Hitlers ockulte trollkarl

Sedan 1929 har flera tyska forskare utforskat Centralasien. Flera av dem säger sig ha stött på förvånansvärt många människor med blont hår och blå ögon, bland annat i den afghanska Hindu Kush-regionen. Himmler tror att dessa människor kan vara av hans eget blod.

Himmler menar dessutom att den mer än 3 000 år gamla hinduiska skriften Rigveda innehåller tydliga referenser till en forntida solreligion från Europa, och han anser därmed att skriften ger viktig information om den nordiska rasen och dess tidiga närvaro i Asien.

Schäfer och hans forskarkolleger har som uppgift att utföra ras­bio­lo­giska och arkeologiska studier i Tibets karga landskap, där de tvingas kämpa mot is, snö och kyla. Om allt går Himmlers väg kommer Schäfer och hans följeslagare att återvända till Tredje riket med bevis för att den ariska rasen under forntiden härskade i regionen.

Detta kommer att ge Himmler konkreta belägg för att arierna är ett uråldrigt folk som genom alla tider varit överlägset alla andra folkslag.

Arier flydde det sjunkande Atlantis

Att det är just Heinrich Himmler som har tagit initiativ till expeditionen är föga förvånande. Den brutale SS-ledaren tror – enligt ryktena – fullt och fast på ariernas närmast mytologiska ursprung och på att Atlantis har existerat.

Han har inrett sin borg, Wewelsburg i Nordrhein-Westfalen, som ett tempel där han kan utföra mörka ritualer, drömma om den heliga Graal och ägna sig åt sin vurm för gamla runinskrifter.

Vad som driver Himm­lers tro är det ingen som vet, men jakten på det övernaturliga sätts i system redan 1935, då Himm­ler grundar Ahnenerbe – ”Förfädernas arv” – en stiftelse som bedriver forskning om den ariska rasens ursprung, kultur och historia.

Det uttalade syftet är att ”främja studiet av forna tiders intellektuella historia” under mottot:
”Ett folk lever lyckligt i nutiden och i framtiden, så länge folket är medvetet om sitt förflutna och sina förfäders storhet.”

Tanken är att forskarna – en salig blandning av vetenskapsmän och fantaster – ska omkullkasta traditionell vetenskap och i stället skapa en ny världsbild. Ett universum där all civilisation är sprungen ur en högväxt, ljushårig superras av ursprungliga germaner.

Sedan 1800-talet har det bland tyska forskare funnits en utbredd föreställning om att arierna har sina rötter i Tibet. Där, i Himalayas otillgängliga dalar, ska arierna ha levt ett fredligt liv i ett avlägset förflutet.

Av okänd anledning krossades idyllen, och stammen av resliga, blåögda och kraftfulla människor bröt upp och vandrade ut i världen.

Några drog söderut och erövrade Främre Indien, andra vandrade västerut där de grundade ett pärlband av mäktiga imperier, tills de slutligen nådde Tyskland och Skandinaviens snöklädda vidder.

Det kan tyckas märkligt att en begåvad, kallhamrad och beräknande man i Himmlers ställning är så besatt av något som rimligtvis inte är mycket mer än amsagor.

Men fascinationen bär Heinrich Himmler med sig från barnsben, då han under föräldrarnas högläsningsstunder hänfört lyssnade till böcker om tysk historia eller germanska och nordiska myter. Särskilt eddan med dess galleri av färgstarka gudar och gudinnor som Tor, Freja och Loke fascinerade honom i sådan grad att han aldrig glömde dem.

Något som bidrog till att förstärka Himmlers intresse för historia var det rum som fadern inrättade i barndomshemmet i München: I lägenheten tillägnades ett helt rum familjens förfäder – ett så kallat Ahnenzimmer – komplett med arvegods, bilder, romerska mynt och ett överflöd av antikviteter.

Himmlers historiska intresse fortsätter även i vuxen ålder och utmynnar i en manisk vurm för germanernas fornstora dar. Han slukar historiska romaner och sägner om germanernas tapperhet och hjältemod och om deras ariska förfäder.

