Hitlers SS-soldater hjärntvättades till att begå massmord

Parollen ”Ein Reich, Ein Volk, Ein Führer” – ett rike, ett folk, en ledare – har mist sin mening. Den här dagen, den 22 april 1945, finns nästan ingenting kvar av riket och ledaren har förskansat sig i en bunker under Berlin.

Bortsett från älskarinnan Eva Braun och en handfull betrodda män är han ensam nu. Han vägrar fly till bergen i Bayern. I stället hävdar han att ”Röda armén kommer att lida sitt mest blodiga nederlag här i Berlin”.

Han sätter sin tilltro till ”Steineranfallet” och talar vitt och brett om ”Steiners armédivisioner” – trots att han måste veta att Berlin är förlorat.

Hitler har givit order om att den högt respekterade general Felix Steiner ska mobilisera sin SS-division och skära av vägen till Berlin.

Men Steiner ringer aldrig tillbaka och senare på kväl­len bryter Hitler ut i ett av sina notoriska raserianfall. Han har insett att anfallet aldrig kommer att äga rum. Även Steiner har svikit honom.

I själva verket har Steiner beslutat att retirera – kriget är nu meningslöst. På en enda utsvulten och sliten tysk soldat går det minst tio segervissa ryssar och varje försök att undsätta Berlin vore rena självmordet.

Steiners beslut att inte lyda Hitlers order är symboliskt i mer än ett avseende. Han är inte bara en av Hitlers mest respekterade generaler. Han har även bildat Waffen-SS – Hitlers personliga armé av lojala elitsoldater.

Hitler vill ha lojala livvakter

Från början rekryterade det nazistiska partiet NSDAP en grupp busar till gatu­striderna under de tumultartade åren efter första världskriget.

Den så kallade Sturmabteilung (SA) – även känd som ”stormtrupperna” eller ”brunskjortorna” rekryterades bland partimedlemmar som var villiga att slåss mot landets kommunister.

Medan Hitler satt i fängelse, dömd för den misslyckade ölkällarkuppen i november 1923, nådde SA plötsligt stora framgångar. På kort tid växte kåren från 2000 man till 30000. Hitler var imponerad men samtidigt orolig för att SA kunde bli ett hot mot hans egen makt.

Han bad därför sin chaufför, Julius Schreck, att sätta samman ett personligt liv­garde. Instruktionen löd:

”I var och en av de tyska provinserna ska utses grupper bestående av inte mer än tio man och en officer. Männen ska noggrant väljas ut och bara de med god fysik som inte förekommer i något straffregister bör tas i beaktande.”

Men allra viktigast var att SS-männen deklarerade sin absoluta lojalitet till Adolf Hitler personligen. Trohets­eden, som infördes några år senare, löd: ”Jag lovar dig, Adolf Hitler, Führer och kansler i det tyska riket, lojalitet och mod. Jag svär inför dig och de ledare du utser trohet intill döden. Om Gud vill.”

År 1925 bildades Hitlers ”Schutz­staffeln” (SS). Namnet var hämtat från luftvapnet och betydde ”skyddsgrupper”.­

Under möten och valkampanjer skulle­ ett garde trofasta partisoldater skydda Hitler med sina liv. Bland de första medlemmarna fanns Rudolf Hess, Hermann Göring och så småningom även Heinrich Himmler.

Hotet från stormtrupperna

År 1929 utsågs Heinrich Himmler till ”Reichsführer-SS” och blev därmed chef för de 280 SS-medlemmarna. Himmler ville bilda en ”nationalsocialistisk soldat­orden” av nordiska män som ”villkorslöst lyder varje order från Führern”.

Formellt löd SS emellertid under stormtrupperna i SA, som aktivt motarbetade att SS blev större och mer inflytelserikt.

När Hitler tog makten i Tyskland 1933 hade SA mer än 400000 medlemmar.­ Och inte nog med att SA bara genom sin storlek hade blivit en självständig maktfaktor inom nazistpartiet; SA-chefen Ernst Röhm hade fått politiska ambitioner och hotade med att använda sitt inflytande.

