Hitlers skandinaviska frivilligas helvete på Kurland

Två världskrig har utkämpats i det lilla baltiska landet, och enbart efter andra världskriget saknas fortfarande minst 200 000 ryssar och tyskar.

De sju soldaterna stupade troligen en höstdag 1944, när Röda armén stormade deras ställning.

Striderna måste ha varit hårda, för skeletten har förfärliga skador, och alla tillgängliga män behövdes den dagen: Soldaterna kom från vitt skilda förband – det visar deras knappar och id-brickor. En tillhörde Kriegsmarine, en annan nazisternas arbetstjänst, och en av dem begravdes med danska mynt i sin börs.

Troligen är han en av de sextusen danskar som deltog i Hitlers krig – tvåtusen av dem kom aldrig tillbaka.

De första skandinaverna i SS

De första danska och norska frivilliga anmälde sig kort efter Nazitysklands ockupation av Danmark och Norge i april 1940. Tyskarna öppnade gärna sina led för skandinaver, som ville ta värvning i det tyska Waffen-SS. Befolkningen i båda länderna var ju goda germaner, ansåg SS-chefen Heinrich Himmler.

Till en början hamnade rekryterna i den nybildade SS-divisionen Wiking, som skulle bemannas av ”ariska” folkslag.

En av dem var norrmannen Olav Tuff, som i januari 1941 skrev på för fyra års tjänstgöring. En halvbror var redan i tysk uniform, och två av hans bröder gick också med i Wiking, där de frivilliga blev lovade lantbruksjord efter segern.

”De flesta av oss gick med för att få en ordentlig militär utbildning av världens bästa krigsmakt”, berättade Tuff efter kriget. I Wiking mötte han danskar, några svenska frivilliga – och så småningom även en bataljon finländare, trots att de enligt nazistisk rasteori inte var arier.

”Danskarna var mer robusta och mindre känsliga än norrmännen”, sammanfattade en SS-officer. ”Norrmännen arbetade å andra sidan hårdare och var mer eftertänksamma.”

En rapport om de nya soldaterna betecknade skandinaverna som ”självständiga tänkare och mycket kritikbenägna”, vilket man inte var van vid i SS.

Som ett sam-germanskt projekt blev Division Wiking emellertid ett dundrande fiasko, för andelen ariska, icke-tyska soldater (danskar, norrmän, svenskar, nederländare och flamländska belgare) nådde aldrig upp över tio procent. De allra flesta soldaterna var tyskar.

Krigsförbrytelser i Ukraina

Wiking var klar för strid, när Adolf Hitlers fälttåg mot Sovjetunionen inleddes sommaren 1941. Framryckningen gick i blixttempo, Wiking trängde fram genom Ukraina – och det såg ut som om Sovjetunionen snart skulle bryta samman. Röda arméns enheter kollapsade den ena efter den andra, och hundratusentals sovjetiska soldater kapitulerade.

På väg mot fronten noterade norrmannen Olav Tuff att kriget inte utkämpades enbart mot Röda armén. Tyska styrkor hade hängt mängder med judar – de dinglade i träden runt de ukrainska städerna. Snart var även hans egen enhet inblandad i grymheterna.

”En gång i Ukraina hösten 1941 drevs civila som boskap in i en kyrka”, mindes Tuff. ”Sedan började soldater från min enhet hälla bensin på kyrkan, mellan tvåhundra och trehundra personer brann inne. Jag stod vakt, och ingen kom ut.”

Under hösten började tyskarnas offensiv tappa fart. De vann fortfarande stora segrar, men slagen krävde så många liv att Berlin oroades. Tyska armén behövde förstärkningar, och en del av dem skulle komma från de ockuperade länderna.

Waffen-SS inledde en värvningskampanj. Nu fick norrmän och danskar lov att bilda egna förband, där de inte var en minoritet bland tyskar – och de fick strida under egen flagg.

”Danska män! Jag uppmanar er att gå med i Frikorps Danmarks led, så att vi kan göra en gemensam insats mot bolsjevismen”, förkunnade tidningsannonser författade av överste C.P. Kryssing.

Han hade utsetts att leda det nya Frikorps Danmark mot Sovjetunionen:

”För Danmarks ära, för vårt folks frihet och vårt fosterlands framtid.” Kryssing var inte nazist utan en konservativ och nationalistisk dansk yrkesofficer.