Precis som många andra nazister har Himmler en orubblig tro på att obesudlat, ariskt blod en gång i tiden har flutit genom de gamla germanernas ådror, och han sätter sin tillit till att Ahnenerbes forskare kan återfinna pärlorna av arisk visdom till gagn för det Tredje riket.

SS-chefens tankegångar är alltså allmänt rådande i Nazityskland. Grunderna återfinns i en bok från 1912 om det sägenomspunna Atlantis av den österrikiske ingenjören Hanns Hörbiger. I boken analyserar han bland annat glaciärer och lägger fram teorin om världsisen, det vill säga att isen utgör grundsubstansen i allt levande.

Teorin är uppseendeväckande, men för nazisterna utgör den en kärnpunkt: Tankarna förkastar juden Albert Einsteins relativitetsteori, vilket gör den till en uppgörelse med judendomen.

Enligt Hörbiger härstammar den vita rasen från gudomlig sperma som nått jorden via meteoriter. Ur denna har arierna uppstått, de vita övermänniskorna som bland annat byggde Atlantis-civilisationen – enligt Hörbiger belägen i närheten av Thule på Grönland.

Jesus är även i rakt nedstigande led ättling till atlantiderna. Efter Atlantis undergång flydde folket genom Gobiöknen till Himalayas dalgångar. Före översvämningen och flykten till världens tak för cirka 850 000 år sedan byggde dessa supermänniskor enligt teorin upp en extremt avancerad civilisation med både flygplan och elektricitet.

De vita, ariska övermänniskorna står i stark kontrast till de apliknande människorna: Svarta, judar och mongoler, som alla utkämpar en evig kamp med de allsmäktiga arierna. Den bisarra teorin är allmänt accepterad av Hitler och Himmler.

Himmler själv är så trosviss att han vill ersätta Darwins evolutionsteori och i stället lära ut teorin om världs­isen i skolor och vid universitet.

Mot bakgrund av detta befinner sig fem av atlantidernas förmodade ättlingar flera hundra tusen år senare i Himalayas bergslandskap, på spaning efter spår från de ljushyllta förfäderna.

Iförda tropikhjälm med hakkors strävar de tyska forskarna fram genom det hemlighetsfulla och vanligtvis hermetiskt slutna Tibet, dit endast ett fåtal européer beviljas inresetillstånd.

Underligt nog ger Tibets regent dock expeditionen tillåtelse att även besöka huvudstaden Lhasa, där endast ett fåtal främmande och ingen tysk någonsin tidigare har satt sin fot.

Befolkningen mäts

Med sig i truppen har Ernst Schäfer antropologen Bruno Beger, som med sina 185 centimeter, sitt blonda hår, sin atletiska kroppsbyggnad och sina blå ögon utgör sinnebilden av nazisternas föreställning om den renrasiga ariern.

I egenskap av rasexpert är det Begers uppgift dels att leta efter fossila lämningar efter forntidens arier, dels att registrera och mäta sig fram till likheter mellan den ariska rasen och bergstrakternas invånare.

Beger tar uppgiften på mycket stort allvar: Närhelst expeditionen stöter på ett forskningsobjekt i form av en lokalinvånare påbörjar han sina studier. Han klipper av hårtestar som hårprov, han mäter avståndet mellan ögonbrynen, han betraktar och noterar till och med naglarnas form.

Eftersom kraniets form anses vara ett av de mest tillförlitliga bevisen för den ariska rasen mäter han dessutom ansikten och kranier med måttband och noterar höjd, bredd och omkrets.

Han gör även avgjutningar av några av huvudena, så att han får fram en mask som i detalj visar ansiktsform och ansiktsdrag och som kan användas vid senare antropologiska rasindelningar.

Forskningsobjekten är inte sällan skräckslagna: Först penslar Beger deras huvud och ansikte med olja innan han smörjer på en tjock, gummiliknande massa. Därefter måste ”offret” sitta blickstilla tills masken stelnat – med halmstrån i näsborrarna för att kunna andas.