År 1934 deklarerade han till exempel att SA skulle gå samman med den tyska krigsmakten – med honom som chef. SA skulle stoppas, beslutade Hitler.

Under veckoslutet 29–30 juni 1934 lät han arrestera en rad högt rankade SA-medlemmar. De fördes bort under bevakning av två betydelsefulla SS-medlemmar – Sepp Dietrich, som senare blev chef för SS-divisionen Leibstandarte­ Adolf Hitler, och Theodor Eicke, som blev ledare för SS-divisionen Totenkopf.

Theodor Eickes brutalitet visade sig tydligt när SA-ledaren Ernst Röhm i sin cell tvekade att använda den pistol han fått för att begå självmord.

Efter tio minu­ters väntan vräkte Eicke upp dörren och sköt Röhm i huvudet. Den resoluta­ avrättningen belönades efteråt: Eicke befordrades till SS-Gruppenführer och utnämndes till ”inspektör för koncentrationslägren” som var under uppbyggnad.

I riksdagen förklarade Hitler att 77 människor hade omkommit under de ”långa knivarnas natt” men i själva verket var siffran närmare 1000.

Hitler behövde dock inte frukta några rättsliga konsekvenser efter utrensningarna eftersom nazisterna­ kontrollerade både polisen och rättsväsendet.

Med SA ute ur leken låg vägen öppen för ett större SS. Men den tyska krigsmakten, Wehrmacht, krävde fortfarande majoriteten av rekryterna och det hindrade SS från att växa ytterligare.

SS blir en väpnad styrka

Under 1930-talet utvecklades SS från att ha varit en liten grupp handplockade­ livvakter till en komplex organisation med många förgreningar, en stor byråkrati och en affärsdrivande avdelning som gjorde sina förtjänster på slavarbetarna i koncentrationslägren.

Högst upp i organisationen satt Heinrich Himmler som spred SS:s inflytande där han kom åt.

Himmler skapade ett helt universum kring sin organisation, som integrerades i partiet och försågs med en egendomlig­ ”ideologi” byggd på medeltids-mysticism och vikingamytologi samt på Himmlers egna rasteorier.

Men själv var den mäktige Reichsführer-SS långtifrån den tappre, germanske krigare som i hans fantasi försvarade den tyska härskarrasen mot judar, bolsjeviker, homo­sexuella och andra undermänniskor; Himmler var fysiskt klen och hade inte deltagit i första världskriget.

År 1936 utökades Himmlers makt till att även omfatta den tyska polisen, som tillsammans med SS skulle skydda­ landet mot interna fiender,­ medan krigsmakten stod för försvaret av gränserna.

Ännu spelade den väpnade delen av SS – det så kallade Waffen-SS – en obetydlig roll. Före andra världskiget var Hitlers inställning till en SS-armé otydlig.

Han tillskrev dock militärtjänsten en stor betydelse – särskilt om SS i framtiden skulle få någon respekt från medborgare som var härdade och förråade av krig:

”I vårt framtida rike kan SS och polisen bara ha tillräcklig auktoritet i förhållandet till medborgarna om de är av en soldatmässig karaktär.

Med sina erfarenheter från stora militära bedrifter och genom sin pågående utbildning hos NSDAP kommer det tyska folket att ha skaffat sig krigarens mentalitet i sådan utsträckning att Weimar-tidens feta och jovialiska poliskonstaplar inte längre kommer att kunna utöva någon auktoritet”, spådde Hitler.

”Det är därför ett måste att vårt SS och polisen visar vad de förmår vid fronten liksom armén, och att de upplever blodiga offer i samma utsträckning som alla andra delar av försvaret”, konstaterade han.

Mottot är: ”Svett sparar blod”

Även om Waffen-SS kom att utkämpa andra världskriget sida vid sida med krigsmakten, var de två organisationerna­ fundamentalt olika: SS var bara en bråkdel så stor som armén, och SS var en ganska ung och starkt nazistisk organisation medan krigsmakten hade djupa histo­riska traditioner.

Och slutligen kom deras officersaspiranter från vitt skilda samhällsskikt.