Rekryteringen till Frikorps Danmark och systerorganisationen Den Norske Legion gick dock trögt. Bland officerarna i Frikorps rasade samtidigt en intern strid mellan tyskarna och överste Kryssing, som förgäves kämpade för att hålla ideologin borta från sin enhet.

”Bort med demokraten Kryssing”, löd klotter skrivet på kasernmuren.

Inom kort var översten borta. SS flyttade honom och några av hans närmaste män till andra förband, och deras platser togs över av övertygade nazister.

Brist på nordiska SS-män

Den Norske Legion anslöt 1942 till de styrkor som belägrade den sovjetiska miljonstaden Leningrad. Frikorps Danmark sattes in längre söderut, där strider kring Demjansk krävde stora förluster.

Med mindre än tusen man visade båda förbanden sig dock vara för små. De fick knytas till större enheter, som alltid prioriterade sina egna soldater högst, när förnödenheter skulle fördelas och artilleristöd prioriteras. Det innebar fler förluster bland skandinaverna.

Inte heller Heinrich Himmler var nöjd; han var utled på inblandningen från soldaternas hemländer. De inhemska nazistpartierna ansåg att Legionen och Frikorpset var deras styrkor, och oenigheterna blossade ständigt upp.

Sommaren 1943 försökte SS-överkommandot lösa alla problemen genom att upprätta en ny SS-division. Den fick namnet Nordland, och huvudstyrkan bestod av två regementen med namnen ”Norge” och ”Danmark”, som slukade de flesta skandinaverna från Division Wiking, Den Norske Legion samt Frikorps Danmark.

Inte heller den nya divisionen blev dock så nordisk som Himmler hade velat – det fanns fortfarande inte nog med danskar, norrmän och svenskar för att fylla leden. I stället fyllde SS på med etniska tyskar, vars föräldrar under medeltiden hade utvandrat till Rumänien.

”De flesta av dem var små, välnärda typer. De rumänska bönderna såg inte ut att leva på bara luft”, noterade en rasmedveten dansk efter kriget:

”Några soldatmässiga egenskaper såg de inte ut att ha, deras rötter härrör inte från något krigarfolk.”

Armén fångades på Kurland

Under 1943 blev Tysklands nederlag till Sovjetunionen oundvikligt. Slaget om Stalingrad slutade i februari i en katastrof, och några månader senare bröt Hitlers stora sommaroffensiv samman vid Kursk. Tyskarna hade förlorat initiativet.

Den stora armégrupp Nord belägrade fortfarande Leningrad, men pressen ökade dag för dag. Där sattes SS-divisionen Nordland in i december 1943.

Månaden därpå inleddes en stor sovjetisk offensiv, som skulle driva bort tyskarna från Leningrad. Nordland fick betala ett högt pris, när divisionen försökte hålla frontlinjen; bland de styrkor som sattes in var ett ingenjörskompani, som när striderna började omfattade 118 man, varav 76 var norrmän. Knappt två veckor senare var endast 41 kvar.

Nordland höll sina ställningar vid den estländska staden Narva ända fram till sommaren 1944. Sedan förändrades situationen dramatiskt: längre söderut svepte den sovjetiska Operation Bagration genom Vitryssland, och större delen av tre tyska arméer utplånades. Inget verkade kunna stoppa Röda armén, som obönhörligt rullade västerut.

I oktober trängde ryssarna fram till Litauens Östersjökust, och därmed skars armégrupp Nord med en halv miljon SS- och Wehrmachtsoldater i de baltiska länderna av från de övriga tyska styrkorna.

Armégruppen drog sig ut på Kurland, en halvö väster om den lettiska huvudstaden Riga. Där kunde de omringade soldaterna lättare försvara sig, för under de följande månaderna skulle de hålla stånd mot en numerärt överlägsen sovjetisk styrka, som inte sparade på krafterna. Hela sex gånger inledde Röda armén en offensiv som skulle kasta tyskarna i Östersjön.

Granaterna flög, och ryssarna stormade fram utan hänsyn till förluster.

Bland de inneslutna fanns danska, svenska och norska Nordland-soldater, som sattes in vid byn Priekule för att skydda den livsviktiga hamnen i Liepaja.

Det var där – under de första hårda striderna mot Röda armén hösten 1944 – som de sju namnlösa soldaterna stupade. Innan det tyska förbandet drog sig tillbaka, hann soldaterna begrava sina stupade kamrater och förse gravarna med enkla träkors, som dessvärre förstördes under de följande månadernas strider.