Himmler tar emot hemvändande hjälte

Under sitt uppdrag fotograferar Beger knappt 2 000 tibetaner, mäter 376 personer och gör avgjutningar av 17. När han och resten av Tibetexpeditionens medlemmar landar i Tyskland den 4 augusti 1939 tas de emot som hjältar, och den sista sträckan mellan Wien och München tillryggalägger männen i Himmlers privatplan.

Himmler står på landningsbanan för att ta emot sina modiga forskare, som samma dag flygs vidare till en storslagen mottagningsceremoni i Berlin.

Trots att Beger måste lägga mycket tid på att analysera sina insamlade data, meddelar han Himmler att han omedelbart anser sig ha kunnat urskilja nordiska drag hos Tibets överklass: Hans anteckningar visar att tibetansk adel ofta är resliga med ett smalt ansikte och slätt hår.

SS-ledaren glädjer sig naturligtvis åt informationen, vilken även resulterar i en propaganda­succé: Den 5 augusti 1939 och efterföljande dagar rapporterar tyska tidningar i hänförda ordalag om expeditionen, med rubriker som ”Hitlers delegation i Tibet” och ”De första tyskarna i Lhasa”.

Denna typ av uppmuntrande läsning är precis vad Hitlers folk längtar efter i en orolig tid, då Hitler har vänt blicken mot Polen och alla kan höra ljudet av krigstrummorna.

När de tyska forskarnas resultat väl presenteras kan slutsatsen emellertid inte ge något stöd åt teorin om ariernas tidiga förekomst i Tibet.

I stället avslöjar undersökningarna att befolkningen i bergsregionen inte har levt isolerad. I stället har Tibet under årtusenden varit en smältdegel där invånarna har utsatts för kontakter med en mängd olika folkslag.

Resultatet avskräcker inte Himmler. Han är alltjämt fast övertygad om den ariska teorins giltighet och vidhåller att all mänsklig kultur och mänsklighetens alla vetenskapliga framsteg är sprungna ur det stolta ariska arvet.

Heinrich Himmler ser sig själv som en renrasig german och dessutom som själva reinkarnationen av den förste tyske kungen och grundaren av Tyska riket, Henrik I av Sachsen, som kröntes år 919.

Bland SS-medlemmarna kal­las Himmler ”König Heinrich” – kung Henrik – och han för ständiga samtal med den sedan länge döde regenten. I hans ögon är Henrik I den politiska och mänskliga föregångaren till Himmlers stora idol, Adolf Hitler.

Den 2 juli 1936, på 1000-årsdagen av den gamle kungens död, hyllar Himmler rikets förste Führer under en minneshögtid i Quedlinburg norr om Harz, platsen där kungen begravdes för tusen år sedan.

På Himmlers order töms stadens stiftskyrka inför minneshögtiden på kristna föremål och smyckas i stället med fanor med SS-runor och hakkors.

Högtiden är ett led i Himmlers medvetna kampanj för att skapa en kultplats åt SS-organisationen, ett hedniskt centrum som både SS-medlemmar och vanliga medborgare kan vallfärda till för att hylla tyskheten.

Drömmen ser ut att besannas 1937, då arkeologer efter flera års ihärdigt sökande hittar ett antal skelettstumpar i närheten av kyrkan och kungens grav. Man utropar snabbt benresterna till kung Henrik I:s kvarlevor.

Benen placeras i en sarkofag och bisätts andaktsfullt i kyrkans krypta den 2 juli 1937. Den officiella tidning som ges ut av SS, Das Schwarze Korps (Den svarta kåren), beskriver ceremonin i följande ordalag:
”Ett flammande eldsken kastar sitt röda ljus över de orörliga leden av svartklädda soldater. I den fridfulla kryptan står Reichsführer-SS bredvid den öppna sarkofagen.
Vördnadsfullt står vi alla i midnattsstunden framför de jordiska kvarlevorna av en odödlig mans livsverk.”