Armén lockade främst väl­utbildade män från städerna, medan SS hämtade sina officersämnen på landet; på grund av deras låga utbildning var de mer mottagliga för indoktrinering och dessutom var de vana vid hårda förhållanden vilket var en fördel vid fronten.

I juli 1935 etablerades SS-Hauptamt (huvudkontoret), som hade i uppgift att organisera alla delarna av SS. Samtidigt upprättade man också ett nytt inspekto­rat för att övervaka den militära träningen inom organisationen.

Syftet var att utbilda soldaterna i Waffen-SS till högsta möjliga standard. Mannen som fick i uppgift att utforma träningsprogrammet för nazisternas nya elitarmé hade mottot­ ”Svett sparar blod”. Hans namn var ­Felix Steiner.

Utbildaren, som tio år senare skulle avvisa Hitlers order om att undsätta Berlin, hyste en stark tro på att han kunde skapa stridsdugliga och mobila elitsoldater.

Han tänkte lägga upp ett träningsprogram som betonade individuellt ansvar och samarbete – snarare än arméns kadaverdisciplin.

Steiner var inspirerad av upplevelser från första världskriget då han såg de så kallade ”kampgrupperna” – utvalda soldater som sattes samman i små grupper och tränades för närstrid. Kampgrupperna utförde överraskningsanfall och skapade panik i fiendens skytte­gravar.

För att få fram en elitarmé lade Steiner vikt vid att ge sina män en god fysik,­ en fast karaktär och vapenträning. Program­met började klockan 06.00 och pågick till sent på kvällen, bara avbrutet av måltiderna.

Den hårda fysiska träningen gjorde att Steiners officers­aspiranter kunde springa tre kilometer på under tjugo minuter med full utrustning.

Dess­utom skulle de tre gånger i veckan lyssna på föreläsningar i ideologi, däribland Hitlers bok Mein Kampf. Var tredje­ elev blev underkänd i detta ämne.

Huvuddelarna i Felix Steiners träningsprogram anammades snart i övriga­ Waffen-SS, där officerare och meniga skulle behandla varandra som likvärdiga kamrater – till skillnad från inom krigsmakten, som präglades av en traditionsbunden hierarki.

En skeppsgosse går in i SS

Träningen var hård och låg på gränsen till vad rekryterna klarade av – som SS-soldaten Wilhelm Roes berättar i sina krigsmemoarer.

Skeppsgossen Wilhelm Roes fick lust att gå med i kåren när han såg ett värvningsplakat från SS:

”Det föreställde en soldat – en stark ung man med geväret tryckt mot det framskjutna bröstet och på huvudet bar han en stålhjälm med SS-runor. Hans ståtliga hållning och stolta­ framtoning imponerade på mig. Jag gick närmare och läste: Även du kan gå med i SS!”

Så snart Wilhelm fyllde 17 år, vilket var minimiåldern för att gå med i SS, skrev han in sig frivilligt. Och till faderns stora stolthet blev pojken antagen i den mytomspunna divisionen Leib­standarte Adolf Hitler.

Från första dagen kommenderades de unga männen ut på långa löprundor och utmattande övningar i lerhålor med geväret över huvudet. Vartenda stänk av lera på vapnet bestraffades med armhävningar.

”Tanken att jag hade gjort mitt livs största misstag plågade mig under de följande veckorna. Jag tänkte ständigt tillbaka på min tid som skeppspojke. Jag hade trott att livet som soldat skulle bli bättre – men där fick jag tänka om”, berättar Wilhelm Roes, som fick känna på det hårda livet genom förhärdade utbildare, varav flera var krigsveteraner.

Under den ideologiska under­visningen på eftermiddagen kunde rekryterna knappt hålla sig vakna – fast de vågade inget annat eftersom ouppmärksamhet straffades hårt med armhävningar.

Just på grund av den hårda träningen och de dagliga utskällningarna svetsades rekryterna samman i ett kamratskap som räddade dem genom rekryttiden och varade under resten av kriget. Svett i träningen sparade blod i krig.

