slutet av de tyska kolonnerna så att fordonen varken kan ta sig framåt eller bakåt. Därefter öppnar de eld med raketer och automatkanoner mot sina helt utlämnade mål.

Det 29-åriga brittiska flygaresset Johnnie Johnson har fler än trettio tyska jaktplan på sitt samvete och över Falaisefickan regerar han i sin Spitfire:

”Några av de bepansrade fordonen och stridsvagnarna försökte undkomma över fälten och genom snåren, men de upptäcktes snart av Typhoon-piloterna och fick samma behandling som sina kamrater”, skrev han senare.

Högste befälhavaren begår självmord

Generalfältmarskalk von Kluge är på gränsen till ett nervöst sammanbrott, och på väg till ett möte med sina generaler den 15 augusti orkar han inte stå emot längre. I Falaisefickan upptäcks och attackeras hans konvoj av Typhoonplan. Till sist sätter sig von Kluge helt apatisk i skuggan under ett träd och ­ignorerar alla runt omkring.

Hela dagen försöker hans högkvarter och den högsta militärledningen förgäves att få kontakt med honom. Inte förr­än sent på kvällen dyker han upp igen.

Trots att tanken är absurd misstänker Hitler genast att von Kluge har träffat de allierade för att förhandla om villkoren för en kapitulation. 

Hitler ersätter honom därför omedelbart med generalfältmarskalk Model och ger order om att von Kluge ska eskorteras tillbaka till Berlin för en reprimand. von Kluge har redan haft nära kontakt med flera personer bakom bombattentatet mot Hitler och räknar tydligen med att hans dödsdom redan är undertecknad. 

När von Kluges kolonn den 17 augusti stannar till för att ta en middagsrast utanför Verdun i nordöstra Frankrike, går han av­sides och sväljer en cyanidkapsel.

”Jag kan inte uthärda skammen över att ha beseglat ödet i väster med en misslyckad strategi”, har han bland annat skrivit i ett avskedsbrev. Brevet är respektfullt och han klandrar inte Hitler. von Kluge försöker uppenbarligen skydda sin familj mot ytterligare repressalier.  

Långtifrån alla tyskar hann ta sig ut innan Falaisefickan slöts.

© Ullstein/Polfoto

Uppsvällda lik ligger överallt

I Falaisefickan förvärras läget snabbt för tyskarna. Passagen ut ur fickan krymper hastigt och tusentals utbrända och övergivna fordon står på och intill vägarna och hindrar nästa våg av flyende tyskar. 

Sårade soldater skriker av smärta, och stanken från ruttnande lik som sväller upp till grotesk storlek i sommarvärmen är olidlig. Till och med piloterna som flyger över Falaisefickan kan känna stanken av förruttnelse.

Den tyske korpralen Hans Erich Braun beskriver de scener som hans kolonn ständigt passerar:

”En man snubblar omkring och försöker samla ihop sina tarmar som väller ut ur buken på honom. Soldater ligger i sitt eget blod med armar och ben avslitna. Andra har blivit tokiga och ömsom gråter, skriker, svär och skrattar hysteriskt.”

Törsten river i halsen på soldaterna i de långa kolonnerna. Bara några få pratar med varandra. De allierades piloter uppe i luften befinner sig samtidigt i ett dilemma: väldigt många tyska fordon är försedda med Röda korset-flaggor och -emblem – troligen för att slippa bli angripna. 

Högsta ledningen ger order om att piloterna ska undvika att träffa just sådana fordon. De allierade är rädda att tyskarna i annat fall kommer att ta ut hämnden på sina krigsfångar.

Polacker ger igen

Grupper ur en polsk division får en huvudroll i jakten på tyskarna. Den 19 augusti rycker de fram och intar den 262 meter höga åsen Mont Ormel. Divisionen bildades i Skottland 1942 av flyktingar från det ockuperade Polen. Nu tar de chansen att ge igen.

Mont Ormel reser sig mitt i tyskarnas väg ut ur Falaisefickan och från åsen vräker polackerna ned granater över de flyende. Den tyske generallöjtnanten Paul Hasser inser genast att de polska ställningarna måste bort om tyskarna ska ha någon chans att fly. 

Han sätter in stridsvana pansartrupper mot Mont Ormel. Men polackerna håller stånd – även mot de mest rabiata unga fanatikerna i 12:e SS Panserdivision Hitlerjugend.

På kvällen den 20 augusti sluter polackerna och tyskarna en tillfällig vapenvila så att tyskarna kan evakuera sina sårade ur fickan. Därefter återupptas striderna. 

De närmaste tyskarna befinner sig på bara femtio meters håll och den polske kommendanten Aleksander Stefanowicz anar att det kommer att sluta illa. I ett storslaget tal till sina män säger han:

”Vi har bara etthundratio man kvar, femtio granater per kanon och fem granater per stridsvagn. Kämpa till slutet! Att kapitulera för SS är meningslöst – det vet ni. Mina herrar – lycka till. 

I kväll kommer vi att dö för Polen och civilisationen”, ropar han till sina utmattade soldater. Men tack vare nya förnödenheter från luften klarar sig polackerna tills kanadensiska trupper kommer och hjälper dem följande dag.

50 000 tyskar fångas i fickan

Tyska pansartrupper som lyckats ta sig ut har under de senaste dagarna försökt hålla passagen öppen, men den 21 augusti slår de allierades käftar igen för gott. 

Den tyske korpralen Hans Erich Braun har hunnit ut i sista stund, men kvar i Falaisefickan finns omkring 50 000 tyskar som tvingas ge upp i det största nederlaget sedan Stalingrad. Ingen vet exakt hur många tyskar som dött, men det rör sig om cirka 15 000.

Trots att nästan 40 000 tyskar kommer undan får de bara med sig 25 stridsvagnar. Många av de tidigare så slagkraftiga divisionerna har nästan upphört att existera, och nederlaget blir början till en hektisk tysk reträtt österut genom Frankrike och in i Belgien. Redan den 25 augusti faller Paris. Hitlers ockupation av Frankrike är över.

Vid Falaise ligger lik överallt. Av rädsla för sjukdomar klassas hela området som en ”ohälsosam zon”. Många av de uppsvällda liken måste skjutas sönder för att gaserna ska släppas ut innan liken bränns. General Eisenhower besöker Falaisefickan några dagar efter de sista striderna. Han beskriver det hela som helvetet på jorden:

”Det var bokstavligt talat omöjligt att trampa på någonting annat än ruttnande kött.” 

Nästan tusen allierade stridsvagnar bedrev en skoningslös jakt på flyende tyskar. 

© The Art Archive

Läs mer

Ken Ford: Falaise 1944 – Death of an army, Osprey Publishing, 2005. Anthony Tucker-Jones: Falaise – The Flawed Victory, Pen & Sword Military, 2008. Antony Beevor: D-Day – The Battle for Normandy, Penguin Books, 2009.

Kanske är du intresserad av...