Svarta orden får en högborg

Alltsedan Himmler utnämndes till SS-chef 1929 har han med stor framgång kämpat för att göra organisationen till nazistpartiets ariska raselit. Med Hitlers godkännande anger han speciella kriterier för vilka medlemmar som kan tas upp i kåren, som även kallas för Himmlers svarta orden.

En särskild byrå inom SS, Rasse- und Siedlungshauptamt (Centralbyrån för ras och bosättning), har sedan 1931 i uppgift att bedöma kandidaternas härkomst, karaktärsdrag och livsföring, och på huvudkontoret i München skärskådar inspektörerna de hoppfulla sökandenas ansikten och kroppar.

Kontrollanterna letar efter drag som nazisterna betraktar som nordiska – ett långt kranium, ett smalt ansikte, tunna läppar, en högrest och slank kroppsbyggnad, blå ögon och ljust hår. Endast de män som lever upp till dessa hårda krav och som dessutom kan uppvisa ett arierintyg får passera genom nålsögat till Himmlers elitorganisation.

De utvalda får bära den åtråvärda svarta uniformen med silverprydd krage, utformad av Hugo Boss, som bärs tillsammans med en skärmmössa med en dödskalle i silver. Himmlers vision är att SS en dag ska komma att utgöra själva roten till en ny människotyp, den obesudlade nordiska rasen.

Kort efter nazisternas maktövertagande 1933 börjar Himmler smida planer på att grunda en SS-akademi – en andlig kult- och samlingsplats som endast SS-medlemmar har tillträde till.

Där ska Himmlers raselit lära sig att tänka som de gamla mästarna och få intellektuell stimulans, så att de nya ariska herrarna är redo att inta sin plats i historien. Himmler drömmer om ett stort slott på en mytomspunnen plats för sin akademi, och han hittar ett sådant ställe nära Paderborn i Nordrhein-Westfalen.

Där tronar 1600-talsslottet Wewelsburg på en skogsklädd höjd med många små klyftor och raviner.

Himm­ler besöker slottet för första gången i början av november 1933. Han förälskar sig omedelbart. Byggnadens tjocka murar reser sig olycksbådande över det kuperade landskapet – det är en perfekt inramning för svarta ordens högborg.

Något som faller Himmler alldeles särskilt i smaken är byggnadens säregna arkitektur: Grundplanen är utformad som en triangel vars ena hörn pekar mot norr – enligt Himmler mot den plats där Atlantis en gång låg och vars invånare flydde till Tibet.

Himmler beslutar sig snabbt för att hyra slottet av de lokala myndigheterna, och han ger SS-arkitekten Hermann Bartels i uppdrag att bygga om slottet enligt hans önskemål.

Planerna ändras ideligen och blir alltmer storvulna och spektakulära: Här ska inrättas en kultplats för den nordiske guden Oden, och ett av rummen ska renoveras och tillägnas den heliga Graal.

Ett privat museum, en vinkällare, en kupolsal med ett gigantiskt hakkors i taket, en skattkammare där Himmler bland annat kan förvara dödskalleringar från stupade SS-soldater, ett enormt bibliotek, en krypta tillägnad Henrik I – Himmlers önskelista fylls ständigt på.

För att planerna ska kunna förverkligas anlägger Himmler 1939 koncentrationslägret KZ Niederhagen i närheten av slottsområdet för att inte riskera att stå utan arbetskraft till sitt monumentala byggnadsprojekt.

Forskare undersöker hällristningar

För att förstärka Wewelsburgs legitimitet som SS-akademi och ideologiskt utbildningscentrum, lägger Himmler särskild vikt vid den förhistoriska forskningen. Han vill att ariernas förlorade historia och religion ska rekonstrueras, så att SS på grundval av forskningsresultaten kan återskapa flydda tiders nordiska guld­ålder i all dess prakt. Himmler anser att forskarna till fullo måste kasta ljus över ariernas ursprung.

Från forskningsbyrån Ahnenerbes huvudkontor i Berlin skickar Heinrich Himmler ut expeditioner till världens alla hörn i jakten på spår efter ariernas mytomspunna historia. Drivkraften bakom de otaliga expeditionerna är legender och myter som Himmler är djupt fascinerad av.