SS hamnar i strid

När Tyskland gick in i Polen den 1 september 1939 fick Waffen-SS sin första chans att bevisa att soldaterna var likvärdiga deltagare i kriget.

Felix Steiner var med som chef för regementet SS-Standarte Deutschland och fick i uppdrag att bryta igenom det polska försvaret i Ostpreussen.

Invasionen av Polen blev ett skolexempel på den tyska blixtkrig­-taktiken. Snabbt och effektivt slog de ned det polska motståndet – särskilt SS slogs med stort dödsförakt och ofta med stora förluster som följd.

Vid den här tidpunkten bestod Waffen-SS ännu bara av tre divisio­ner och var – jämfört med krigsmaktens 136 divisioner – fortfaran­de en liten organisation.

Under förberedelserna inför Operation Barbarossa (invasionen av Sovjetunionen 1941) växte krigsmakten avsevärt, medan­ Waffen-SS bara tilldelades tre procent av en årgång rekryter.

Men efter­ framgångarna­ under erövringen av Polen började Hitler så smått att tillåta en utbyggnad av SS – även om han fruktade protester från krigsmakten.

I mars 1940 bestod Waffen-SS av fyra divisioner; Leibstandarte Adolf Hitler (arvtagaren efter Hitlers ursprungliga livgarde, anfört av Sepp Dietrich), och därtill den nybildade Verfügungs­divisionen (en reser­venhet), Totenkopfdivisionen och SS-Polizei Division.

De båda sistnämnda gjorde SS ökänt för sina grymheter.

De första massakrerna

Krigsmakten hyste en utpräglad skepsis mot Waffen-SS. Och fördomarna om att SS var ett gäng odisciplinerade­ råskinn bekräftades snart.

SS-trupperna­ stred ofta med inbiten fanatism och tron på deras egen överlägsenhet fick dem att bli fullständigt likgiltiga inför andra människors liv. Den ideologiska indoktri­neringen på kasernerna visade sig fungera.

Under invasionen av Polen och senare i Holland-Belgien skedde en rad överfall som främst drabbade judar.

Trots att SS formellt lydde under armén insisterade Himmler på att bara SS själv skulle kunna döma sina soldater. Och domarna var förutsägbara – de anklagade fick inga eller mycket milda straff.

En soldat ur Waffen-SS tvingade i september 1939 in femtio polska judar i en synagoga, där han sköt dem.

Soldaten ställdes inför krigsrätt men frikändes eftersom han – som domaren formulerade det – hade handlat ”i irritation över de många grymheter som polackerna begått mot etniska tyskar i landet.

Som SS-man var han även särskilt känslig för åsynen av judar och judarnas generellt fientliga inställning gentemot tyskarna; alltså agerade han helt oöverlagt och i ett tillstånd av ungdomlig entusiasm.”

Den ofta dödliga ”entusiasmen” hos Waffen-SS drabbade inte bara judar. Den 26 maj 1940 hade en mindre grupp soldater ur det brittiska Royal Norfolk­regementet förskansat sig vid floden Lys i norra Frankrike.

Britterna hindrade SS-divsionen Totenkopf från att ta sig över floden, och 17 Totenkopf-soldater omkom, medan 52 blev sårade.

Att en grupp på bara 100 brittiska soldater kunde stoppa en hel SS-division var otänkbart för SS-obersturmführer Fritz Knöchlein. När SS till sist besegrat britterna gav Knöchlein order om att avrätta fångarna.

Det sägs att flera officerare i Knöchleins division protesterade och att några efteråt läm­nade Totenkopf. Men Himmler höll sin hand över Knöchlein och tilldelade honom ännu ett riddarkors (den högsta utmärkelsen för tapperhet).

Britterna glömde dock inte krigsförbrytelsen och dömde honom efter kapitulationen 1945 till hängning.

Detta var dock bara en försmak av de systematiserade övergrepp som SS senare begick på östfronten.

Soldater härdas i lägren

Bland SS-divisionerna var det framför allt Totenkopf som utmärkte sig för sina grymheter. I spetsen för Totenkopf stod mannen som på sin tid avrättat SA-ledaren Ernst Röhm – Theodor Eicke.