Därför har de sju soldaterna legat orörda i jorden under de gångna sjuttiofem åren.

Skelett under gräset

En gammal kvinna, som växte upp på en gård i närheten, kom ihåg att hon som barn såg de sju träkorsen.

Inledningsvis vände hon sig till den tyska myndighet som spårar upp saknade soldater, Volksbund. Där ansåg man emellertid inte att hennes berättelse berättigade en insats. Därför åtog den lettiska föreningen Legenda sig uppgiften.

Sedan 1999 har föreningen haft som mål att hitta slagfältets saknade soldater och se till att de får en grav.

”Ett krig är inte över förrän den siste soldaten är begravd”, som medlemmarna gärna formulerar sin uppgift.

De flesta medlemmarna är lettländare, och de träffas regelbundet för att gräva – varje år hittar de 600–700 soldater.

Arbetet har uppmärksammats långt utanför Lettlands gränser, och genom åren har flera utlänningar blivit medlemmar i Legenda – bland dem är danske Anders S. Nikkelsen och Yngve Sjødin från Norge.

De utländska medlemmarna deltar i två årliga expeditioner, senast i oktober 2019, då Legenda bland annat begett sig till den orörda jordlott som bondkvinnan pekade ut.

Lettländaren Vladislavs går först genom snåren med sin sond – en smal metallpinne.

”Vladislavs kan känna om sonden träffar metall, en sten eller ett ben”, förklarar Yngve Sjødin. ”Han måste vara synsk – det verkar som om de döda berättar för honom att de gärna vill bli hittade.”

Efter Vladislavs anvisningar kör en liten grävmaskin fram för att skala av det översta jordlagret. När de första benen skymtar, kliver Legendas personal ner i gropen för att försiktigt gräva fram de stupade soldaterna.

”Jag försöker först hitta benen, sedan kan jag räkna ut ungefär var huvudet måste vara”, förklarar Anders S. Nikkelsen. ”När kraniet har blottats kan man i regel se vad som har skett med honom. Det är en människa som har genomgått fruktansvärda saker.”

Ingen utgrävare kan låta bli att tänka på vad soldaterna har utsatts för, när de dödades. År 2014 grävde Yngve Sjødin fram en tysk soldat ur en skyttegrav. Identitetsbrickan visade att mannen hade varit en sjukvårdare: ”Han hade bandage och annan utrustning på sig. Vi följde skyttegraven vidare, och några meter bort fann vi två soldater, som helt uppenbart dödats av en explosion”, minns Yngve Sjødin.

”Den ene av soldaterna saknade båda underarmarna. Jag kan föreställa mig att han har stått vid skyttegravskanten med sitt gevär, när granaten slog ner. Sjukvårdaren har varit på väg till honom, när han själv träffades.”

På denna expedition har Anders S. Nikkelsen varit med om att hitta en dansk SS-man. Soldaten hade en id-bricka från Nordland och danska mynt på sig:

”Det kändes väldigt speciellt att hitta honom – det är ju en landsman man sitter med. I Legenda går vi inte in på det politiska, vi ser honom bara som en soldat som lämnats kvar. Jag hoppas att Volksbund lyckas identifiera honom, så familjen kan få besked.”

Hitler väntade på sitt mirakelvapen

År 1944 blev de militära ledarna i Berlin snabbt medvetna om den hopplösa situation som soldaterna på Kurland befann sig i.

De rekommenderade en evakuering med skepp, men Hitler avfärdade deras oro. Han fantiserade om de mirakelvapen som påstods vara i färd med att vara färdigutvecklade och som på mirakulöst vis skulle få tyskarnas krigslycka att vända.

När det skedde skulle soldaterna på Kurland stå klara att angripa fienden i flanken, ansåg Hitler. En del av soldaterna vid fronten trodde honom.

”Vi visste att ännu bättre vapen snart skulle sättas i massproduktion”, berättade den svenske SS-furiren Erik Wallin efter krigsslutet. ”Vi behövde bara ett par månaders andrum, så skulle vi slå tillbaka med en förödande kraft.”

Andra hade förlorat tron. En gång hade Wallin haft så många lands­män omkring sig att hans kompani kallades ”Svenska kompaninet”. På Kurland hade de flesta försvunnit. Många hade deserterat, och hans bäste vän avrättades, när hans flykt upptäcktes.