Han anser att myterna är något annat och mycket mer än bara berättelser. Tvärtom är de fulla av arisk visdom.

År 1936 skickar han exempelvis sina vetenskapsmän till Danmark, Sverige, Norge och Finland för att hitta spår efter historiens arier. I de nordiska länderna studerar forskarna hällristningarnas förhistoriska symboler och mystiska tecken.

De tyska forskarna är övertygade om att hällristningarna är världens äldsta skriftsystem – ett utdött ariskt skrift­språk som ligger till grund för allt från kilskriften och hiero­glyferna till det moderna alfabetet.

Allt som återstår är att lösa symbolernas gåta, en uppgift som forskarna under ledning av den nederländske professorn Herman Wirth förgäves kämpar för att fullfölja.

En av Wirths grundtankar är att den nordiska rasen har utvecklats i Thule på Grönland, en plats som i en fjärran tid var en vidunderlig, magisk trädgård. Wirth anser att Thule är synonymt med det försvunna Atlantis.

Men trots att Wirth lusläser geologiska och arkeologiska studier från världens alla hörn lyckas han inte hitta bevis för en tidig nordisk civilisation. Führern skakar på huvudet åt Wirth och anser att hans forskning är ”en hop lösa rykten och sagor” och ”vaga nordiska föreställningar”. Inte heller Himmler är nöjd utan tappar förtroendet för professorn som har varit med och grundat Ahnen­erbe. Ledningen anser att han helt enkelt är en skojare som ständigt spränger sin budget utan att leverera.

”Professor Wirth ska veta att om SS inte hade beskyddat honom skulle han i dag sitta i fängelse eller befinna sig i ett arbetsläger”, slår Himmler fast när Wirth efter sin forskningsresa till de nordiska länderna återvänder till Berlin, varpå han ger honom kalla handen.

Som en direkt konsekvens av Hitlers svidande kritik entledigar Himmler 1937 Wirth som direktör för Ahnenerbe och förbjuder honom att publicera böcker och hålla föreläsningar.

Tors hammare ska återuppstå

Ahnenerbe plågas alltså av en påtaglig avsaknad av vetenskapliga genombrott, men det är inget som får Himmler att tvivla på sina teorier. Han svärmar fortfarande för det mystiska och ockulta.

Särskilt fascinerad är han av den isländska eddadiktningen som han betraktar som en av de rikaste källorna till ariernas intellektuella historia. Särskilt berättelserna om Tor och hans hammare Mjölner, som beskrivs som det mäktigaste och mest precisa vapen världen någonsin skådat, väcker SS-ledarens intresse.

Enligt Himmler är hammaren utan tvekan ett förhistoriskt elektriskt vapen, som givetvis utvecklats av arierna.

Himmler hoppas att forskarna i Ahnenerbe ska kunna konstruera ett liknande vapen till de tyska styrkorna, så att de kan betvinga Tredje rikets fiender. I ett brev till forskarna skriver han:

”Gör följande efterforskningar: Leta reda på alla ställen i den nordiska, germanska, ariska kulturen där det uppträder en kult kring blixtar, åskmuller, Tors hammare, flygande eller slungade hammare, och därtill alla skulpturer av guden där han avbildas med en liten handyxa som utsänder blixtar.
Jag är övertygad om att det inte handlar om naturliga blixtar och åska, utan snarare om en tidig, högt utvecklad form av krigföring hos våra förfäder.”

Framtiden för hela SS hänger enligt Himmler på en djupare förståelse av forna tider och studierna av sagor och myter. Därför har han ett gott öga till medeltidsforskaren och arkeologen Otto Rahn som har vigt sitt liv åt att hitta den heliga Graal.

Enligt medeltida texter är den heliga Graal den bägare som Jesus drack ur under nattvarden och som därefter användes för att samla upp Kristi blod under korsfästelsen på Golgata.