När han utsågs till inspektör över koncentrationslägren började han bygga upp ett helt imperium av utrotningsläger. Vakterna fick fritt spelrum för sin brutalitet, medkänsla med fångarna betraktades som en svaghet.

Samtidigt krävde han av sina mannar att de förkastade all annan tro än en total lojalitet gentemot SS-division Totenkopf.

Theodor Eicke beskrev fienden som ”en bolsjevistisk undermänniska som – om han inte stoppas – är fast besluten att utplåna det tyska riket. Förhindrandet av detta ska ske utan nåd eller medkänsla.”

VIDEO: Bilder av Totenkopf-divisionen i Buchenwald

Totenkopf-soldaterna flyttades fram och tillbaka mellan fronten och koncentrationslägren. I lägren kunde soldaterna behandla fångarna som de ville – och många av dem skaffade sig också smärre­ förmögenheter, berättade en SS-officer som tjänstgjorde i Belsec-lägret:

”Även i döden kan man känna igen familjerna. De håller varandra i hän­derna, så hårt att de kan vara svåra att skilja åt när det ska beredas plats i gaskammaren för nästa omgång.

Sedan kastas kadavren ut – fuktiga av svett och urin och med benen insmorda i blod och exkrementer. Barnkroppar flyger genom luften. Ukrainarnas piska driver lagen av arbetare.

Två dussin tandläkare öppnar käkarna med krokar och letar efter guld. Lik med guld till vänster, lik utan guld till höger. Andra tandläkare bryter loss kronor och guldtänder med tänger och hammare.”

Om inte Totenkopf-soldaterna blev avtrubbade vid fronten, blev de det i lägren. Merparten av tyskarnas massakrer och övergrepp mot civilbefolkningen begicks av denna enda SS-division.

Himmlers villiga mördare

Men Totenkopf-soldaterna var inte de värsta. I de erövrade områdena bakom fronten verkade en annan SS-avdelning, Einsatzgruppen.

Dessa dödspatruller opererade i de ockuperade områdena och bar vanliga uniformer från Waffen-SS, men där slutade likheterna.

Enheterna hade status som säkerhetspolis och värvade sina medlemmar hos bl.a. den hemliga polisen Gestapo; gruppernas uppgift var att ”rensa ut” bakom den framryckande tyska armén.

Under invasionen av Sovjet knöts en Einsatzenhet till varje SS-division. Eldade­ av ett extremt hat mot judar och andra ”lägre stående raser” drog grupperna­ fram i ett blodtörstigt rus som kostade tusentals oskyldiga östeuropeer livet.

Ofta var insatsgrupperna försedda med listor hemifrån med namnen på judar, intellektuella och andra ”rikets fiender”. Morden började så snart grupperna satte sin fot på erövrad mark och det hände att deras ledare tävlade om hur effektivt de kunde döda.

SS-chefen i Riga, Friedrich Jeckeln, skröt med att han hade uppfunnit ”sardinburk-metoden”: offren ställdes upp på rad vid randen av en lång grav, så att de föll i räta linjer när de blev skjutna.

Sedan var det bara att ställa upp ännu en rad människor på gravkanten. Enligt Jeckeln sparade metoden både onödigt grävarbete och plats.

Till insatsgrupperna kom även manskap från de övriga SS-divisionerna om soldaterna där hade brutit mot reglerna. Enligt Georg Kepler, befälhavare i SS-divisionen Das Reich, kunde även små förseelser medföra en period hos Einsatz­styrkorna:

”Kanske hade de somnat under en vakt eller kommit för sent. Man hotade dem med krigsrätt och erbjöd som alternativ att avtjäna straffet i ett Sonderkommando.”

Ordet ”specialkommando” betydde någon av Einsatzgrupperna. När soldaterna insåg vad de beordrades till, och vägrade, riskerade de att själva bli av­rättade vid en ståndrätt.

”Med den sortens metoder görs fina unga män ofta till kriminella”, kritiserade chefen för Waffen-SS Georg Kepler.