Norrmannen Olav Tuff hade stannat i Division Wiking, när de flesta andra skandinaver gick över till Nordland 1943. Men efter en längre sjukhusvistelse hamnade även han i Lettland, precis när Röda armén slöt ringen runt de baltiska länderna.

Tuffs uppgift blev att frakta förnödenheter till soldaterna vid fronten och ta med sårade tillbaka. För det hade han en vagn och en blind häst, för Tysklands produktion av drivmedel hade nästintill upphört, så de få droppar som fanns skulle reserveras för stridsvagnarna. Därför var norrmannen tvungen att mödosamt ta sig fram med hjälp av sin häst.

På sin dagliga runda skulle Tuff passera en öppen sträcka, där fienden hade fri sikt. Hans blinda häst kunde inte galoppera, så han fick pressa upp den i så snabb trav som den klarade av.

”Hörde en serie stalinorgelraketer på väg, kastade mig av vagnen”, skrev Tuff efter ännu en livsfarlig tur till fronten:

”Hela slätten exploderade, den närmaste var inte mer än femton meter från vagnen. Varken hästen eller jag skadades. Satte mig upp och körde vidare.”

De inneslutna på Kurland slog tillbaka den första sovjetiska offensiven i oktober 1944. Efter en kort paus inledde 52 sovjetiska divisioner en ny stormning, och när även den misslyckades skickade Stalin efter ännu fler styrkor. Striden böljade fram och tillbaka i en smal remsa tvärs över Kurland. Gång på gång bytte fälten med skyttegravarna händer.

Soldaten låg under en spade

Lämningarna efter de sex slagen ligger strax under gräset. Legendas personal har inte sökt i många minuter, förrän de första granathylsorna och rester av kulspruteammunition dyker upp ur jorden. Allt samlas i stora högar – den oanvända ammunitionen kommer den lettiska armén att förstöra, när dagen är slut.

En polsk medlem av Legenda får en oväntat kraftig signal från sin metalldetektor. Under gräset gömmer sig en rostig spade – och när han lyfter upp den upptäcker han ett lårben. Utgrävarna tar bort grästuvorna och hittar ett nästan komplett skelett, som ligger med ansiktet nedåt. Vänster axel är krossad.

Antagligen rör det sig om en rysk soldat, som till skillnad från de sju tyska soldaterna i gravarna några meter bort, glömdes bort i stridens hetta och snart täcktes av jord från en explosion.

Soldaten har ingen id-bricka på sig. Legendas personal lägger hans ben i en låda, innan de söker igenom jorden på jakt efter personliga föremål.

Vid högen med ammunition ligger två intakta granater av ryskt ursprung. Yngve Sjødin plockar upp en av dem och berättar om sin första upplevelse av krigets kvarlåtenskap:

”En gång träffade jag en granat med min spade, så att gnistorna flög!”

Han klarade sig med blotta förskräckelsen, men att gräva i de gamla slagfälten är inte ofarligt. Lettiska myndigheter registrerar i genomsnitt en dödsolycka om året, då oerfarna souvenirjägare letat efter till exempel hjälmar och gevär.

Röda arméns vanvettiga angrepp

De sista veckorna av 1944 gjorde Röda armén nya försök att kasta Kurlands försvarare i Östersjön. Angreppen genomfördes utan någon taktisk finess: rader av sovjetiska soldater stormade fram, eftersom deras generaler ansåg att det fanns nog med soldater för att välta tyskarna över ända. Förlusterna var enorma.

”De första urrah-ropen från de framstormande bolsjevikerna överröstades av en mordisk försvarseld från våra kulsprutor”, berättade svenske Erik Wallin.

”Våg efter våg av angripare vällde fram, men de krossades alla i småbitar eller så drog de sig tillbaka och försvann. Vi höll fronten”, noterade han.

När rapporterna om femhundra utslagna sovjetiska stridsvagnar på Kurland nådde Berlin blev Hitler vild av glädje och förkunnade att om bara de tyska soldaterna hade kämpat lika envist tidigare i kriget, skulle allt ha sett bättre ut.

Sanningen bakom de hårdföra tyskarna på Kurland var väldigt enkel: det var tätare mellan soldaterna där än på något annat avsnitt på östfronten. Varje enhet behövde bara försvara några hundra meter frontlinje. Dessutom försåg fartyg från Tyskland dem med proviant och ammunition. Och soldaterna kunde gräva ner sig i befästa ställningar, som alltmer påminde om skyttegravssystemen från första världskriget.