På 1100-talet påbörjades jakten på denna relik, som kommit att bli en symbol för den yttersta insikten. Enligt Rahn är legenden om den heliga Graal av ariskt ursprung, och han hävdar att alla som beskådar reliken kommer att få evigt liv.

Graalen är så eftertraktad att generationer av forskare och hoppfulla amatörer har dammsugit hela världen i sitt sökande, från Cypern i öst till Nordamerika i väst. Men Otto Rahn anser sig veta exakt var den ligger gömd: i ruinerna av borgen Montségur, som är belägen på en otillgänglig bergstopp i den franska regionen Languedoc.

Borgen var den religiösa sekten katarernas sista bastion, och där påstås de ha ruvat på sin dyrbaraste skatt.

När en flera tusen man stark armé av katolska styrkor och kungliga soldater år 1244 invaderade borgen, som de kallade Satans synagoga, och brände katarerna på bål, ska en liten skara katarmunkar enligt traditionen ha lyckats fly med den heliga Graal genom ett system av hemliga gångar.

Graalbok blir bästsäljare

Otto Rahn är övertygad om att den heliga Graal fortfarande ligger gömd någonstans i Montségurs ruiner. År 1931 besöker han platsen för att göra efterforskningar, men utan resultat. År 1933 skriver han boken ”Kreuzzug gegen den Gral” – ”Korståg mot Graalen”, och den väcker Heinrich Himmle­rs intresse.

I ett telegram från 1933 erbjuder SS-ledaren Rahn 1 000 riksmark för att skriva en uppföljare om jakten på den heliga Graal. I avtalet ingår även den mest otacksamma uppgift som man kan tänka sig: Rahn får i uppdrag att återfinna den sägenomspunna reliken och föra den till Tyskland.

Helt enligt förväntningarna sällar sig Rahn till SS och ikläder sig organisationens svarta uniform. I sin jakt på den heliga Graal reser han till Frankrike och även till Italien och Island, men återvänder tomhänt.

För att köpa sig tid ger har 1937 ut ännu en bok där han berättar om sina eftersökningar. Verket vimlar av pseudovetenskapliga påståenden och mystiska referenser, men Himmler slukar den med hull och hår och beställer 5 000 exemplar inbundna i finaste läder som han distribuerar till högt uppsatta nazister, däribland Hitler.

När Rahn bläddrar igenom den tryckta utgåvan av boken upptäcker han till sin förfäran att förlaget har lagt till ett antisemitiskt avsnitt. Rahn är själv av judisk börd och har inget med detta innehåll att göra.

Kort efter publiceringen skickas Rahn till koncentrationslägret Dachau på en tre månader lång kommendering som lägervakt, eftersom han har ertappats på bar gärning med att ha sex med en annan man på en fest.

Upplevelserna i lägret chockar och skrämmer Rahn, och invigd i nazistregimens sanna natur skriver han till en vän:

”Det är omöjligt för en tolerant, liberal man som jag att bo på ett sådant ställe som mitt fädernesland har utvecklats till.”

Djupt uppgiven säger han upp sig från SS år 1939, och trots att Himmler meddelar honom att hans avskedsansökan accepteras, har SS-chefen inga som helst tankar på att låta honom slippa undan. SS är knappast en organisation som man kan begära utträde ur, och när Rahn förstår att Himmlers lönnmördare flåsar honom i nacken beger han sig upp på en snöklädd bergstopp i österrikiska Tyrolen. Den 13 mars 1939 hittas han ihjälfrusen, endast 35 år gammal.

Himmler var så övertygad om att Rahn skulle hitta den heliga Graal att han tillägnat reliken ett helt rum i sin borg Wewelsburg. Under 1939 inträffar dock händelser som med största sannolikhet får Himmler att glömma sin förbittring.

I september samma år invaderar Tyskland grannlandet Polen, världskrig utbryter och SS-chefen får bråda dagar. Himmler blir ansvarig för att lösa den så kallade judefrågan, och snart träder han in i historien som arkitekten bakom Förintelsen, nazisternas folkmord på sex miljoner judar under andra världskriget.