Statistik från SS visar att de mordiska dödspatrullerna på ett fåtal år hann döda 633 330 judar i Sovjetunionen.

SS blir en internationell styrka

Med de många nya uppgifterna för SS växte behovet av fler män. Men möjligheten att värva nya rekryter var begränsad eftersom krigsmakten hade företräde, och därför tvingades SS värva nya medlemmar på okonventionella sätt.

Efter ockupationen av Tjeckoslovakien uppstod tanken på att bygga upp en internationell SS-styrka.

År 1939 upprättade SS sitt första självständiga rekryteringskontor i Berlin, och genom den tyska­ expansionen i Europa kunde SS börja rekrytera bland de tyska minoriteterna i de ockuperade länderna – och bland nazistsympatisörer utomlands.

Heinrich Himmler ville bygga upp en internationell styrka av lojala, ”rasrena” soldater från de nordiska och germanska delarna av det växande tyska riket:

”Vi måste locka till oss all världens nordiska blod och beröva våra fiender detta, så att det aldrig må ske igen att nordiskt och germanskt blod kämpar emot oss”, hävdade Himmler.

Som belöning skulle de utländska SS-soldaterna­ erbjudas tyskt medborgarskap när segern var i hamn.

Redan 1940 – under krigets första år – var krigsmaktens manskap vitt utspritt­ på en mängd fronter, och sam­tidigt var stora styrkor låsta till att säkra­ de ockuperade områdena.

Och trots detta förväntade sig Hitler att angreppet mot Sovjetunionen året därpå skulle gå snabbt och lätt – han liknade det vid att sparka in dörren till ett hus som snart skulle falla samman – men det var uppen­bart att Tyskland behövde fler soldater.

Därför tillät Hitler Waffen-SS att upprätta en division av frivilliga, under beteckningen Wiking.

Steiner blir chef för Wiking

Mannen som utsågs att bygga upp den nya SS-divisionen Wiking var välkänd: Felix Steiner.

Steiner ansågs vara en av de mest innovativa cheferna inom Waffen-SS och Hitler själv satte stort pris på hans förmåga ”att få uppdraget utfört”.

Propagandaminister Joseph Goebbels skrev i sin dagbok om Steiner att ”han är energisk och målmedveten och tar sig an sitt arbete med stor iver”. Och ­efter invasionen av Polen och slaget om Frankrike tilldelades Steiner riddar­korset, den högsta utmärkelsen för tapperhet.

Som väntat tog Felix Steiner entusiastisk itu med uppgiften och bildade­ Wiking med utgångspunkt i det holländsk­flamska regementet Westland, det dansk-norska Nordland och det över­vägande tyska Germania, som överfördes­ från SS-Verfügungsdivision.

Den nybildade divisionen visade snart sitt värde på slagfältet. Det är mycket talande att Wikingsoldaterna tilldelades fler järnkors än medlemmarna i Toten­kopf, men bara ett fåtal av ”främ­lings­legionärerna” hade lockats dit av Himm­lers löfte om tyskt medborgarskap.

Deras drivkraft var först och främst äventyrslystnad och ett starkt hat mot kommunismen.

I Wiking bevisade Felix Steiner än en gång att han inte var som alla andra militära ledare. Hans strategi om att behandla officerare och meniga med respekt förfinades – och fördelarna var tydliga:

”Ju mera förnuftigt, betänksamt och sympatiskt en enhet leds, desto större blir dess sammanhållning och dess värde i strid. I synnerhet på grund av våra nordiska frivilliga anser jag att ett sådant ledarskap är helt avgörande”, berättade han under kriget.

Wiking visade sig snart vara en succé och SS började värva andra utlänningar till kriget. Intresset var stort men en del av de nya internationella regementena blev inte så lyckade.

Exempelvis tyckte Himmler att det var en lysande idé att rekrytera bosniska muslimer.

De närde ett starkt hat till de kristna serber som utgjorde en väsentlig del av Titos partisaner i Jugoslavien. Muslimerna stred effektivt i sina egna trakter men de var svåra att styra och insisterade på att utöva sin religion.