Runt nyår 1944–1945 insåg även Stalin att Kurland inte var värd de stora förlusterna. Anfallen skulle fortsätta, men nu med mindre ambitiösa mål, bestämde han och flyttade sina starkaste förband västerut, så de kunde delta i erövringen av Tyskland. Kurland hade i praktiken förvandlats till ett stort krigsfångeläger, där fångarna bevakade sig själva.

I Tyskland lyckades de tyska generalerna efter många gräl få Hitler att förstå situationen. Motvilligt gick han med på att dra ut styrkor från Kurland, och i slutet av januari gick Nordland-soldaterna ombord på skepp, som skulle transportera divisionen till den sista, avgörande striden – slaget om Berlin.

Efter sig lämnade de den stora tyska styrka som höll Kurlandhalvön ända fram till krigets slut. Först när Nazityskland kapitulerade den 8 maj 1945 sträckte även soldaterna på Kurland vapen, och 180 000 krigströtta män vandrade in i sovjetisk fångenskap.

Soldaterna får en grav

Efter 1945 sänkte lugnet sig över Kurland. Livet i det glest befolkade området med fälten och de vidsträckta skogarna kunde börja om igen. Lettland var nu en del av Sovjetunionen, och soldaterna i marken förträngdes och glömdes bort.

Först med Sovjetunionens upplösning 1991 blev det möjligt att leta efter de 200 000 saknade soldaterna.

Enbart under de båda expeditionerna 2019 har Legenda funnit skeletten av totalt 74 soldater – tre av dem var danskar och två var norrmän. Under tidigare expeditioner har det även dykt upp svens­kar och nederländare på Kurland.

Benen och de personliga föremålen överlämnas till experter från Tyskland och Ryssland – i många fall har man lyckats sätta namn på de stupade och underrätta deras familjer. Därefter överlämnas de stupade till en begravning. För Legendamedlemmarna är det kulmen på en lyckad expedition att delta i ceremonin på en av Kurlands soldatkyrkogårdar.

Under expeditionen i oktober är det 59 soldater från en sovjetisk massgrav, som Legenda grävde ut förra året. Soldaterna ligger i små kistor av papp. Ceremonin ledsagas av en rysk-ortodox präst, medan omkring hundra anhöriga från Ryssland uppmärksamt ser på.

En medlem av det lettiska parlamentet läser upp soldaternas namn; Regina Locmele-Lunova är själv med i Legenda och hjälpte dagen innan till med utgrävningen.

För Tom Blok, som till vardags är kapten i den nederländska armén, är den stund under en expedition, då medlemmarna smyckar kistorna och lägger dem till vila på en soldatkyrkogård nästan den viktigaste.

”Jag blir känslomässigt berörd en dag som i dag. Det finns fortfarande så många soldater därute, och det är anledningen till att jag är med. För mig spelar det ingen roll vilken sida de stred på – alla soldater har förtjänat en grav.”

När experterna från Volksbund har undersökt de sju soldaterna från Priekule begravs de på krigskyrkogården i Saldus. Där ligger redan 30 000 soldater från SS och Werhmacht.

Straff väntade de SS-frivilliga

Division Nordland upplevde krigets slut i infernot Berlin. Bland soldaterna fanns den svenske spaningssoldaten Erik Wallin, som stred in i det sista.

Sedan drog han av sig uniformen och bluffade sig tillsammans med sin kompanichef Gösta Pehrsson genom de sovjetiska linjerna. De nådde floden Elbe, och tog sig över på en färja.

”Känslan av att långt om länge vara utom skotthåll för Röda armén var överväldigande”, mindes Wallin. ”Vi nådde den andra stranden och togs emot av leende brittiska soldater med orden: ’Välkomna tillbaka till civilisationen!’”

Hemma i Sverige dömdes han till tre månaders fängelse för stöld, eftersom han hade tagit med sig sin svenska militära uniform i tysk krigstjänst.

I Norge anklagades de SS-frivilliga för landsförräderi, Olav Tuff fick tre år och åtta månader bakom galler. Straffet var för att ha trätt i fiendens tjänst. Ingen undersökte om norska eller svenska SS-soldater hade begått krigsförbrytelser.

De danska SS-männen fick två års fängelse. Även C.P. Kryssing straffades. Han fick åtta år, men trots att han släpptes 1948 kämpade han resten av livet för att rentvå sitt namn. Hans krigstjänst var godkänd av de danska myndigheterna, löd hans argument.