Tack vare rekryteringen av soldater från de ockuperade områdena växte Waffen-SS åren 1941–42 till 280 000 soldater. Ännu fler divisioner tillkom och vid krigsslutet omfattade Waffen-SS 950 000 man fördelade på 38 divisioner.

Från sommaren 1941 till våren 1945 var Waffen-SS med sina mobila pansar­enheter i ständig rörelse längs hela fronten, där de användes för ”brandsläckning” – stöd åt krigsmakten när fienden var nära att bryta igenom de tyska ­linjerna.

Det tyska angreppet kör fast

Första fasen av Operation Barbarossa var en succé. Röda armén blev tagen på sängen när tre tyska armégrupper gick över den sovjetiska gränsen den 22 juni 1941.

Först togs de framryckande soldaterna emot med öppna armar eftersom minoritetsgrupper i Sovjet betraktade dem som befriare. Ukrainare, vitryssar och män ur de tyska minoritetsgrupperna tog värvning i SS.

De stora judiska samfunden i Ukraina­ och Vitryssland kände ännu inte till koncentrationslägren – judarna här hoppades på bättre tider efter år av sovjetiskt förtryck.

Men judarna tvingades snart inse att tyskarna inte kommit för att hjälpa dem. När Einsatzgrupperna följde i hälarna på de reguljära styrkorna, samlades judarna ihop och avrättades.

Hitlers plan med Barbarossa var en snabb framryckning mot Moskva, och under de första månaderna såg allt lovande ut. Men året därpå avstannade offensiven.

Enbart slaget om Stalingrad kostade mer än 200 000 tyska soldater livet, och följande sommar stupade drygt 300 000 i pansarslaget vid Kursk.

Tysklands sista reserver

Waffen-SS stred med inbiten fanatism och led betydligt större förluster än den övriga krigsmakten. Behovet av nytt folk växte för varje dag och SS tvingades kompromissa med de stränga kraven på härkomst och ”rasrenhet”.

Vid krigs­slutet bestod omkring 50 procent av hela Waffen-SS av utlänningar. SS hämtade även folk från ungdomsorganisationen Hitler Jugend. Under krigets sista månader stred tolvåriga pojkar sida vid sida med fullvuxna män.

Hitler hade givit order om att terri­torierna i öster skulle försvaras till sista blodsdroppen.

Ordern åtlyddes länge eftersom både krigsmakts- och SS-soldater var livrädda för att tvingas kapitulera för Röda armén. När tyskarna ryckte fram hade de inte skonat någon – nu fruktade de hämnden.

Men Tyskland hade vare sig manskap eller utrustning för att kunna hålla stånd. Nu gällde det att komma undan – hinna tillbaka till västfronten och överlämna sig åt britterna eller amerikanerna som erbjöd sina krigsfångar betydligt bättre förhållanden.

Många SS-soldater förklädde sig därför i vanliga krigsmaktsuniformer och hoppades innerligt på att inte bli avslöjade. Men dessvärre hade alla SS-medlemmar fått sin blodgrupp tatuerad på vänster överarm när de gick med i kåren.

Den tatuering som hade räddat liv vid fronten när läkarna skulle ge blodtransfusioner, avslöjade nu SS-soldaterna som medlemmar av en brottslig organisation.

Längs hela fronten flydde SS undan Röda armén, offerviljan hade försvunnit till förmån för överlevnadsinstinkten.

I sin bunker rasade Hitler mot sina när­maste rådgivare, som antingen hade flytt eller försökt förhandla om fred med fienden, precis som Himmler:

”Det finns ingenting kvar! Ingen lojalitet, ingen heder; det finns inte någon bitterhet och inte något förräderi som jag inte har känt av; och nu detta. Detta är slutet.”

Den 3 maj 1945 överlämnade sig SS-generalen Felix Steiner till amerikanerna på västfronten. Han ställdes inför krigstribunalen i Nürnberg, men dömdes inte till något straff. Efter tre år som allierad krigsfånge frigavs han 1948 och levde fram till 1966 som författare.